Vad är, egentligen en klassiker bland skivor?
Det kan man verligen fundera på. En gång blev jag inbjuden till gode vännen Zappzott, och instruktionerna för dagen löd: ta med en bränd CD-skiva med 8 låtar du tycker är klassiker. (det där är faktiskt förlagan till Hårdrockskvällen, om du undrar, som sedan utvecklats vansinnigt mycket från det...).
Klassiker.
Jaha, vad är det då?
Ett av mina kriterier blev att inte ta med något som är nyare än 20 år gammalt. Så lång tid tyckte jag att det tog innan man kunde kalla det en klassiker. Jag minns faktiskt inte riktigt alla låtar, men jag spelade Rainbow, Candlemass, Slayer, AC/DC, Dio i alla fall.
Det sättet att tänka skulla också innebära att det inte finns någon modern klassiker - och det är nog egentligen fel.
Häromdagen orerade jag ju om Opeth och deras platta "Ghost Reveries", min personliga favorit i bandets diskografi. Men inte den största stunden. Inte den "klassiska" skivan om man kollar på Opeth. Det är istället "Blackwater Park", längst upp avbildad i sin Legacy Edition.
Det är, skulle jag vilja säga, en klassisk skiva.
Och den är ju nyare än 20 år?!
Alltså dags att fundera om lite.
Vad är, egentligen, en klassiker?
Låt oss säga som så då - det är en skiva med något speciellt.
Som kanske definierar en egen genre, som innebär en överväldigande debut (eller för den delen punkt i en lång och framgångsrik karriär). Som är en milstolpe för bandet generellt och kanske den typ av musik de företräder specifikt.
Och det kan man kanske inte överblicka med en gång. Det är inte lätt att veta vilken effekt en viss skiva kommer att få på scenen förrän det förflutit tid och dessa effekter då blir synbara.
Så, kanske kan en klassiker inte vara purfärsk, men att sätta en tidsstämpel på det...det är kanske inte görbart?
Opeth "Blackwater Park" är med detta vad jag skulle vilja kalla en modern klassiker. Den är relativt ny, men ändå kan man blicka tillbaka på den och inse vad den betytt för bandet, för progressiv döds och vikten av att den finns i varje skivhylla (har du den inte? Skäms! Åtgärda det genast!). Om jag däremot blickar blickar tillbaka till millenieskiftet, ungefär, så ser jag inte sådär vansinnigt många skivor som är lika tydliga klassiker.
Låt oss kolla på några som jag spontant tänker på som kandidater...
Machine Head "The Blackening" var en återkomst för bandet, en ren hämndaktion på tidigare dalar i karriären. Det var startpunkten till att vi snart kan se dem på Gröna Lund (!), och som fick bandet att fortsätta sin karriär, starkare än någonsin. En känsla av liv och död.
Graveyards andra platta, "Hisingen Blues", kom alldeles för nyligen för att man ska kunna avgöra om det blir en klassiker. En klassiker i vardande, kanske - men på den korta tid som skivan varit ute så har den inte bara överösts med priser och lovord, den har också blivit en form av benchmarking för andra band som vill spela rock/hårdrock med influenser av 70-talet. Och det är ju precis det som en klassiker ska vara. Den man vill jämföra allt med.
Watains bästa platta är i mitt tycke "Sworn To The Dark", men det går inte att förneka att efterföljaren "Lawless Darkness" har haft en större effekt. Inför släppet var det dominerande i musikpressen, den skivan tog frontmannen Erik Danielsson till en intervjumikrofon i TV när Big 4 spelade på Ullevi, och skivan kammade hem en Grammis. Det ska egentligen inte gå om man spelar black metal på riktigt, med livet som insats och med en hyllning av mörkret som mål.
Även denna skiva är ju alldeles för ny för att kunna betitlas en klassiker ännu, men jag kan nästan ge mig den på att man kommer att prata om "Lawless Darkness" som en sådan om en, säg, 10 år...
Bolt Thrower avslutade, enligt egen utsago, sin skivutgivarkarriär med sin bästa platta i karriären. "Those Once Loyal" blev så urstark att när det var dags att spela in efterföljaren så konstaterade bandet att detta inte var värdigt som efterföljare, och sade sig istället sluta spela in skivor. Så bra är verkligen skivan, det är i mitt tycke en av de bästa dödsmetallplattor som någonsin tillverkats, och det som egentligen kommer att avgöra om det blir en klassiker är väl om bandet håller sitt löfte eller inte. Om detta är slutstationen så är det en given klassiker med tiden.
Svenska Ghost kraschade alla årsbästalistor 2010, då deras debut "Opus Epynomous" nådde skivdiskarna. Pop med hyllningar till Satan samt ett scenframträdande i maskering kombinerades med hemlighetsmakeri kring vilka medlemmarna egentligen var, och det hela gav ett oerhört eko i musikvärlden. Metallica framträdde i T-shirts med bandets logo på, och Sweden Rock pratade om att det var en av de bästa skivorna som släppts på hela 2000-talet. Det är inte illa för en debut, och det som gör att detta kan komma att bli en klassiker är det dessutom blivit skivan man vill slå om man ger sig på melodiös ockult rock.
I mitten av 2000-talet höll Hardcore Superstar på att dö. Det var lägg ner eller segra som gällde, och resultatet av den striden blev det självbetitlade svarta albumet. Utan den hade vi inte fått någon av efterföljarna, och den "liv-och död"-känsla som finns på "Hardcore Superstar" är det få som slår. Detta är skivan som står ut i bandets diskografi, den man kommer att referera till när det är dags att sammanfatta karriären. Men blir det en klassiker? Kanske. Kanske inte.
Mastodon slog igenom stort med andra given "Leviathan". Ett epos om Moby Dick, och med ens så började band referera till att man lät som Mastodon, ville låta som Mastodon eller i alla fall hade hört Mastodon. "Leviathan" var startskottet på en glimrande karriär, och den skivan där bandet hittade sin fåra. Det är fortfarande skivan som bandet själva får jobba för att toppa.
Hmm... har jag glömt och missat någon platta?
Såklart. Massor.
Dessutom är det i flera fall så att de som blir klassiker kanske inte är personliga favoriter, men det är ändå en intressant tanke tycker jag.
Finns det moderna klassiker, eller är uttrycket i sig en motsägelse?