Den fjärde given är min första bekantskap med bandet, och min spontana reflektion under lyssnandet har varit att bandet liksom ligger mitt emellan Mustasch och Candlemass, men ändå helt otvivelaktigt eget. Där, i glappet mellan bluesbyggd riffbaserad muskelrock och melodiös doom har man lyckats karva ut en egen plats. Precis i samband med att denna recension skrivs så landar också Sweden Rock Magazine #96 som sinnehåller en intervju med bandets ena gitarrist Morgan Zocek, och det visar sig då att bandet faktiskt kallar sig "tyngre än Candlemass" på sin Facebooksida, samt att man kommenterar en eventuell likhet med det andra ansiktsbehåringsbandet (Sideburn betyder ju polisong, och där har vi en fin koppling till just mustaschen...) med att kollegorna lirar mer kött- och potatishårdrock.
Det är ingen dålig beskrivning, och rätt kul att läsa när man haft de tankar jag har haft under lyssningen. Bandet menar också att man haft Krux makalösa högerslägga "Black Room" i tankarna när man skrev "the Last Day", och med det i åtanke är det kanske inte konstigt att just "The Last Day" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Ett tungt spår.
Hantverkarskapet i bandet är det verkligen inget fel på. Jani Katajas röst är omfångsrik och bra, den spänner från en spröd och fin ton i balladen "Crossing The Lines" till hårdrocksriv i inledande "Diamonds" (och kanske är det i just de ögonblicken bandet får sin liknelse med Mustasch, när Jani trycker så låter han ganska lik Ralph i sångsättet) och doom i spår som just "The Last Day". Gitarriffen sitter där de ska, och jag gillar verkligen Fredrik Haakes (jodå, det är en släkting till en viss Thomas Haake i Meshuggah... kusin)trumspel, mest i låtar som "The Saviour" då han låter härligt lik Vinny Appice, till och med den där "skräpigheten" i cymbalerna finns där. Snyggt!
Skivan i sig är bra producerad och rätt variationsrik.
Bluesiga och lite melankoliska "Fire And Water" är lika bra som glada "Tomorrows Dream" med sin härligt distade sång, men bäst tycker jag ändå om bandet när de bestämmer sig för att lira så tungt som möjligt. Det är i samband med "The Last Day" som man fällt det skämtsamma uttalandet om att man är tynge än Candlemass, men man ska inte skämmas för det tycker jag - snarare söka mer av den varan. Den låten tillsammans med "The Saviour" är plattans bästa spår, även om dte aldrig faller ur ramen.
Betygsmässigt håller jag detta som "bra", med mersmak. Det kan mycket väl tänkas att Sideburn växer på mig, det är lite av en känsla som finns, men det återstår att se. Extra plus i kanten förstås för omslaget, det tycker jag är busläckert! Spotify finns här, för den som vill lyssna.
Sideburn "IV - Monument" - 3
Inlägg
Stiligt omslag dessutom. :)
SvaraRadera