Få rockers missade antagligen den enorma snackis som bubblade upp under hösten 2010, den om hemliga gruppen Ghost. Bandets debutskiva "Opus Eponymous" rosades i stort sett överallt, och den med påvehatt och liksmink utsmyckade frontmannen syntes i stort sett överallt, tycker jag.
Själv var jag ganska skeptisk i min recension, och delade ut en trea.
Däremot plockade jag med låten "Ritual" som Bästa Black/Death i den senaste upplagan av årets Hårdrockskväll, så uppenbarligen lockas jag av bandets sound på något sätt...
Såhär i efterhand ska jag säga att jag spelar plattan ganska ofta, speciellt i sammanhang där hårdare musik inte rikigt funkar. Det känns bra att bejaka Satan i ett kotorslandskap, till exempel! Jag står fast vid att The Devils Blood är en väsentligt bättre grupp, men jag får ändå erkänna att Ghost har växt till sig. Det här är bra, och idag är skivan värd en fyra!
Inlägg
Precis! I sammanhang där riktig extremmetal inte funkar så kan man ändå få en dos djävulsdyrkan i denna popmelodiska rockkombo.
SvaraRaderaVilket för mina tankar osökt till det lustiga i att människor ofta reagerar så fort jag sätter på något extremt med kommentarer i stil med "fy fan, vilken depressiv, destruktiv satanistmusik" men när tydliga texter om Satan vävs in i melodiska slingor, ja då passar det.
Vad betyder detta? Jo, att människor är dumma i huvudet och inte lyssnar till texterna utan bara har en massa fördomar.
Riktig bra album! de kan sin Mercyful Fate och Blue Oyster Cult om man säger så.
SvaraRadera