Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 26 januari 2014

Vi måste prata om... Saxon. De tidiga åren.

Livet, mina vänner.
Det är bra märkligt.
Den här gången ska vi konstatera det genom att låta ett legendariskt band stå i fokus.
Saxon.
Vi måste prata om Saxon. De tidiga åren.
En svit skivor som innehåller inspiration och guldkorn för en hel generation kommande rockers och som... nästan... har gått mig förbi.
Ja.
Du läste alldeles rätt.
Det har i stort sett gått mig förbi.

Jag upptäckte Saxon i samband med "Crusader" från 1984. Den fanns i min morboro Anders rum, och egentligen hade den kunnat bli en av de där skivorna som fick en plats i serien Besatt, men den föll bort av den relativt enkla anledningen att det, egentligen, inte var hela skivan som fick mig så begeistrad - utan i huvudsak titelspåret som jag nötte om och om igen), och förälskade mig omedelbart i bandets sound.
Tydliga riff.
Fantastisk sång.
Klart fokus på melodi och sväng.

1984 var jag tio år.
Tillgången på ny musik och möjlighet eller förstånd att gräva vidare i ett varmt spår var klart begränsad, så för min del stannade faktiskt Saxonäventyren lika tvärt som de startade.
"Crusader" var och förblev den skiva som var synonym med bandet, länge länge.
Med tiden skaffade jag egen CD-spelare och stereo (innan var det morsans/familjens gemensamma silverfärgade sak i vardagsrummet som gällde), och med det intåget (en svart Yamaha, mer om det här) så kom ganska snabbt en samlingsplatta med Saxon in i hyllan. Då insåg jag att jag ju, faktiskt, hade hört en hel del av låtarna som fanns med även om de nu inte ligger på just "Crusader".
Det går inte att värja sig mot spår som "Princess Of The Night", "Dallas 1 PM" eller "747 (Strangers In the Night)". Faktiskt.
Men, kära vänner, nu kommer det konstiga i den här historien.

Så galen jag är i skivor, så förälskad jag är i bra musik och så tveksam min inställning är till att "älska" ett band via en samlingsskiva så är det just så det har slutat.
Visst har diverse senare platta smugit sig in i samlingen, men det finns ett stort svart hål där så inte borde vara.
Saxons tidiga år.
Vi pratar om sextetten:
  • "Saxon" 1979
  • "Wheels Of Steel" 1980
  • "Strong Arm Of The law" 1980
  • "Denim And Leather" 1981
  • "The Eagle Has Landed" 1982, live
  • "Power And The Glory" 1983
Sex skivor av modellen "instant classic", med musik som ju faktiskt, rent krasst, alltid har fyllt mina kriterier för att inhandla och utveckla en mer eller mindre hälsosam relation till.
Ändå har det inte hänt.
Ändå stannar de tidiga åren ännu så länge vid något av ett svart hål.

Hur kan det komma sig?
Märkligt.

Men så är ju livet sådär som livet är.
Oförutsägbart och fullt av överraskningar (like a box of chocolate, som en snubbe på film skulle sagt). 
Och därför dök bandet upp på Hårdrockskvällen detta år.
Det här inlägget är lite av en följd därifrån, samt att jag funderat en hel del på det där med samlingsskivor och varför det bara stannar med en sån ibland.
Andra exempel skulle kunna vara Scorpions och ZZ Top.
Två band som jag har starka och glada minnen från, och lyssnat mycket på en gång i tiden.
Egentligen skulle jag vilja äga och vara helt inlyssnad på hela diskografin, men det har inte hänt. Jag har hört destillatet, kan man säga, i och med att det är via samlings- och liveskivor jag lyssnat mest på dem.

Det här kan egentligen mynna ut i flera olika saker i riktiga livet.
Att jag på bloggen kör en fullständig genomgång av samtliga samlingsskivor i min ägo är lika sannolikt som att allt faller i glömska under våren.
Att jag snöar in fullständigt på en svit skivor från fordom från ett band som alla andra redan har upptäckt och kan allt om är också lika sannolikt som att jag smyger in platta med akterna lite här och där allt eftersom jag springer på dem för en låg penning.
Egentligen har jag inget större mål med detta inlägg heller, mer än att belysa denna udda sak. Att livet har en förmåga att kanske plocka fram det man saknar fast man inte visste att man saknade det ibland.
De tidiga åren.
Saxons tidiga år.
Vi måste prata om dem... 

5 kommentarer:

  1. Har numer själv samma hål, även om det en gång var tilltäppt. Dock är jag som många andra gubbar i min ställning så snäv att det är just dom plattorna som är ett behov och resten mer som utfyllnad. :-) Även om material på senare år inte varit dåligt, så saknas nerven från dessa alster.

    SvaraRadera
  2. Är själv ett år äldre än dig och upptäckte Saxon med albumet efter "Crusader", alltså "Innocence is no excuse " (en riktigt bra skiva den också) Hade likt dig hört en och annan låt tidigare som tex "Princess..", "Denim&leather" men aldrig riktig fastnat för just den tidstypiska och urbrittiska metalen. En anledning/orsak som jag minns är att jag inte gillade sången...!? Jag vet, idiotiskt! Tycker idag att Biff absolut tillhör skaran, en av de största sångare som funnits/finns inom hårdrocksvärlden.
    Mitt "hål" i Saxon historiken täpptes i all fall igen tids nog och idag håller jag dom fortfarande väldigt högt.
    Men Saxons absolut bästa album är "Wheels of steel" och "Strong arm of the law", som båda, otroligt nog, släpptes under samma år, nämligen 1980!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förr i tiden kunde man. 2 album på samma år, av hissnande kvalitet?
      Inga problem.
      bara så där!

      Radera
  3. Saxon är för mig som ett enda stort svart hål. Tyvärr, för jag har absolut inget emot dem. Det får iaf bli ändring på det nu!

    SvaraRadera
  4. Det är samma här. Fastnade först för 'innocence' fast det tidigare Saxon alltid spelades på fester och dyl..men det blev ett outforskat område under en väldigt lång tid. kanske p.g.a att det senare materialet är så förbannat bra..!
    hälsar
    /CrazyFromTheHeat

    SvaraRadera