Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - del 3

Jajamen, det är dags för Sverige och Skandinavien!
En landmassa full av gitarrtalang och fantastiska grupper inom hårdrocksvärlden, så det blir en delning med Sverige som en pool, och resterande del av länderna Danmark, Norge och Finland i den andra poolen.
Och vilka namn det finns!
Jag har säkert glömt hur många som helst (så de får ni vackert påminna mig om i kommentarsfältet!), men de här kan du rösta på...

Sverige
Yngwie Malmsteen, solo
Ulf Cederlund, Disfear
Lasse Johansson, Candlemass
Björn Gelotte, In Flames
Morgan Håkansson, Marduk
Patrik Jensen, The Haunted
NIcke Andersson, Imperial State Electric
Alex Hellid, Entombed
Fredrik Thordendal, Meshuggah
MIchael Amott, Arch Enemy
John Norum, Europe
Oscar Dronjak, Hammerfall
Fredrik Åkesson, Opeth

Skandinavien
Hank Shermann, Mercyful Fate
Alexi Laiho, Children Of Bodom
"Linde" Lindström, HIM
Michael Poulsen, Volbeat
Toni Koivusaari, Amorphis
"Emppu" Vuorinen, Nightwish
Obsidian C, Keep Of Kalessin
Silenoz, Dimmu Borgir
Abbath, Immortal
Infernus, Gorgoroth

Okej, det drar ihop sig alltså.
Vi har sen tidigare 4 klara namn för slutstriden, samt 4 namn som ska vara med i en andra chans (tillsamman med en del "stora" namn som jag sen tidigare glömt).
Nästa del, del 4, blir det en pool som är "resten av världen" (Sydamerika, Australien...) samt just den där andra chansen.
Rösta!

Veckans Citat: Mikael Åkerfeldt

Idag är Veckans Citat hämtat direkt från en livetagning.
En av världens bästa skitsnackare på scen står för guldkornen, och vill du lyssna på det här själv så finns det i Opeths senaste livedokumentation "In Live Concert At The Royal Albert Hall", mellan låtarna "The Moor" och "Wreath". (Spotify här)
Hela given är uppbuggd som en resa genom bandets diskografi, och mellan låtarna berättar Mikael Åkerfeldt om bandets resa. Just här pratar han lite om en viss Steven Wilson från Porcupine Tree, som ju varit en viktig del i Opeths skivproduktioner genom åren...
Citatet är på engelska denna gång, så att inget ska gå förlorat i översättningen. kan du inte engelska så ligger du alltså brunt till, och får lösa det på något sätt!
okej, det här citatet är långt, i stort sett mer en berättelse. Häng med..

"Ehh... what happened next. Well, eh, In my little crummy flat, where I was eating canned beans and smoking all the time, I actually got... somebody gave me a computer I think, I got set up with the emails...internets...shit like that. And... I got an email one day from Steven Wilson.. who said that... you guys are the greatest band of all time, and you are the most genius songwriter, and Porcupine Tree wouldn't be around if it wasn't for Opeth.
I was like... hey, Steve - shut the fuck up.
No, we, I was a massive Porcupine Treefan at the time, and... we hooked up, had dinner, and... kissed..and I asked him to produce the next record, wich was gonna be Blackwater Park.
But we already played that album, didn't we?
Don't waanna play that again.
We're gonna jump to the Deliverance record, cause Steve was involved in that one too, making it even more sick and evil and twisted.Now, we might have been.. we should maybe have been smoother and played a nice song, because we're in such a nice environment.
But we wanna be bad.
Just like Michael Jackson!
So we're gonna playa track from the Deliverance record, and this is a fast one. It's just because we are in here.. okay? It's kind of shit, but whatever.
It's called Wreath."

Mikael Åkerfeldt, Opeth

Resultat av rond 2 - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist

Det är söndag, och vi kan konstatera att de två Europeiska grupperna i omröstningen om vem som är världens bästa hårdrocksgitarrist är klara nu.
50 röster, färre än första omgångem, men det kan nog bero på att det denna gång aldrig blev någon riktigt kamp.
Det var ganska klart med en gång.

Vi skickar Tony Iommi från Black Sabbath samt Nergal från Behemoth till slutspelet där de gör redan tidigare klara Kerry King (Slayer) och Zakk Wylde (Black Label Society) sällskap.
Snacka om helt olika typer av gitarrister. Kul!

Dessutom ger vi en andra chans till Kai Hansen samt Greg Mackintosh, där de får tampas med sedan tidigare kvalificerade Dave Mustaine och Matt Pike om en sista plats i "finalspelet".

Imorgon är det dags för rond tre.
Då har turen kommit till Skandinavien.
Sverige. Och några av storfavoriterna....

Remasters: Phenomena "S/t"

Ibland verkar det bara som om allt stämmer.

Att precis alla stjärnor står rätt i skyn, att alla järtecken och förutsättningar är rätt, och att resultatet av en ansträngning kommer att bli helt fläckfri.

Jag hoppas verkligen att hela gänget bakom 1984 års självbetitlade platta med Phenomena fick känna så i skapandeprocessen, för det måste ha varit vad som hände.

Allt blev helt rätt.

Och resultatet är något så ovanligt som en helt fläckfri skiva.

Jo, det är sant - här finns inte en enda miss!

Tom och Mel Galley har skapat musik och text, men backas upp av kvalitetsmusiker så som Cozy Powell på trummor, Don Airey på keyboards och naturligtvis Glenn Hughes på sång (jag tror faktiskt aldrig att han har sjungit bättre, karl'n!).

Produktionen är gjord av Don Airey och Mervyn Spence, och den är mycket passande för denna typ av lite mjukare hårdrock.

Men det är inte det som är det magiska med skivan.

Det magiska är låtmaterialet.

"Kiss Of Fire", "Still The Night", "Dance With The Devil", "Phoenix Rising", "Believe", "Who's Watching You", "Hell On Wings", "Twillight Zone" och titelspåret "Phenomena" är alla klockrena kompositioner som fanns på originalskivan. Helt fantastiska, rent av.

Men grejen är den att de två spår som ligger som bonus på den remastrade versionen från 1993 (med remastrat ljud, rattat i The Cutting Room, Stockholm, av Peter Dahl) är lika bra!

"Assassins Of The Night" och "Running With The Pack" borde förstås ha funnits med på skivan i förstaläget, så bra är de.

Och det vill ju inte säga lite!

Phenomena är för mig det perfekta sättet att vila öronen på när jag är less på för mycket distad musik. Kolla in dem du med!

Tvekamp: Talisman vs Yngwie Malmsteen

I vänster ringhörna - Talisman med sin debutskiva från 1990, en av de 10 bästa svenska skivor som någonsin gjorts.

I höger ringhörna, Yngwie Malmsteens epos "Odyssey", gitarrvirtuosens bästa platta och likaså en av de 10 bästa svenska skivor som någonsin gjorts.

Talisman startades dessutom av medlemmarna Marcel Jacobs och Jeff Scott Soto som träffats i... Yngwie Malsteens Rising Force!

Jo, det är dags för ännu en Tvekamp, och denna gång fokuserar vi på två klassiska hårdrocksskivor där låten, sången och de medverkande medlemmarnas förmåga att uttrycka sig via sina instrument är hela grejen.

Har du inte koll på vad en Tvekamp innebär så tar vi det lite kort: här ställs olika skivor mot varandra i en jämförelse för att finna den bästa av de två. I varje kategori delas poäng ut enligt betygsskalan 1-5, och sedan summeras alltihop i slutet.

Fler Tvekamper har gjorts, och du hittar dem i arkivet för långa artiklar!

Okej. Med så långt?

Bra! Då åker vi - "Talisman" vs "Odyssey"!

Rond 1 - Omslag

Som vanligt smyger vi lite, och börjar med att kolla in det första intrycket som möter oss. Omslaget.

Talisman tar till en ganska annorlunda grej, och tittar man på deras bild så sticker den faktiskt ut även historiskt. Enkel men ändå snygg logga, nästan helt dominerad av svart - men fängslande enkel bild på sidan. Bra!

Yngwie är förstås Yngwie. Han SKA finnas på sina omslag, i en eller annan form, annars är det fel. Här intar han sin glidigaste posé, och ser allmänt 1988 ut. Ja, alltså det år skivan kom. Ändå är den i all enkelhet jäkligt stilren, och ett av de historiskt bättre som han har lyckats få ur sig. Tycker jag, men jag tycker båda omslagen är bra. Ronden går svagt till Talisman, men man kan säga att det är rätt nära mellan plattorna ändå.

Talisman - 5

Yngwie - 4

Rond 2 - Låt 1-3

Tungviktsrond!

Låt oss kolla in hur skivorna öppnar. Talisman smyger igång i sin inledning innan de släpper lös låten "Break Your Chains" i full frihet. En av de bästa öppningslåtar man kan ha på ett album, snabb och med en refräng som sitter som klister direkt. Att sången är helt grym gör inte saken sämre, men det ska vi ju kolla mer på senare. Efter denna pärla följer bandet upp med svagare "Standing On Fire" innan man går in i det framgångsrika singelspåret "Break Your Chains". Bra, förstås, men jag tycker ändå att just andralåten är det svaga kortet i leken.

Yngwie öppnar lite på samma sätt, sakta upptoning och stämningsbyggande innan man släpper lös brutala "Rising Force". Makalös bra! Efterföljande "Hold On" är också bättre än sin motsvarighet hos Talisman, och glada "Heaven Tonight" är klassisk Yngwie.

Lätt en femma.

Förstås. Den där öppningen skojar man inte bort!

Talisman - 4

Yngwie - 5

Rond 3 - Låt 4-7

Lite lurigt är det förstås, eftersom skivorna innehåller olika antalet låtar, men låt oss för enkelhetens skull säga att mittenpartiet består av spår 4 till 7 i båda fallen. Yngwie väljer här den finstämda balladen "Dreaming (Tell Me)" som nummer fyra, innan instrumentala "Bite The Bullet" leder in i snabba och medryckande "Riot In The Dungeons", komplett med beige Yngwietext och allt. Avslutande spåret i mittensegmentet är starka "Deja Vu", där hela bandet egentligen får briljera.

Ett starkt mittparti, men också ett som kan kännas lite kort på grund av det instrumentala spåret.

Talisman Möter elden med starka "Dangerous" innan de också kör en form av halvtempoballad, "Just Between Us". Den är inte lika stark som Yngwies ballad, så det är tur att nästföljande "System Of Power" är så bra då. Avslutar mittsegmentet gör "Queen", och när man ställer upp det på det här sättet så framgår det ganska tydligt att Talisman inte riktigt når upp i samma svindlande höjder som sin motståndare.

Talisman - 4

Yngwie - 5

Rond 4 - Avslutningen, spår 8 och framåt

Det är nästan komiskt, men båda dessa plattor har nog sina bästa spår som nummer 8 i ordningen! Yngwie smäller då av "Crystal Ball" (lyssna på känslan i gitarrspelet innan låten kommer igång, och hur det leder in i soloslingan som driver hela låten... fyyyyy fan vad bra!), medan Talisman svarar med "Lightning Strikes", klassisk hårdrockslåt som kunde stå som facit för en hel genre. Vilka smällkarameller!

Hur fortsätter det hela då?

Jo, Yngwie ger oss två topplåtar i "Now Is The Time" (där Joe Lynn Turner sjunger kanske bäst någonsin) och "Faster Than The Speed Of Light" innan han med instrumentala "Krakatau" och "Memories". Grejen med de två låtarna är dock att han lyckas hålla sig precis på rätt sida om den magiska gränsen där det inte blir "för mycket" gitarronani - och då blir det förstås riktigt bra istället.

Toppklass på den avslutningen, thank you very much!

Talismans avslutning är något kortare, men dock stundtals naggande god. "Day By Day" är riktigt bra, och "Women, Whisky & Songs" är kul. Det når långt, men kanske inte lika långt - ännu en gång...

Talisman - 4

Yngwie - 5

Rond 5 - Sång

Det kanske tycks lurigt att ha en egen kategori för sången, men faktum är att båda skivorna vilar ganska tungt på vokalisternas insatser, och där tycker jag att det är värt det.

Och det är två glimrande insatser vi får, där de båda vokalisterna Jeff Scott Soto och Joe Lynn Turner får utrymme att sträcka på sig och sätta sin prägel på låtarna.

Det är dessutom tal om två vokalister i absolut världsklass, och egentligen kan man förvånas över att Jeff Scott Soto har sjungit med ett relativt litet band som svenska Talisman, men hey... inte klagar jag!

Jag har för mig att Yngwie tyckte det var lite jobbigt med Joe Lynn Turners läggning, och att han i en del intervjuer i efterhand pekat på det som en orsak till att de inte arbetade ihop längre, men det kan jag ha fel om. Hur som helst är det synd att de inte fortsatte resan, för jag tycker att det här är skivan där JLT's röst är som allra bäst - någonsin. Han har fasen inte sjungit bättre någonsin!

Betygen på dessa två herrars insatser kan inte bli annat än max!

Talisman - 5

Yngwie - 5

Rond 6 - Bandet

Okej, det är dags för den rond där de båda skivorna har som mest olika infallsvinklar. Bandets insats. Jag menar, Talisman är ett band med duktiga musiker, Yngwie är.. ja, Yngwie. Inte för att han omger sig med kassa musiker, men det är ju ändå hans band, på något sätt.

Nå. Talisman bygger sin framgång på samarbete och en tajt känsla, medan Yngwies gäng mer verkar finnas till för att ge honom en snygg och stabil bakgrund.

Då är det lätt att glömma att bandet faktiskt också är bra.

Och, som tidigare nämnts, den här gången anser jag att sologitarristen lyckas hålla sig på rätt sida av sitt ego, och inte förstöra låtar genom att spela sönder dem.

Båda skivorna är snyggt utförda, tajt spelade.

Talisman - 5

Yngwie - 5

Rond 7 - Produktion

Okej, det här är inte skivor som får håret att blåsa baklänges av ljudtrycket.

Det finns inga gitarrväggar som river i hörselgångarna.

Ljudeffekter är det inte tal om.

Här finns det plats för melodierna, musikerna och sången att ta plats, och båda skivorna är ganska klassiska produktioner från sin tid, -88 respektive -90.

Talisman har ett lagom ljud på sin platta ändå, som stått sig förvånansvärt bra, och Yngwie har här lyckats ganska bra med sin ljudbild om man jämför med många andra av hans alster.

Nä, det blir inga toppbetyg, men båda produktionerna fyller absolut sitt syfte, och har haft en bra livstid ändå.

Talisman - 3

Yngwie - 3

Rond 8 - Känslan

Avslutande ronden. Sista chansne.

Den där luddiga ronden, vad är Rebellängelns känsla för plattan?

Där kan man börja med att konstatera att de båda spelas flitigt.

De tillhör ständigt skivorna jag återkommer till.

Givetvis så är det grymma plattor båda två, annars skulle jag aldrig hålla dem som topp tio av de svenska skivorna ever.

Känslan blir förstås max på båda.

Jag spelar dem nästan lika mycket, aning övervikt för Yngwie kanske, men det är så pass liten att de båda måste ta hem toppbetyget!

Talisman - 5

Yngwie - 5

Sammanfattning

Okej, hur blev det nu då?

Talisman - 35

Yngwie - 37

Seger för gitarrguden Yngwie alltså, och det kanske jag hade lite på känn redan innan jag började skriva. Jag håller nog den som snäppet vassare.

Värt att reflektera över är nog ändå att det inte är just Yngwies insatser enbart som gör segern, utan att han här samverkar med sången, bandet och låtarna på ett bra sätt.

Ingen skam ska heller falla på Talisman, plattan är i stort sett lika bra.

Hoppas du haft en kul läsning - för det här var verkligen en kul Tvekamp att skriva och lyssna in sig på! Grattis Yngwie!

Bildspecial: Bring Me The Horizon

Igår var det spelning, i jag trodde i min enfald att det var Bring Me The Horizon som skulle spela. Det stod ju så på den rätt dyra plåten, och efter uppvisningen bandet hade på metal town för två-tre år sen så var förväntningarna höga igår. Adderar man manterialet från nya plattan så kan man inte säga att de minskades heller.
Nu kom dessa minst sagt på skam.
Det visade sig nämligen att det var tre förband, och det ena var sämre än det andra.
Inledande Tek-One var på ren svenska så jävla usla att jag ville svälja rakblad. Som tur är fick de "bara" en halvtimme innan nästa stjärngäng entrade scen. Devil Wears Prada.
Nä.
Det bästa med dem var väl att de också bara fick en halvtimme.
Så, brittiska Architects då? Lite mer eget sound, och sticker i alla fall ut en del, men totalt sett så var de prick lite meningslösa som Pradamänniskorna innan.

Så, till slut, var det dags för huvudnumret. Bland publiken var jag inte ens äldst, min kompis Per var med och han är ju nåt år äldre. Jag var näst äldst.
Och tyvärr kände jag mig inte yngre sen, för jag tycker det var en ganska avslagen tillställning. Bandet hade en dag på jobbet, publiken röjde lite pliktskyldigt men ställde inte upp på den andra "wall of death" som sångaren Oliver Sykes försökte anordna.
Naturligtvis var det inte den gängse uppfattningen bland kidsen i garderobskön, men... det känns som om jag sett något fler olika spelningar än de flesta som var där, och våra referensramar skiljer sig lite.

Dessutom - bandet spelade i 50 minuter. Vafan? 320 spänn för plåten, genomlida misären innan och sen bli lurad med en spelning under timmen? Svagt.
Visst fick man bra låtar som "It Never Ends", "Football Season's Over", "Chelsea Smile", "Blessed With A Curse" och "Crucify Me" - man jag kräver faktiskt mer av en liveakt idag.

Fan, tur det är fredag idag. Ska sluta gnälla nu, och istället servera lite bilder. Håll till godo!

---------------------------------------------------------------------------
Architects på scen.

Antagligen fick de följa med eftersom de var från Brighton och kompisar med Bring Me The Horizon. För inte kan väl bandets kvalitet ha varit anledningen?

--------------------------------------------------------------
...Devil Wears Prada på scen.

Devil Wears Prada?

Nä. Han gör ju inte det.

Pojkar - om man inte är riktigt bra i den här genren så är man mer eller mindre meningslös.

Ni är inte riktigt bra i den här genren.

Även om rensången var grymt vass så fick vi ju höra den i två strofer varannan sång, typ.

Inte bra.

Veckans Tips: Ghost Brigade "Guided By Fire"

Finska Ghost Brigade är en sån där vrålchansning som verkligen gått hem för min del. Plockade upp förra årets "Isolation Songs" på ren chansning i en affär, och det var verkligen en platta som föll mig i smaken, så pass att den till slut letade sig in på årsbästalistan.

Jag tror att jag visste redan då att jag skulle kolla in bandets övriga släpp - en sak jag inte ångrar.

"Guided By Fire" är debuten från 2007, och trots det lite tapiga omslaget så har Season Of Mist släppt även denna ångestladdade kanon.

För så är det.

Ghost Brigade har ett eget sound som är verkligt ångestladdat.

Det spelar ingen roll om låtarrangemangen är snygga, produktionen kristallklar och gitarrplocket är stundtals både vänt och svängigt, ångesten ligger och lurar precis under ytan, och allt är förpackat i en mörk skrud. När bandet exploderar i sina extrovärta partier, med skriksång och fullt ställ på alla fläskiga riff så bryter sagda ångest ytan och tillåts ta över, och helheten blir vansinnigt bra.

Så bra att jag nog törs lova att detta är nästa finska stora musikexport!

"Guided By Fire" inleder med de habila och dugliga låtarna "Rails At The River" samt "Hold On Thin Line", men det är först efter ett tag som skivan verkligen lyfter. Tredje spåret "Horns" är bra, men i samband med plattans femte låt, "Away And Here", hittar bandet verkligen formtoppen.

Sen stegrar det sig hela vägen in i mål, och låtar som "Along The Barriers", "Based On You", "Disgusted By The Light" och "Autoemotive" förtjänar egentligen masshysteri och dyrkan.

Har du missat Ghost Brigade så är det bara att åtgärda det, omedelbums!

Ikväll skakar Stockholm - Bring Me the Horizon är i stan!

Ikväll smäller det, å det grövsta.
Brittiska Bring Me The Horizon är istan, och det lär bli blodsvite på den spelningen. Bandet är bland det svettigaste jag har sett live, och vad jag förstår så är Arenan mer eller mindre utsåld.
Och jag ska dit.
Nice!

Alltså laddar vi lite. Ovan har du videon till en av singlarna från nya skivan med det bisarrt långa namnet "There is A Hell believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret", en skiva som lär innehålla bra många fler singlar än just "It Never Ends".
Vill du ha än mer läsning så kolla in när bandets förra giv var Veckans Tips. Och kika in här imorgon, om allt går som det ska så har jag haft kameran med mig och kan dela med mig av lite bilder. Hepp!

Ett blodbad...

....blev det igår hos tandläkaren.
Det gick väl rätt bra, men att det står två pers och härjar med att allt de kan hitta i gapet på en annan under en timme är ju sådär kul.

Ett mindre blodbad, faktiskt.

Så varför inte köra en kort spellista på det temat?
Precis.
Håll till godo - den finns här, och innehåller förstås både Ozzy Osbourne och Bloodbath. Bland lite annat!

The Torture Never Stops

Fy fan, idag ska jag till tandläkaren.
Jag har misskött mig under en tid, och nu är det dags att göra en uppgradering. Ser inte fram emot det, speciellt som de har sagt att det här både kommer att göra ont och kosta rätt mycket pengar.
En krona, hette det visst, och i sista sekunden eftersom hela det området mer eller mindre bara består av tillfälliga lagningar där gamla plomber gått sönder.
Usch.

Så, varför inte drämma av en passande låt?

Här har du WASP med den passande låten "The Torture Never Stops". Vill du ha en alternativ tagning så kollar du in Torture Division som varit Veckans Tips. De har gjort en alldeles utmärkt cover på den här låten, och sam vanligt med det bandet så kan du ladda ner den via deras hemsida. Gör det, och lid med mig...

Vill du ha lite läsning istället så är det "som vanligt" Werock som gäller.

Där finns nu en liverecension med Sabaton, samt en intervju med sångaren Joakim Brodén. Är Falugänget inte riktigt din kopp the så kan du istället läsa en intervju med vinnarna av sajtens utmärkelse Årets Svenska Debut, Pray For Locust. Med det gänget kan du också vinna ett signerat ex av skivan "Swarm" likväl som en tröja. Inte illa, inte illa alls.

Tjing så länge. Vi får hoppas på ett återseende, men man vet ju aldrig. Tandläkare kan nog vara knepiga typer...

Blixtleverans!

Jahaja, undrar vad de har ätit för något på Record Heaven?
Beställning igår eftermiddag, leverans... idag!?!
Galna, hela högen på det stället. Tror de har laddat med havregrynsgröt under hela julhelgen för att kunna ta vräldsrekord i snabba leveranser.
Och inte mig emot.
I lådan landade första utflykten med Porcupine Tree, vilket blev de senaste alstren "Fear Of A Blank Planet" (som ju inneåller den här låten...), samt EP:n "Nil Recurring".
Dessutom ett smakprov från äldre dagar i form av livegiven "Coma Divine".
Och om Stones och Tom S har rätt så har jag ändå bara skrapat på den lite svagare ytan, och har de riktiga topparna kvar.

Ska bli spännande.
Dessutom kostade jag faktiskt på mig att ta en specialare av dubbelgiven "Fear Of A Blank Panet". En japansk utgåva med utlovat HighQuality-ljud.
Imorgon får man testa hemmavid för att se om det stämmer.
Som sagt.
Ska bli jäkligt spännande!

Resultat - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist, del 1

Phuu!
Första holmgången är avslutad nu, 2 segrare har tagit sig igenom eldprovet och kommit fram som kvalificerade till "kvartsfinalerna".

Kerry King, Slayer.
Zakk Wylde, Black Label Society.

Dessutom ger vi en andra chans till Dave Mustaine, Megadeth samt Matt Pike, High On Fire som lyckats knipa respektive andraplats. De får chansen en andra gång i ett "uppsamlingsheat" mot slutet.

Rätt olika typ av gitarrister ändå, Kerry och Zakk, men till slut var det ju bekväma segrar med 28% samt 31% av rösterna. Och på tal om röster.. ganska mycket röster blev det. Runt 70 stycken per grupp. Det är riktigt bra för att vara den här bloggen. Kul!
Dessutom var det lite överraskande resultat tycker jag. Trodde ex inte att Brent Hinds från Mastodon skulle vara nära att lugga Mustaine på andraplatsen, eller Matt Pike skulle ta sin andraplats så enkelt i den andra gruppen..

Nå, 2 klara nu. Europa pågår för fullt, och kanske är det bäst att förtydliga:
Det kommer två egna grupper för Skandinavien och Sverige.
Jag har inte glömt en viss svensk legendarisk gitarrist. Det skulel jag aldrig våga. Då finns det väl risk att man unleashes the fucking fury...!

Porcupine Tree

Per skickade ett fantastiskt mejl häromhelgen.
Med ett tips om Porcupine Tree, ett band som förstås funnits bra länge men som jag av någon anledning aldrig kommit runt till.
Så kan det gå.
Det visar sig nog att det är min förlust.

För lyssna på den videon han skickade nedan. Lägg särskiljt märke till sången som kommer in runt 1:25... vansinnigt bra!



Inte mycket att göra åt. Beställning lagd på en hel hoper plattor med en gång. Det här är för bra för att missa!

Omröstning: Världens Bästa Hårdrocksgitarrist, del 2

Jaha, jag är ju tydligen en klåpare. Trodde jag hade satt deadline på röstningen av del 1 till igår, men så var ju inte fallet. Det betyder tydligen att du har ännu en dag på dig att rösta fram din favorit från Amerikagruppen (röstmöjligheten ligger lite längre ner på sidan nu, till höger...), samtidigt som vi släpper loss Europa idag.
Eftersom det är så lätt att missa storheter så kommer också alla som kniper andraplatsen att få en extra chans, tillsammans med de namn som missats. I Amerika borde ju t ex Steve Vai, Slash, Mikk Mars, Eddie Van halen och Ace Frehley varit med som röstningsbara alternativ, eller hur?
Dessutom missar jag väl säkert en del andra namn under resans gång....

Nå, Europa sa vi. Inspirerad av an svunnen tid så sätter jag yxan helt opraktiskt genom mitten ungefär, och kör en "väst" och en "öst"-gruppering.
Håll till godo!

Europa 1
Greg Mackintosh, Paradise Lost
Steven Wilson, PorcupineTree
Tony Iommi, Black Sabbath
Glen Tipton, Judas Priest
KK Downing, Judas Priest
Joe Duplantier, Gojira
Dave Murray, Iron Maiden
Adrian Smith, Iron Maiden
Yannick Gers, Iron Maiden
Ritchie Blackmoore, Blackmoore's Night
Matthew Tuck, Bullet For My Valentine
Paul Quinn, Saxon
Lee Malia, Bring Me The Horizon
Phil Campbell, Motörhead

Europa 2
Tom G Warrior, Triptykon
Kai Hansen, Gamma Ray
Miland "Mille" Petrozza, Kreator
Michael Weikath, Helloween
Sakis, Rotting Christ
Nergal, Behemoth
Peter Wiwczarek, Vader
Kostas "Gus G", Karamiotroudis, Firewind, Ozzy Osbourne
Roland Grapow, Masterplan
Richard Z Kruspe, Rammstein
Wolf Hoffman, Accept
Rudolf Schenker, Scorpions
Michael Schenker, MSG

Hård konkurrens även här.
Som det ska vara. Viktigt med din röst alltså, om du vill att just din favorit ska ta sig till finalomröstningarna!

Veckans Citat: Yngwie och Jimmy Page

Bloggen kör ju som bekant en omröstning om vilken hårdrocksgitarrist som ärr världens bästa, och i den andan tänkte jag bjuda på dubbla citat från två legendariska gitarrister!

"Man kan inte lära sig att bli musiker.
Det måste komma inifrån.
Och det kräver stora uppoffringar."

Yngwie Malmsteen


"Det fina med gitarrspel är att dom inte lär ut det i skolan."

Jimmy Page, Led Zeppelin

Bra citat på det aktuella temat. Dessutom kan jag alltså enkelt konstatera varför jag inte blev musiker heller. Jag hade det helt enkelt inte i mig...

Live!: Ozzy Osbourne "Tribute to Randy Rhoads"

Hmm... få se nu... såhär långt har över 25 liveplattor som är absolut nödvändiga för din skivhylla avverkats, däribland några superklassiker.

Kan det finnas några såna kvar?

Tacka fanken för det!

Den här veckan kikar vi på en skiva som av många hålls som en av världens bästa liveskivor, legendaren Ozzy Osbournes hyllning till sin tragiskt avlidne gitarrist Randy Rhoads. "Tribute"!

Skivan som sådan spelades in med Randy på gitarr, och tanken var att släppa en dokumentation av den pågående turnén där Ozzy slutligen tog steget till att stå på egna ben som soloartist, men efter den trista olyckan med flygplanet (turnébussens chafför var påtänd men envisades med att ta upp delar av sällskapet i ett litet sportplan, varpå han störtade när Randy var med i kärran) så beslutades att göra det hela till en hyllning.

Och det är ett mycket fint sådant.

Dels är låtarna sådana som inte finns på speciellt många andra livetagningar med Ozzy, dels är ljudet riktigt bra och speciellt. Lyssna t ex på "Children Of The Grave" eller "Paranoid", där det är tydligt att det inte är Tony Iommi som spelar - den där brutala domedagstyngden saknas utan att det för den skull är dåligt. Randy Rhoads gör det istället till sina egna låtar, utan att bruka våld på orginalen. Det är samma låtar - men ändå inte!

Klassikerna som Ozzy släppt på soloväg finns förstås med, och öppningen med "I Don't Know", "Crazy Train", "Believer", "Mr Crowley" och "Flying High Again" är verkligen något att skriva hem om. Det roliga är att vi också får fina versioner av låtar som "Revelation (Mother Earth)" och "Goodbye To Romance", ovanliga i livesetet numera.

Ozzy Osbourne har medverkat i Live!-serien tidigare med miniplattan "Just Say Ozzy", men det här är en helt annan typ av skiva. Det är ett annant ljud, en annan tid, och det är ett mycket fint sätt att hedra en av de stora gitarristerna som inte fick uppleva sin fulla potential.

Just den skiva jag har är remastrad, och skulle alltså lika gärna ha kunnat medverka i serien Remasters, men som liveskiva betraktat står den snäppet högre.

Oumbärlig, skulle jag vilja säga!

Projekt skivhylla är startat

Det startade i november. Ombyggnation hemma tvingade fram en förändring av skivhyllan, och idag har det blivit dags att faktiskt försöka få någon som helst ordning på det hela. Allt var kaos, nu ska dte bli enligt bokstav först, sen band, och inom band så blir det kronologiskt. Och, precis som jag flaggade för igår, så innebar det att tiden rann iväg. Ingen Lördagslyx ikväll alltså (har en grej på gång som kikar på toppsäljande skivor från 90-talet...), men istället lite bilder från projektets start.

Detta är sortering enligt bokstav, A-H. Längst upp till vänster är det A, längst upp till höger D, nere till vänster E och sist H. Konstiga skivor som slumpades upp i högarna också, en del visste jag ju knappt att jag hade - eller hade i alla fall näsan glömt bort! Accept "Staying A Life", Black Label Society "The Blessed Hellride", Coldworker "Rotting Paradise", Deicide "Legion", Eminem "Encore", Foo Fighters "There Is Nothing Left To Lose", Ghost "Opus Epynomous" och Jimi Hendrix "Ultimate Collection". Udda mix...
B-högen var högst, med närmast konkurrens från A och D. Bävar lite för när jag kommer till M, jag tror det blir en helt gigantisk hög...

...vätskepaus...

För att lösa utrymmesproblemet blev det en tripp till IKEA idag. Ett stycke benno går att placera utan familjefejd, och den fylldes med bokstäverna A och B. Lite luft kvar i den, men ändå. Vafan... jag behöver på allvar kolla efter tt nytt hus, ett med mer plats för skivor.

För inte kan man väl lägga om sin musikstrategi???

Werock har blivit med Facebook - och en grej om The Haunted!

Som bekant skriver jag en del för siten Werock.
Det är en klart underskattad site tycker jag själv, vars layout och grafiska utseende kanske kan luras lite - det är inte superflashigt, men de texter (recensioner, intervjuer och annat) som finns för läsning är ofta underhållande och av relativt hög kvalitet. I alla fall för att vara en ideell och eldsjälsdriven sida.
Nu har du faktiskt möjligheten att följa alltsom händer där på ett enkelt sätt, då sidan blivit med Facebook!

Klicka dig hit för att komma till Werock, eller hit för att komma direkt till Facebooksidan.
På den senare kan jag dessutom utlova en synnerligen glamorös profilbild på undertecknad. Den finns bland de som gillar siten, och består av eder Rebellängel i muskelposé framför en julgran.

Ja. Du märker ju. Det där vill du inte missa!

Andra bra saker att läsa om där innefattar informationen om att Nergal från Behemoth fått komma hem från sjukhuset, samt att The Haunted medverkar i radio senare ikväll (21:30, närmare bestämt). Så du vet vad du ska rocka till sen!

Känslan såhär en fredageftermiddag!

Ah, vi tar texten också, så du kan hänga med... :)

Så mycket att göra, så lite tid.

Det verkar ju dessutom som om Kerry King och Zakk Wylde seglar upp med klar fördel i omröstningen. Spännande, det är ju verkligen två helt olika typer av gitarrister!

Nu är det helg. Om jag orkar och hinner så kan det nog bli lite Lördagslyx imorgon kväll, men det vet man aldrig. PLanen är att ta tag i den icket-organiserade skivhyllan under morgondagen, och risken är ju förstås uppenbar att jag fastnar i det istället. Du får helt enkelt hålla koll!

Veckans Tips: W.E.T "S/t"

Veckans Tips denna gång är riktigt klassisk mjukishårdrock.

W.E.T är en ihopskrivning av de band som medlemmarna har sina ursprungsvistelser i, och det var verkligen ett namn som inte ringde så bra hos mig (även om jag efter Jerrys kommentarer på det här inlägget förstår det lite bättre).

Jeff Scott Soto (Talisman), Robert Säll (Work Of Art) och Erik Mårtensson (Eclipse) har oavsett vad man tycker om namnet skapat en helt fenomenal platta, full med dunderskön hårdrock av lite softare karaktär.

Låtar som "Invincible", "One Love" och "Put Your Money Where Your Mouth Is" är inget annat än örongodis för oss som gillar melodiös hårdrock med bra sång.

Visst, jag kan förstå de som tycker att detta är stundtals för smörigt, men det är ju their loss.

För oss övriga väntar en riktigt bra och jämn platta.

Den här skivan recenserade jag på Werock för ett styvt år sen, och trots att det var en av de första recensionerna jag gjorde för siten så delades 9/10 poäng ut. I efterhand har jag faktiskt rätt ofta funderat över det där, om skivan verkligen var värd detta höga betyg - men varje gång jag spelar den så inser jag att så är fallet. Den spelglädje och sprittande stämning som skivan innehåller får mig att dra på smilbanden varenda gång!

Du hittar den på Spotify, eller via bandets MySpace. Du kan också kolla in videon som varit med på den här bloggen, till låten "One Love" om du vill.

Huvudsaken är att du kollar in det!

Ny Torsdagstrave!

Ja, för att du som har ett riktigt jobb på dagarna ska ha chansen att vinna lite så kommer här ännu en Torsdagstrave på kvällskvisten.
Denna gång är den laddad med

• The Cranberries
• AC/DC
• Sator
• Thåström
• Reeperbahn
• Close-Up i Urval nr 5

Inte illa, eller hur?

Som vanligt vinner du som först ger rätt svar i kommentarsfältet. Frågan då? Kommer här!

Från vilken svensk stad kom Sator?

Vinn Torsdagstraven!

Torsdagstraven återvänder!
Högen denna gång innehåller följande alster:

• Alanis Morisette
• Neil Young
• Iron Maiden
• Nationalteatern
• Close-Up Urval nr 4

Precis som vanligt är det bloggläsaren Magnus Ö som skänkt skivorna (tack!), och reglerna är lika enkla som de brukar. Försten att kommentera detta inlägg med rätt svar på nedanstående fråga vinner högen!

Fråga: "Killers" är ett helt klassiskt album, med snyggt uppkäftigt omslag. Det satte också standarden för flera kommande album med gruppen när det gällde produktion. Ange vad vem som var producent av skivan samt konstnär till omslaget!

Rock'n'roll News

Det verkar som om gårdagens startskott för Världens Bästa Hårdrocksgitarrist var poppis.
Bra drag på besöksantalet, bra antal röster ännu.
Söndag blåser vi i visslan för del 1 - se till att du har lagt din röst innan dess!

För övrigt tänkte jag använda detta inlägg för att sammanfatta en del blandade nyheter från världen av rock'n'roll. Håll till godo, alltid är det väl nåt du inte visste sen tidigare!

• Megadeth öser på. "Endgame" blir inte slutstation då man går in i studion nu i januari - release uppges vara planerad på Roadrunner.
• Machine Head jobbar med uppföljaren på sitt Magnus Opus "The Blackening". Ingen lätt sak att följa upp, men bandet har tydligen demoversioner klara av ett knippe låtar och planerar att spela in i april, samt släppa skivan i slutet av året. Mumma!
• Vader spelar också in. De polska dödsmetallarna får hålla fanan högt nu när Behemoth tvingats till vila, och plattan kommer i höst. Den har redan fått ett namn dock, den kommer heta "Return To The Morbid Reich" och man kan ju gissa att den kommer låta ungefär likadant som allt annat bandet gjort - något det verkligen inte är något fel med...
• Imorgon återvänder Torsdagstraven till bloggen. Det blir två stycken, en på dagen och en på kvällen, och som vanligt vinner den mest först rätt svar i kommentaren. Bara att tejpa pekfingret till dess och ladda för att terrorisera "F5"-knappen. Dessutom ska jag skicka en massa grejer till folk som vann förra gången. Liiiiiiiite sent, bara...
• Kanske är jag sist i världen som kommenterar det, men hur tufft är det inte att Watain vann en Grammis? Snacka om att etablissemanget har svalt extremmetal nu, när ett djävulsdurkande blodsdrypande köttätande korsbrännande band som Watain kan knipa en Grammis. Och sen figurera på bild med Carola - sin absoluta motsats?!
• Bloggen Heavy Metal ger oss om både Amon Amarths kommande släpp samt Arch Enemy's dito. De kommer att heta "Surtur Rising" respektive "Khaos Legions" och släpps i mars samt maj. Personligen ser jag mer fram mot vikingatåget, Amon Amarth har vuxit ut till lite av en smygfavorit hos mig.

Dessutom är det onsdag idag. Det betyder att Mest I Spelaren är uppdaterad, och där hittar du såväl nya alster som några äldre just nu. Melechesh och Barren Earth rullar nog mest av de angivna, får jag erkänna.

Just ja - förra veckan åstadkom jag all time high på vågen. Inte bra. Det har resulterat i ett panikartat försök att återuppta träningen också, och där kanske det är löäge att skapa lite nya spellistor som kan hålla en sällskap.

Vilken låt rekommenderar du när man ska piska skiten och fettet ur sig?

Omröstning - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist, del 1

Japp, nu sparkar vi igång.
Världens Bästa Hårdrocksgitarrist ska koras, och först ut är två kvalgrupper från Nordamerika. 2 segrare ska röstas fram, likväl som 2 andraplacerade gitarrister som ska få en andra chans.

Vilka attribut som just du värderar högst får du bestämma själv. Låtskrivande, teknisk kompetent, karisma, scenutstrålning... allt kan förstås vägas in i helhetsbilden.
I denna lilla tävling har dessutom personernas ursprung fått styra, så även om ex Tony Iommi och Yngwie Malmsteen numera bor och verkar i staterna så kommer de att återfinnas i andra "kvalgrupper". Förrvirrat?
Bra.

Sluta tänk då, och bedöm istället vem du vill rösta fram i nedanstående startfält!


Amerika 1
Robb Flynn, Machine Head
Dave Mustaine, Megadeth
Trey Azagtoth, Morbid Angel
Kerry King, Slayer
Gary Holt, Exodus
Brent Hinds, Mastodon
Jeff Waters, Annihilator
Twiggy, Marylin Manson
Doug Aldrich, Whitesnake
Adam Dutkiewicz, Killswitch Engage
Stone Gossard, Pearl Jam

Amerika 2
Jeff Loomis, Nevermore
Alex Scholnick, Testament
Matt Pike, High On Fire
Zakk Wylde, Black Label Society
Scott Ian, Anthrax
John Petrucci, Dream Theater
Willie Adler, Lamb Of God
Michael Wilton, Queensryche
Kirk Hammet, Metallica
Jerry Cantrell, Alice In Chains
Joe Bonamassa, Black Country Communion


Enkelt va?
Förstås finns det fler gudabenådade musiker att kunna plocka med, men vi börjar så här!

Årets Bästa Svenska Debut är...

...Pray For Locust, enligt omröstningen som avslutats på Werock.

Dags att kolla in dem, tror jag. Börja med recensionen på Werock, och se själv om detta kan vara något. De svepte i alla fall hem omröstningen med bra många röster, även om Trident kämpade emot.

Att sen namnet i sig är mindre bra, tycker jag, är en annan sak.

Förresten, när du ändå är där och letar läsning, missa inte intervjun med April Divine. Kul sak, där Martin är ute och fiskar efter om de egentligen själva tycker att de är för tillrättalagda. Undrar vad Takida hade svarat på det?

Imorgon drar förresten omröstningarna om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist igång på den här siten. Amerika ska avhandlas, och har du någon strängbändare som du absolut anser ska ha en plats i "kvalet" så har du till i svinottan imorgon på dig - sen är det försent. Kommentera detta inlägg i så fall...

Veckans Citat: Nikki Sixx & Ozzy Osbourne

Den här veckan får du två citat i rad, men de hänger ihop.
De kommer från ikonerna inom galenskap, Nikki Sixx från Mötley Crüe och Ozzy Osbourne från en annan planet, antagligen.

Tror inte jag behöver säga så mycket mer egentligen. Detta talar för sig själv...

"När vi turnerade med honom 1984 utmanade han oss att snorta en linje med myror som gick på trottoaren. Ingen av oss ville göra det så han böjde sig ner och sög i sig allihop. Med sugrör. Han är vansinnig."
Nikki Sixx, Mötley Crüe

"I morse frågade någon mig om hur jag överlevt så länge i branchen.
Jag har ingen aning.
jag borde egentligen vara död."
Ozzy Osbourne

Ett skepp kommer lastat

..med lättlyssnad och svängig black metal!

Kompisen R2 är på väg över till den mörka sidan, och undrade om jag kunde plocka ihop lite relativvt enkel och bra black metal.

Klart jag kan.

Trots det rådande kaoset i skivhyllan hittade jag lite Watain, Satyricon, Immortal, Dissection, Dimmu Borgir, Gorgoroth, Marduk och Enslaved.

Welcome, my friend... to the dark side!

Remasters: Black Sabbath "Born Again"

Remastersserien återföds på nytt, och vilket bättre sätt att göra det på än med en ordvits, typ?

Nä, precis.

"Born Again" med Black Sabbath är egentligen inget annat än en styggelse... .men en bra sån!

Omslaget är minst sagt udda (så pass ful-snyggt att det vunnit en tävling här på bloggen), och detsamma kan faktiskt sägas om musiken.

Det är ju Black Sabbath - det hörs om inte annat på tyngden och riffen - men ändå inte. Bandet som presenterar det här frontas nämligen av Ian Gillan (som har sällskap av resten av originalsättningen Iommi, Butler & Ward), och det är en röst som inte alls är Black Sabbath.

Det är Deep Purple för mig.

Så musiken - hur bra den än är - blir en bastardkorsning av Deep Purple och Black Sabbath för mina öron!

Skivan kom 1983 i ursprungsskick, och den remastrade versionen släpptes 2004 (och är av den formen att man måste läsa det finstilta i CD-häftet för att kunna hitta att ljudet faktiskts har remastrats och inte bara prånglats ut på nytt... ifall man nu inte skulle höra det...).

Den nya utgåvan är, precis som med andra skivor i serien från de brittiska legenderna, en skiva som inte har ett uns extramaterial. Du köper den här skivan för originallåtarna, helt enkelt.

Och de är bra!

Så, nu gör vi såhär... öppna Spotify och lyssna med:

Inledande "Trashed" är bra rock'n'roll, oljudet "Stonehenge" leder in till domedagsladdade "Disturbing The Priest" likväl som oljudet "The Dark" leder in till svintunga "Zero The Hero".

Otroligt bra!

Och då har vi ändå kvar underskattade "Digital Bitch", titelspåret och "Keep It Warm".

All in all, en riktigt bra bastard till skiva!

Dressman släpper kollektion med rock-legendarerna

Metalblogg.
Modeblogg.
Inte så stor skillnad va?

Hur som helst, jag fick ett mess från en kollega med lite försäkningar om att det nu är officiellt.
Dressman, min all-time hatklädkedja där jag faktiskt aldrig har spenderat en enda spänn hitills på grund av deras reklam, har lyckats med ett konststycke som även jag får buga för.
Att signa legendarerna Rolling Stones till ett samarbete.
Jävligt fräckt faktiskt.
Mer info på den här länken, men det verkar ju på allvar som om du faktiskt kommer kunna köpa en jävligt cool Stones-tisha i den kedjan snart. Flera kedjor har ju sen tidigare KISS, AC/DC, Motörhead och Iron Maiden, så den största frågan kanske är när man kan köpa en Behemothtröja på din lokala Brothersbutik?

Själv spenderar jag kvällen med att förälska mig i Agalloch, ett band jag plockade upp i det här inlägget. Givetvis beställde jag "fel" platta och fick istället hem den 4 år äldre "Ashes Against The Grain", men det spelar mindre roll. Jävlart vad vackert, avigt, bra.
Senare väntar en grym match på TV10. Baltimore Ravens vs Pittsburgh Steelers, NFL-fotboll at it's best. På det hela en bra lördag, alltså!

Vem är världens bästa hårdrocksgitarrist?

Minns ni VM i Hårdrock?
Förra årets omröstningsbonanza där bloggens läsare först tog fram en SM-vinnare via utslagningsmodellen (Opeth tog till slut hem segern i en finalseger över Candlemass), och sen fortsatte spektaklet med landsvisa kvalomröstningar innan 8 grupper gjorde om segern i VM.

Opeth gick långt även där och nådde faktiskt final om jag minns rätt, men till slut var det Iron Maiden som kammade hem förstaplatsen.
Det verkade också som om ni hade ungefär lika kul som jag, och jag har nu en fundering om att köra en form av repris - fast den här gången riktat mot bästa hårdrocksgitarrist.
Det hela beror dock på intresset, förstås, samt hur mycket kvalitativa namn man kan skramla fram!

Min tanke är att hitta tillräckligt många bra och "stora" namn för att fylla 7 röstgrupper, och sen ta fram 8 slutspelsgitarrister via 7 vinnare och en "wildcard-omröstning" bland tvåorna. Det luriga här är förstås att hitta namnen - och då behöver jag er hjälp.
Ska vi säga att det blir följande kvalgrupper?

Amerika 1 (både nord- och -syd)
Amerika 2 (jag tror det finns så många namn att man behöver två grupper)
Västeuropa (UK, Holland, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal)
Östeuropa (Tyskland, Polen, Italien, Grekland, Österrike, Schweiz och österut)
Skandinavien (Danmark, Norge, Finland)
Sverige
Rest Of World (Australien, Asien...)

Alltså - det jag vill ha av er är lite input.
1) Vill ni ha en sån grej?
2) Vilka gitarrister bör vara med?

Undrar vad ända in i glödheta galenskaper det här är är så kan du läsa lite mer om förra årets spektakel. Du hittar ett exempel av de svenska kvartsfinalerna här, och när det gäller VM-serien så kan du läsa ett exempel om hur kvalgrupperna gick till, samt uppställningen av kvartsfinalerna efter alla kvalgrupper var klara.
Det hela är förstås trams, men rätt underhållande sådant!

Veckans Tips: Gojira "The Way Of All Flesh"

Det tar ungefär 15 sekunder av inledande "Oroborus" för att man ska förstå att det man hör är något alldeles eget.

Drivet och det lite udda gitarrspelet som genomsyrar den här skivan är någonting som jag hävdar knappt går att återfinna hos någon annan akt!

Fransmännen Gojiras säregna mix av klassisk metal, döds och industri är en skiva som verkligen tilltalar såväl hjärna som hjärta.

Det är intelligent, och den här skivan tillhörde en av mina absoluta favoriter för "årskullen" 2008. Den har dessutom växt rejält sen dess, antagligen till stor del beroende på att den har riktigt bra ljud. Producerad av bandets låtskrivare, frontman och kreativa hjärna Joseph "Joe" Duplanter så är detta en av de där skivorna jag plockar fram när jag vill lyssna på hård och brutal musik som fortfarande ger en hifiupplevelse. Riktigt bra!

Låtmässigt finns här sinnrika riff och grymma energiknippen som "Toxic Garbage Island" och "Esoteric Surgery", likväl som fantastiska "Wolf Down The Earth".

På många platser kallas detta för dödsmetal, men jag vet inte varför. Sången är delvis skrik, men jag tycker inte att det är growl alls - och på det hela taget så är det här en skiva som har en förmåga att dra in lyssnaren i en stundtals nästan hypnotisk struktur. Det är en skiva och ett band med en helt egen röst.

In alles en mycket god start på Veckans Tips året 2011.

Du hittar bandet på MySpace här, samt hela härligheten på Spotify. Hugg in!

Recension Woe "Quietly, Undramatically" - och några till...

Werock tuggar på.

Det har jag ibland nästan glömt i allt som händer på alla fronter, och i dagarna släpptes min recension av amerikanska black metalbandet Woe, med deras platta "Quietly, Undramatically". Vackert omslag, men hur passar musiken?

Kolla in den recensionen här.

Är du sugen på lite annat så kan du istället kika på en liten grindspecial som innehåller exempelvis Nasum och Rotten Sound, eller jämföra Metalbloggens recension av Ghost med den som publicerats på Werock.

Som om det inte vore nog så hittar du förstås en Spotifylista för januari, med exempel på de skivor som recenserats på förstasidan. Där kan du också följa omröstningen av Årets Svenska Debut. Inför sista helgen man kan rösta ser det ut att bli en skyhög seger för Trident!

En hel del läsning och annat kul alltså.

Dessutom återvänder Veckans Tips på den här bloggen imorgon.

Från Frankrike, den här gången...

Onsdag. Mest i spelaren!

Idag är det onsdag, och det innebär en uppdatering av vad som spelats mest den senaste veckan, och det är en liten specialare denna gång.
2 enstaka låtar har snurrat massor, både High On Fires grymma "Bastard Samurai" och öppningsspåret på senaste Motörheadgiven "Born To Lose" har fått speltid en masse.
Kanske för att plattorna legat i bilen, kanske för att jag varit sugen på just dem.
Vem vet?

Hemma har jag nämligen återförälskat mig i Mastodons episka mästerverk "Crack The Skye".
Fantastisk skiva, undrar var jag inte lyssnat mer på den under 2010?
Den sparkar ju trots allt sjärt nåt överjävligt!

Det stora projektet för veckan har dock varit att arbeta lite med Live!-serien.
Det har inneburit lyssnade på så vitt skiljda alster som Marduks "Warschau" och Red Hot Chili Peppers "Live In Hyde Park", men egentligen vill jag inte avslöja så mycket mer än så. Du får hålla utkik under våren, helt enkelt.

För övrigt reagerar du kanske på att det är halvtaskig fart på bloggen just nu.
Helt rätt i så fall. Det jobb som betalar brödfödan stökar helt enkelt lite för mycket, och det måste gå först. Lev med det ett tag, så får vi se.
I mitt högst förvirrade huvud bor det nämligen en hel del intressanta idéer för kommande inlägg...