Recension: Opeth, Gröna Lund 14/9 2012

Det är som att återse en kär gammal vän, den här lite ruggiga gamla kvällen på Gröna Lund.
På scen står Opeth, ett Opeth som jag haft ett relativt komplicerat förhållande till det senaste året och dessutom var rejält besviken på senast det begav sig live. Då hade jag känslan av att vi i stort sett gjorde slut, jag och bandet, men det är förstås förhastat. Kärlek dör inte så lätt, och med ryktena om att vi ikväll skulle få tillbaka lite av den gamla själen ger i alla fall mig lite pirr i maggropen. Att få se detta gäng blanda nytt och lite rockigare material med äldre klassiker som bjuder på såväl chugga-chugga som growl kan fördriva vilken väta som helst.
På scen står också ett band som är relativt taggat och framförallt tajt.
Den mängd spelningar man genomfört innebär förstås att man har ett samspel som är imponerande, och av gamla keyboardisten Per Wibergs frånfälle märks intet då "nye" Joakim Svalberg gör ett habilt jobb, och resten av bandet förstås tar en hel del plats på scen.
Det gäller, som vanligt, inte minst frontmannen Mikael Åkerfeldt. Han är en av Sveriges bästa frontmän, och hanterar såväl humoristiskt mellansnack som teknisk briljans i framförandet.

De fem första låtarna är hämtade från senaste given "Heritage", och man inleder med den fullständigt makalösa "The Devil's Orchard". Oavsett mina dubier om skivan så är just den låten ruggigt bra, och det inledande riffet sätter ett brett flin i fejset på undertecknad. Ljudbilden är precis rätt, och det märks att även om Gröna Lund kanske inte är mest känt för spelningar utan sina åkattraktioner så finns här både rutin och kvalitét i grejorna. Sen får vi "I Feel The Dark" (som tyvärr fortfarande är sövande trist), Dio-hyllningen "Slither"och en pigg "The Lines In My Hand" och det börjar kännas i luften att det är på gång lite gamla godingar.
Åkerfeldt utlovar också lite annan typ av musik innan han presenterar "You Motherfucker" soim nästa låt. Det visar sig dock vara "Heir Apparent" från Watershed, och här slås jag igen av hur likt det är att återse en gammal vän. Det är bekant, men inte helt otvunget den första lilla stunden, den där lilla tiden innan man hittar tillbaka på samma våglängd.

De som undrat om Åkerfeldt fortfarande har klippet kvar i sin growl får sina svar. Det finns där. Röjet finns där också, Mendez karakteristiska sätt att spela bas bredbent med slängande huvud finns också kvar. Det är, på det hela taget, ett Opeth som verkar bekväma med att spela lite gamla hits igen, och kanske är det vad som väntar framöver för det här bandet. Bortom "Heritage". På skiva kan det ju fortsätta att experimenteras, det skulle inte förvåna mig, men jag tror att både fans och band behöver lite "gamla" Opeth till livs då och då, och varför inte i livesammanhang?
Effekten blir nämligen dubbel.
Inte bara framstår spår som "Demon Of The Fall" och "The Drapery Falls" som riktiga dunderlåtar, det innebär också att en låt som tidigare nämnda "The Lines In My Hand" samt "Windowpane" får en helt annan inramning än om de ligger som delmoment i ett helt "lugnt" set, och i den här omgivningen blir kontrasterna till en styrka. 
Det är ju en av bandets absoluta styrkor.
Kontrasterna. Skugga och ljus. Mjukt och hårt, och något jag har känt saknad över.
Dock inte denna kvällen, denna kväll på Gröna Lund finns det där igen.
Bandet gör en okej spelning, man är alltför tajta och rutinerade för att missa mycket (inte ens när det blir lite funderingar över hur spellistan egentligen ser ut, vilken gitarr som hör till kommande låt eller när pausen mellan huvudspelningen och extranumret blir löjeväckande kort hickar det till i det väloljade maskineriet), även om jag i ärlighetens namn har sett bättre gig med dem.
Det må vara hänt och spelar mindre roll.
En sån här kväll var det trevligt att återse en gammal vän, gamla Opeth igen!

Setlista (med reservation för missar av undertecknad):
The Devil's Orchard
I Feel The Dark
Slither
The Lines In My Hand
Windowpane
Heir Apparent
The Grand Conjuration
Demon Of The Fall
The Drapery Falls

Extranummer: Deliverance