Tribulation, Vampire, Antichrist på Kägelbanan 29/3

Jo.
Även om jag var tveksam så blev det till slut så att jag masade mig iväg på kvällen, träffade bröderna brothers, drack öl och kollade in lite stenhård musik i lördags.
Jag hade ingen kamera, enbart telefonen med mig så i stort sett samtliga bilder blev skräp (orkade inte fajtas framåt i publiken för att få bra bilder, utan halvsatt på bekvämt avstånd), men jag tänkte ändå delge lite tankar.
Först ut - Antichrist.

Tufft namn (det borde väl finnas prick hur många band som helst med det namnet egentligen), rätt snygg logga och bra strängarbete på dem. Musiken hårt influerad av tidiga Slayer (det är förstås bra), men sång alldeles för svag för att locka mig. Det blev i slutänden ganska trist, även om bandet kämpade på efter bästa förmåga. 

Nivå höjdes betänkligt och tydligt till nästa akt, hypade Vampire med bland annat Close-Ups Lars Martinsson på sång/gormande, en man vars årsbästalistor och artiklar är en ständig tillgång till nya upptäckter och närapå en kvalitetsgaranti för undertecknad.

Jävligt snygg backdrop, med ögonen på vampyren lysande i olika färger och med 3-D-effekter på handen som sträcker sig upp från graven.
Bra horror-döds, svängigt men ändå bra fart spelningen igenom.
Även om jag inte lyssnat in mig på plattan sen tidigare så tycker jag att musiken funkade väldigt väl live, och när man sen fick den här dealen för 200:- var det inte mycket att tveka om...

Kanske är det Vampire som var kvällens behållning, för man var väldigt jämna.
Till skillnad från huvudakten.
Alltså - förstå mig rätt.
Tribulation var ännu ett snäpp upp vad gäller förmåga, proffsighet och scenvana.
De har utvecklats enormt live sen jag såg dem första gången live, 2010 på Close-Up-båten.
Självsäkra, tighta, närvarande.

När de var bra var de jävligt bra - men jag sätter frågetecken för låtvalet, som i stort sett var bara nytt (fan, när jag tänker efter undrar jag om man ens spelade något från "The Horror"?), hämtat från "The Formulas Of Death".
Och det materialet innehåller en hel del dödtid.
Episkt, svävande och atmosfäriskt är väl tanken, men... trist att se på.
Yngwie Malmsteen har redan fulländat förmågan att ligga med sin gitarr på scen, och det är inte vad man vill se om man kollar en akt som Tribulation.
Tycker jag då, det kan kanske också bero på att jag inte riktigt kommer överens med just låtmaterialet från senaste plattan, men det resulterade i en tvehågsen upplevelse för mig.
Bra som fan stundtals (en del riff och partier är inget annat än geniala!), och trist och på tomgång stundtals.
Nå.
Jag kom ju iväg i alla fall, det var trevligt.
Och så fick man grillpremiära på söndagen!

Kallt när solen hade gått ner, men som alltid - ruggigt gott.
Längtar till sommaren nu, trots att det är en speciell känsla att krypa in på dödsmetallspelning som i lördags!

Citate: Zakk Wylde

Snart kommer den.
Nya plattan med Black Label Society, med det fantastiskt läckra namnet "Catacombs Of The Black Vatican", med nedan lika lockande omslag:

Jag förväntar mig prick samma sak som man brukar få av just Black Label Society, det vill säga ett knippe låtar som bjuder på en skön mix av sväng, hårdrock, skägg och ballader. Och gitarrspel. Förstås. Detta är ju Zakk Wylde's skötebarn, och för den som är intresserad så syftar skivans titel på hans egna studio snarare än något annat. Ändå tror jag inte det är gammal skåpmat, utan fräscht.
Utan att ha hört det.
Hur som helst, inför förra given "Order Of The Black" så fick jag ju chansen att intervjua karl'n, och det är fortfarande så att när man läser andra medias snack med Zakk så kan jag komma ihåg hans snabba svada där i stort sett allt går ut på att jobba hårt, jobba mycket och blöda för Black Label Society och fansen.
Typ.

Sen dess har Zakk Wylde gått och blivit en form av mästertwittrare, men jag kan ändå läsa samma saker i intervjuer. Ingen kommer riktigt åt honom, det skämtas och slutar alltid med att han jobbar hårt.
Därför är Citatet denna gång en förklaring från mannen själv...
 
"Jag har många järn i elden. Men det är lugnt.
Det finns åtta till av mig, precis som med Saddam Hussein och hans dubbelgångare."
Zakk Wylde, Black Label Society



Jag får alltid lite höjd puls varje gång Black Label Society släpper nytt, och det är inget undantag den här gången heller.
Ska bli väldigt spännande. Och man vet ju att han kommer att jobba hårt....

Lightsabres, parkeringsautomater, Pulverized Records, livet...

Lördag, och egentligen skulle jag ha velat vara på såväl Red Fang-giget igår, som spelningen med Tribulation och Vampire ikväll.. men, jag är helt ärligt jävligt slutkörd.
De senaste månaderna på jobbet, sen årsskiftet egentligen, har varit helt galna.
Kvällsaktiviteter, hals-över-huvud-jobb hela dagarna, möten dagarna i ända och jobb på kvällen för att hinna med allt mellan dagarna. Och träning på det.
Så jag pallar fan inte. Tror ja. Kvällen har ju inte hänt än.
Hade tänkt pressa in i alla fall en av dem, men jag fixar det kanske inte.
Det känns som om jag inte sett familjen på flera veckor, typ, i alla fall inte i vaket tillstånd när samtliga är närvarande och friska.
Så det blir en sån helg nu, och vad passar då bättre än ett inlägg av modell pyttipanna?
Blandad kompott?
Just det. Inte mycket.
Vi börjar med Lightsabres. 
Jo, det står det i den extremt svårlästa loggan på bilden överst, fast det knappt går att tyda.
Bandet/killen bakom detta är John Strömshed, och egentligen visar sig Lightsabres vara ett sidoprojekt från huvudsysslan Tunga Moln.
Istället för blues så är detta skitig rock, med hgårt distad sång och korta slagfärdiga låtar. Skivan heter "Demons", och är för mig ett skönt sidospår från mitt normala lyssnande, även om jag faktiskt kan tycka det är synd att man har sången så "warped", då Strömsheds stämma är väldigt bra som den är... Nå, vill du ha hjälp att tyda vad låttitlarna på baksidan betyder (andra bilden) så kollar du in Spotify. 
Jag fick ett vinyl-ex av skivan från bandet, och vi kan väl säga som så att.. försten att tolka vad låt nummer 7 heter vinner skivan? Känns det bra? (förresten, hur fanken postar man en LP...? Bra tips mottages!). Svara med en kommentar till detta inlägg, helt enkelt.

Annars har livet rusat fram sista tre-fyra veckorna, och jag kan konstatera att trots att jag petar in en hel del grejer på bloggen så sker det mycket som jag knappt hinner kommentera, såväl inom det musikaliska livet som i det verkliga, rätt alldagliga, livet som jag lever. Ska vi ta ett svep? Tror det va, så kanske vi hinner beta av lite. Vi börjar med.... parkeringsautomater.
Har haft en run-in med två stycken, men på bild får du en.

Okej. Som du ser var den ur funktion. I ett garage som varit ett gammalt skyddsrum, och därmed saknar mobiltäckning. Men, tänker jag, jag vill ju inte ha parkeringsböter, så jag noterar nummer och automatsiffror och går upp ur underjorden för att ringa. Det är bara det att numret inte fungerar, "har ingen abonnent". Vid det här laget var det bara att gå på det möte jag var på väg till, och när jag kommer tillbaka en timme senare så...

Jodå.

Böter.

Och då börjar man ju - rätt arg - leta noggrannare. Då visar det sig att man satt upp ett anslag på sidan av automaten, och där står... ett annat telefonnummer, och ett annat automatnummer. Till ett annat parkeringsbolag. Som inte har någon automat i garaget.

Antagligen har väl de nya (Q Park) köpt de gamla (Carpark), men inte orkat skylta om.

Så det är till att överklaga då.

Och vilka överklagar man till?

Just det.

Q Park.

De som struntat i allt och delat ut dessa böter.

Sannolikheten att jag kommer få gehör för mina åsikter är väl ungefär en snöbolls chans i helvetet, men visst är det märkligt? Att de själva får bestämma om de har gjort fel, och inte behöver granskas av någon opartisk?

Dagen efter då. Ett annat garage. Ny automat - också ur funktion.

Då tänkte jag att det var någon som skämtade med mig, men det var ett annat bolag än Q Park (burn in hell, futhermuckers!) som helt enkelt hade rätt nummer på automaten.

man kunde prata med dem.

Allt bra.

Det hade kunnat sluta precis som det verkar vara för Mastodon.

Jag följer dem på Facebook, och den senaste tiden handlar ALLT om att man säljer ut grejer som man använt. De verkar ha parkerat i Q Park-garage å det grövsta eftersom de har sånt sug på pengar. Fast å andra sidan innebär det ju att man som fan kan köpa gitarrer och grejer som bandet spelat på, det kanske inte är fel...?

För övrigt så springer jag en del nu. Även på kvällar. Det är inte alltid skitenkelt att ha disciplinen att ge sig ut när barnen har nattats och det är mörkt ute, men det har ändå gått hyggligt. Och då är det dödsmetall som som gäller. Och som vi vet - när man vill ha dödsmetall så rekommenderar jag den här etiketten...

Jag måste säga att de har en närmast osviklig känsla för just döds av hög kvalitet.
Kolla bara ett band som Interment och deras "Into The Crypts Of Blasphemy".

Den vill du inte ska gå dig förbi om du gillar döds, och känslan av att vara jagad av den musiken när man är ute och springer i mörkret, själv... jag lovar, frekvensen på benen ökar!

Personligt rekord på min vinterslinga (den är 7,25 kuperade km om det är inte är snö och man kan gena lite i hörnen vid en del svängar, men typ 7, 35 om snövallarna tvingar en att följa de plogade cykelvägarna exakt) är dock satt till Running Wild "Death Or Glory", kanske världens bästa power metal-platta. 32:49. Undrar vad den kvällen hade resulterat i om jag spelat döds...?

Det jag vet att det resulterat i är att inte orkar läsa. Sweden Rock Magazine, Close-Up Magazine... Det ligger en hel trave tidningar som jag inte hunnit ge den uppmärksamhet de förtjänar. Bland annat vet jag att det finns information om Entombed, eller Entombed A.D som L-G Petrovs gäng heter, och eftersom jag efterfrågade att de skulle ta bladet från munnen så vill jag ju veta.

Vi får se, ska försöka hinna läsa lite i helgen så kanske det kommer ett inlägg om det under kommande vecka.

Annars har det mest varit ishockey som jag orkat med. Slappkolla. Semifinalklart i slutspelet nu.

Skellefteå-Linköping och Växjö-Färjestad.

Jag tror att den första matchserien blir rolig att titta på för den som inte hejar på något av lagen. För oss som har hjärtat med kommer det väl mest att bli plågsamt. jag tror ändå att Linköping har bränt mycket krut för att ta sig till semifinal, så i slutänden torde de svartgula ta sig vidare. Men fan vet. Med Linköping och Roger Melin vid rodret kan det sluta hur som helst. Den andra serien kommer bli fysisk och förmodligen sövande tråkig. Defensiv, defensiv, defensiv. Växjö har vunnit alla matcher i grundserien mot Färjestad, och har hemmaplansfördel samt bra form. Alla tecken talar för smålands nya stolthet - utom att det är just Färjestad. Slutspelsrävarna. Jag tror det blir sju matcher i den serien, och törs inte gissa vilket av lagen som drar längsta strået...

Hur som helst - som avslutning på det här synnerligen spretiga inlägget kan vi konstatera att Konkeror släpper "The Abysmal Horizons" på etiketten Lacerated Enemy Records, och då får den nytt omslag.

Överst det gamla, underst det nya.

Vilket föredrar du?

Jag vet inte jag.
Det nya är kanske objektivt snyggare, men jag upptäckte ju - och köpte - skivan med det gamla, lite ostigare omslaget (som visserligen är rätt fult, men slår an en sträng av glädje hos mig).
Du har väl inte missat den?
Kolla i så fall in på Spotify, genast.
Riktigt jäkla tokbra platta!

Så. Vi ses!

Veckans Tips: Borealis "Fall From Grace"

...när redaktör Martin plockade upp en skiva från 2011 och recenserade den fast halva 2013 var gånget så insåg jag direkt att det var något som måste kollas - speciellt som musiken angavs till, för Martins del relativt ovanliga, melodic/power metal. Extra mycket insåg jag det när jag såg det generiska och ganska intetsägande photoshoppade omslaget och sen läste namnet.
Borealis.
Nä.. allvarligt?
Blev fästingbiten, fick borealis?
Drick hälsoyoughurt med miljarder goda borealisbakterier?
Visst, det kommer från norrskensnamnet, men det låter inte klockrent häröver.
Nå.
Bandet är från Kanada, och man ska verkligen inte döma ett band med kasst namn från just det landet - Killer Dwarf är ju ett lysande exempel på där just fantastisk musik kombineras med ett i det närmaste skrattretande namn.
För så är det förstås här, det är musiken som är grejen.
Otroligt snyggt producerad hårdrock som har två tydliga kännetecken.
Det ena är att melodin och låten står i centrum. Samtliga 9 låtar på plattan känns som om de skulle kunna stå som singlar.
Det andra är sången.
Frontmannen Matt Marinelli hanterar såväl gitarr som stämband, och dte är som vokalist jag tycker han glänser mest. Hans röst klarar att förmedla såväl känsla i balladen "Watch The World Collapse" som rivit och lite smutsigt hårdrockstryck i flera andra spår.
Det är inte utan att man tänker en del på Russel Allen (Symphony X och Allen-Lande) och det är förstås ett väldigt gott betyg.

Låtarna då. 
Bäst är inledningen. De tre första spåren heter "Finest Home", "Words I Failed To Say" samt "Fall From Grace" och är alla tre skolboksexempel på hur man levererar musik som undertecknad blir kär i. Allra bäst är mittspåret av dessa tre. Det är den låt jag efter ett tio-femtontal varv med plattan tänker mig som den låt jag ska plocka till Hårdrockskväll 2014. Dessa tio-femtontal varv har också gjorts i en enda lång cirkulärandning, mer eller mindre, utan att ge tid och plats för speciellt mycket annan musik.
Det säger en del.
Men det är också så att skivan egentligen, om man ska vara riktigt kritisk och leta fel, inte riktigt har det där enorma djupet. Efter tio varv på raken förmår den inte överraska mig som en del andra skivor klarat...men, som sagt, då letar jag verkligen fel.
Annars är Borealis här för att stanna när det gäller speltid för min del.

Välkommen in bland de andra fansen. Spotify här, så ska du se att du också snart ser bortom allt annat för att fascineras och bländas av själva musiken!

Recension: Throwdown "Intolerance"

Jänkarna Throwdown är fansen mästare på flera saker. Omslag är bara en (erkänn, kollar du in bilden till vänster så inser du att det är ett briljant omslag på en skiva med namnet "Intolerance", likaväl som föregångarna "Deathless" och "Venom & Tears" är påfallande läckra), och tydligast kanske bandets mästarklass kommer fram när det gäller att fightas.
Att stå för sin sak, att inte ge upp, att gå genom svårigheter för att lyckas - centrala budskap i bandets lyrik, och inte minst, i känslan som musiken ger.
Det är en kamp som förs genom breakdowns, riff och ett konstant driv.
Eller, i korthet: en smäll på käften.
Eller, för att förtydliga vad "Intolerance" levererar: en hel slagserie med stenhårda smällar på käften.

Från start till mål kommer Throwdown ut som en adrenalinstinn boxare och matar ursinnigt mot lyssnaren. Titlar som "Fight Or Die", "Defend With Violence", "Suffer, Conquer", "Without Weekness" och "Condemned To Live" ackompanjeras med hardcore-riff som staplas efter varandra och ett konstant ursinnigt vrålande från frontmannen Dave Peters strupe. Skivan är, helt klart, en återgång till ett mer hardcoreinfluerat och "circle-pit"-hetsigt sound jämfört med de två senaste föregångarna som snarast nosat på groove metal där ett band som Pantera är gudar. "Deathless" innehöll dessutom en rejäl dos melodi och harmoni, där det stundtals var ren sång som dominerade, men känslan nu är att bandet dragit tillbaka pendeln långt åt andra hållet.
Kanske beskriver man det allra bäst i texten till "Avow", där refrängen talar om att man varit trogen den här livsstilen och den här kallelsen i tjugo år och fortfarande håller fast vid den. Man svär på nytt, och vittnar om sin inre övertygelse.
Då kanske musiken går tillbaka till ursprunget rätt naturligt.
Resultatet är ett knippe ganska korta, ofta blytunga, alltid skitförbannade spår som passar alldeles utmärkt om du ska träna.
Ljudbilden är fläskig som sig bör.
Dave Peters låter precis som nämnts heligt förbannad prick hela tiden, och förstår jag det rätt är det han som står för allt strängbändande också (utom själva solona, de har Dave Nassie lagt).
Jarrod Alexander lägger ett blytungt fundament med sitt trumspel.
Det blir, för min del, faktiskt lite trist i långa loppet.
(långa och långa, hela skivan med dess elva spår klockar in på runt 28 minuter)
Kanske är det för att jag är mindre hardcore och mera metal i min DNA som jag hellre hör en skiva som "Deathless", där kontrasterna tillåts ge mer djup, men för min del kommer det sannolikt bli just den skivan jag plockar fram framöver om jag vill lyssna på just Throwdown.
Vill man ha frontmannens vy på saker och ting, tiden mellan just "Deathless" och "Intolerance", livet som hardcore-fighter och musikens utveckling så rekommenderar jag bland annat den här intervjun med just Dave Peters. Det är en studie i hur man agerar tjurigt barn, rockstjärna och integritetsfull individ på en och samma gång, och blandar totalt ovidkommande, lite dryga, svar med insiktsfulla och kärnfulla insikter.

För min del hamnar favoritspåren där det svänger som mest. "Defend With Violence", "Born And Buried Alive" och "Cut Away" sitter där de ska. Förutom att skivan är lite kort så passar den som nämnts också alldeles utmärkt som sällskap på träningspasset.
Betyget blir dock inte mer än en trea med mersmak, och anledningen till det är helt enkelt att det finns lite eller inget djup i skivan.
Efter tre varv kan du den, efter tio sitter dne som berget och du har upptäckt allt som finns att upptäcka.
Kolla in "Intolerance" på Spotify, så får du själv upptäcka hur det känns att bli slagen i ansiktet av Throwdown. Upprepade gånger!

Throwdown "Intolerance" - 3

Jag tänker hörlurar. Hifi. Hjälp!

...okej.
Jag har fyllt år.
Funderar därmed på en present till mig själv.
Hörlurar.
Hifi, för musik, slutna, för lyssning direkt från hörlursutgången på min Marantz SA8003, för lång njutning kvällstid när familjen har lagt sig och jag vill fläska på rejält.

Vet inte riktigt vad jag ska tänka bara, så jag behöver lite hjälp.
Å ena sidan tycker jag att en hörlur som Marshall är skitsnygg, och verkligen skulle bli lite av en "möbel" när den inte används. Den ska ses som ett exempel dock, den har mobilmikrofon och annat krafs jag inte vill ha på - den får helt enkelt agera statist för de "snygga lurarna som ser bra ut på hyllan även på dagarna".

I andra ringhörnan har vi en lur som siktar stenhårt på magiskt ljud. Denons HD7100.
Verkligen inte ful heller, men det är ju ljudet i fokus här.

Så.
Design kontra ljud?

Vi måste prata om... S.O.D "Speak English Or Die"

Skriv kort - bli läst.
Den devisen har jag sett ibland. Jag gissar att tanken är att man ska skala bort allt onödigt och irrelevant och enbart behålla det kärnfulla.
Som ni kanske har märkt är jag inget vidare på det där, texten och tankarna har liksom en förmåga att lägga krokben för sig själv och virra in sig i en oändlig labyrint av sidospår - till slut påminner det lite om att se en ishockeymatch med bara knattar, där det mitt i spelet kan vara lika intressant att upptäcka att man faktiskt kan backa på skridskorna som att följa med i var spelet är på plan - så att det där med kärnfullt och kort inte riktigt funkar.
Den meningen i sig blev ju som ett bevis närapå oläsbar.

Men det är ändå intressant som uttryck.
Skriv kort - bli läst.
Spela kort - bli hörd?

Såklart ska vi idag reflektera lite över det där med låtar som är korta eller långa, och hur de gör avtryck i det musikaliska lyssnandet.
Vi måste prata om S.O.D. Stormtroopers Of Death. "Speak English Or Die".
Den kanske främsta representanten av alla för det där med att hålla det kort...!

Min skiva med bandet är en återutgåva.
Ser ut såhär.

Kunde kanske varit med i Remasters (utan att vara så remastrad...), men den serien är ju som bekant död. Eller i alla fall i träda.
Hur som helst - jag gissar att de flesta av er har hört Stormtroopers Of Death, S.O.D någon gång. De har verkligen gjort en sak av att göra korta låtar, så till den grad att det faktiskt stundtals blir komiskt. Skivan är thrash och har uppkommit helt enkelt för att Anthrax hade lite studiotid över efter att man klarat av inspelningarna till "Spreading The Disease", och Scott Ian och Charlie Benante ringde lite kompisar (Billy Milano och en viss Dan Lilker, vars Nuclear Assault och Brutal Truth väl inte heller drar ut på det i onödan), och det fantastiska med plattan är att den sålt väldigt bra.
På mitt ex står det att det är fler än 1 miljon exemplar sålda. Det är fasen inte illa för ett alster vars uppkomst var en bieffekt av att det blev tid över i studion - och antagligen bättre än huvudprodukten "Spreading The Disease"...
Det finns då alltså kanske en poäng i att hålla det kort.
I vissa fall blir det snudd på komik, "Hey Gordy!" klockar in på 7 sekunder och "The Ballad Of Jimi Hendrix" på 5 sekunder, och för min del säger det sig självt att det faktiskt inte går att framföra en låt på den korta tiden. "Diamonds And Rust (Extended Version)" är 2 sekunder, om man ska ta det ännu längre...

Personligen gillar jag den här skivan - men jag älskar den inte.
Jag kan inte falla så där fullständigt för den på samma sätt som jag kan göra för en skiva som har den andra vinnkeln, dvs att låtarna tillåts ta sin tid.
Veckla ut resonemanget och låtstrukturerna och med tiden avslöja nya djup och detaljer som inte kom fram vid första, andra eller tionde varvet.

Antagligen har det med min personlighet och smak att göra.
För rätt länge sen fick undertecknad en inbjudan från bandet Mäbe att börja Twittra.
Jag har inte, och kommer inte, att ta upp den utmaningen - och jag vill påstå att det nog är lite av samma orsak som jag har den inställningen jag har till musik som blir "för kort" hållen.
S.O.D är ju nästan den musikaliska motsvarigheten till Twitter.
Visst njuter jag av ett slagfärdigt och kärnfullt formulerat budskap som klarar av att säga något viktigt samtidigt som det är fyndigt, men... det är ju inte jag.
Jag är antagligen för virrig för det, mina tankar löper i för mycket kringelkrokar, och på så sätt vill jag uttrycka mig på samma sätt som jag vill ta emot budskap.

Men vad säger ni?
Spelar det någon roll, eller är det kanske så att omväxling förnöjer?

Skriv kort, bli läst. Spela kort, bli hörd.
Blir det slagfärdigt och kärnfullt eller tappar man djupet?

Vi måste prata om Stormtroopers Of Death.
Om S.O.D.
Om "Speak English Or Die". 
Den musikaliska motvarigheten till Twitter. 

Veckans Tips: Dead Lord "Goodbye Repentance"

Minns du känslan när du första gången hörde en riktigt jäkla bra rock'n'roll-platta med ett nytt band?
Typ första gången du hörde Hellacopters?
Tack vare Jarno fick jag chansen att uppleva det igen (även om jag inte minns om det var via hans blogg A Fair Judgement eller om det var via Facebook som han spred detta evangelium - mindre viktigt, gissar jag).
Nu har turen kommit till dig.
Stockholmsbandet Dead Lord har med "Goodbye Redemption" presterat en sån där skiva som man bara vill lyssna och lyssna och lyssna på, och eftersom plattan nog kom i början av 2013 så har jag egentligen lite dåligt samvete för att jag hållit den lite hemlig...
...men å andra sidan är jag ganska säker på att den här skivan inte förblivit hemlig för mina medkollegor i Hårdrockssamfundet.
Kvalitet har liksom en förmåga att skina igenom, skulle jag vilja påstå, och när detta skrivs (augusti 2012) så känner jag mig i stort sett bombsäker på att bandet kommer att ha med en låt på min skiva när det beger sig på Trettondagsafton.
Det enda kruxet är: vilken?
Här har vi nämligen en  sån där skapelse där varenda ton, varenda låt, står ut och håller sådan kvalitet att man kan plocka med den (faktum är att det rent av i slutänden kanske fäller den, just att jag inte kan välja och fegar ur och tar något helt annat...).
Inledande "Hank"? Absolut. Efterföljande "Hammer To The Heart" samt löjligt smittsamma "Onkalo" (ingen aning vad det betyder...)? You bet.
Maffig titellåt, fantastisk avslutning i "Ghost Town" som lovar mer och får en att längta efter uppföljaren? Helt klart.
Kort sagt - den här skivan är jävligt bra.
Allra bäst är kombinationen av enkelheten i riffen och melodierna som bandet (består för övrigt av Adam Lindmark (trummor), Olle Hedenström (gitarr), Tobias Lindqvist (bas) samt Hakim Krim (gitarr och sång) levererar i kombination med sången.
Hakims stämma ger mig vibbar av såväl Phil Lynnot  (Thin Lizzy) som Millencollins Nikola Sarcevic (!), i den där lite lätt desperata stilen av sång.
Så.
Du hittar Dead Lord "Goodbye Repentance" på Spotify, och det är en riktig stänkare till rock'n'roll-skiva som du inte få missa!

This Is 40

Okej, jag erkänner - rubriken är ett taffligt försök att lura Google att detta inlägg handlar om filmen "This Is 40", och därmed ge mig så många besökare att jag kan dra mig tillbaka från mitt vanliga jobb och bara bada i pengar resten av livet.
Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.
Resterande del av inlägget handlar om en kort summering av gubbedagen, dvs att fylla 40, och en del bilder på spektaklet. Bilden ovan är från firande på jobbet. Trefligt.
Den riktiga dagens startade dock med revelj klockan kvart i sex, då yngste killen vaknade.
Som tur är fick jag byta av med modern o huset, som tog ner barnen och fixade lite frukost på säng och sång. Det var bra. Jag fick bra saker.

Steven Adlers bok, en kötthammare (det är ju black metal!), och en rekordsnygg klocka. Manschettknappar av svägerskan. Och av syskonen en fotosession där tanken är att avbilda gaddningarna.
Det blev jag förvånad över, och känner lika delar glädje och skräck inför.
Det blir nog suveränt efteråt, men inte fanken kan jag påstå att jag kommer känna mig bekväm i själva fototillfället....

Resterande del av dagen kan sammanfattas i spontana besök och oplanerad planering.
Jag gjorde inte mycket, min fantastiska hustru hade fixat allt - från överraskningarna i kylen till folket som tittade förbi.
Det enda jag råddade var väl soundtracket...!

Throwdown, Love/Hate och Dismember - en fin blandning.
Kvällen avslutades med att familjen somnade, och jag fick avsluta "Like An Everflowing Stream" i ensamhet, enda sällskapet var den här buteljen som jag sparat till ett sånt här tillfälle.
Glenmoranie Signet, med en sån tyngd och komplexitet i sig. Riktigt bra!

Slutresultatet blev väl att jag på söndagen var lite bakis, och kände mig gammal.
Men nöjd...!

NP: Throwdown. Och Conan. Kontraster..

Två skivor - två helt olika sätt att närma sig samma sak.
Just nu spelas Throwdown "intolerance" och Conan "Blood Eagle", och det är ganska fascinerande att notera hur olika man antar utmaningen att pulvrisera lyssnaren.
Straight egde-lirarna i Throwdown ger helt enkelt järnet i prick varenda låt, matar riff på riff, breakdown på breakdown och rebellmantra på rebellmantra. Ingen låt tillåts sväva iväg i vare sig tid eller flum, det är knytnäve i ansiktet hela tiden. Skivan är kort, och det är en given kandidat till årets träningssällskap.
Bra och fläskig produktion, snyggt och påkostat omslag, och det är bara för dig att invänta recensionen för att få veta mer om hur plattan står sig mot bland annat föregångarna "Venom & Tears" och "Deathless".
Conan å andra sidan, de har en annan attityd.
Omslaget är mer sobert och med en känsla av hemmatillverkning.
Produktionen är dov, sången minimalistisk.
Låtarna tillåts ta tid, och framförallt vill man med tre ackord kvadda allt motstånd. Lösningen på det problemet heter förstås "tyngd", precis som sig bör när man spelar doom.
Det går inte fort, riffen masar sig fram ibland, men det spelar liksom ingen roll.
När skivan har mullrat klart kommer resterna av lyssnaren att känna sig lika delar överkörd som sugen på ett varv till.

Klart olika.
Kanske ska fundera på det där med långa låtar versus korta låtar lite. Kan bli en "Vi måste prata om..", men det får vi se.
Oavsett det så är det intressant att spela så två åtskilda alster jämte varandra.
Du har Throwdown "Intolerance" samt Conan "Blood Eagle" på Spotify, så du kan göra samma sak. Senast i morse var det de förstnämnda som jagade livet ur mig på gymmet...

Close Up Classics: Flotsam And Jetsam samt Dismember

Kanske har du koll på det, kanske inte - men det är ett bra initiativ som är väl värt att lyftas fram.
Close-Up Magazines nya serie "100 Klassiker", där man plockar fram en skiva som verkligen får hamna i fokus. Det är en alldeles ny serie, och redan efter två skivor är jag alldeles spänd av förväntan över vilka skivor som kan tänkas avtäckas i serien. Dessutom tänker jag mig att jag ska följa upp lite på den här bloggen, och ge egna tankar om skivorna. De jag inte har - de skaffar jag!
Formatet i tidningen är dels en första bild, med den torra faktan i form av producenter och medverkande i bandet, och sen en rätt kul intervju med en eller flera ur bandet.
Du måste alltså köpa tidningen och kolla in artiklarna.

Nå.
Först ut - Flotsam And Jetsam och deras "No Place For Disgrace".
En skiva som jag faktiskt inte har någon som helst relation till.
Så jag köpte den. Den som heter "No Place For Discrace 2014".
Det är ju lite som det är det där, med nyinspelningar av skivor.
Jag kan förstå att en grupp ett par decennier senare vill göra en ny version av något som var en genombrottsskiva. Man har blivit bättre instrumentalister och produktionen kan kanske göras mycket vassare - men.. kan man någonsin uppnå det där stadiet av total fokusering och hunger som en gång i tiden gjorde skivan till just ett genombrott?
Jag har mina dubier.

 I detta fall kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag ju då inte har eller har hört urspungsinspelningen. 
Jag gillar dock plattan.
Det är hederlig och rak thrash, med bra känsla för melodier. Låtarna är starka, riffen snygga.
Ett spår som "Escape From Within" känns faktiskt väldigt fulländat, det är en potentiell hit, och texterna är överlag oväntat genomtänkta och snygga (lyssna på ex titelspåret eller "Dreams Of Death"). Valet att göra en cover på Elton Johns gamla örhänge "Saturday Night's Alright (For Fighting)" är rätt kul också, och på det hela taget tycker jag att det var både en bra och kul skiva att börja serien med.
Dels för möjligheten att ställa den gamla skivan mot den nyinspelade, och dels för att det är en bra skiva som kanske ändå inte är helt uppenbar som "klassiker". Eller så är jag helt tappad. Sannolikt, faktiskt...
Nå.
Nu har jag den, och den kommer att logga speltid. Bra platta!

Nummer två ut i serien är den här:

Dismember "Like An Everflowing Stream" från -91 är förstås en skiva som är väntad i en sådan här serie från Close-Up Magazine, och det är inte mycket att bråka om.
Döm då av min förvåning att....den saknades i min skivhylla?
Jag har den elektroniskt (hur jag fått den? Ingen aning...kopia från någon? hemladdad när jag lekte med sånt ett litet tag? promo? Vete faen...) sedan tidigare, och det där var det ju bara att åtgärda.
Inhandlad och klar nu. En version med lite extraspår förutom de 8 topplåtar som ingår i ursprungsskivan.

Nummer 99 i nedräkningen är en uppvisning i dödsmetall.
Det är förstås Tomas Skogsberg och Sunlight Studio som varit med och påverkat ljudbilden. Den spelar roll för den här skivan, dels för att det daterar den och dels för att det förstås är tal om en klassiker tagen ur den Stockholmsdödska myllan.
Bandet i sig var i skottgluggen i samband med stämningen i England då tullen upptäckt baksidan med de nedblodade ynglingarna och att en av låtarna heter "Skin Her Alive" (läs mycket mer omdet i samband med intervjun i tidningen), men personligen tycker jag att det är tre saker som är extra bra på skivan. Eller, kanske två, eftersom det liksom går ihop.
Den första är att den här skivan känns elak, och det går ihop med nummer två som är körerna och när bandet ibland pratar lite. 
Jag brukar inte gilla prat, men "from dream to dream we have always been like an everflowing stream" som inleder sista spåret "In Death's Sleep" är fantastiskt. Dessutom lyfter en låt som "And So Is Life" (som tillsammans med "Dismembered" nog är de två bästa låtarna) till extra nivåer av elakhet med körandet/mässandet.
Den andra saken som är bra är känslan för melodi.
Det skrivs en del om det i intervjun det med, men vilken kombination det blir med bisvärmsriff och stundtals melodi!

Bra skiva, och nu fick jag fylla ett hål i hyllan som jag knappt visste att jag hade. Som jag inte trodde att jag hade. Fint så!

Nästa nummer får vi en ny klassiker.
Det kan verkligen bli vad som helst, och man kan ju fundera på hur ens egna lista skulle se ut.
Lista 100 klassiker från 100 och ner till 1..!
 

Citatet: Skid Row

Whoha!
På andra sidan 40.
Fint så, nu är det bara resten kvar innan man får gå i pension, lägga fötterna på soffbordet och peta in näven i byxlinningen Al Bundy-style.
Eller, vänta nu.
Det kan ju egentligen börja med redan nu, eller hur?
Mumsigt..

Tänkte som vanligt bjuda på Citatet i samband med varannan söndag, och varför inte göra det med ett dubbelt aktuellt (för min del) sådant?
Skid Row är klara för Getaway Rock. Det ska faktiskt bli riktigt jäkla kul, det är ett sånt där band som jag dissade när jag var yngre för att jag tyckte inte de var tuffa nog (jo..jag vet.. doh!), men som jag har upptäckt i efterhand på nytt.
Jag menar... "Slave To the Grind", någon?
Ändå är det inte det som blir Citatet den här gången - trots känslan man ibland kan ha av att man ska löneslava hela livet.
Istället ska vi ta en låt från bandets självbetitlade skiva.
Nej. Inte "18 And Life".
Den handlar ju om att göra tiden för brottet, om man nu ska försvenska "don't do the crime if you can't do the time" snarare om att man fyller 18 och att ha hela livet framför sig.
Den påminner ändå om låten vi ska ha, i alla fall i tema.

"Youth Gone Wild".
Citatet lyder:

"They call us problem child
We spend our lives on trial
We walk an endless mile
We are the youth gone wild"
Skid Row "Youth Gone Wild" 

Jag kan kanske inte klassificeras som ungdom efter gårdagen, men... jag tycker faktiskt att jag kan identifiera mig lite med det där.
Inte att jag kommer hamna i fängelse, men att det ibland känns sådär.
Att jag är en rebell under kostymen.
Tatueringar och hårdrocksbloggar som hanteras parallellt med affärsmannaskap i vardagslivet.

"They call me problem dad
I spend my life in offices
I walk with tattooed legs
I am the 40-year old salesman gone wild".
Som jonglerar familjeliv, kontorstjänst och önskan att vara en rocker. Typ.
Men vet ni vad?

Det känns rätt bra.
Det känns som om jag passar i 40...!

Rebellängeln fyller 40!

Fuckin-ey!
Idag fyller eder Rebellängel år. Big four o. 40.
Ska bli kul, och det innebär nog en del ganska restriktivt firande.
Så småningom blir det en fest (med rocktema!), så då får det braka igång mer, så dagen blir nog rätt soft gissar jag.

Vill du verkligen ge mig något bra så bokar du den här skivan på förköp, och lyckas få bandet till Getaway i sommar.

High Spirits. Bra namn för dagen!
Skål, för fasen!

Veckans Tips: Black Pyramid "II"

Bzzzzzzz....
Tatueringsnålen surrade ilsket, spred rosa och lila färg över lotusblommornas blad på min vänstra arm.
Platsen är King Carlos tatueringsstudio, tiden är en förmiddag i maj och det är Jolly Jonny som gnuggar färg på mitt pågående sleeveprojekt för glatta livet. Vi surrar om livet i gemen, hur kul det ska bli att åka till Örebro och Metallsvenskan och om man hört lite ny bra musik. 
Jag tipsar lite, han fokuserar på att göra mig illa. 
Som sig bör.
Då tröttnar hans kollega på den musik som spelas  och tar makten över datorn och Spotify.

Men... vänta nu? Har du inte läst det här förr?

Jo. Förra veckan, faktiskt, och det är helt rätt. Förra Veckans Tips Danava och denna Veckans Tips Black Pyramid har detta gemensamt, att de "upptäcktes" samma dag, vid samma session av undertecknad.
Den här gången spelade Maria, till vardags även sångerska och frontfigur i Beast, svärtad doomaktig heavy metal.
Fantastisk sådan.
Black Pyramids andra skiva, den du ser på bilden, köptes tillsammans med den första (som är nästan lika bra, ska du ändå handla är det bara att slå till dubbelt, vill jag påstå), och kom under ett par veckor i maj och juni att bli så nära en drog man kan komma för min del.
Hade jag inte velat hålla skivan hemlig så hade den nog varit helt självskriven i en serie som Besatt.Från inledande "Endless Agony" över hela resan till avslutande "Into The Dawn" så är den här skivan mer eller mindre omöjlig att värja sig mot.
Det som faktiskt talar mot att jag skulle välja någon låt från den i samband med hemliga Hårdrockskvällen 2014 är väl snarast att det är närapå omöjligt att välja bara en låt.
Att peka ut någon.
Närmast kommer nog kanske just inledningen, med tanke på den effekt den fick på mig och hur lätt den sätter sig med en gång.Det går ju också att stryka en låt som "Dreams Of The Dead", inte för att den är svag utan för att den passerar tiominutersstrecket och därmed blir en aning opraktisk.

Nå.
Kolla in Spotify med Black Pyramid "II", och bli medlem i fancluben, så att säga.
Jag är så otroligt glad över just den där tatueringstiden, den då jag fick med mig BÅDE Danava och Black Pyramid förutom bläcket på armen. 
Jag tror alla kommer sitta hela livet, faktiskt...

Ronnie James Dio. "This Is Your Life"

Kolla in bilden.
Spännande va?
Det är promobilden för hyllningsskivan till Ronnie James Dio (vila i frid) och som verkligen har lockat spännande artister.
Så här ser skivan ut "på riktigt":

Du känner igen en del av de medverkande va?
Lemmy från Motörhead.. Scott Ian från Anthrax... Rob Halford från Judas Priest....
Skivan släpps i början av April, och hela låtlistan ser ut såhär.

 Jag har förbeställt min, och egentligen är det konstigaste av allt kanske att man inte släpper den i alla fall i närheten av den 16/5 som ju är Internationella Dio-dagen.
4 år har gått denna vår, och precis som jag skrev förra året och i krönikan "I slutet av regnbågen - himmel och helvete" så kan jag liksom inte nog understryka hur stor betydelse den lille mannens sång haft på mitt intresse för hårdrock.
Ibland undrar jag på fullt allvar om den här bloggen verkligen funnits idag om det inte var för Ronnie James Dio!

Så.
Förhandsboka skivan du med. Om inte annat för chansen att få höra Corey Taylor sjunga "Rainbow In The Dark"...!

Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?