Recension: Gojira "L'Enfant Sauvage"

Det kan bli dubbelt franskt på årsbästalistan i år.
Sedan tidigare har Alcest imponerat storligen på undertecknad, och nu är det Gojiras tur att göra likaledes. BiblioteKarin konstaterar i sin recension av  "L'Enfant Sauvage" för Werocks räkning att detta inte är omöjligt med tanken om att detta är årets bästa platta såhär långt, och jag är benägen att hålla med henne.
Jag har inte satt ner fötterna ännu och det saknas ju inte aspiranter, men detta det femte albumet från ekoivrarna har en närapå en unikitet i sin extrema jämnhet.
Jag gillade föregångaren "The Way Of All Flesh" väldigt mycket, men detta är snäppet bättre - och det beror till stor del på just det faktum att skivan är så ruggigt jämn.
Inledningen med "Explosia", titelspåret, "The Axe" och "Liquid Fire" är helt andtagande.
Bandets speciella stäm är ständigt närvarande, ett mellanting mellan organiskt sväng och en maskinell, nästan industriell, nerv.
Smittande melodi enas med enkla men perfekt avvägda gitarrslingor.
Låtarna är helt unika, men vävs ändå ihop så att de uppfattas som en enhet.
Och så fortsätter skivan.
Instrumentala "The Wild Healer" och efterföljande "Planned Obsolescence" är de svagaste punkterna, och att de fortfarande spelas i sin helhet efter 20-talet varv på skivan säger en hel del tycker jag. Efter denna dal kommer ytterligare en topp som håller i sig resten av skivan.
"Mouth Of Kala", "The Gift Of Guilt", "Pain Is A Master", "Born In Winter" och "The Fall" avslutar den ordinarie skivan på ett storstilat sätt. I mitt ex får man dessutom två extraspår ("This Emptiness" och "My Last Creation") som håller så bra att de inte alls är malplacerade, vilket ytterligare imponerar vad gäller låtskrivartalangen hos bandet.

Leveransen är, som väntat, fläckfri. Den förra given "The Way Of All Flesh" kan med fördel användas som exempel på hur en modern och bra produktion ska göras, och även här har man skruvat fram en ljudbild att dö för. Starke fronmannen, gitarristen och sångaren Joe Duplantier har denna gång tagit hjälp med produktion och mixning av Josh Wilbur, och resultatet är helt enkelt enastående bra och lyfter låtarna det där lilla extra snäppet. Dessutom gillar jag den andra brodern Duplantiers (Mario) trumspel. Detaljerna och finliret med cymbaler är härligt, och det är också där man hittar mest gömda skatter med tiden.
I BiblioteKarins recension är det det enda som saknas för full pott, de gömda rummen som avtäcks först efter massiva vändor med skivan, och det kan jag faktiskt till viss del hålla med om.
Där de finns så finns det dock i trumspelet, anser jag.

Totalt är paketering läcker med medföljande DVD (bandet live från 2009, men jag har rent inte hunnit med att se den!), och till sist återstår väl bara att knyta samman bandet till sitt vilda barn, det som bor inom alla oss och soim skivans titel anspelar på.
Betygsmässigt fattar du ju, det här har utvecklats till en ren hyllning. Vi pratar fem av fem!

Bästa Spår då? Ja, där är det svårare, speciellt med tanke på hur jämn skivan är. Jag velar, än hit och än dit, och byter favorit varje dag. Oftas verkar dock "The Gift Of Guilt", "L'Enfant Sauvage" och "The Axe" komma upp, så jag får väl säga de tre då. Med gardering på resten av skivan, typ...

Gojira "L'Enfant Sauvage" - 5