Besatt: Metallica "...And Justice For All"

Någon gång i mellanstadiet lärde jag känna en kille som heter Mattias.
Han bodde i byn Gamla Falmark, jag i byn Sjöbotten.
Vi hade flyttat efter att farsan stack, från ett hus i byn till ett annat. Ett riktigt ruckel, det var ett dödsbo efter hon som kallades "Tuppa-Hildur" eftersom hon en gång i forntiden hade haft höns i uthuset.
Huset låg i trekorset i byn (det fanns två korsningar, ett fyrkors och ett trekors...), så alla visste var det var, och varje vår svämmade hela tomten över och dikena runt huset blev meterdjupa.
Gårdsplanen var föremål för långa seriespel i landhockey (min älskade broder och jag utgjorde ensamma alla lag och spelare, Skellefteå AIK vann alltid serien efter magiska och osannolika upphämtningar) likväl som nära-döden-incidenter när min syster var en hårsmån från att drunkna i just ett av de där vårdiken.
Minnen som att vi "gallrade" träden på tomten (dvs sågade ner alla grenar på ena sidan av hela trädet) samt att jag kommer hem med kläderna i trasor och blod i ansiktet efter ett slagsmål på skolan ligger som en varm filt runt hjärtat när jag tänker på det där huset - även om det skulle visa sig att vi inte bodde där så länge. Det blev kanske en två-tre år, men det kändes mycket längre.
Och, det där trekorset där huset stod, det låg ganska nära nästa by.
Gamla Falmark, där Mattias bodde.
Det där är en sån där vänskap som genom åren liknar ett dragspel. Ibland tätt ihop, ibland långt isär. På sista tiden tyvärr långt isär, men den finns ändå där.
Mattias hade en äldre bror och en yngre, och han bodde på världens coolaste plats - han bodde mitt i sin by, granne med både samlingshuset och ishockeyplan.
Det blir inte coolare än så.
En egen ishockeyplan, i princip, och tillgång till hus med pingisbord och innebandyplan precis bredvid. Needless to say ville jag alltid hälsa på honom istället för tvärtom, så jag cyklade rätt gladeligen de där 8-9 kilometrarna med min fula, blårostiga och skrotiga cykel (med limpa istället för sadel, förstås!) som morfar hade svetsat ihop någorlunda.

Mattias hade eget rum, och familjen hade dessutom ett tekniskt under i källaren.
En dator.
Först Commodore 64, sen så småningom 128 och Amiga (med extra minne!).
Magiskt, förstås, att få prova på dataspel. Det var liksom inte en del av min familjs värld, men det är ändå inte det som är det stora med allt.
Det var istället musiken.
Här eskalerade saker i hårdhet, och jag minns fortfarande första gången han spelade Helloween för mig. GÅSHUD! Tillsammans hade brorsorna tuffa skivor som Anthrax "Among The Living" och just Helloween "Keeper Of The Seven Keys Pt II", och det här var något helt annat än den klassiska hårdrock jag sedan tidigare förälskat mig i.
Detta hade en farlig känsla, liksom - men det är ändå inte någon av de skivorna vi egentligen ska prata om.
Vi ska prata om Metallica "...And Justice For All".
Hur farliga jag än tyckte att Helloween och Anthrax lät så vågade jag mig nämligen inte på Metallica. De var ju snäppet värre, och helt utan att lyssna hade jag bestämt mig att jag inte gillade sån där skrikig hårdrock.
Så kom konfirmationslägret. Jag gick väl i åttan, och då åker man till Jäckvik (fjällen, FTW!) på läger om man går i Bureskolan.
Längst bak i bussen satt de häftiga, bland annat Mattias.
Och de spelade "...And Justice For All" på en medhavd kassettspelare (dubbeldäckare, som det hette då). Redan där borde man ju anat att det där med konfirmation inte var i fokus direkt, men den där långhelgen satte spår som aldrig går bort.

Det var där jag bottenfyllde prästens näsa med tandkräm, den tredje natten när han var så utslagen att man kunde rycka honom i ögonlocken utan att han vaknade.
Det var där vi sprang ifrån alla på vägen hem från fjällmarschen för att sedan hälla ut alla tjejers necessesärer (eller toaväska, som vi sa...) på en säng, röra runt och sedan pytsa tillbaka saker lite spontant.
Det var där vi bytte all tvål och allt schampo mot fil.
Bland annat.
Det var också där vi ägnade i stort sett all vaken tid till att dyrka Metallica.
Sedan den dagen har jag inte sett tillbaka. Min väg var utstakad. Låtar som "Blackened", "One", "Harvester Of Sorrow", "The Shortest Straw" är anledningen till att jag håller en speciell plats för denna skiva, även om jag direkt efter att ha lärt mig Metallica givetvis undersökt fler mästerverk.
Fantastiska minnen, alltihop, frammejslade ur en glesbygd och en uppväxt som är så speciell.
Jag, Mattias och en till kille från Gamla Falmark (Anders, han som satte Queensryche i öronen på mig - men det är en annan historia) skulle under högstadieåren komma atu utgöra en fruktad formation på ishockeyplanen, oavsett pm det var på den där obefolkade ytan bredvid Mattias hus eller i regelrätta matcher med lokala laget Bureå IF.
Det skapade en vänskap för livet, i alla fall med Mattias, och jag är rätt säker på att han delar mina känslor om det.
Besattheten med hårdrock och Metallicas "...And Justice For All" tror jag däremot inte att han delar - i alla fall inte av samma anledningar!