Recension: Terrortory "The Seed Left Behind"

Terrortory från Skellefteå och Umeå har tagit lång tid på sig att färdigställa debutskivan "The Seed Left Behind". Tre år har arbetet fortgått, och enligt bandet själva kan det nog bero på att de är rätt lata (i alla fall enligt den intervju som gavs i senaste Close-Up Magazine).
Själv tycker jag att det var smart.
Det märks nämligen att samtliga 7 låtar har getts tid att utvecklas i precis den takt som krävs. Ibland behöver låten snabbt rens, ibland är det stämning som krävs, men oavsett vilket så känns det aldrig framjäktat eller krystat.
Det är liksom precis som det ska. Hela tiden.
Musikaliskt så är det ganska vemodig musik (vilket även går igen i lyriken) som kanske bäst kan beskrivas som göteborgsdöds med progressiva inslag.
Mer än en gång så tänker jag på faktiskt på hur At The Gates lät, fast utan det riktiga piskandet. Visst finns renset där stundtals hos Terrortory, men framförallt låter frontmannen Johan Norström stundtals förvirrande lik en viss Tompa Lindberg.
Och det är ju inte fel!

Nå, till denna recension då.
Sju låtar, och ändå klockar skivan på runt 40 minuter. Varje stycke är relativt eget, och har en berättigad plats på skivan. Inledande "The Soil Turns Red" är kanske den mjukaste låten, med en bedräglig lyster av trevlighet över sig. Det är lätt att låta sig luras, men efter ett tag förstår man att den är kolsvart, och när den slutar med de framviskade orden "Can you not see? All this blood that we bleed is no longer meant for you? Can you not see? All these tears that we weep, We only share them with ourselves" som sedan övergår i ett avslutande avgrundsvrål bestående av det plågade "A lie..." så förstår man att detta är ännu ett resultat av att låten får ta den plats den behöver. På skivan, i hjärtat på bandet.
Det fortsätter på samma väg.
"DeReign" är bra och snabb tvåtakt till största delen, och den stämningsfulla biten i mitten avslutas med en sån där grej som ekar i huvudet i flera timmar efter att man hört låten, när bandet till raderna "I fear the dogs will feast on the remains of my thoughts, I fear the dogs will feast upon me" går från stämningsfullt finlir till fullt ställ. Snyggt!

Skivan är ändå bäst från titelspåret och framåt. De efterföljande "Concept: Anarchy", "The Destroyer", relativt enkla och korta "I, You" och avslutande "Saviour" är urstarka, och kompletterar en skiva som helt klart är med i diskussionen om "årets topplista".
Skivan är satt på Mullberget (en instutition som de flesta Skelleftebor känner till), och produktionen är väl fungerande. Speciellt gillar jag "skräpigheten" i Peter Hägglunds cymbaler/virvlar och high-hats. Det ger den där desperata känslan extra skjuts.
Bandet i övrigt gör också en god insats, och harmonin mellan gitarristerna Stefan Vidmark och Michael Bergvall är riktigt bra. De har helt olika gitarrljud i spelningen, en lite ruffare och mörkare och ett lite ljusare, mer soloinriktad stil som kompletterar varandra fint.

Du hittar skivan på Spotify, och detta är absolut en skiva jag tycker du ska kolla in och ge lite tid. Den växer för varje lyssning, och när det kommer till betyg ser jag faktiskt inte så mycket alternativ just nu. Detta är en klockren 4:a just nu, men den kan växa vidare. Så småningom kan du nog räkna med att den dyker upp som Veckans Tips...

Bästa Spår: Inte lätt, inte lätt alls... men till slut får jag nog säga att jag fastnat mest för "Concept: Anarchy". Hård konkurrens dock... mycket hård!

Terrortory "The Seed Left Behind": 4