5 A.M Armored Saint!

Sommartiden är här - och med den en svit inlägg som kommer att rulla på bloggen istället för Veckans Tips. Vi får se hur länge det funkar, det kanske inte går hela sommaren... men i alla fall en del av den.
Serien kommer att bygga på temat i Lördagslyxen "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer", dvs att det finns öl med mer eller mindre konstiga och långsökta kopplingar till namn på hårdrocksgrupper, skivor eller låtar.
Många av de uppenbara är redan avklarade (förstås) i samband med ursprungsinlägget, så detta kommer att bli en helt krystad serie svammel som ändå på något sätt lyfter fram både hårdrock och öl. På något sätt. Ok?
Först ut...

Brewdog 5 A.M Saint - Armored Saint "La Raza"
Ska man börja med det lättaste här så är det väl kopplingen. "Saint". Det är en ganska banal namnmässig koppling, men för mig funkar det bra. Det finns nämligen en del likheter mellan dessa två produkter.
Det är lite av doldisar, kan man säga - men ändå mycket bra i längden.
Brewdog anser sih själva vara "the epitome of pure punk", och vill utmana de stora och etablerade bryggerierna med sitt lite mer oberoende och uppkäftiga sätt att angripa bryggkonsten.
Armored Saint har ju varit av och på under så otroligt många år, och var faktiskt en gång den grupp som de riktigt stora ville rekrytera från. Senaste skivan "La Raza" kammade hem en betygssjua på Werock, och fick mig dessutom att följa upp med en intervju med gitarristen Joey Vera. Mest intressant är kanske ändå att skivan har vuxit på mig, rejält.
Har flera gånger tänkt ha den som Veckans Tips - men det har liksom inte blivit läge för det. Än.
Och lite så är det med Brewdos 5 A.M Saint.
Ölen är inte helt enkel att få tag i, den ingick i bryggeriets samlingspaket av fyra flaskor som ett tag fanns (finns kanske fortfarande?) på Systembolaget.
Den benämns som "iconoclastic amber ale", och är tappad på 5%. Färgen är rödbrun med ganska djup nyans, och både doft och smak bjuder på en rejält humlad ale.
Perfekt en varm sommardag.
Lika bra en regnig sommarkväll.
Ungefär som Armored Saint "La Raza". Funkar om du vill ha sväng i bilen, skönt utomhushäng eller fokuserat lyssnande.
Det gäller bara att hitta fram till dem.
Till 5 A.M Armored Saint!

Let's go hjärndött sväng!

Nu orkar jag fan inte tänka mer.
Ingen komplicerad musik, inget som kräver koncentration.
Bara fullt fläskigt ställ och ett sjuhelvetes sväng.
Gitarrljudet, sången, låtarna - allt på den här plattan är så vansinnigt bra att det är rent av löjligt!
Black Breath "Sentenced To Life" plockar verkligen upp fanan efter Entombed och Dismember och håller den högt.
Avkoppling. Sväng. Hjärta.
Ruggigt bra!

Låttitlar som "Sentenced To LIfe", "Home Of The Grave", "Feast Of The Damned", "Of Flesh" (jag är lite svag för titlar som börjar med just ...of) och "Obey" säger det mesta!
Vi tar väl lite video på det? Så vi slipper tänka?



Finns väl bara ett sätt att sammanfatta egentligen: KÖP!

Recension: Marduk "Serpent Sermon"

Norrköpings elakaste hårdrockare heter Marduk.
Black metal rinner i deras ådror, och de har framfört sitt mangel från scen och på skiva i fler år än vad man kan föreställa sig, nästan.
"Serpent Sermon" är bandets tolfte studiogiv, och det är en skiva där bandet inte ger sig av på speciellt mycket utsvävningar och experiment, utan håller sig till grundformeln: högkvalitativ, rensig och elak black metal som ändå lyckas vara lättillgänglig.
Bra så.
Faktum är att "Serpent Sermon" är löjligt jämn, och att det är just hög kvalitet på låtarna som är den mest sammanhållande faktorn.
Visst, inledande "Serpent Sermon" kanske är snäppet bättre än de andra (refrängen är fantastisk, med ett episkt anslag som faktiskt får mig att tänka en del på Amon Amarth och deras sätt att närma sig just refrängen... bara... att detta är bra mycket ondare, liksom), men sen får man 9 spår där intet av dem faller ur ramen det minsta.
Firma Broddesson (trummor), Devo (bas) och starke mannen Morgan Håkansson (gitarr) blästrar på precis som man vill, och över detta regerar Mortuus med sin sång (för övrigt, den mannens andra projekt Funeral Mist är inget du vill missa om du gillar denna typ av musik!).
Werockkollegan Martin nämner Watain som en samtida musikreferens i sin recension, och det får jag ställa mig bakom - även om det egentligen kanske borde vara tvärtom. Alltså, att Watain stundtals låter som Marduk!
Som vanligt är hela plattan genomarbetad, även när det kommer till bildmaterialet. "Serpent Sermon" i CD-format väger massor, vilket förklaras av den tjocka och påkostade booklet som medföljer. Antagligen är ne vinylversion dessutom snäppet värre, och jag gillar den tanken.
Den där att dte är en produkt man får som lyssnare.
En helhet.
Texterna är viktiga, även om Mortuus faktiskt hör till de extremmetallsångare som lyckaas låta jävligt elaka men ändå få tydlighet i vad man sjunger.

Själva låtarna då?
Tja. Inledningen är, förga förvånande, brutal. Redan nämnda "Serpent Sermon" är för mig vassast av alla, men den följs av bästerfesten "Messianic Pestilence" och sen singeln "Souls For Belial", en låt som vuxit med tiden. "Into Second Death" kunde legat på någon av de senaste Watain-skivorna, "Temple Of Decay" drar ner lite på tempot til förmån för tyngden, medan höjdarna "Damnation's Gold" och "M.A.M.M.O.N" gör lite tvärtom. Bjuder på rens utan att tappa tillgängligheten.
För det är faktiskt så, detta är nog den Mardukskiva som satt sig snabbast av de jag har i hyllan.
Trots att bandet inte kompromissar en enda sekund så bara fastnar spåren.
Jävligt läckert, faktiskt, och dessutom är det som vanligt med de senaste skivorna som Marduk står bakom - produktionen är ruggigt bra. Hård, tydlig, bra.
Årets black metal-platta so far!

Bästa Spår: Titellåten, för refrängens skull. Magisk, så att håret reser sig på armarna!

Marduk "Serpent Sermon" - 4

Han är också bäst!

...för dryga veckan sen var det korande av vem som var bäst på att spela gitarr och sjunga samtidigt, då vann James Hetfield.
Denna gång är det dags att kora vem som är bäst på att sjunga och spela bas samtidigt, och såhär ser vinnaren ut.
Tom Araya, Slayer. Grattis!

Totalt 45 röster, fördelade enligt följande:

Tom Araya, Slayer: 12 Röser
Lemmy, Motörhead, 9 Röster
Troy Sanders (Mastodon) och Glenn Hughes (Black Country Communion) med 6 röster vardera


Snyggt jobbat, och egentligen ¨borde det bara återstå en enda sak
Att samla ihop resterna, alla glömda hjältar.
Men det orkar inte jag.
Jag ska ha ledigt.
Du får protestera i kommentarsfältet istället, och imorgon får du en recension av Marduk som kompensation!

Tvekamp: Demonaz vs Abbaths I

Midsommar är här.
Det är fredag.
Det innebär två saker. Dels att det är slut på Veckans Tips för denna säsong (du hittar numera ett uppdaterat arkiv här), dels att Metalbloggen går in i vad vi kan kalla "summer mode".
Lite färre inlägg.
Paus i de löpande seriena Live!, Remasters och som nämnts Veckans Tips.
Nästa fredag kommer en serie inlägg som fokuserar på skivor & öl att ta över på fredagarna, och naturligtvis kommer ett knippe mer eller mindre vansinniga inlägg under sommaren.
Som start och som svalka (ahahahaha, som om extra svalka skulle behövas en svensk sommar!) sparkar vi igång med en isande Tvekamp.

Två "bröder" från Immortal med sina soloplattor, "March Of The Norse" och Between Two Worlds"
Abbath döpte sitt projekt till I, medan Demonaz satte sitt eget namn på sin skiva.
Båda har medverkat som Veckans Tips (I väldigt tidigt i bloggens dagar och därför enbart med rudimentär text, medan Demonaz är ett senare tips).
Båda två har valt Nuclear Blast som skivbolag, och har prytt sina omslag med silver-på-svart.
Och båda har använt Armagedda som trummis och Ice Dale som hjälp med gitarrerna.
Båda skivorna är riktigt bra, och bjuder på en isande känsla av nordanvind.
Helt upplagt för Tvekamp, alltså!
Konceptet är som vanligt. Ett antal ronder där respektive skiva tilldelas en poäng mellan 1 och 5, för att sedan summera fram en vinnare.
Okej?
Då kör vi!

Rond 1 - Omslag
Som nämnts har båda alstren ett svart digipackomslag, med silvertryck på. Det finns förstås versioner, främst av Demonazplattan, men låt oss ställa de två bilderna som syns ovan mot varandra. I har ett omslag som är, faktiskt, rent av jävligt fult och på tok för enkelt och intetsägande. Inte ens min versino där själva I'et är i reliefsilver blir snyggt. Namnet i sig är ju dessutom helt hopplöst.. Demonaz har en odöd krigarkonung som avbildas svagt, och det funkar bättre. Extra snyggt är den färgade versionen som finns vid recensionen, men jag tycker att även den svart-silvriga bilden funkar rätt bra. Det är inte snyggast av allt, men "bra".

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 1

Rond 2 - Inledning
Båda skivorna består av tio spår. Bra det, då kan vi dela allt på samma sätt, och det ger oss en inledning som består av de tre första låtarna på varje skiva. "March Of The Norse" startar med trion "Northern Hymn" (en akustisk stämningsinledning), "All Blackened Sky" (bra inledningsspår) och titellåten (riktigt bra episk och kall hårdrock).
Fint så, och även om man slösar bort ett av tre spår på en inledning.
"Between Two Worlds" startar utan krusiduller istället. Första låten är utmärkta "The Storm I Ride", och sen får man "Warriors" och titelspåret.
Bättre utnyttjande, men "Warriors" är ingen av skivans bästa spår och känns faktiskt malplacerad där den ligger som andra låt på skivan.
Jag har i normala fall höga förväntningar på andra spåret på en platta (det första ska helst vara en ganska snabb bit, det andra ska vara en av skivans bästa låtar... traditionell? Jodå!).
Får bli jämnt skägg mellan skivorna ändå, till slut.

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 3 - Mittenpartiet
Med samma matematiska logik hamnar alltså mitten av skivan på 4 låtar.
Demonaz har fyllt dessa fyra spår med "A Son Of The Sword" (skivans bästa spår!), "Where Gods Once Rode" (skivans näst bästa spår!), "Under The Great Fires" och "Over The Mountains" (skivans tredje bästa spår!).
Idel klass, faktiskt, och en ruggigt stark passage. Imponerande.
Abbath stoppar in stabila pjäserna "Battalions" (som låter inte så lite Immortal...), "Mountains", Days Of North Winds" (en av skivans starkaste kort) och skönt svängiga och lite episka "Far Beyond The Quiet".
Starkt, men ändå snäppet svagare än vad hans vapenbroder åstadkommit i detta skede.

March Of The Norse: 5
Between Two Worlds: 4

Rond 4 - Avslutningen.
3 spår återstår för att stänga skivan, och det använder Demonaz genom att servera "Ode To Battle", "Legends Of Fire And Ice" samt instrumentala bonusspåret "Dying Sun". En ganska svag avslutning, framförallt som efterföljare till den urstarka mitten av skivan. Det räcker till mittenbetyget, men inte med mersmak.
"Between Two Worlds" gör lite tvärtom.
Sparar det bästa till sist, typ.
"Cursed We Are" är riktigt bra, "Bridges Of Fire" likaså och sista låten "Shadowed Realms" är klart bästa låten på skivan. Bästa låten på någon av dessa två skivor, egentligen.
Full pott?
Visst!

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 5

Rond 5 - Sång
Jo. Alltså, det går ju liksom inte att ha en sån här Tvekamp utan att ha en rond som kollar på själva upphovsmännen, frontmännen och deras sånginsats.
Här har förstås Abbath en fördel, han är trots allt den som hanterar sång i Immortal. Demonaz spelade gitarr, till dess att hans senor i armen inflammerats och han tvingats sluta - och sedan dess har han stått för text och bollplank, typ, i de norska black metal-veteranerna.
Men någon naturlig sångare är han ju inte (som om Abbath nu skulle vara det...).
Nåväl, de båda gör ändå ett relativt gott hantverke båda två.
Det kanske inte är de vänaste av strupar, men det är gjort med känsla och med så pass hög kvalitét att man känner nordanvinden i ryggen.
Jag håller trots det Abbaths insats lite högre.
Dessutom gillar jag den där raspiga, lite galna, stämman som den karl'n besitter!

March Of The Norse: 2
Between Two Worlds: 3

Rond 6 - Bandet
Jamen, säger du - det är ju typ samma band?
Precis. Det är ju det som är så kul i en jämförelse.
På båda skivorna har man tagit med sig Armagedda för att hamra skinn, Ice Dale för att spela gitarr (i Abbaths fall som extra hjälp, i Demonaz fall som enda gitarrist eftersom det ju är förhindrat för huvudmannen på grund av det där med den kroniska inflammationen i arnen - och när han ändå var med och hanterade gitarren där så spelade han bas också, bara för att). En viss TC King (även känd som King Ov Hell, Gorgoroth...) spelar bas på "Between Two Worlds".
Totalt sett: norsk black metal-elit.
Och man levererar.
I båda fallen, men kanske speciellt på "Between Two Worlds".
Det är rätt så jäkla tajt och snyggt ihopskruvat, och jag önskar egentligen att den där uppsättningen tog just detta (och kanske något mer) materialet ut på vägarna.
Tror det hade blivit både kul att se, och bra levererat.
Ice Dale torde vara en av de mest kompletta strängbändarna som samtida Norge har att bjuda, han verkar kunna spela både lead och komp på ett snyggt sätt!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 7 - Produktion
Framförallt Demonaz skiva sänder känslan av isande vindar nerför ryggraden. Musiken, texten och framförallt produktionen är ganska karg, och får undertecknad att vilja stå på en kal ås mitt i skogen, omgiven av berg och snö medan en storm tornar upp sig i fjärran.
Det är ändå rätt bra betyg på en produktion!
Visst, det finns en del övrigt att önska avseende hur tydligt man lyfter fram bas och gitarr, stundtals är det nästan väl grötigt för att en del riff ska tränga igenom ljudmassan, men ändå.
Det är en skön stämning på skivan.
"Between Two Worlds" känns mer påkostad och liksom renare i ljudet.
Det betyder inte att det är rent, men ändå lite mer polerat.
Och med mer djup.
Mer tredimensionellt i jämförelse.
Jag gilalr båda produktionerna, och även om ingen av dem är riktigt bra i ordets rätta bemärkelse så är de verkligen passande.

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 3

Rond 8 - Titelspåret
Trots allt - titelspåret är tungt. Det är viktigt på en skiva.
Det värsta som finns när det gäller att sänka förväntningar är när titelspåret är första singeln från första skivan och det dessutom ligger först på skivan. Det ger onda aningar!
I detta fall har man placerat titelspåret som låt nummer tre, på båda skivorna.
Bra det.
Det är lagom.
"March Of The Norse" är svängig episk och riktigt bra hårdrock. Den passar bra till skivans övriga låtar och känsla, och jag tycker att det är en värdig titellåt. Klar fyra.
"Between Two Worlds" är snäppet svagare. Den är inte dålig, men den tillhör faktiskt inte heller de 4-5 starkaste spåren på skivan - och det tycker jag att man kan begära av ett titelspår!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 3

Rond 9 - Känslan
Okej, nu får det vara bra.
Vi avslutar med en sista rond där jag ska försöka sammanfatta och betygssätta mina känslor och övergripande tankar om skivorna.
Där jag ger uttryck för mina tankar om dem, innan denna skärskådning. Så får vi se om summeringen håller med, det är långt ifrån alla gånger det blir så i den här serien.
"March Of The Norse" är från 2011, och jag gillar plattan. Inte minst för den ansträngning som Demonaz stått för när han lyckats slutföra den, men även för just den där känslan av karg natur som den frambringar hos mig. Den har inte lika lång levnadstid som "Between Two Worlds" (utgiven 2006), och därmed inte lika många spelningar och lika djupt insjunkna klor p ådet sättet, men det är ändå en skiva jag återvänder till med jämna mellanrum, och gillar skarpt.
Jag tycker du ska ha den i din hylla, därav mitt val av skivan som Veckans Tips när det begav sig.
"Between Two Worlds" trodde jag ändå skulle knipa segern i denna Tvekamp, helt enkelt för att det är en ruggigt bra skiva som jag har haft en tendens att tipsa folk om genom årens lopp.
Det var ett av de allra första Veckans Tips som jag skrev ner, och det finns givetvis en anledning till det - detta borde verkligen inte vara en hemlighet!
Så, min känsla säger att Abbaths projekt är snäppet bättre. Inte mycket, men ändå snäppet bättre...

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 5

Sammanfattning.
Okej, dags att räkna ihop då. På förhand tippade jag för mig själv att "Between Two Worlds" skulle knipa fler poäng, så låt oss se hur vi landar....

March Of The Norse: 32
Between Two Worlds: 32

???
Va?
Oavgjort?
Det var oväntat. Hm.. okej, då gör vi såhär.
Du får avgöra.
Vilken skiva är egentligen bäst av dem?

(och, för dig som inte visste det sen tidigare, så finns ett arkiv fullt med fler Tvekamper som du kan läsa medan du begrundar vad du ska svara på frågan ovan..)

Bra start på sommaren ändå. Kallt och fint!

Sommardvala. Nakenchock. Nytt jobb. Glad Midsommar!

 Whoohoo!

Dagen före Midsommar (hey, nu går vi mot mörkare tider igen!), och det innebär en massa saker för Metalbloggen. För det första - vi går in i sommardvala. Bilden längst upp får visa alldeles för mycket hud/hår och symbolisera vad jag tänker ägna sommaren åt (bilden är från förra året, eller året innan, vill jag minnas.

Värsta nakenchocken!

Hur som helst, detta är min sista dag innan semester och pappaledighet tar vid, och sen, på andra sidan sommaren, väntar ett nytt jobb. En ny arbetsplats, ett vitt blad.

Ska bli oerhört spännande, faktiskt.

Sommardvala ja. Det innebär att serierna Veckans Citat, Veckans Tips, Remasters och Live! tar lite ledigt. De återkommer också på andra sidan sommaren (om allt går som det ska), och till dess har du uppdaterade och färska arkiv här i högermarginalen. Där hittar du alla gamla alster under dessa symboler:

Den sista bilden tar dig till Biblioteket, där alla längre artiklar är samlade. Blogg I Fokus, Tvekamper, intervjuer och annat. Där kan du säkert spendera en massa tid i väntan på ny läsning.
Nu behöver du inte vänta så länge dock - redan imorgon ska vi fira Midsommar med en iskall Tvekamp, och dessutrom kommer sommaren att bjuda på en tillfällig serie som ersätter Veckans Tips på fredagarna. Den handlar om hårdrocksskivor och öl, och är en fortsättning på denna artikel...

Alltså - jag hoppas jag inte förstörde aptiten inför Midsommar med nakenchockenc, och att ni får klassiskt svenskt väder (motion är nyttigt, kan ni tänka på medan ni bär bordet ut... in... ut... in... allt beroende på om det kommer att regna eller inte) imorgon.
Sommar, FTW!

Vinn Torsdagstraven!

Dagens bild: snedvriden! Imorgon är det Midsommarafton (hey, från och med då blir det bara mörkare!), och det kommer att innebära att Metalbloggen går in i summer mode. Mer om det senare, men för er som är morgonpigga så finns chansen att sparka igång sommaren (ja, kanske inte Midsommar, tveksamt om dessa hinner fram även om du vinner...) med riktig partymusik.
Dagens Torsdagstrave är nämligen skapad med fokus på partaj.
Det är rock, sleaze och udda saker.

Du får...
Rock Science-singeln med Imperial State Electric
Close Quarters
Crazy Lixx
Badmouth
Backyard Babies
Fatal Smile
The Hellacopters
Crash Diet
Hardcore Superstar

...och flera av dessa är singlar eller promos från Sweden Rock Magazine som innehåller extraspår som inte finns på vanliga skivan med respektive band.
Klart du ska ha dem.
Om du kan.
För du måste anstränga dig, och vara snabb som en vessla.
Först med rätt svar i detta inläggs kommentarsfält vinner hela högen!
Rätt svar?
Jo, på denna fråga:

"Nicke Andersson medverkar i både Imperial State Electric och The Hellacopters som du kan vinna idag. För några år sen vänstrade han med dödsmetallen igen, och släppte en platta som smiskade hårt. Vad hette gruppen (och nej, det är INTE Entombed som avses...)?"

Lätt som en plätt va?
Då så. Ge svar nedan, och är du först med rätt svar så följer du upp med att skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com där du anger postadress och namn så att du kan kamma hem vinsten!

Tävling!

Jodå.
Werock presenterar i samarbete med Kalla Kulor förlag en finfin tävling nu.
Du kan vinna dels ett ex av Pek Heavy (Christofer, det är ju precis vad du behöver för att stoppa sambainfluenserna i familjen!), och dels tre (!) ex av Tony Iommis självbiografi "Iron Man".

Werock. Nu. Nere till vänster!

EP: Black Creed "Natural Born Rockers And Rollers"

Ånge, staden i Sverige med mest mediokra men framgångsrika band (hey, Takida och Corroded!) per capita.

Ånge, hem till Black Creed (Svart Trosbekännelse, eller Svart Tro, ungefär), senast i raden att försöka nå ut. Det är med inte så lite skepsis jag lägger plattan "Natural Born Rockers And Rollers" på CD-släden och trycker in den. Varningsklockorna ringer rätt högt, och jag är rädd att det som kommer flyta ur högtalarna luktar ost.

Så blir det inte.

Alls.

Istället får man en öppningslåt vid namn "Queen Of Rotten", och som minner om Black Sabbath runt tiden för plattan "Sabotage". Det svänger, det luktar 70-tal, det finns till och med ett elakt inslag av körer som ger mig vibbar av spåret "Supertzar" på just den Sabbathplattan, ett faktum som förstås innebär dubbla tummar upp.

Jävligt bra, och ljudet av när min haka träffar bordet är talande för hur det blir när förutfattade meningar blir omkullkastade!

Totalt sex låtar finns på skivan, och det håller - förstås - inte samma löjligt höga klass riktigt hela vägen.

"Natural Born" har uppfostrats på diet bestående av AC/DC snarare än Black Sbbath, men sången (Calle Mikaelsson) låter mer som Ozzy Osbourne än Bon Scott. Det svänger. "Evil Deed" har ett mer modent anslag, och genast faller man in i "13 på ett dussin"-hårdrock lite för mycket, det är som allra bäst när musiken ger känslan av utsvängda brallor, tajta pullovers, fula mustascher och ett band som bara rockar järnet. "Back To Me" och "Np Other Than Me" får godkänt, avslutande "Caustic Pain" är ännu ett dopp i alltför modern pool igen, men ändå.

Jäklar.

Skivan är satt i Nevo Studios, Sundsvall, med Roger Bergsten bakom spakarna - och det är bra det. Finfin ljudbild osm gör bandet rättvisa.

Bandet ja... tidigare nämnd är Calle Mikaelsson, sång, och han är essentiell för soundet. Bra och ganska karakteristisk röst som jag gillar. Han har sällskap av Danne Falk (trummor), Jocke Söderberg (bas), Jerry Söderback (gitarr), Olle Mikaelsson (gitarr) och Calle Mikaelsson (munspel, piano, sång), och man har varit i farten sen 2007.

I tidens anda tar man också saker i egna händer och producerar och släpper skivor i eget namn, under egen flagg. Det innebär att detta tydligen är fjärde släppet, ännu en EP.

Mitt tips?

Fokusera på de bästa låtarna (igen, "Queen Of Rotten" är fan genial!), hitta den där ådran där det låter som om Black Sabbath återuppstått och kontakta sen Transubstans Records (jag har kontaktuppgifterna, om ni nu behöver dem...) för en riktig fullängdare som backas upp av lite marknadsföring och kontakter i branchen.

Dags att putsa upp ryktet om Ånge, tycker jag...

Bandets MySpace? Visst. Här. Gå dit och lyssna nu! Alternativ till det? Ja... Spotify, kanske?

Werock-bonanza: Iron Man, Pekheavy, Danko Jones & Metal Town!

 Okej, skribenterna på Werock kanske är glada amatörer, men stundtals faller man verkligen in i en vansinnesperiod och publicerar å det grövsta.
Just nu är en sån.
Från min penna (säger man så, numera, när man inte skriver för hand?) får du en recension av Tony Iommis biografi "Iron Man", en bok som jag tvingades läsa på fyra dagar eftersom deadline ist krieg. Det är ingen lätt uppgift för en småbarnsförälder, och ändå är en av mina invändningar i recensionen att boken faktiskt är... för kort!

Fast - vill man ha ännu kortare så går det med. Och är man småbarnsförälder kanske det bara är att plocka upp nedanstående bok. Pek Heavy!

 ...vill du ha något till pappa också?
Okej då.
Janne sätter tänderna i en fläskig dubbel-DVD med Danko Jones, och verkar gilla det han ser och hör.
Den här ska du hålla koll på dessutom, då du kommer att kunna vinna "Bring On The Moutain" (som den heter) på Werock vad det lider.
Inte illa.
Och medan du väntar på det så ska du förstås ta del av Karins redogörelse från årets Metal Town.
Första bilden nedan är Vader, andra är Candlemass in action.

Överlag verkar det ha varit en bra festival, om man läser allas reakltioner.
Gojira och Slayer har levererat, och det största problemet tycks nästan ha varit att Primordialgiget krockade med just Gojira. Det kallar jag lyxproblem...! (och ja, det är tydligen dags att lägga in en beställning på nya Gojiraplattan "L'Enfant Sauvage" (vad betyder förresten det...? Elefantkorven? Den enfaldiga Såsen? Ingen aning, jag kan inte franska....) som drar hem grymma betyg i alla recensioner)

Lite som för dig som läser denna blogg. Det publiceras just nu väldigt mycket läsning, känner jag.
Lyxproblem, alltså...!

Recension: Mindshift "No Regrets"

Mindshift satsar seriöst.
Den egenproducerade debuten har satts i Soundfraction Studios, och leveransen till eder undertecknade var dessutom av extremt lyxig version, med medföljande "making of"-DVD.
Ambitiöst!
Ryggen är tyvärr helt svart på skivan, så hur man ska kunna återfinna den i skivhyllan är en annan sak, men ändå. Jag gillar satsningen.
Musikaliskt pratar vi om hårdrock med en del progressiva inslag, där lyriken kretsar kring vardagens betraktelser, inte sällan hämtat från relationer mellan människor. 8 låtar får man, och det här är en skiva som jag har haft liggande länge länge.
Spelat lite på då och då, men inte riktigt kommit in i, och låtit vila till förmån för andra skivor.
Återkommit till för att se om jag kan tränga in i den, men inte med helt lyckosamma resultat.
Bandet, bestående av Johan Björn (sång), Johan Lund (gitarr) Joakim Olausson (trummor), Jay Matharau (gitarr) och Eddie Siojo (bas) gör gott ifrån sig, och produktionen är rätt snygg, men resultatet blir som helhet ganska mycket som skivans rygg.
Anonymt.
I alla fall för mig.
Inledande "No Regrets", tillika titelspåret, är rätt representativt för hur skivan låter.
Det är aldrig fel, men för mig fastnar det inte riktigt.
Med undantag för andra spåret, det snabbaste av de som serveras. "Failed Icon" drivs av ett riffande och ett skönt flyt som jag önskar var närvarande i större utsträckning på resterande spår!

"God Of Fear" klarar sig undand med godkänt, likväl som "Greed" och "The One" (snyggt trumspel på den låten också, speciellt härlig känsla när kaggarna driver upp tempot lite), men balladerna "Hourglass" (som känns otroligt lång) och framförallt "Everything To Me" är direkt mördande för mitt intresse. Bandet vill nog ha med främst "Everything To Me" eftersom texten upenbart är viktig, men för mig som utomstående lyssnare så faller den på bristande kvalitet.
Det, och att sångaren Johan Björns ganska gälla stämma inte riktigt klarar att förmedla känslan som finns i orden. Överlag är det nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt tar till mig skivan, jag har lite svårt att förlika mig med sättet som sången levereras på.
Det känns ansträngt, och när tempot dras ner så märks det tydligare.

Med det sagt, "No Regrets" är ju en debut. Mindshift verkar satsa hårt, och besitta en stark musikalisk grund. Man har skruvat ihop en bra produktion och levererar en rätt så tajt föreställning i övrigt. Vi lär få höra mer om dem, även om den här skivan inte blev min favorit!

Bästa Spår: Helt klart "Failed Icon". Jag tycker som sagt att bandet skulle tjäna på att driva upp tempot i låtarna överlag, då flyter och svänger det bäst...
Du hittar musiken för lyssning via bandets sida, så får du själv avgöra.

Mindshift "No Regrets" - 2

Demorecension: Carl Lindquist "End Of Our Road"

Carl Lindquist, frontman i Coexistence, har många järn i elden. Förutom att hantera sången i nämnda fransksvenska akt så står han i rampljuset på helt egen hand i en solosatsning som är mindre hårdrock och mer singer/songwriter-inriktat.
Fint så, Carl har en musikalisk ådra som egentligen, när man tänker på det, gör honom som klippt och skuren för en sådan roll. Bra röst, förmåga att skriva låtar och samtidigt hantera en gitarr?
Yes.
Som demorecension ska debuten "End OF Our Road" få sig en genomskådning. Öppna Carls hemsida och häng på i läsningen medan du lyssnar...
Skivan är fem låtar lång, och ganska varierad trots att den ändå håller sig i pop/rock-fåran. Inledande "Lost In Wonder" har ett ganska stort anslag, typisk öppningslåt skulle jag vilja säga, och funkar bra. Sången är i fokus (inte så konstigt), och de sista verserna får sångaren briljera lite extra eftersom man valt att döda musiken och avsluta med enbart sång. Fint så!
I andra spåret "The Light Of Day" är det svårt att inte dra paralleller både till Ryan Adams i sina finstämda stunder, samt kanske främst till Joey Tempest soloalster.
Detta är singer/songwriter rakt av, och låten är en sån där som man gillar. Rätt bra, men det sätter ju också fingret på hela grejen med singer/songwriter - konkurrensen är MÖRDANDE.
Det finns så galet många som är rätt bra att om man ska sticka ut måste man vara exceptionell, och riktigt där tycker jag inte Carl Lindquist är... än.
Råmaterialet finns där, verktygen finns där, men Carl är inte klar än.

Som inspirationskällor nämns sångare som David Bowie, Bryan Ferry och Russel Allen. Den sistnämnda är påtagligt nära i plattans rockigaste nummer "Even A Fool Learns To Love", och personligen tycker jag att Carl har kommit längst i sin utveckling när han utforskar sin rockigare sida av rösten, när han trycker på lite och inte håller tillbaka.
I balladerna "Fields Of Yesterday" och "End Of Our Road" som kompletterar skivan så är det bra, men inte sådär udda att det lyckas tränga igenom mediabruset, och nu ska jag skriva något som jag nog aldrig trodde jag skulle skriva på en blogg som denna:
Jag tror att det vore fantastiskt att se en sångare och ett råmaterial som Carl Lindquist i ett program som Idol.
Jo, det är sant.
Vansinnets högborg, kommersialismens baksida och spektakel på hög nivå?
Absolut.
Men grejen är den att unge herr Lindquist sitter med all den här talangen och glänser fint trots att han inte är polerad, om ni förstår vad jag menar.
Tillgång till coachning, omedelbar feedback och en plattform att växa på - och då kan man verkligen tala om att "the sky is the limit", typ, något som bekräftas av både min hustrus och min sons reaktioner när vi spelat denna skiva hemma.
Båda gillar, på det där sättet man kan göra om en hygglig låt spelas på radion.
Med ännu lite vassare insats skulle det ta nästa kliv, dte är jag övertygad om!
"The End Of Our Road" är ett bra första steg.
Fint så, även den längsta resan startar med ett enda steg...

Arkiv: Veckans Citat/Citatet

2013
Gene Simmons & Paul Stanley, KISS

AA Nemtheanga, Primordial

Anders Jivarp, Dark Tranquillity.

Ritchie Blackmoore. Om gitarrhjältar.
Obsidian C, Keep Of Kalessin. Inför att släppa ny skiva utan sin sångare
Whitesnake.
Black Sabbath. Denna gång en låttext.

Joey Tempest. Om Europe.
Björn Strid, Soilwork. Om den mannens sång.

System Of A Down. Rebellängeln gillar inte dem.

Kirk Windstein, Crowbar. Först ut i nyfödda serien Citatet



2012
Glenn Hughes avslutar Veckans Citat

Anthony Kiedis, Red Hot Chili Peppers
Soundgarden förklarar hur man känner sig "utskinad"
Mantas, Venom. Kort och kärnfullt
Nikki Sixx, Mötley Crüe
Alice Cooper
Eric Bloom, Blue Öyster Cult. Visar humor!
Kill Devil Hill. Både som ett tips och ett Citat!
Ted Nugent.

John Dyer Baizley, Baroness är inte förvånad över att folk gillar bandet
Lars Ulrich, Metallica
Ozzy Osbourne förklarar olika hårdrocksgenrer

Testament bekänner färg
Marduk. Hämtat från innerkonvolutet på "Wormwood"
Lemmy, Motörhead. Mr Oneliner...
Eddie, David och Sam om Van Halen.
Peter Steele, Type O Negative
Ozzy Osbourne 
Hansi Kürsch, Blind Guardian
Iron Maiden
Ronnie James Dio, R.I.P
Red Fang
Megadeth 
Om Ronnie James Dio, många av hans kollegor uttalar sig
King Of Hell, Gorgoroth och Billy Corgan, Smashing Pumpkins
Vince Neil, Mötley Crüe
Ronnie James Dio kommenterar SM-slutspelet i ishockey, 2012
David Lee Roth, Van Halen
Istället för citat: Misär!
Lemmy, Motörhead
Nergal, Behemoth
Ozzy Osbourne, galning
Brent Hinds, Mastodon
Dan Hawkins, The Darkness
Chris Ross, Wolfmother
Cronos, Venom
Michael Schenker, MSG

2011
Charles Manson, gästspelad från Grimgoth
Dave Mustaine, Megadeth
Tommy Lee, Mötley Crüe
Ozzy Osbourne, Prince Of Darkness
Glen Benton, Deicide
Lemmy, Motörhead
Doug Pinnick, King's X
Erik Danielsson, Watain
The Presidents Of The United States Of America, från låten "Peaches"
Britney Spears, begåvningsreserven
Kerry King, Slayer
Izzy Stradlin, Guns'N'Roses
Mikael Åkerfeldt, Opeth
Euronymous, ex Mayhem - numera dödsriket
Kerry King, Slayer
Joakim Nilsson, Graveyard
Brian May, Queen
Tom Araya, Slayer
Lemmy, Motörhead
Ozzy Osbourne, presentation onödig
Dave Grohl, Foo Fighters. Med mera...
Bon Scott, AC/DC. R.I.P!
Jeff Hanneman, Slayer
Rainbow tackar BAAL
Mantas, Venom
Mike Patton, ex Faith No More - numera i periferin
King Of Hell, Gorgoroth
Serj Tankian, System Of A Down
Ronnie James Dio, stå-upp-komiker
Joakim NIlsson, Graveyard
Peter Steele, Type O Negative
Lemmy, Motörhead
Angus Young, AC/DC
Mikael Åkerfeldt, Opeth
Varg Vikernes, Burzum
Brent Hinds, Mastodon
Lars Ulrich, Metallica och Marylin Manson, den ondaste mannen i hela USA
Gene Simmons, KISS
Mikael Åkerfeldt, Opeth. Mellansnackets mästare!
Yngwie Malmsteen, gitarrgud, och Jimmy Page, Led Zeppelin
Nikki Sixx, Mötley Crüe, och Ozzy Osbourne, soloartist med förflutet i Black Sabbath
Cronos, Venom
Veckans Citat startar. Källhänvisning, och citat av Lemmy och Dave Mustaine

Recension: Hellish Outcast "Your God Will Bleed"

Black- och dödsmetallanstruken thrash från Norge, kan det vara något?
Såklart.
Att Hellish Outcast dessutom lyckats få Thebon - normalt frontman och översteskrikare i ett av undertecknads absoluta favoritband Keep Of Kalessin - i sättningen gör ju inte debutskivan "Your God Will Bleed" mindre intressant!
Bandet består i övrigt av tre morska gutter, som väl egentligen är kärnan man bygger på. (Förstår jag tipsaren Kim rätt så är det först på senare tid som man säkrat samarbetet med Thebon) Gitarren hanteras Martin Legreid, som tillsammans med trummisen Mads Lilletvedt även står som upphivsman till låtarna och producenter. Bandet kompletteras av Max Morbid (artistnamn, någon?) på bas, och skivan låter rätt mycket som omslaget ser ut, tycker jag.
Mörkt, med gasmask på!
10 spår serveras, och det varierar mellan rent thrashriffande (som i "Genocide" och "Face Forced Down"), tungt sväng ("Hubris") och svart black metal ("The View So Disgusting", som för övrigt stundtals låter rent av kusligt likt Keep Of Kalessin, förstås en effekt av att Thebon sjunger i båda fallen). Alla låtar är bra, och skivan är mycket jämn.
Det är en sån där platta som funkar, helt enkelt - även om jag faktiskt saknar lite riktiga höjdarspår för att hylla alstret reservationslöst.

Det som stannar kvar mest i snarast detaljer. Svänget/renset i "Ten Times Stronger", det utdragna sångskriket som kommer 1:32 in på titelspåret "Your God Will Bleed" och attacken i "Djinn (Iblis) är exempel så goda som något.

Nåväl. Du hittar skivan på Spotify, och det kan absolut vara värt lite speltid.
Bästa Spåren är inledande "The View So Disgusting", titelspåret och "Ten Times Stronger", men hela skivan är som sagt jämn och relativt stark.

Betyget då?
Mja. Alltså, det är bra. Men inte Mycket bra. Det håller sig faktiskt på "bra" mest hela tiden, så det är kanske inte så konstigt att skivan med tiden sen jag fick den har cementerat sin trea? Nä.
Detta är på pricken så. Bra!

Hellish Outcast "Your God Will Bleed" - 3

Vem är bäst i världen på att sjunga & spela bas - samtidigt?

Okej. Vi hade ju en omröstning om det där med vem som var världens bästa sångare & gitarrist samtidigt. Fint så, men det är ju gammal skåpmat. Dags att kora en efterföljarem tycker jag. Jag lovade ju CrimsonAnna att även ta en omröstning om vem som egentligen är bäst i världen på att spela bas och sjunga samtidigt.

Här är dina kandidater!

Vi börjar från toppen då, med en mycket kort presentation...

Gene Simmons, KISS. Inte helt oväntat att han dyker upp här, det torde vara ett av de stora namnen i denna omröstning. Stort nog för att vinna hela klabbet?

Glenn Hughes, Black Country Communion. En av favoriterna för undertecknad, och sannolikt högt upp i slutresultatet av den här omröstningen. Eller?

Doug Pinnick, King's X. Spelar tungt och tajt så inåt helvete, och med en klart underskattad röst. Kanske en uppstickare i detta sällskap?

Lemmy, Motörhead. Ja... behövs det ens en presentation?

Tom Araya, Slayer. Ännu en av favoriterna, speciellt efter att han bevisat sig så vansinnigt många gånger live. Stor fanbase av bandet också, men räcker det till seger?

Nico Sarcevic, Millencolin. Oväntat kanske, men detta är en outsider till vinsten tycker jag. Spelar kanske rätt enkelt, men rätt - och sjunger riktigt bra...

Marco Hietala, Nightwish. En favorit till segern igen, framförallt kanske för sin sångröst och förmågan att leverera live. Och hur många Nightwish-diggare får han med sig i omröstningen?

Troy Sanders, Mastodon. Tja, vad ska man säga? Jag tycker detta är en riktigt bra basist med förmågan att både spela lead och komp, och han sjunger dessutom bra. Extra så live. Vinst i denna omröstning, rentav?

Johnny Hedlund, Unleashed. Sist men inte längre minst. Hedlund från svenska Unleashed är lite av en urkraft, och kanske räcker det hela vägen?

Okej, det var väl alla. Som vanligt missade jag väl en hel massa namn, men då får ni påminna mig... urvalet är ändå inte lika svindlande stort som i fallet med gitarrister/sångare, så lite färre missar hoppas jag att det är.
Det räcker ju med dessa nio namn i alla fall, det är lättare sagt än gjort att välja sin favorit, tycker jag!