Om Opeth live

Nästa vecka är det Stockholms tur. Då ska undertecknad gå på spelning på Södra Teatern och kolla in ett akustiskt set med Opeth - klart spännande, efter att ha sett så många andra varianter med bandet.

Vill du peppa redan nu så har Martin klämt upp en fin recension av bandets spelning i sydligare nejder. På Werock, förstås!

Veckans Tips: Woods Of Ypres "Woods 4: The Green Album"

Bröderna Per och Magnus Ö har pratat om dem. SheerFaith likaså, och allt jag har läst om dem har egentligen varit på pricken vad jag gillar - ändå har det tagit ruggigt lång för mig att verkligen ge mig i kast med bandet.
Ja, jag talar om jänkarna Woods Of Ypres, ett band som verkligen känns klockrent att avsluta dystra november med när det gäller Veckans Tips.
Sist i raden blev skiva nummer fem för bandet, tyvärr av den enkla anledningen att David Gold, sångare, gitarrist, basist och trummis och en av de två i kärnduon som drivit bandet, avled i en trafikolycka i slutet av 2011. Den andre medlemmen i kärnduon, gitarristen Joel Violette har dödförklarat bandet, och med tanke på hur stor del av bandet David Gold var så kanske det inte är så konstigt.

Fokus idag: "Woods 4: The Green Album", min första kontakt med bandet, och en fantastisk erfarenhet. Här blandar man effektivt doom, goth, singersongwritermelodi och black metal på ett alldeles eget sätt. Det låter ibland lite som Type O Negative, men det är mest när sången är lite lik, i övrigt är det här något så unikt som ett eget sound, vill jag påstå. Skivan är lång, 16 spår som vardera är relativt långa och effektfulla, och det är just känslan som är vinsten. Det är genomgående dystra tongångar med finurliga texter och vändningar i meningsbyggnader som helt kastar samma ord i nya ljus. 
Spår som "By The Time You Read This (I Will Already Be Dead)", "I Was Buried In Mount Pleasant Cemetary" och "Wet Leather" är inte bara träffande bra, de bär också titlar som effektiv beskriver det musikaliska landskapet som målas upp.
Dystert, men vackert.
Känslosamt.
Lyssnar man till texten på inledande "Shards Of Love", en okej låt men absolut inte skivans bästa (det är antagligen istället "Dirty Window Of Opportunity" eller kanske "I Am Pining For You"), så får man sig till livs en lektion i hur en ballad på temat olycklig kärlek ska skrivas.

Woods Of Ypres är absolut en bekantskap jag kommer att hålla vid liv, och det är mycket passande musik att avnjuta i novembermörkret. Tänd lite ljus, slå upp ett glas rött och låt mänsklighetens inneboende elände besjungas med bedrägligt lättsmälta melodier. Spotify, förstås!

NP: Ratt "Invasion Of Your Privacy"

Mitt i (eller, ja i slutet egentligen, rent tekniskt)svarta november spelar jag lite gladrock.
Upp med handen, alla som sett detta omslag förr.
Jasså, alla!?
Ja, men upp med handen alla ni som faktiskt hört skivan då!
Lite färre, gissar jag.
Till sist, upp med handen alla ni som minns låtarna.
Oj.
Då blev det nog inte så många kvar.

För så är det ju. Detta är musik från en enklare tid, med ett band som egentligen inte var fantastiska. Ratt sålde väl iofs bra, men jag tror att de sålde betydligt bättre i USA än här hemma. Här minns man dem mest från att omslaget fanns på bild i Ginzakatalogen. Och det är ju egentligen ett briljant omslag - lättklädd tjej tar på sig sina vita tubsockor i ett mörkt sovrum (notera den tidstypiska högtalaren i högra kanten, det där är 1985 så sdet stänker om det). Ratt. Råtta. Invaderar privatlivet.
Själv hade jag den här på kassett. Inspelad/avspelad av min morbror, vill jag minnas, och återfick skivan i min ägo när den gode Magnus Ö donerade ALLA sina CD-plattor till undertecknad (fantastiskt drag, tack!). Lyssnar på den då och då, mest för att få höra musik som är sådär enkel som det kunde vara då.
Musiken är okomplicerad. Texterna banala klyshor om kärlek och att få ligga med tjejer. Sången duglig, produktionen okej och charmen maximal. Låtar som "Give It All", "Between The Eyes" och "You're In Love" torde band med dagens musikaliska egenskaper mangla ut på löpande band om man vill - speciellt med tanke på hur sinnessjukt många akter det finns numera jämfört med i början och mitten av åttiotalet, åtminstonde akter som blir utgivna på platta - men det är väl det som en stor del av charmen med pudelrock.
Lite som med punk - det är inte svårt, det är musik som drivs av glädje och lekfullhet, från en enklare tid. Bra det, mitt i november!

Provsmakning: Kiss ZinFire

Då och då kommer lite bilder och tankar om olika rock'n'roll-relaterade viner på denna blogg, och den här lite småtrista veckan är det dags att sätta näsan i glaset och dra in bouqeten från Kiss vin ZinFire.  

 

Vacker flaska som verkligen representerar bandet, tycker jag, med den lite vräkiga stil man gärna har när man visar sig sminkad samt silverglänsande bokstäver. Vinet är producerat under licens av Live Nation Merchandise (till skillnad från Slayervinet som har Fans In Sweden AB som avsändare) och det är väl ännu ett utslag av hur bolagen försöker hitta nya vägar till intäkter när skivförsäljningen sjunker.
Men hey - det spelar väl ingen roll?
Vi fans som gillar rock'n'roll och vin får ju liksom en extra bonus då, och det är ju bara att tacka och ta emot!

Nå, vinet då. 
Eller saften, kanske man ska säga. För det här är saft. Det smakar så mycket bär att det är rent av löjligt, och den första tanken ("hm, det här var ju kanske inte så dumt faktiskt..") ersätts snart av "men vafan, det här är ju löjligt - vilka är egentligen målgruppen? 15-åringar?".
För att dricka en flaska av KISS ZinFire är ingen hit. Det blir för slätstruket, sött och tråkigt, i alla fall för min smak. Jag vill att rödvin ska smaka rödvin. Lite jord, lakrits, kärvhet så att det lyfter med mat. Inte hallonsaft som körts genom en snabbjäsning.

Det roligaste med allt kanske faktiskt är just flaskan. Den kan ju motivera ett köp i sig, och visst kan du handla den för att ha den i hyllan och kolla på. Du behöver dock inte öppna den förrän i stort sett allt annat är slut...eller ni är ett par stycken som delar på bördan!

Recension: Graveyard "Lights Out"

De senaste årens bästa skiva är Graveyards andra album, "Hisingen Blues". Den kom för bara ungefär 1,5 år sen men har på den korta tiden hunnit etablera sig som skivan man ska jämföra sig med om man spelar rock/hårdrock med retrokänsla.
För egen del snurrar den frekvent, och jag återvänder mer än gärna till den. Den har en lyster som lockar mig tillbaka gång efter annan, och med det i bagaget så är årets giv, bandets tredje, kanske det mest intressanta släppet som ser dagens ljus år 2012. Är då titeln "Lights Out" talande, med den ordalydelsen?
Svaret, tycker jag, är både ja och nej.
"Lights Out" är den klart mörkaste skivan som bandet levererat. Den anspelar på såväl lyrik som musik som hämtats djupt ner i emotionella kamrar, och det är en relativt naken skiva där bandet ställer fram sin prestation för alla att beskåda.
Det är dock inte slutet på den ljusa sagan om Graveyard - snarare bara ännu ett kapitel i boken som vi fortfarande inte vet hur den slutar.
Anslaget i "Lights Out" är inte lika direkt som tidigare alster, trots högersmockan som inleder albumet. Istället är det en skiva som tar lite tid att tränga in i, som kräver lite dedikerad lyssning innan lagren är avskalade så att man kommer åt dess innersta väsen. 
Den har kanske inte samma magiska lyster som "Hisingen Blues", utan lockar med ett mörkare och dunklare budskap, och jag kan i framtiden se mig lyssna på den här skivan nästan lika ofta som föregångaren - helt enkelt eftersom den är väldigt annorlunda utan att för den skull vara något annat än just Graveyard.
Så... med all denna text om en massa intet - hur låter då själva låtarna?

Skivan inleds med ett av de hårdare spåren bandet släppt ifrån sig. "An Industry Of Murder" har tillika en nattsvart och politisk text och är på det hela taget en ren högerslägga att inleda plattan med. Det är också ett av de spåren som jag oftast bär med mig efter att skivan slutat snurra, kanske för att den arga energin sticker ut lite i jämförelse med resten av materialet.
Den följs av en låt som kanske skulle varit sista spåret. "Slow Motion Countdown" startar finstämt men stegrar sig med tiden som vildhäst och slutar episkt. Det är bra, mycket bra. 
"Seven Seven" är lite punkstökig och tillsammans med (i sammanhanget) bagatellen "Endless Night" skivans svagaste stunder. "The Suits, The Law, The Uniforms" svänger skönt och "Goliath" är kanske den bästa singel bandet klämt ur sig. Den inledande versen är tagen i direkt nedstigande led från Creedence Clearwater Revival och hade - om den kommit när det begav sig - ställts jämte spår som "Prodigal Son". Så bra är den, även om den i versen sparkar mer stjärt och andas mer hårdrock än rock.
Dessutom levererar Jocke Nilsson finfin sång i slutspåret "20/20", ett faktum som gäller för stora delar av skivan.
Han sjunger innerligt, och det känns.

Bästa spår är givet som "Goliath", i alla fall om man vill ha en klockren sjunga-men-i-refrängen-och-vråla-av-glädje. Vill man ha en LÅT, en som växer och har i stort sett allt man kan önska sig så är det snarare "Slow Motion Comedown" som ligger främst i sinnet.
Oavsett vilken typ du är så finns här en matchning för dig.

Betyget då? Det är klurigt, tycker jag. Å ena sidan - Graveyard har fortfarande inte släppt en enda dålig låt och har på "Lights Out" kanske överträffat sig själva med en del låtar.
Å andra sidan - det sprakar inte om "Lights Out" på det sätt som i alla fall jag hade önskat om jag fick önska heljvilt. Det är mer avskalat, mer lågmält och mindre magiskt än på "Hisingen Blues". Egentligen är detta en sån där skiva som kan få mig att önska att jag hade halva poängsteg och lägga mig mellan 4 och 5, men har man sig i leken gett får man leken tåla. Svaret hittar jag nog till slut i min egen definition (läsbar här i marginalen till höger).
Detta är nämligen en skiva du måste ha, lite på samma sätt som du faktiskt måste ha alla filmer i trilogin "Sagan Om Ringen" - även om du har en av dem som favorit så blir inte sagan hel utan de andra.

Graveyard "Lights Out" - 5

Bloglovin'

Moderna tider, nya tider. Eller inte. Det här är väl inget nytt egentligen, men... ja.. det kanske är nåt för er som gillar Bloglovin'. Det är några av er som genom tiderna hört av er och tyckt att det ska vara en möjlighet. Det är det nu!

Följ min blogg med Bloglovin

Veckans Citat: Mantas, Venom

Denna gång är Veckans Citat kort och koncists.
Så också texten runt det, undertecknad sitter lite knappt till  och har dessutom inte mycket vettigt att tillägga!

"Det var aldrig vår mening att förändra världen.
Det bara hände."
Mantas, Venom

Fint så. Ibland blir det helt enkelt bättre om man inte tänker så mycket!

En helg full av järtecken...

 Tecknen har varit överallt denna helg.
Järtecken.
Skulle handla lördagsgodis igår - och hittatde "black metal" i hyllan. Smakade väl sisådär, men man MÅSTE ju köpa det om man hittar ett sånt namn.
Det följdes upp av dagens biltur. Till tongångarna av Dio "Don't Talk To Strabgers" tittade jag ner på instrumentpanelen vid ett rödljus. Notera hur långt kvar färddatorn säger att det är till tom tank...

Fanns bara en sak att göra.
Följa högre (lägre?) makters önskan och boka biljetten till Sweden Rock Magazines 100-nummersjubileum i januari, med Candlemass och Entombed på scen. Det enda sätt jag kunde tolka det hela på är att det är hårdrocksbrist i Rebellängelns liv...!

Remasters: King Diamond "Conspiracy"

Kim Bendix Pedersen, alias King Diamond, har släppt vansinnigt många plattor med helt fantastiska omslag. Artistiska, vackra, mörka och suggestiva målningar som hämtar sina motiv från de historier han berättar på respektive skiva (titta själv!), men ändå undrar jag om inte det mest kända omslaget med mannen är just detta.
Det från "Conspiracy", som helt enkelt har en bild på kungen själv, inramad i rött.
Enkelt, och egentligen ganska fult om man tittar noggrannare på det, speciellt i jämförelse med de fantastiska målningar som i vanliga fall pryder skivorna.
Trots det är nog detta en skiva man måste ha i sin samling. Det är, hur man än vänder och vrider på det, en platta som bör räknas till klassikerna.
Själv har jag inte haft den speciellt länge. Den skiva jag haft och spelat absolut mest är "Abigail", en annan av danskens klassiker, men förra året började min kärlek till mannen med den underliga sången att gro.
Och det har inneburit att jag letat mig bakåt i diskografin.
Gör man det så står den här skivan ut efter ett tag.
Inte bara för det annorlunda greppet när det gäller omslaget, utan även för låtmaterialet.
Visst, redan innan jag spelade skivan så visste jag att spår som "Sleepless Nights" och "At The Graves" (varför har inget av banden som hyllar King Diamond och den stilen tagit det som namn, det är ju briljant!?) var bra, men det som verkligen överraskar är kanske att resten av materialet är så starkt.
"A Visit From The Dead", "Victimized", "Amon Belongs To "Them"".... ruggigt bra!

Som extraspår på min remastrade version från -97 (originalet från -89, om du undrar) får man en alternativmix på "At The Graves" samt en liveversion av "Cremation". Båda sisådär, men ändå lite roliga. Ljudbilden är rätt bra, och leveransen klanderfri. Som vanligt.
Är man perfektionsit så är man, och det märks att King Diamond inte levererar halvdana saker.
Trots omslaget på "Conspiracy"...

Pratsång. Man varför?

 Det är ganska mycket Tiamat för undertecknad just nu.
Senaste given "the Scarred People" ska recenseras för Werock såhär till månadsskiftet, och den har fått snurra sina modiga antal varv. Dessutom måste jag få påpeka att den intervju som finns i Sweden Rock Magazine #97 är en av de bästa jag läst på bra länge.
Humor, öppenhjärtighet och udda intressanta frågor i en salig blandning med bilder från det privata fotoalbumet för det till en riktigt bra inblick i frontmannen Johan Edlunds liv. Gillar du bandet ska du inte bara kolla in bilderna från spelningen på Close-Up Magazine-seglingen, du ska också försöka få tag i ett ex av just 97:ans SRM. 
Skivan i sig är en rätt annorlunda skapelse än förra given "Amanethes", och bland annat dessa skillnader belyses i intervjun.

Nå, jag ska inte djupdyka i skivan här. Då får vänta till recensionen när det gäller den saken, men jag vill belysa en sak. En grej jag liksom inte fattar.
Pratsång.
Ibland kan det vara samplingar av något som talas mot bakgrund av musik, men för mig faller det inom samma kategori.
Jag gillar't inte.
Alls.
Och tyvärr finns det lite sånt på just "The Scarred People", exempelvis när titellåten börjar gå lite på tomgång mot slutet av själva låten.
Nu ska vi inte låta Tiamat ta smällen, det jag vill göra en spaning på är egentligen fenomenet i sig - det förekommer ju tyvärr lite överallt.

Grejen är att just pratsång får mig att rygga tillbaka. Jag kan nog såhär spontant nästan bara säga ett enda ställe där det passar, och det är i inledningen av Iron Maidens "Number Of The Beast". Den låten skulle ju inte varit detsamma utan, men då är det mer ett intro än mitt i låten (visst jag har säkert missat något, men så blir det när man bara skriver och inte tänker igenom allt.. du får väl påminna mig i så fall!), och det säger väl en del om mina tankar om det där.
Varför har man ett sånt parti med?
Känner man liksom att "fan, här är det rätt segt i den här låten och det behöver något för att piffas till... vi lägger till en sampling eller kanske lite så kallat elakt prat"?
Fan, om det är ett svagt parti i låten kanske man borde kapa det istället för att matematiskt. Det är liksom inte alltid två minus blir plus.

Som slutkläm ändå - är det nån som kan komma undan med det så kanske det är Tiamat. Men det ändrar ändå inte sakens grundnatur.
Varför har man med pratsång?

Veckans Tips: Moloken "Rural"

Om det nu någonsin fanns en skiva som passar novembermånadens mörker så var det väl denna.
Moloken "Rural" bjuder på en svärta och en tyngd som är imponerande, och man gör det med en sådan finess att hela skivan är en riktigt godbit för oss som gillar doom/sludge med skriksång. Martins recension på Werock från förra året är fin läsning som täcker mycket av skivans kvalité, men lite egna tankar om Umeågängets alster ska du få här också.
7 spår, de flesta rätt långa är vad skivan innehåller, och det som egentligen gör detta tungt är inte en krossande produktion - den är tvärtom faktiskt ganska luftig och inte speciellt komprimerad - eller en dånande bas. Nej, det är istället resultatet av alla delar, när gitarrspel, trummor och basslingor sammanflätas till en enhet, en låt. Ofta är det nästan som om gitarristerna Patrick Ulmefors och Kristoffer Bäckström spelar olika låtar, men när dessa riff och slingor krockar så uppstår en egen identitet. Inledande "The Titan Above Us" inleds mer i stort sett 3 minuter stämningssättare som sakta bygger upp trycket innan bandet kastar sig ut i själva låten. "Walz Of Despair" låter stundtals dissonant, fel och rätt på samma gång, och så fortsätter det.
Malande, tungt, dystert. Endast i bästa spåret "Ulv" driver bandet stundtals upp tempot och aggressiviteten (resultatet minner lite om black metal, faktiskt, speciellt i de sekvenser där Jakob Burstedt bjuder på lite dubbeltramp från sin trumpall), men annars är det fullständig förtvivlan som målas över en mörk kanvas.
Riktigt bra.
Kanske är Nicklas Bäckström stjärnan ändå. 
Han står för både bas och sång, och dessa två ingredienser är kanske plattans bästa.
Distinkt och svävande på samma gång. Levererat med perfekt timing.

Kolla in Moloken. "Rural" är andra given, så du har chansen att följa med tidigt på killarnas musikaliska och karriärmässiga resa. Gör det. Du kommer inte att hitta ett mer passande uttryck för svarta november...

Recension: Witchcraft "Legend"

Magnus Pelander.
Så heter han, sångare och stark man i Witchcraft, och förutom att han verkar vara lite av en kuf (om man nu läser intervjuer och försök till intervjuer, samt googlar lite på bandets liveframträdanden) så har han en stämma som förmodligen kan smälta guld.
I alla fall på nya "Legend", för med Witchcraft och Rebellängeln förhåller det sig som så, att jag i teorin borde älska föregångaren "The Alchemist" eftersom det är en typ av musik som borde passa mig, men som aldrig riktigt fastnat...till stor del på grund av just Magnus Pelanders sång.
Hängde ni med?
Inte?
Okej. Så här då:
Jag har ju förstås hört "The Alchemist", men verkligen inte fallit pladask för den. Visst är låtarna sjyssta, men det har inte fastnat - och det beror till största delen på att jag inte är överens med Pelanders sång och sätt att frasera.
så förklarade Stones att jag ju behöver "Legend", och när Stones säger så är det bara att lyda.
Och se på fanken, helt plötsligt är det nästan tvärt om?!?
Alltså, ibland tycker jag han fraserar lite udda även nu, men på det stora är det fantastisk sång på den här skivan. Fantastisk!

"Legend" har, sen den landade i skivspelaren, rullat rejält många varv, och jag vill påstå att det är en alldeles ypperlig kandidat för att vara årets rockplatta.
Ja, stora ord, men så är det.
Låtar "Flag Of Fate", "An Alternative To Freedom" och ""Dead End" står givetvis bra på egna ben, men helst ska nog skivan avnjutas i sin helhet.
Då märks inte svackorna speciellt väl, och man vaggas in i det gung och den trygga svängiga famn som bandet bygger upp. Kul kuriosa är förresten att man på digipackomslaget bytt plats på låtarna "Democracy" och "Dystopia" jämfört med hur de spelas upp på själva skivan. (undrar vilket som egentligen är rätt, det kanske är fel ordning på skivan...?). 

Inför skivan lämnade John Hoyles bandet (återfinns nu i Spiders om du är nyfiken), och gitarrarbetet hanteras nu av både frontmannen Pelander samt Simon Solomon, och man gör det med den äran. Produktionen står en viss Jens Bogren för tillsammans med bandet), och det är en fin slutprodukt man gemensamt har lyckats få fram.
Betyget ligger där och dallrar.
Ska det vara 4, ska det vara 5?
Till slut vill jag nog lägga mig på betyget 4. Är det något jag saknar för den där fullträffen så är den en eller två uppenbara kanonlåtar, givna singlar, fullständiga raka högrar i ansiktet. 
De finns inte riktigt, även om skivan är jämn och mycket bra.
Bäst är nog "Flag Of Fate", jag gillar det lite lågmälda tilltalet i början av den låten, liksom "An Alternative To Freedom".
Hur som helst, den här skivan var det tur att jag införskaffade, och den kommer framöver att ha sin givna plats bland lyssnandet!

Witchcraft "Legend" - 4

25 Black Metal-skivor du måste höra innan du dör.

Lars Martinsson är Sveriges bästa skribent när det kommer till black metal.
Anser jag.
Han skriver för Close-Up Magazine, och han har inte bara koll på de stora akterna och all historia, han har också en osviklig förmåga att sålla bland geggan i denna genre och hitta de riktiga guldkornen. Ibland har jag och han lite olika smak vad det gäller musiken (han har lite smak för det kaotiska än jag stundtals klarar av), men mången gång är dte hans tips som leder mig till alla dessa mörka pärlor. Hans årsbästalistor är ALLTID en anledning till glädje och utforskande (yes, snart dags igen!). I det senaste numret av Close-Up bjuder han så på riktigt matig läsning. 
25 Black Metal-skivor du måste höra innan du dör, och just för att han är Lars Martinsson så är det av intresse.

Överst ligger skivan som avbildas längst upp här. Abigor "Opus IV", och eftersom jag inte hört den är det inte mycket att fundera på. Det är bara att beställa. Genast.
I övrigt ser toppen ut så här:

1) Abigor "Opus IV"
2) Mayhem "De Mysteriis Dom Sathanas"
3) Dissection "Storm Of The Lights Bane"
4) Deathspell Omega "Si Monumentum Requires, Circumspice"
5) Emperor "In The Nightside Eclipse"
6) Sarcófago "I.N.R.I"
7) Katharsis "Kruzifixxion"
8) Bathory "The Return..."
9) Funeral Mist "Salvation"
10) Blasphemy "Fallen Angel Angel Of Doom..."
11) Dodsheimsgard "666 International"
12) Xasthur "Nocturnal Poisoning"

.....rätt spännande va? Några har tagits upp sen förr på bloggen, andra lovar jag kommer (bland annat kan jag utlova en fortsättning på traditionen om en speciell black metal-skiva på just Långfredag, och denna gång blir det Deathspell Omegas mästerverk...om du nu orkar vara med så länge!).
De andra 13 plattorna?
Köp tidningen, snåljåp!

Det du kan få är plats 26-50 som finns på Close-Up Magazines web, men rent krasst borde du bara gå till Sjuelva eller Presbyrån och handla.
Detta är bra!
Du får text om alla skivor, lite intervjuer och Lars Martinssons insikt.
You gotta love it, in a black metal world.
Dessutom är det ju minst sagt fog för köplistan.....

NP: Orchid "Capricorn"

Senast jag var och gaddade mig (fortsättning på min sleeve, det börjar väl närma sig lite nu...) så sa Jolly Jonny "lyssna på det här, det är rena Black Sabbath rip-offen".
Det är det.
Orchid från San Francisco har släppt skivan "Capricorn", och det är en ren stöldfest. Här har man tagit alla de sex första Black Sabbath-plattorna och blandat alla riffen i en tombola innan man kör dem i ny ordning, typ.

Det låter otroligt bra!
Innan Metalbloggen kanske går i graven så är det ett löfte att detta blir Veckans Tips, men i väntan på det så kan du njuta av plattan på Spotify.
Lyssna på spår som "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "Black Funeral" och "Electric Father" utan att tänka på Black Sabbath, I dare you!
 Kul i sammanhanget 1: sångaren låter ibland så jäkla likt Blackie Lawless i W.A.S.P att det är rent av löjligt.

Kul i sammanhanget 2: Digipackskivan (som jag förstås köpte direkt) är kanske den snyggaste omslagsförpackning jag sett, med tjock kartong man viker ut.

Alltså. Kolla in Orchid "Capricorn" på Spotify nu genast!

Veckans Citat: Nikki Sixx, Mötley Crüe

Ohhhh.... kolla in bilden!
Det där är så sjukt mycket nostalgi för min del, jag tänker på när jag fick en utskällning på musiken i skolan för att jag hade med "Theatre Of Pain" när vi skulle visa omslag för varandra, eller när jag på den efterföljande lektionen fick förklara att det inte rörde sig om satanister som spelade, trots att det minsann finns pentagram på maskerna på omslaget.
Bureskolan, FTW. Hem och Skolas hemvist, land of the insane. Vi får se, jag leker med tanken om att skriva en serie inlägg om old-school skivälskande, med ena foten på vinylskivan i fråga och den andra fast rotad i livet ungefär då, men vi får se om jag orkar.
Till dess får man hålla tillgodo med ett fint citat från mannen på bilden ovan.

"Jag skulle vilja kommentera ett rykte om att jag dog igår.
Jag menar, kom igen, ha lite tålamod.
Min tid kommer men det är inte dags riktigt än."
Nikki Sixx, Mötley Crüe

UNderbart. Vi spelar väl "Kickstart My Heart" för att få igång måndagen?

Live!: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

Hepp!
Om den förra skivan i Live!-serien var en plattan jag anser viktig men kanske inte så bra så är det denna gång skillnad. Den här skivan kan man nästan säga är tvärtom, faktiskt. Att Paradise Lost samlar sig och hyllar sin snart 20 år gamla klassiker "Draconian Times" genom att spela hela plattan live är nämligen en skiva som inte är speciellt viktig i hårdrockshistorien (till skillnad från originalet då, själva plattan "Draconian Times", det är en skiva som väger tungt på det sättet - men en livetagning... mja...) - men däremot helt fruktansvärt bra.
Det är den enda skiva jag har tilldelat maximala 10 av 10 poäng till när det gäller recensioner på Werock, och det är en skiva som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag spelar den.
Det är, kort sagt, en skiva som känns helt självklar att ha med i Live!-serien.
"Enchantment".
"Hallowed Land"
"The Last Time", ""Forever Failure", "Once Solemn", "Shadowkings", "Elusive Cure", "Yearn For Change", "Shades Of God", "Hand Of Reason", "I See Your Face" och "Jaded" - så stavas mästerverket egentligen.
Till detta får man bonuslåtarna "Faith devides Us - Death Unites Us" och "Rise Of Denial" på CD-versionen, samt tre spår till att ladda ner ("One Second", "True Belief" och "Say Just Words") via nätet.
Mästerligt.
Bandet består av Greg Macintosh med sin oefterhärmeliga gitarr, Nick Holmes sång (som får lite extra stödsång av Milly Evans i de partier han inte längre klarar av helt och hållet själv), Erlandssons fläckfria trumspel och Aaron Eedy (gitarr) samt Steve Edmondson (bas) som kompletterar perfekt. Paradise Lost har medverkat tidigare i serien om Live!-skivor, då med den utmärkta "Anathomy Of Melancholy", men det är mer av en klassisk livetagning där bandets alla hits genom åren får samsas om utrymmet.
Här ligger fokus på en platta, och det gör de olika tagningarna väldigt olika.
Tänk om man varit med där, den kvällen på The Forum i London. April 2011.
Det hade varit något...!

Dödsstöten!

 Såhär ser den ut.
Dödsstöten för mitt vad med hustrun.
100 skivor, över eller under. Jag var på 99 innan dess två landade i lådan i fredags... Tiamat "The Scarred People" och Soundgardens återkomst "King Animal" känns ändå som rätt fina plattor att ta en smäll för..

 Vi har hållit räkningen på detta sätt.
Nu känns dte ju rätt osäkert hur det hela kommer att landa (förra året blev det 114 st), på något sätt har jag ju redan förlorat. Då kanske man lika gärna kan köpa ett knippe plattor man funderat på och starta med ett restriktivt 2013?

Eller inte,
Det dyker tyvärr upp för mycket bra hela tiden!

Nå, annars har dagen dominerats av nedanstående.

Allvarligt, man kanske inte ska lyssna på Ronny & Ragge när man ska köpa bil (Fårrd!), men denna gång var det ren otur. Punka efter ett besök på återvinningscentralen. Med hela familjen.
Ridå.
Bara att försöka ta sig hem med barn och hela konkarrången medan man inväntade bärgare.
Jäkla skit, det där kommer ju ställa till lite.
Tror nog jag får ta en öl ikväll och fundera på livet lite. Kanske med någon av dödsstötarna som sällskap, jag kan tänka mig att en Brew Dog Punk IPA passar både Soundgarden och Tiamat!

Bildspecial: Close-Up båten med Candlemass, Turbonegro, Behemoth & Tiamat!

Den var ju ute och seglade nyss. Close-Up båten.
Jag var inte med (fixade inte det i samband med nytt jobb helt enkelt, även om jag väldans gärna gärna ville), men det var poolare Per... och gissa vad?
Han hade med sig ett helt knippe bilder.
Det får en att verkligen ångra att man inte var där!

Candlemass, Behemoth, Tiamat och Turbonegro. Håll till godo!

Veckans Tips: Wolves Like Us "Late Love"

När vi nu fortsätter temat av lite dystrare tips här på Metalbloggen så är det lite av en utmaning att variera musikstilen på plattorna som rekommenderas.
Bara för att temat är generellt mörkare och dystrare så vill undertecknad inte gå i fällan "vi kör fyra black metal-skivor i rad bara, så är det elakt, mörkt och klart". Det gör att denna skiva kvalar in med lätthet, även om den grå nyansen kanske är lite ljusare än exempelvis de norska landsmännen i Lakei (inte så konstigt kanske, deras nyans av grå är kanske mer svart än grå..).
Wolves Like Us.
Debuten "Late Love" har ett omslag i gråskala som låter rätt precis som den ser ut.
Det är med drag av vemod och en dyster och grå kant som man ger sig ut på sina musikaliska färder, och kryssar mellan grynnor av goth, öar av rock och skär av både pop och industri. Det är, på det hela taget, en riktigt bra skiva som är otroligt jämn, och som i mitt huvud inte är alldeles olikt tipset om Illuminatus som gavs i våras någon gång.
Du hittar mer information om bandet i sig (vem har målat omslaget? vilka är medlemmarna? vilket band har gjort originalet på "My Enemy" som finns som cover? vilket betyg fick den?) i min recension av skivan på Werock, så jag kommer inte att skriva massor om plattan i sig här.
Istället nöjer vi oss med att konstatera följande: "Secret Handshakes" är bästa låten, den brukar jag spela när det är natt och resten av familjen sover medan jag njuter av passande musik, liggande på rygg i sängen, med feta hörlurar på skallen.
Jag önskar att skivan fanns på Spotify så du också fick chansen, men så tur har vi inte. Det kan i o f s vara bra det, det betyder ju att Veckans Tips inte är helt tillgängligt - precis som det ska vara - men är samtidigt trist eftersom bra musik ska delas.
Du får kolla in bandets sida istället, helt enkelt.
Wolves Like Us. Grått och passande!

Recension: Grand Magus "The Hunt"

CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren. 
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.

Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.

Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.

Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!

Grand Magus "The Hunt" - 3

3 Röster om Gojira "L'Enfant Sauvage"

Jag anser att det är en av de bästa skivorna i år. Den kommer - garanterat - att återfinnas på Topp Tio-listan, och att recensionen hamnade på maxbetyget 5 av 5 möjliga är därför inte speciellt överraskande. Därför är det extra spännande att se vad andra tycker om det hela - och det är vad det är dags för nu.
3 personer tar plats i panelen, och denna gång är det Jarno, R2 och Stones som får säga sitt!


Jarno: En vän presenterade "The Way of All Flesh" tidigare i våras. Ganska lättillgänglig men inget som jag lyssnade på mer än tre gånger. 
Nya " L'Enfant Sauvage" har oddsen emot sig redan från början och initialt vill jag lägga bort den också. Men så har jag den som kompanjon på mitt första långpass och på något sätt hamnar jag i en perfekt rytm och gör ett fantastiskt pass. 
Synd bara att musiken inte växer något. 
Skulle jag jämföra skivan med något så skulle det vara en tysk industrimaskin av borstat stål, med en extremt hög precision och tre gånger större än USS Enterprise (CVN-65). För exakt så tråkig är skivan.
Betyg 2/5 

R2: Den här skivan är med och tävlar om årets platta. För ett par år sedan tillbringade jag en dag hos Reference Audio, min kompis skulle uppgradera sig. Säljaren drog nåt som lät helt otroligt, låten Esoteric Surgery från förra plattan. Det var min första bekantskap med Gojira. Tyvärr tycker jag inte den plattan var så jämn.
 I år dök L'Enfant Sauvage upp. Och jäklar. Precis som plattan innan är det otroligt mäktigt och bra ljud (vilket jag ser som väldigt viktigt) och hela skivan är mycket jämnare.
Nästan alla låtar håller samma höga klass. Men bäst är ändå titelspåret, otroligt bra. 
Betyg: 5/5 

Stones: Fransmännen är här med sitt femte alster, en skiva där alla pusselbitar fallit på plats med deras vilt kreativa briljans. Plattan är känslomässigt intensiv, fylld med fysiskt krävande instrumentering, galopperande rytmer och väldigt harmoniserade utan att bli en levande stapelvara. Oavsett vilken metall nisch du kan hitta dig själv i dessa dagar, måste du höra det här. Om inte detta får blodet att rusa är du redan balsamerad, så somna om! Betyg 5/5

Eh, jaha? 
Två hyllningar med maxpoäng, men det hela föll inte alls i smaken hos den tredje. Snittet hamnar då på 4 i alla fall, en hög siffra - men det mest intressanta kanske är just spridningen. 
Vad säger ni övriga om skivan? 

Face it. Geniala omslag!

Deep Purple är väl ett av de stora banden historiskt sett.
Kan man säga att det är Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple kanske? De som verkligen är urmödrarna till den "riktiga" hårdrocken?
När det gäller trumspel så tror jag att Ian Paice är en rollmodell för många, och givetvis är det mer än en ung långhårig rocker som plockat upp guran efter att ha hört herr Blackmore lira.
Det är inte fokus för dagen, utan det är istället de helt geniala omslagen som bandet slängde sig med.
Jag är helt hundra på att de påverkade snacket om Mk 1 och Mk 2, benämningen som finns på just Deep Purples sättningar. Det är, mig veterligen, bara just Purple som har fått till det.
Annars pratar man om "Ozzy på sång" eller "med den nye killen på bas". Så måningom skulle ju band bli mer sammanknippade med exempelvis maskotar (Motorhead, Iron Maiden), men här är det ju personkulten med bandet som är i fokus.

Och vilka omslag det gererat!
Överst, "Fireball". Kolla in. Sen kommer de som ett pärlband. "Come Taste The Band", "In Rock" (kanske det snyggaste av dem alla, hela idéen med att montera britterna på Mount Rushmore är ju hur lysande som helst). De minst lyckade försöken kanske är "Machine Head" och "Who Do We Think We Are?".
Ändå.
Det går inte att blunda för - som koncept är dessa skivomslag helt enkelt genialiska!

Men?
Nu säger ju du, vän av ordning, att den sista skivan är ju inte med Mk 1?
Nä. Det är helt rätt.
Den sista skivan är "Burn", då man hade Glenn Hughes och David Coverdale i bandet.
Skivomslaget är fortfarande apsnyggt, men det är väl också sista given när man har detta koncept. Efterföljande "Stormbringer" har inte det upplägget. Då gick man in i nya tider.
Bra eller dåligt?
Ingen aning. Synd, på sitt sätt, men samtidigt hade ju inte de där första plattorna varit lika legendariska avseende omslagen. Tror jag.

För erkänn - ansiktena på omslagen - i dessa former - är inget annat än genialiskt!

Veckans Citat: Alice Cooper

Ni vet hur det kan bli ibland.
Alltså, en del legendarer fastnar bara inte för egen del, eller så är de före din tid.
Ni har säkert andra, jag har Alice Cooper.
Visst, jag fattar att det finns sjukt mycket bra musik av karln (kompisen Per har exempelvis upptäckt att han råkar stå bakom nästan alla bra låtar i skräckfilmer från 70-talet, typ) och att han var så otroligt viktig för att akter som W.A.S.P och KISS skulle bli vad de blev, men ändå.
Det har liksom inte blivit av att jag verkligen satt mig in i materialet, och egentligen kanske det är lite skumt. Speciellt om man betänker hur tidigt ute man var med en spektakulär scenshow, och hur mycket jag egentligen gillar sånt?

"Folk som inte sett oss live blir lite chockerade.
Dom tror att Alice Cooper är någon slags kvinnlig folksångare.
Dom förväntar sig inte hela paketet med giljotiner och avhuggna huvuden och döda bebisar."
Alice Cooper

Eh... nä. De gör antagligen inte det.
Tror ni pojkarna i Mayhem, Watain och Gorgoroth har tagit efter också?