De spelar dödsmetall som om de vore uppväxta i Stockholms förorter och spenderade sina helger med att dricka folköl på Skogskyrkogården tillsammans med Dismember och Entombed.
Min kärlek till bandet väcktes med andra plattan "Sentenced To Life", en skiva som är snäppet bättre än debuten "Heavy Breathing", men eftersom jag gillar att söka mig bakåt i fina upptäckters diskografi så finns det anledning att titta även på just debuten.
För detta är bra även det.
Inledande "Black Sin (Spit On The Cross)" visar lite av vad som ska komma, men det är i tredjespåret "Escape From Death" som man verkligen får sitt lystmäte på bisvärms-riff och klassisk döds. Efter den låten stegras insatsen och hela skivan tar ett extra kliv uppåt. "I Am Beyond" kombinerar tyngd med bra sång och fint levererade gitarrharmonier.
"Virus" sparkar stjärt, och "Children Of The Horn" samt "Whewhocannotbenamed" är precis så tuffa som de låter.
Omslaget är rätt snyggt, den subtilt infällda handen som finns bakom mannen på bilden gör hela grejen, men baksidan av skivan innehåller ett bandfoto som inte direkt andas klass. Hela gänget vid ett bord, det ser ut som om de är höga hela bunten, iklädda solglasögon och bandana och ögonsmink medan bordet pryds av kandelabrar och en dödskalle (ja, vad fan, kolla själv). Skitfult.
Som tur är spelar det mindre roll.
Det är innehållet som räknas.
Och det består av jävligt bra, ösig dödsmetall.
Som man inte behöver tänka till, utan bara kan köra på i stereon. På skall spräckarvolym!
Inlägg
Såg bandet i Göteborg som förband till Nasum (vilka jag sket i) för en vecka sedan. Helt förbannat jävla bra liveband alltså. :)
SvaraRaderaAlla skivor är även dom bra (om än på olika sätt).