Finalomröstning - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Jajamen, nu är det dags.
Flera olika kvalpooler ledde fram till kvartsfinaler, som ledde fram till semifinaler, som nu lett fram till denna punkt.
Finalen.

En viss kung av blytunga riff, Tony Iommi, tog sig ganska lätt vidare efter siffrorna 48-23 mot Dave Mustaine. Inte helt oväntat, men ändå ganska lätt seger till slt.

I den andra semifinalen svängde det flera gånger, och både Zakk Wylde och Yngwie Malmsteen hade stundtals ledningen. Till slut föll dock läsarnas val på den sistnämnde, och det slutade 36-30 i svenskens favör.

Nu är det dock dags att ta av silkesvantarna.
Nu väntar slutspurten.
Finalen.

Tony Iommi vs Yngwie Malmsteen!

Jag har inte den blekaste vem av dem som får räknas som favorit, om ens någon av dem kan vara det.
Jag vet bara att det här blir spännande.

Tack alla läsare för ett intensivt röstande hitills - nu är det dags att lägga i sista växeln och avgöra det här. Häng på!

Veckans Citat: Varg Vikernes från Burzum

Burzum är aktuella med ännu en giv. "Fallen", heter den, och det är förstås så att har man suttit i finkan och snickrat på låtar ett tag så vill man producera när man kommer ut.Eller, så verkar det i alla fall för Varg Vikernes.
I själva fängelset sa han lite annat dock. Såhär, faktiskt:

"Det här fängelset är ett skämt och inte alls det helvete jag väntat mig.
Fångarna har rätt till en egen säng, egen toalett och dusch. Jag kräver att polisen ska kasta mig i en riktig fängelsehåla och uppmuntrar dem att använda våld mot mig."

Varg Vikernes, Burzum

Remasters: Queensryche "Rage For Order"

Min förtjusning och förälskelse i Queensryches konceptskiva "Operation: Mindcrime" är ingen hemlighet. Inte heller är det något okänt att skivan efter den, "Empire", blev Seattlegruppens största försäljningsframgång och tog dem till hårdrockens stjärnhimmel.

Att skivan innan dess, "Rage For Order", då får betraktas som mer eller mindre bortglömd och okänd i sammanhanget är däremot något udda, och något det är dags att åtgärda.

Originalet släpptes -86, men 2003 kom en remastrad version som ger oss fans hela skivan på nytt, likväl som en del mumsigt extramaterial.

Där efterträdarna kan flagga med ett mycket jämnt material så lever "Rage For Order" på sina skyhöga toppar. Inledande "Walk In The Shadows" är kanske en av de tre bästa låtarna bandet någonsin gjort, och även låtar som "I Dream In Infrared", "Surgical Strike" och "London" står sig mycket mycket väl i jämförelse med resterande material. Största låten på skivan var väl "Gonna Get Close To You", men det är ingen personlig favorit alls - jag finner den mest okarakteristisk, faktiskt. Bland de mer anonyma spåren finns låtar som är bättre än vad man kommer ihåg, som exempelvis "The Killing Worlds", "Neue Regel" och "Chemical Youth (We Are Rebellion)".

Extramaterialet är rätt bra matat. Du får en 12'' version av "Gonna Get Close To You" (med helt förfärligt hemsk mixning, främst av trummorna... det låter 80-talsdisco över hela klabbet!), en bra livetagning av "The Killing Worlds" från London -94 samt en akustisk mix av "I Dream In Infrared" där Geoff Tate får briljera. Avslutande livetagningen av "Walk In The Shadows" från -91 har tyvärr en rätt sopig ljudbild i jämförelse med resten av skivan, så den kan vi nog skriva mer på kuriosakontot än på kvalitetskontot.

Men det spelar ju ingen roll.

Skivan som helhet är ovärdelig, och innehåller helt enkelt några av Queensryches allra bästa stunder. Jag gillar det, skarpt!

Blogg I Fokus: Kim Bloggar

Lördag.
Dags att bjuda på lite läsning i klubben för inbördes beundran, och det med en Blogg I Fokus som egentligen borde ha genomförts för flera månader sen. Kim Bloggar är nämligen en av de bloggar jag följer med mest lust och glädje, och framförallt med mest koninuitet. Ett besök om dagen, brukar det bli, och relativt många kommentarer. Det är en blogg där jag hämtar egen inspiration, tips om texter och musik och som peppar mig att fortsätta skriva. Tack!

Kim Bloggar - bara bra saker. Det är en rätt stursk presentation av en blogg, tycker jag - och dessutom korrekt! Vad hittar vi läsare på bloggen?
Musik. Kort och gott handlar bloggen om musik. Det började med ganska blandad musik; rock och punk och lite metal, men som åren gått – bloggen fyller fyra i maj – har mitt musikintresse förflyttats alltmer mot den mer extrema metalmusiken, och det speglar sig naturligtvis i bloggen.

Stursk är det minsta bloggen vill vara, men deklarationen om ”bara bra saker” speglar en ambition att välja positiva saker att skriva om. Eländet behöver inte ges mer näring

Har du någon särskild filosofi när det gäller inlägg, förutom att det ska vara om bra saker? Egentligen inte alls, det enda är att jag är övertygad att ingen vill läsa om mina privata grejer, bloggen ska uteslutande handla om musikrelaterade saker. Självklart speglar texterna min musiksmak och mina åsikter, men det handlar inte om mig.

Och kanske är det en filosofi att jag aldrig har namn eller bilder på familj, vänner, barn eller annat ”vanligt” folk. Jag försöker bidra till att upprätthålla människors integritet, trots det hopplösa i den missionen idag, både i och utanför nätet

Varför började du blogga? Och hur hittar du inspirationen till det, du jobbar ju även många timmar med siten Werock.se?
Det började som en halvofficiell blogg om musik för vårt bibliotek. När den alltmer började handla om black metal och andra djävulsdyrkare, deklarerade jag till chefen att ”jag förstår om vi inte kan ha det så här, men så här måste jag skriva…” Hon lät den dock även fortsatt vara länkad från bibliotekets webbplats. Jag räknar alltså med att bloggen har både vissa läsare som är mycket (långt mer än jag) insatta i hårdrocksvärden, och samtidigt en del ”oskyldiga lamm” från biblioteksvärlden som har helt andra behov. Jag försöker att inte fundera för mycket på det men om det ibland verkar som om bloggen inte vet vilket ben den ska stå på… ja, då är det just precis så det är.

På WeRock.se tog skrivandet en annan form, med rena recensioner och intervjuer. Så det kunde aldrig ersätta den mer personliga uttrycksformen som en blogg är. Idag gör jag också en del redaktörsarbete med WeRock så visst kan det ibland vara lite svårt att fördela tiden, men jag vill absolut inte avstå från någondera. Dessutom skriver jag en del på svenska Wikipedia, mindre nu än för några år sedan, men det blir ytterligare en annan form av skrivande, ett som måste vara helt fritt från egna åsikter.

Vad är det roligaste med att blogga, tycker du? Har du varit med om någon konstig eller rolig reaktion från läsare som du kan och vill dela med dig av?
Det har hänt ett antal gånger att nya läsare oreflekterat använder pronomenet ”han” om bloggskribenten. Att ”Kim” är ett könsneutralt namn har kanske bidragit till villfarelsen att det skulle vara en kille som skriver bloggen. Det lilla ”misstaget” tycker jag mest varit roligt eftersom det gett upphov till en del intressanta diskussioner om kön, musik och vad vi förväntar oss. Själv tycker jag givetvis att det är rätt uppenbart att bloggen skrivs av en lite äldre tant som jag faktiskt är!

Sen är det väldigt kul när ibland objektet för det man skriver om hör av sig med kommentarer, ibland en rättelse, eller en uppmuntran. Det har hänt några gånger och är alltid stimulerande.

Vi som följt dig ett tag vet att du bland annat förälskat dig i ENSLAVEMENT OF BEAUTY, KEEP OF KALESSIN och APOCALYPTICA... men vilken av akterna är egentligen bäst? Och varför?
Att utnämna en av dem till bäst känns omöjligt… de spelar så olika typer av hårdrock. Och sen finns där ju BEHEMOTH, IN FLAMES osv osv. Men det band som betyder mest för mig är ENSLAVEMENT OF BEAUTY av den anledningen att de var min väg in i en för mig tidigare helt okänd och obegriplig musikalisk värld. Från EOB:s mer melodiska extremmetall tog jag mig via sångarens andra band, TREMOR, vidare in i black metal-musiken. Och den världen är den roligaste musikaliska upptäckten för mig på många år.

..och på tal om musik. 2010 var ju ett otroligt bra år, men... vad har varit bäst, tycker du? Och vilken liveupplevelse har varit störst för dig så här långt?
2010 års bästa album är KEEP OF KALESSINs ”Reptilian” och 2011 har för övrigt börjat med en annan norsk höjdare, VREID med sitt femte album ”V”.
Live bjöd 2010 på en av de bästa konsertupplevelser någonsin för min del, OPETHs jubileumsspelning på Cirkus i Stockholm, vilken jag tror att Rebellängeln också uppskattade?
(Ja, helt klart gjorde han det!)

Bloggosfären. Detta är frågan som alltid är med, och detta är till viss del klubben för inbördes beundran... men... vilka bloggar eller sajter om hårdrock följer du själv? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Som du säger själv, så återkommer här en del bloggar som nämnts av andra skribenter i denna artikelserie. Men jag vill passa på att nämna också att par som inte är rena hårdrocksbloggar eller knappt alls musikbloggar som huvudämne. Jag valde ut 10 bloggar som just nu är bland de bästa för mig, men detta varierar och det finns många fler som kunde ha nämnts.

Andy Lee – mindre del hårdrock och större del undersköna naturbilder – och lite annat. En positiv blogg som alltid sprider bra energi.

Blasphemedia, otroligt välskriven musikblogg. Jag vet alltid att det garanterat är värt tiden att titta in där. Skriver om hårdrock i vid mening.

The Great Nausea, en favoritblogg som innehåller fantastiskt mycket bra musikreferenser, recensioner och kommentarer, men också vågar vara djupt personlig. Detta gillar jag mycket, vilket bara visar hur falsk min egen inställning (se ovan) om detta är ;)

Hatpastorns Likpredikningar, när jag vill frossa i bitsk humor… Jag skrattar ofta så magen krampar åt elakheter som Kims blogg aldrig skulle vilja ta del i - inga ”bara bra saker” här inte. Vilket bara visar hur falsk min egen inställning (se ovan) om detta är ;)

JonteRojal Jonte är en frisk fläkt i bloggsfären och han skriver om mestadels hårdrock, men även ibland annan musik, med en engagerad och stundom rejält kritisk stämma.

Metal! Ja, alla som läser det här vet ju redan hur bra den här bloggen är så den tänker jag inte öda fler ord på ;)

Metalfilm, ytterligare en mycket välskriven blogg om dels film, vilket intresserar mig mindre, men framför allt en massa bra musik, ofta med bilder och videor från livespelningar. I like!

Metallbibliotekarierna, som har blivit två på senare tiden, vilket ger ett brett utbud inom nästan alla metalgenrer, alltid aktuellt och välformulerat.

Nordic Dervish, skriver en del om musik ja, men merparten av inläggen handlar om samhällsskeendet, både i lilla världen här hemma och i den stora, vida. Nima är politisk, men varken höger eller vänster, utan mer rakt på… Och alltid med glasklar analys av de delar av nyhetsflödet bloggen behandlar.

Shadows of the North, skriver uteslutande om black metal. Uppdateras emellanåt inte så ofta, men när det sker blir jag alltid glad och vet att jag har intressant läsning framför mig. Här skrivs om musiken på ett alltid mycket initierat och klokt manér.

Sista frågan, och kanske den klurigaste. Tänk dig att du hamnar på en satellitstation, och all kommunikation bryts. Du är helt själv. Lyckligtvis har du lyckats plocka med dig några få saker som kan underlätta livet... 1 skiva, 1 film och 1 bok. Vilka då, och varför?
Liftarens Guide till Galaxen; Det vet ju alla som varit ute på resa att det är den enda bok man behöver i de oändliga rymderna. Och dessutom står det som bekant tre uppmuntrande ord på omslaget till Guiden vilka jag tror jag kan komma att behöva på den där satelitstationen…

Att välja en skiva som enda musikaliska sällskap ter sig helt omöjligt… Efter mycket funderande väljer jag ändå ”Empires Fall” av ENTER THE HUNT, den ännu outgivna uppföljaren till ”For Life. 'Til Death. To Hell. With Love.” (2006). Den har vi redan väntat på i fem år och då har jag framför allt något väldigt roligt att se fram emot under min ovissa tid i rymden 

Film är ingen viktig del av mitt liv, så jag väljer att ta med mig – BEHEMOTHs DVD Evangelia Heretika. Då får jag mångdimensionell musik och mängder av visuell underhållning med djup. Och så kan jag tänka på hur bra jag har det där på satelitstationen, där jag slipper utkämpa den kamp för livet och mot leukemin som BEHEMOTHs frontman Nergal gör för närvarande.

Haha... luring! Det var inte sista frågan! :) Den kommer istället här.. och lyder: om du var tvungen att välja ett liv där det bara fanns plats för antingen musik eller böcker... vad väljer du då?
Haha, gissar att du vill ställa bibliotekarien inom mig mot hårdrockaren? Svaret är dock enkelt: Musik, men inte för att jag därmed kan välja bort berättelserna och ordskapandet. Dessa kan dock ha många former, utan att behöva begränsas till just en bok som format. Så din formulering låter mig faktiskt slippa välja!

Härlig läsning, eller hur?
Man riktigt känner inspirationen komma flödande för att själv skriva.
Så - masa dig bort till Kim Bloggar du med. Basta!

NP: Kylesa!

Igår ramlade som tidigare nämnts en leverans från Record Heaven in i brevlådan. Först ut i spelaren var den här plattan - och just nu känns det som om de andra får vänta länge på sin tur. Kylesas "Spiral Shadow" har prick alla ingridienser för att jag ska bli sådär besatt av plattan...
Hur har jag kunnat missa det här tidigare?
Sweet stuff. Helgen är räddad!

Veckans Tips: Brutal Truth "Extreme Conditions Demand Extreme Responces"

Veckans Tips har den senaste tiden hållit sig i ganska modern tid. Det är dags att ändra det nu, och ta ett par kliv bakåt i tidslinjen - och vad passar då bättre än att göra det med ett dödsgrindande vannsinnestjut som låter som uppstiget ur helvetet?

Nä, precis.

Inget!

Brutal Truth missade jag fullständigt back in the days när den här plattan kom och gav gänget kultstatus. I lådan med CD-plattor som kompisen Magnus Ö fått över så låg den dock där, och det var väl tur. Det här är nämligen inget annat än en klassiker som förtjänar sin plats i hyllan.Earache släppte skivan 1982, och om jag förstår det rätt finns den numera i extraflashig remastrad version, så har du den inte kan det finnas goda möjligheter att åtgärda det på ett riktigt fint sätt.

Detta är nämligen en platta som framförallt bjuder på tempoväxlingar av guds nåde.

Musiken spänner över krossande tung dödsmetall som i "Time", likväl som ett piskande grindrens som i "Walking Corpse" - och allt däremellan!

Sången varierar från guttural döds till rena och skära skrik, och allt är förpackat i det som gör att plattan får räknas till en klassiker i genren: riktigt bra låtar!

"Wilt" och tidigare nämnda "Walking Corpse" är kanske de bästa exemplen, och visst korta klacksparkar på bara sekunder långa utbrott, men helheten är ändå imponerande.

Tack, Magnus, för att du tog in den här skivan i mitt liv.

Du hittar plattan här på Spotify. Vrid upp volymen och följ öset!

Vem härskar i Göteborg?

De senaste veckorna har faktiskt varit helt sinnessjuka.
Arbete med en gigantisk upphandling har inneburit att jag har bollat mitt vanliga jobb, vardagen med familjeliv och en kamp att inte svälla ut till Jabba The Hut med att frenetiskt skriva en massa text på engelska. Ofta kvällstid. Eller tidig morgon. Riktigt tidig morgon.
Och mitt i röran har jag lovat att åka på en liten dagstur till Göteborg. Idag.
Perfekt timing. INTE!

Nå, det ska bli kul att se stan och träffa några av kunderna och kollegorna, och det är väl bara att göra en bra sak av det. Peppa. Tror minsann att det får bli lite Göteborgsmusik på resan dit och hem - kanske Dark Tranquillity som snurrat en hel del medan jag författat komplicerade svar om en global serviceleverans?



Eller In Flames som dominerat i gymmet när jag ska spela lite snällare musik (nä, hon ser inte gladare ut för det, tjejen som beskrevs i det här inlägget...)? Förresten, notera den trasiga riggen i videon nedan. Det står inte In Flames. Det står... In!



Det hela får mig hur som helst att fundera lite på en gammal goding.
Vem regerar egentligen i Göteborg?
The Haunted?
Hammerfall?
Hardcore Superstar?
In Flames?
Dark Tranquillity?
Lisebergskaninen?
Jag?

Primordial till Sweden Rock Cruise!

Jaha, mig kan man ju inte lita på.
jag sa att inget mer skulle hända på bloggen idag, men det visade sig vara fel. Det blev en liten lucka i det övriga skrivande, och precis då plingade det ett sms i telefonen.
Primordial är klara för Sweden Rock-kryssningen som går av stapeln i april.
Ja, just det, ungefär då familjen väntar barn nummer två.
Kul för Per, som jag antar ska dit...

Vi andra (nä, jag klagar egentligen inte, det ska bli häftigt att få lära könna den lilla krabat som verkar headbanga järnet inne i mammans mage om dagarna) få hitta annat att glädja oss åt.
Jag rekommenderar läsning av den här intervjun med Ralf i Mustasch. Alltid rätt kul att höra vilka galenskaper kar'ln hittar på, oavsett vad man tycker om bandet. 10 års jubileum, men vist känns det som om de varit i farten längre? 10 år är inte så länge.
Inte som Opeth som firade 20. Eller Candlemass som firade 25. Fast de ligger väl i lä de med. Black Sabbath är väl snart going on 50...!

Bra. Och dåligt.

Onsdag idag.
Och det är verkligen både bra och dåligt just nu.
Efter att ha krigat med trafiksituationen i Stockholm som de senaste veckorna har varit rent av löjeväckande usel så har jag tagit mig till mitt s.k. jobb. Dagcentret där jag just nu tillbringar all min tid inlåst i en bur där vi försöker besvara en enormt stor upphandling.
Och idag är sista dagen. Idag ska det lämnas in.
Det är både bra (för då tar det ju liksom obönhörligen slut) och dåligt (för hur fasen ska jag hinna med allt som är kvar?).

Det som dessutom är extra spännande är att min dator har bestämt sig för att narras så här på morgonen. Startar om sig lite sådär efter egen vilja. Det är INTE bra.

i de korta stunderna av fungerande dator så hinner jag ändå med en del. Som att kolla lite i mejlen till exempel. Och där fick jag ett just ett besked om att Record heaven skickat iväg en beställning jag väntat på ett tag, med bland annat Kylesa och mera Agalloch. Det ÄR bra.

Onsdag.
Ömsom vin, ömsom urin.
Det blir nog inte roligare än så här på den här bloggen idag. Kila iväg till en bra site istället och kolla läget. Den här till exempel, så du kan hålla lite kolla på slutspurten av Elitserien. Eller den här, så du kan hitta något spännande inför helgen. Vi ses imorgon.
Om jag överlever.

Jo, förresten - en helt annan sak.
Nu har jag plåt till Sonisphere. Mastodon - ni skulle bara våga ställa in nu...

Mer om Semifinal 2 - Zakk Wylde vs Yngwie

Tidigare idag var det första paret ut som fick en närmare presentation, och vad passar då bättre att viga kvällen åt än en likadan titt på sista paret ut, dvs den andra semifinalen i omröstningen om vem som egentligen är Världens Bästa Hårdrocksgitarrist?
Nä, just det.
Inte mycket.
Och just denna semifinal tror jag kommer att bli vansinnigt jämn.


På ena sidan ställer vi karaktären Zakk Wylde, mannen som slog igenom som Ozzy Osbournes unge gitarrist och den som skulle fylla Jake E Lee's skor en gång i tiden. På den andra sidan återfinns en viss herr Malmsteen, svensken som flyttat på andra sidan pölen för att skapa sig ett legendariskt namn bland gitarrister.
Två helt olika spelstilar, faktiskt.


Zakk klarar i mina ögon att spela det mesta, han känns väldigt allround och kan lika väl uttrycka känslor via lite långsammare stycken (lyssna på "In This River", t ex) som att han kan piska upp ett jäkla sväng. Att Zakk också behärskar både låtskrivande, klassiska hårdrocksriff, sologitarr och att dessutom sjunga samtidigt som han spelar är också ställt bortom allt tvivel efter alla år som Ozzys högra hand likväl som i egna bandet Black Label Society.
För egen del är han också en av mina idoler, och genom sin unika förmåga att spela med övertoner, och man kan nästan genast att det är just Zakk som spelar. Tillfället att intervjua honom förra året är ett av de där stora ögonblicken, och för min del kan han mycket väl vinna hela den här omröstningen!





När det gäller Yngwie så är det helt klart en mer skolad och klassisk gitarrist vi pratar om. visst kan han spela allt, men de flesta tänker nog på samma ord som jag när de hör hans namn - nämligen virtuos. För så är det ju. Visst kan han skriva låtar (ja, jag har ju för fasen utnämnt "Oddyssey" till ett av de bästa svenska alstren någonsin!), men det är ändå just gitarrvirtuosen som är mest framträdande. Han tog på något sätt gitarrspelandet till en ny nivå - i alla fall för oss kids i Sverige - när han släppte sin första soloplatta och alla ville lära sig det där introt till "Evil Eye", har jag för mig.
Yngwie kan också mycket väl vara den som vinner alltihop för min del.
Ska man "bara" gå på rent tekniska kunskaper om vad man kan göra med en träplanka och sex strängar så är han antagligen solklar vinnare, till och med.




Som sagt. Det blir jämnt. Riktigt jämnt...

Mer om semifinal 1 - Tony Iommi vs Dave Mustaine

Okej, det är dags att kolla lite närmare på den första semifinalen i kampen om vem som ska röstas fram till Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.
I båda ringhörnorna har vi rutinerade herrar.

Tony Iommi är förstås mest känd för att ha bildat Black Sabbath, och står som avsändare på sinnessjukt många klassiska låtar. Han spelar med plastförlängningar på fingrarna efter en olycka i tonåren, något som enligt sägnen har inneburit att han var tvungen att stämma ner strängarna en aning för att kunna spela, men... nja... jag vet inte det jag. Enligt Ozzys självbiografi var det snarare så att bandet hörde Led Zeppelin, och sen bestämde sig för att vara ÄNNU tyngre!
Nå, utan tvekan har Iommi förtjänat sin plats i semifinalerna, och för egen del så finns det ingen gitarrist som bättre klarar att skapa och spela ett riff. Om detta är vad som avgör vem som är bäst - då ligger Tony Iommi bra till!




Motståndaren Dave Mustaine är mer eller mindre Megadeth på egen hand, tycker jag. Han är en gitarrist mer än vad han är en sångare, och det är som gitarrist han egentligen har gjort sig ett namn. Hans sätt att spela känns både drivet och tekniskt, och även han är en habil låtmakare (minst sagt!), som framförallt är en bra thrashmetal-gitarrist.
Jag gillar Mustaine, och jag gillar framförallt Mustaine i tisderan runt Rust In Peace. "Hangar 18", framförd i orange stickad tröja är finfin gitarrporr, men till det ska man addera det faktum att kar'ln verkar ha gått in i andra (eller tredje) andningen numera, och har träffat en fin formtopp med senaste plattorna!

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - Semifinaler!

Whooohaaaa!
Kvartsfinalerna i omröstningen om vem som är Världens Bästa Hårdrocksgitarrist är avgjorda, och det blev inte alls som jag tänkt mig. Eller, rättare sagt, hur rösterna fördelade sig blev inte som jag tänkt mig, även om de slutliga segrarna kanske inte är helt överraskande.
Förvirrat?
Häng med då, så ska jag försöka förklara mer!

Kvartsfinal 1, Nergal vs Zakk Wylde. Resultatet slutade 16-48, och egentligen är jag inte så vansinnigt förvånad över att Zakk vann, men jag trodde nog ändå att Nergal skulle ta fler röster.

Kvartsfinal 2, Dave Mustain vs Kerry King. Här slutade det 35-32 till den rödhåriga strängbändaren som frontar Megadeth, och detta var en stenhård fight hela vägen in i mål. King hade oftast ledningen, och länge var det oavgjort innan de sista rösterna föll. Lite överraskande för min del, faktiskt, men vi välkomnar herr Mustaine in i semifinalerna!

Kvartsfinal 3, Slash vs Tony Iommi, slutade med fullständig kross för legendaren från Black Sabbath. 17-49 skrevs slutresultatet till, och detta förvånade mig rätt mycket. Jag trodde nog att herr Iommi skulle ta hem segern, men jag var helt inställd på en tät match - inte en fullständig kross?

Kvartsfinal 4, Abbath vs Yngwie. Tja, som Seance konstaterade - det kanske egentligen inte var en match. Det slutade 19-44, och det får väl ses som ett ok resultat för Abbath ändå!

Okej, klarnar det då?
Bra. Då siktar vi framåt!

Som tidigare nämnts så blir det nu en form av ranking. Flest röster rankas högst, näst flest blir rankad näst högst och så vidare. Sedan ställs nummer ett mot nummer fyra, och tvåan mot trean. Alltså, med hjälp av alla matematiska regler blir semifinalerna på följande sätt:

Semifinal 1: Tony Iommi (49 röster) vs Dave Mustaine (35 röster)
Semifinal 2: Zakk Wylde (48 röster), vs Yngwie Malmsteen (44 röster)

Herrejävlar, nu tightar det ihop sig!

Och det finns bara ett sätt att få reda på vilka som lyckas ta sig till final.
Att rösta, och fortsätta hålla uppe trycket!

Veckans Citat: Brent Hinds, Mastodon

Sonisphere landar ju som bekant i stan till sommaren, och alla som tycker att uppställningen är b får mer än gärna stanna hemma. Det gör mig inget. Själv tycker jag att den är intressant, och att det är ett intressant grepp att välja aningen mindre akter som är heta.
Så, varför inte ta ett citat denna vecka från en av de som kommer att närvara?

"Om det blir för mycket whisky packar snälle söte Brent ihop.
Då kommer elake Brent fram. Det är han som pissar i fickor och skjuter fyrverkerier på folk."

Brent Hinds, Mastodon

Ooops... undrar vem om dem som kommer på besök till sommaren?

Nile och Melechesh i stan!

Klubben bjuder ikväll på högkvalitativ extremmetal med exotiska inslag.
Huvudbandet är väl Nile, men Bibleblack och framförallt Melechesh drar nog skapliga skaror de med!



Nile är ju brutal döds med riktigt skönt sväng, men för egen del sörjer jag nog mest att jag missar Melechesh. Senaste plattan "The Epigenesis" har snurrat rejält många gånger hemma den senaste månaden, och jag kan inte annat än hålla med i orden från recensionen på Werock.
Här får du öppningsspåret från plattan, grymt sköna "Ghouls Of Nineve"!

Live!: Katatonia "Live Consternation"

Sverige är egentligen fantastiskt.

Musikmässigt i alla fall.

Här ryms så otroligt mycket olika världstopp inom så många olika genrer att det egentligen är osannolikt, och speciellt sant kanske det är inom hårdrock.

Ett band som verkar ha svårt att bli profeter i sitt egna land, så att säga, är Katatonia. Hyllade runt om i världen, men oftast spelande på rätt små arenor här hemma (även om det nu senast var rätt bra uppslutning i Stockholm).

Här har du dock en bra möjlighet att få se och höra bandet live i ett riktigt prisvärd kombo. "Live Consternation" innehåller både CD och DVD i samma paket, så det är rejält med värde i paketet.

Spelningen är tagen från Wacken, vilket gör att det finns en tidsgräns som måste hållas. Bandet lyckas ändå med konststycket att fylla sin utsatta timme till bredden med kvalitetsmusik, och eftersom skivan är från 2006 så ligger tyngdpunkten på material från skivan "the Great Cold Distance", och här får man vackra versioner av bland annat "Leaders", "Soil's Song" och "July", men även lite äldre pärlor som "Right Into The Bliss" och "ghost Of The Sun".

har du ingen tidigare erfarenhet av Katatonias vackra och melankoliska musik så är det här kanske det perfekta sättet att sätta sig in i bandet, ljudbilden är riktigt bra och klar samtidigt som man får ett snyggt utdrag av hur bandet låter numera.

Dessutom är skivan och filmen så bra att det funkar även för oss som redan satt oss in i bandet.

Gör som poolare Per.

Kolla in Katatonia, och låt tårarna strömma nerför kinderna när du bits av musiken!

Recension: Vreid "V"

Norska Vreid har hunnit med ett gäng plattor, tydligen. Fem, för att vara exakt - i alla fall om man ska tro bandets hemsida, men inte har jag lagt märke till dem innan. Lite konstigt egentligen eftersom de ligger på Indie Recordings och är ett norskt band som spelar extrem metal med progressiva inslag - något som annars borde dra till sig min uppmärksamhet på samma sätt som blod i vattnet lockar en haj.

Nå, bättre sent än aldrig, och man får tacka Kim för videon till förstasingeln från albumet "V" som väckte uppmärksamheten. Att den efterföljande recensionen på Werock sen var mer eller mindre lyrisk stillade ju inte direkt min nyfikenhet - snarare tvärtom!

Nu, ett tag senare så har skivan rullat hos Rebellängeln i otaliga varv, och det är dags att sätta pränt på mina egna tankar.

Skivan inleder lite trevande, och de första tre minuterna av öppningsspåret "Arche" är visserligen en uppvisning i gott musikantskap, men samtidigt känns det för mig som om bandet håller tillbaka lite. Som om de hellre vill spela bra än med full känsla och satsning. Det ändras dock vid ganska precis treminutersstrecket, då alla hämningar släpps direkt efter breaket. Då öser bandet på, och efter det har jag alltid känslan av att hela plattan öppnar upp sig. Visst, samma riff återkommer senare i låten på samma sätt som i inledningen, men då känns det som om bandet är i "zonen" på ett annat sätt. Kanske är det min bara för min del som det händer, men det spelar ju mindre roll.

Effekten är hur som helst bra, och efter att bandet valt att ösa in sin själv i sitt kunnande så lyfter plattan, tycker jag.

"The Blood Eagle" och "Wolverine Bastards" bjuder sen på bra black metal med säregna inslag, och som Kim nämnde i sin recension så är paralleller till ex Enslaved inte alls fel - även om jag tycker att Vreids musik är enklare och rakare. Mer tillgänglig, kanske, utan att lägga några värderingar i det ordet.

Singeln "The Sound Of the River" är plattans bästa spår, med en riktigt bra hållbarhet. Den fastnat faktiskt rätt fort (jag har nynnat den för mig själv i samband med att jag skrivit på ett upphandlingssvar hela veckan som varit), men klarar ändå att fortsätta locka efter många spelningar. Långa "Fire On The Mountain" och "The Others & The Look" är bra och bjuder på intressanta vändningar, även om jag ibland kan lessna på "pratmomenten".

Avslutningen på skivan är också mycket bra, då "Welcome To The Asylum" och "Then We Die" innehåller både episka partier och mer klassiskt black metal-rens.

In alles en mycket bra skiva som faller mig gott i smaken och som gör mig nyfiken på bandets backkatalog!

Vreid är uppenbart byggt på något mer än bara bra låtar också. Musikantskapet är bra, produktionen är mycket bra, och jag ser framför mig att fans av ex Satyricon senare alster - dvs enklare och välbalanserad och producerad black metal - borde kunna gilla detta, även om det inte är direkt samma raka black'n'roll.

Plattan finns tyvärr inte på Spotify ännu, men de gamla skivorna ligger där så den dyker nog upp vad det lider!

Bästa Spår: "The Sound Of The River", men det finns flera bra låtar.

Betyget blir en fyra. Solid sådan, deta är nog årets bästa platta så här långt!

Vreid "V" - 4

Veckans Tips: Millencolin "Kingwood"

Örebros Millencolin är minst sagt veteraner. Sen starten -92/93 har man hunnit med 8 fullängdare, och det här är nummer 7 i raden. En platta där bandet står kvar vid sitt grundrecept smittsamma, trallvänliga pop-punklåtar med driv, men där man också hör ett inslag av mognad och djup som jag har fängslats av sen plattan kom 2005.

Jag tycker personligen att bandet lyckas fusionera sin passion och glöd med en kompetens och tajthet som är outstanding.

Dessutom är låtmaterialet fenomenalt bra!

Från inledande "Farewell My Hell" till avslutande "Hard Times" bjuds lyssnaren på starka sånger, snabba låtar och nästan melankoliska slingor.

Produktionen är väl balanserad, och Nikola sjunger otroligt bra. Bandet fick lite minihits med "Ray" och "Shut You Out", men egentligen hade de väl kunnat prångla ut fler singlar med det här materialet. "Birdie", "Novo", "Stalemate"... plocka valfri pärla bara.

Nå, Veckans Tips den här gången är ett stycke spelglädje som sätter ett riktigt glädjegrin på mina läppar. Låt det göra detsamma hos dig. Du hittar bandets MySpace här, och du kan förstås också ladda in plattan i Spotify. Rätt coolt omslag också, som sticker ut lite.

Enjoy!

Vafan?

Hur gick det där till?
Mitt i all röran idag så lyckades jag tydligen, på något sätt, missa att det var betydligt fler band än tidigare nämnda Slipknot, In Flames, Mastodon (yess!) och Mustasch som är klara för Sonisphere. Vilken klant jag är!
Nå, det finns en hel del riktiga mumsbitar bland de övriga akterna.
Airbourne som exempelvis gav förra årets bästa livespelning på Tyrol. Mumma, riktigt bra liveband som dessutom hade en rätt bra förra platta i "No Guts. No Glory" Veckans Tips har de hunnit med att vara också.
Men nu är dte ju inte slut med det.
Graveyard ska spela också. Sanna mina ord, de kommer vara stekheta till sommaren, när nya "Hisingen Blues" har briserat. Och räcker inte det så kanske du är sugen på lite knogmacka i form av Kvelertak, kanske?
Läs vad Werock-kollegan Jonas tyckte om spelningen på Kafé44 senast så fattar du...
Hur jag kunde missa just de där tre banden övergår egentligen mitt förstånd, faktiskt.

Får skylla på att jag var exalterad över Mastodon.
För övrigt ramlar det in fina rapporter från Arenan. Grand Magus fick visst bara 6 låtar, men startade med "Kingslayer" innan de släppte lös "Like The Oar Strikes The Water", och dominerade. Väntan på Accept var spänd...

Mastodon klara för Sonisphere!

Jajamen - det blev Mastodon som kommer hit på Sonisphere!
Halleluja!
Ja, bilden är ju Corey Taylor från Slipknot, de ska visst också dit men det är ju mindre viktigt...

Biljetter släpps den 25/2. Jag ska dit. Det ska Brent Hinds och company också.
Per däremot, min vän, ska nog inte det. Han ska på Getaway Rock istället.
Nä, det är inte synd om honom, men som han själv konstaterade... vafan ska det vara på samma dag för?

Nå, mer om det på Aftonbladet. Nu är det bara att ladda vidare, även om In Flames och Mustasch faktiskt inte höjer pulsen nämnvärt. Mastodon ska ju dit. Chaschwing!

Accept är i stan

Ikväll smäller det. Accept är i stan för att sprida lite klassiska heavy metalvibbar, och de får hjälp av bland annat Grand Magus. Det låter det!

Vill du ladda (ja, det är klart du vill) så bjuds det här på mer läsning.

Först - recensioner av bandens senaste plattor "Blood Of the Nations" samt "Hammer of The North", sen en debut på Werock, där Alex (som även står för bilden ovan) bjuder på en skön recension av bandets spelning i Göteborg tidigare i veckan, samt den setlist som presenterades där.

Räcker inte det så finns det mer att ta av. Accept har ju ändå medverkat med en liveskiva samt en remastrad skiva i de två serierna - och den första Tvekampen av alla! Grand Magus har också varit med i mer än recensioner. Som Veckans Tips, till exempel.

Nå, ska du dit så mottages förstås bilder och intryck tacksamt!

Och nu till något helt annat.

Sonisphere. Jag var ju bensäker på att den skulle komma hit (vilket visade sig bli rätt), men vi får ju se vilka banden blir. Det släpps väl senare idag, men Aftonbladet verkar iaf ha grävt upp anledningen till att Megadeth och Slayer ställde in i mars. (De har ju också lite enkel info om att festivalen kommer hit) Dessutom hintar Stones om att det blir mindre kanoner i år, men... ja, vi får väl se. Personligen skulle jag lägga av ett brallskott om det var Mastodon, men det är väl att hoppas på för mycket. Området blir också något nytt, Globe Arenas Open Air kommer ju i alla fall att borga för en bra service!

Nå, om några timmar vet vi väl vilka band som kommer också. Hepp!

Recension: Napalm Death Live. Och en knippe plattor!

Werock tuggar på, så pass att jag nästan får dåligt samvete för att jag inte hinner bidra så mycket just nu. Nå, jag får väl istället tipsa om en del av den läsning som finns, och varför inte starta med Martins recension av Napalm Death live? Finfin läsning, och dessutom ett knippe sköna bilder som den ovan. man önskar lätt att man var där...

Gillar du din musik lite softare så rekommenderas istället recensionen av "Hisingen Blues", det första smakprovet från kommande Graveyardplattan med samma namn. Den låten kan du förresten också hitta på Spotify, om du är nyfiken.

Räcker inte det som morgonläsning så finns ytterligare sprillans nya recensioner på Werock. Av Architects och Deathening till exempel.

Undrar du för övrigt vad undertecknad lyssnar på just nu så hittar du en uppdaterad "I Spelaren" i kanten till höger. Läser man mellan raderna så kan man misstänka att det snart kommer en recension på den här siten av Vreid, samt på Werock av kommande Cavalera Conspiracy....

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - Kvartsfinaler!

Hey, nu är det dags!
Omröstningarna runt om i världen har tagit oss fram till 8 stycken slutgiltiga strängbändare som ska få chansen att ta hem nomineringen som Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.


Följande namn återstår:


Zakk Wylde, Black Label Society
Kerry King, Slayer
Tony Iommi, Black Sabbath
Nergal, Behemoth
Yngwie Malmsteen, solo
Abbath, Immortal
Dave Mustaine, Megadeth
Slash, solo


Okej, då kommer det att gå till såhär nu.

Lotten kommer att dra fram 4 stycken matcher där dessa herrar möts i omröstning av modell utslagning. Den som får flest röster av de två går vidare till nästa omgång, och dessutom så funkar det såhär - den som får flest röster totalt rankas högst i nästa omgång, så det blir viktigt att pusha fram din favorit!


Papperslappar i en pappersmugg av modell kontorskaffe, och de första två som plockas upp är:


Nergal vs Zakk Wylde!
Spännande, rätt olika typer som kan attrahera röster av fullständigt olika fans.
Okej, nästa match - och upp kommer...


...Dave Mustaine. Och... Kerry King.
Men, vad fasen, de drabbade väl nästan samman i första kvalomgången? Eller var de i olika kvalgrupper då? Äh, skit samma, det är ju inte viktigt nu. Nu får de en egen match i alla fall!

Kvickt, vidare till nästa då.
Upp ur muggen kommer en lapp där det står Slash. Och en till, där det står Tony Iommi.
Kul, Slash vs Tony, det känns ju faktiskt som en stormatch det!

Kvar borde alltså skandinaverna vara. Bästa att kolla dock.
Första lappen säger Abbath. bra så. Och andra säger... Yngwie.
Ja, men då stämmer det alltså.

För att sammanfatta:

Kvartsfinal 1: Nergal vs Zakk Wylde
Kvartsfinal 2: Dave Mustaine vs Kerry King
Kvartsfinal 3: Slash vs Tony Iommi
Kvartsfinal 4: Abbath vs Yngwie

Härligt. Kör igång och rösta, så kommer det väl lite mer läsning om de olika matcherna vad det lider under veckan.
Hepp!

Some pics from Åre

Hemma i vardagen igen, efter en helg med företaget i Åre. Grymt bra väder som ni kan se på bilderna, och fantastiskt före. Fredagen var rätt kall, lördagen var bara skön. Sol, snö...

...och en öl eller två.
After Skin var inte så bra som jag minns den, eller så är det mig det är fel på.

Antagligen det sistnämnda, faktiskt.

För övrigt har jag lyckats boka en riktigt fullsmetad dag med arbete idag, det hade ju varit skönt med lite softare start på veckan - men så kan det ju gå ibland.

Det innebär dock att jag väntar med starten av kvartsfinalerna på Världens Bästa hårdrocksgitarrist till imorgon bitti.

Jag vill kunna lotta dem i lugn och ro, och då skriva lite om de matcher som blir!

Dock - lägg märke till hur tajt det blev till slut mellan Slash och Angus Young. 1 röst skiljer dem åt. 1. Det är hårda bud det. Till slut ska vi dock addera Slash och Dave Mustaine till de sista åtta stränbändarna, och det är ju nu det blir riktigt spännande!

Veckans Citat: Lars Ulrich och Marylin Manson

Veckans Citat kollar lite närmare på ämnet "storhetsvansinne".
Skönt underlag för helt verklighetsfrämmande kommentarer, och dessa får nog vackert tala för sig själv. Eller hur?

"En av mina brister är att jag inte kan förutspå framtiden"
Lars Ulrich, Metallica

"Vad händer om fler människor äger mina album än Bibeln en vacker dag? Då blir jag Gud eftersom fler människor tror på mig än på honom"
Marylin Manson

...eh..ja. Ska vi säga så?

Remasters: Nevermore "Enemies Of Reality"

Den här bloggen har ju en hel serie om remastrade skivor som du verkligen behöver i skivhyllan. Oftast är det äldre alster, klassiska, som fått en fräschare ljudbild och matats med extragodis för att säljas på nytt, men det finns undantag.

Dagens Remaster är en sådan.

Seattles Nevermore är nämligen ett band med alldeles egna definitioner av perfektion.

Så pass att deras "Enemies Of Reality" som släpptes 2003 inte fick mer än 2 år på nacken innan bandet helt enkelt bestämde sig för att ljudbilden inte dög, och underkände det arbete som Eddie Schreyer hade gjort till förmån för en ny mastring av en viss Andy Sneap.

2 år, i modern tid. Det är ingenting, och det gör den här skivan till något rätt så ovanligt i serien.

Så, är det bara därför du behöver den här skivan då?

Nä, förstås inte.

Den råkar ju också vara sprängfylld med bandets rätt egna progressiva thrash (eller vad man nu ska kalla det...), och några av deras främsta kompositioner återfinns på den här given. Halvballaderna "Tomorrow Turned Into Yesterday" samt "Who Decides" är goda exempel på där Warrel Dane får glänsa med sin sångröst och där den där speciella Nevermorekänslan av att vara större än livet infinner sig, men för min del är plattans guldkorn Jeff Loomis gitarrspel och dominans i spår som "I, Voyager", det inledande titelspåret samt avslutande "Seed Awakening" (som på ett snyggt sätt sluter an lyrikmässigt till den inledande titeln "Enemies Of Reality" genom att ha en uppepad textrad som lyder ungefär "there is no stronger drug than reality").

Extramaterialet som fins med är ett gäng videospår, med videoclipen till "Enemies Of Reality" och "I, Voyager", likväl som en livetagning från Wacken av den förstnämnda låten, men i ärlighetens namn kollar jag aldrig på dem. Det behövs liksom inte när resten av skivan är så bra.

Ljudet blev dessutom riktigt bra när det rattades av Andy Sneap, så jag kan inte säga att de gjorde fel när de valde att göra om allt!

Det är hårt, det är hittigt, det är hållbart och invecklat men ändå direkt. Det är, kort sagt, Nevermore. Kolla in!

Kungen

Jag är på kickoff i Åre. Kungen kom visst också hit.
På bilden har han fyllt 160 år, men det var på vår årliga Hårdrocksfest. Idag måste han alltså vara 160 år och en månad.
Skål. Vi ses. Kanske. Man kan inte lita på kungen...

Berg

Jomen, jag är ju inte här.
Jag är ju borta.
Åre, på kickoff med hela företaget. Det går bra nu.
Du får roa dig med annat idag.
Som att kolla på berg, t ex, precis som jag. Jag gillar berg. De är sjukt coola.
Majestätiska, tysta, tuffa. Lite som jag, fast tvärtom.
Så, här och här finns lite bilder från när jag and the wife went to Canada once upon a time.
Där har de berg.

Äh, vafan. Vi tar väl en spellista på det.
Här har du Metalyze Hail to Mountains Extravaganza, en jävligt spretig historia med allt från Dozer, Immortal, Grand Magus och Helloween. Bland annat!

Veckans Tips: Trident "World Destruction"

Det är dags för en överkörning som Veckans Tips.

Ladda skivspelaren med Tridents debut "World Destruction" och hör på varför den är döpt till just det!

Fullständig överkörning av svärtad dödsmetall med influenser av exempelvis Morbid Angel utlovas på den här skivan, och har du hängt med på dne här bloggen så vet du att jag både recenserat skivan samt intervjuat basisten Alex Impaler för Werocks räkning.

Värt att nänma om du inte har hängt med på det är att detta är en debut av ett band som består av idel veteraner. Nämnde Alex Impaler huserar i vanliga fall tillsammans med sångaren Tobias sidegård i Necrophobic, och de har sällskap av Johan Norman (som bland annat har ett förflutet i Dissection) samt Jonas Blom (Grief Of Emerald) för att piska upp stämningen på den här given.

För piska stämningen gör de!

Öppningsspåret "Jaws Of Satan" är ett öppningsspår som heter duga (som också blev skivans första video), och de följs fint av "Nemesis" samt "Luciferian Call" och skivans kanske starkaste spår "Black Velvet Wings".

Totalt sett är detta dock en skiva som inte är tvärenkel att komma in i.

Den kräver lite av dig som lyssnare.

Och belönar de som är värdiga.

Din fundering bör alltså vara om du är värdig.

Är detta din typ av musik?

I så fall ska du kolla in skivan.

Du hittar bandets MySpace här, och du kan också tjuvlyssna på Spotify.

Up The Trident!

Paradise Lost på Close-Up jollen...

...ikväll... och - buhuhuhu, jag kan inte åka!
Visserligen är det för att vi ska ha lattjolajban med jobbet - hela gänget åker till Åre - men i alla fall.
Jag hade nog hellre varit med på den där båten, faktiskt.
Jag menar... Paradise Lost! Napalm Death!

Förra året var ju jävligt kul Sammanfattningen från den resan finns här, likväl som lite bilder och info om spelningarna med Bullet, Cult of Luna, Entombed, Deathstars och Tribulation.
Årets resa blir nog lika kul, minst.
Så, för er som ska åka så tar vi väl lite laddning?

Förraförra årets bästa video var ju titelspåret från skivan "Faith Devides Us - Death Unites Us", men den är ju spelad rätt mycket. Vi tar en annan, lite äldre dänga. Från bandets lite mjukare period...




Bandet är dessutom på väg att skriva nytt material, enligt senaste Close-Up har de ca 2 låtar klara och hoppas på att kunna släppa nästa giv i slutet av året eller början av nästa.
Det bådar gott det!

Ja, vafan - vi tar väl lite Napalm Death också. Bara för att.

Detta är en av de bättre låtarna på vassa skivan "The Code Is Red, Long Live The Code"



Tystnaden är öronbedövande, en helt briljant titel faktiskt.
Nå, för er som ska ut på böljan - ha en fantastisk resa!

Mastodon "Live At Aragon"

Fick mess i morse, av Per.

Goda nyheter.

Samma dag som jag fyller år (37, jäklar vad tiden går) så släpper ett av världens bästa band ett fett livepaket på DVD och CD.

Mastodon.

"Live At Aragon" heter paketet, och du kan läsa mer här.

Perfekt! Till dess kan du alltid roa dig med att öppna Spotify och kolla in filmmusiken till Jonah Hex, musik skapad helt av bandet. Filmen i sig är en rätt meningslös (och kort!) bagatell, men musiken ger blodad tand efter nytt material med bandet. Räcker inte det så får du trailern här!

Misslyckad reklam

Allvarligt talat - jag har respekt för Rolling Stones.

De var ju i stort sett med och skapade den moderna rockstjärnan. Att bandet står upp fortfarande är inget annat än en gåta, de har ju sugit upp mer skit i näsan än valfri myrslok, likväl som att de marinerat sig i alkohol. På köpet har de lyckats skapa en hel del av musiken som inspirerat dagens hårdare akter, och ett knippe bra låtar.

Deras samarbete med Dressman har tidigare kommenterats här.

Jag gillar verkligen inte den klädkedjan. Eller, rättare sagt, jag har aldrig varit in där eftersom jag tycker att de ska straffas för sin reklam, men nu tänkte jag att... ja... kanske ändå.

Tills jag fick se deras senaste reklam.

Den med Rolling Stones merchen.

Allvarligt talat... hur tänkte ni nu?

Kräkreflexen ligger tung i rummet, och först funderade jag på att ta med filmen i detta inlägg innna jag kom på bättre tankar. Vore synd att besudla min fina blogg med något sånt!

Nä, fy fanken!

Det bringar för övrigt tankarna till annan misslyckad reklam.

När jag var yngre stod Max Hamburgare för en riktig klassiker. (Förresten, varför har Max slutat med pappakartongen - hur fan ska man nu kunna äta burgaren med kniv och gaffel? Jävla papper nu bara... nä, tacka vet jag Frasses!)

Man hade tryckt upp och tapetserat hela restaurangerna och alla muggar med den genomtänkta texten om erbjudandet för en större dricka.

"50% Mer - Dubbelt Så mycket"

Ehh... nä, det blir ju inte så. 100% Mer blir dubbelt så mycket.

Personalen var gaaaaaaanska less på att få den frågan kan jag säga, och man kan bara hoppas att deras ekonomicehf inte var den som hade hand om marknadsföringen.

Fast, det är klart.

Det kunde ju vara värre.

Fastighetsbolaget för vård och omsorg i huvudstaden har nog det rekordet.

De heter Locum. Med stort L, men o loggan skriver de allt med små bokstäver. locum.

Fint så.

Till dess att något geni kom på att de skulle göra en reklam i juletider där de bytte ut "o" mot ett hjärta. Och... allvarligt talat... det ser inte så bra ut, eller hur?

Vet du inte vad det innebär att I "love" cum så kan du ju alltid googla det. Se till att du är ensam bara...

This one's for you Gary

Tidigare i veckan sipprade nyheten ut, att gitarrhjälten Gary Moore hade funnits avliden på ett hotellrum. Det verkar lite osäkert om anledningen, men en sak är säker.
Världen har tappat ännu en legendarisk hårdrockshjälte.
Nä, sorgen och chocken går inte att jämföra med när Ronnie James Dio gick ur tiden, men det är rätt lätt att glömma vilken fenomenal sångare, låtskrivare och gitarrist han faktiskt var när det begav sig. Den senaste tiden försvann karl'n in i bluesen, men jävlar i helvete vad han dominerade en gång i tiden!

Skivan "After The War" är långt ifrån hans bästa men har ändå figurerat i serien om Remastrade skivor du behöver i backen. Jag har också haft med en av mina absoluta favoritlåtar med herr Moore, "Murder In The Skies", på en av gängets hårdrockskvällar (kategorin var Bortglömd Klassiker, om du nu undrar).

Så, nu kommer en kort hyllning i form av en Spotifylista med Garys bästa låtar.
Här finns varken blues eller ballader.
Här finns bara jävligt bra hårdrock!

Lyssna på den här listan, och inse att det är en stor rocker som gått ur tiden.
This one's for you Gary,
Thunder is rising!

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist, del 4

Sådärja, nu är det dags att sålla fram de sista två gitarrhjältarna till slutspelet i följetången om vem som egentligen är Vräldens Bästa Hårdrocksgitarrist.
Denna omgång får kallas Wild Card, och är indelad i två röstningsbara pooler.
Den första är "resten av världen", dvs i stort sett Sydamerika och Australien. Till denna tillkommer också ett gäng stränbändare från Staterna som av någon anledning blev missade i första vevan.

Den andra poolen är alla de som lyckats sno till sig en andraplats, och därmed i sann melodifestivalsanda förtjänar en andra chans. Till denna pool adderar vi sen personer från Europa (främst Skandinavien, visar det sig faktiskt) som av någon anledning missades i första vändan.

Så.
En vecka kvar, två namn som ska tillkomma.
Sen tidigare väntar alltså:

Zakk Wylde
Kerry King
Nergal
Tony Iommi
Yngwie Malmsteen
Abbath

När de sista två namnen är klara så är det dags för en klassisk utslagning. Lotten får avgöra vilka som möter varandra i par om två och två. Vinnaren går vidare, förloraren slås ut.
Men det tar vi nästa vecka.
Just nu fokuserar vi på den sista omgången, alla Wild Cards!

Värdlens Bästa Hårdrocksgitarrist - del 3 avklarad

Jaha, ni har sagt ert om Skandinavien.
Till finalröstningen om vem som är Världens Bästa Hårdrockgitarrist går Yngwie Malmsteen och Abbath från Immortal. En andra chans ges till Patrik Jensen (The Haunted) och Obsidian C från Keep of Kalessin samt Alexi Laiho från Children of Bodom som båda skrapade ihop 15% av rösterna i sin grupp.
Totalt sett röstade en hel del av er, 82 röster på den svenska gruppen och 52 i den för resten av Skandinavien. Härligt, och att vinnarna knep 29% (Yngwie) respektive 23% (Abbath) visar att här finns två storfavoriter till slutvinsten.

Så, vad händer nu då?

Jo, klara för finalerna är sedan tidigare Zakk Wylde, Tony Iommi, Nergal och Kerry King - och med Yngwie och Abbath i samma fålla så saknar vi nu bara 2 namn.
Dessa två ska röstas fram med start antingen ikväll eller imorgon bitti. Beror på hur livet går ihop för eder Rebellängel...

Och egentligen kanske man borde ha haft med ett namn som Gary Moore, men nu har han tyvärr gått ur tiden. Mycket trist, jag kommer att minnas honom som en av de som verkligen bar hårdrocken en gång i tiden för att sedan gå vidare på sin musikaliska resa.
RIP!

Veckans Citat: KISS

Veckans Citat denna gången fokuserar på huvudpersonerna i ett band där det var poppis att sminka sig - KISS. De har verkligen aldrig hymlat med att de gillar att tjäna pengar, och dessa två citat tycker jag är sköna "glimten-i-ögat"-grejer från dem!

"Jag är jude. Jag betalar inte dig. Du betalar mig."
Gene Simmons, KISS

"Mitt hus är byggt av dålig kritik. Och du skulle se mitt hus!"
Paul Stanley, KISS

Live!: Motörhead "Everything Louder Than Everyone Else"

"Guten Abend. How are you doing Hamburg?

We are Motorhead. We're gonna kick your ass."

Så inleds dubbelliven "Everything Louder than Everyone Else" som fästs i den tyska staden 1998, och sen händer precis det som Lemmy utlovar. Motörhead sparkar stjärt!

Bandet som vid detta tillfälle består av just Lemmy, en av mina favoriter på trumpallen Mikkey Dee samt Phil Campbell på gitarr är oftast inte ett av de bandet jag pockar fram när jag vill lyssna på musik. Jag har ett par plattor i skivhyllan, men jag har ändå respekt för vad de åstadkommit under alla dessa år - och jag kan inte komma på många bättre sätt att låta det komma fram än just via en liveskiva.

Och i detta fall så är det riktigt bra, och är det någon skiva jag spelar med bandet så tycks det bli denna. Lemmy bjuder plattan igenom på lysande mellansnack (bland annat när han berättar de spelar in, och att det vore bra om de kunde låta mycket så att bandet inte verkar impopulära), men framförallt är det låtmaterialet som är grejen.

Att höra gänget framföra klassiker som "Iron Fist", "Stay Clean" (lyssna på svänget i inledningen, sådär drar man en rock'n'roll-slipsten!), "Metropolis", "I'm So bad Baby I Don't Care", "No Class", "Orgasmatron", "Going To Brazil", "Killed by Death", "Bomber" och allsångsfavoriten "Ace Of Spades" live är helt enkelt något man inte får missa, och produktionen gör den här skivan rättvisa, vill jag säga.

Det är högt, lagom rått, men ändå bra. En bra livekänsla.

Det är, helt enkelt, en liveskiva du bör ha i din hylla!

3 Röster om Dimmu Borgir

Dimmu Borgir, ett av världens största och mest populära band inom extrem metal.
Dimmu Borgir, ett band som är på väg att leta sig från ytterligheten till en mer lättillgänglig mittfåra?
Åsikterna om senaste alstret Abrahadabra" går verkligen isär, och jag har hört oerhört mycket om just denna platta. Ris, och ros. Själv gillar jag plattan skarpt, och tycker att dess symfoniska vansinnesproduktion med hel storbandsorkester och körer lyfter det hela från att fastna i ett allmänt "black-metal-träsk", och jag står fast vid den fyra som jag delade ut på recensionen.
Vad är blott en enda åsikt?
Inte mycket, och därför är det med glädje jag kan släppa lös en "3 Röster om" när det gäller just den här plattan, och det är med spretig bakgrund som gästerna sätter tänderna i skivan.
Enjoy!

SheerFaith: Jag har inte hört nåt av Dimmu Borgir på ganska länge. Tror att jag kan ha lyssnat på Enthrone Darkness Triumphant när den kom. När jag nu lyssna på denna platta förstår jag varför. Jag antar att man ska "känna" nån skags ond atmosfär med alla symfoniska inslag. Det enda jag ser framför mig är Gargamel som aldrig får tag på smurfarna. Inte blir det bättre av att bilderna på bandet är i någon slags satanisk Djingis Khan stil. Plattan är klinisk ren i sin stil och innehåller ingen ondska överhuvud taget. Ett tips till bandet: Ändra stilnamnet från "symphonic black metal" till "Child friendly fluffy metal"
Betyg: 2

R2: Första gången jag hörde Dimmu Borgir hörde jag låten Dimmu Borgir (ja jag är ny inom Black Metal) och det första jag tänkte var storslaget. Kan black metal låta såhär? Jag gillar mixen av symfoni och black metal, en cool kombination. Mycket bra låtar, härlig produktion, bra ljud! Jag fick på ett bräde låna 12 black metal- plattor av Chief Rebel Angel och Abrahadabra är lätt den mest spelade, än så länge. Jag ska köpa!
Betyg: 4

Per: Det som varit på gång sedan länge har nu hänt fullt ut, gitarren har hamnat i baksätet till förmån för en hel symfoniorkester.
En mycket dålig idé om jag får tycka.
Tycker de ska satsa fullt ut och skriva en musikal istället vilket nog innerst inne kanske är vad de vill göra, vem vet.
Klanderfritt framfört med bra produktion men för mig funkar det inte.
Betyg: 2

Hehe... skön mix - en som aldrig hört bandet, en som lyssnat någon gång för urminnes tider och en som följt med deras resa och känns på väg att hoppa av den. Snittet hamnar hur som helst på 2,66, dvs precis under "bra".
Rätt?
Fel?
Allt är som sagt subjektivt. Hur som helst är det kul med flera personers åsikter, tycker jag, och vill du medverka i "3 Röster" så går det bra - panelen ändras lite hela tiden. Släpp ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com bara!