Han är helt insnöad på Inquisition, och det var även han som satte Mantar på radarn för min del.
Hans påstående har etsat sig fst lite hos mig, speciellt under resan som jag haft när jag lyssnat in mig på just Mantar (recensionen publicerad på Werock nu vid månadsskiftet!).
Det är något speciellt med band som har två medlemmar.
Vi måste prata om det. Tvåsamheten.
Varför blir det som det blir?
För det första - det tycks mig som om det där med tvåmannaband är vanligast inom black metal-svängen. Det är ingen lag förstås, och jag kan sådär spontant räkna upp band som White Stripes, Alcest eller Outshine som inte kan räknas in i black metal-foldern, men det tycks mig ändå som om just black metal som uttrycksform är av sådan art att det tillåter band med fåtalet medlemmar (just inom den genren finns det ju för övrigt rätt många enmansprojekt också, om man vill dra det ett snäpp längre).
Kanske är det för att den lite vilda underströmmen inom just black metal gör det okej att leverera en ljudbild som inte är traditionell (för fanken, det kan ju till och med uppfattas som "true", eller "trve" om man ska stava tufft) och klart uppnåelig med enbart två medlemmar - eller så är det tvärtom, att många black metal-band helt enkelt startar på mindre orter där det inte finns mer än två stycken likasinnade personer som kan ingå i banden.
Jag vet inte, möjligtvis kan det ha med båda sakerna att göra, och egentligen spelar det mig mindre roll hur det hela kommer sig (har du en bra teori eller kanske till och med facit - låt oss andra veta!). Jag är mer intresserad av dynamiken, och det faktum att det finns såväl fördelar som svårigheter med att vara just en duo.
Låt oss ta två stora namn som exempel.
Darkthrone och Satyricon.
Klassiska black metal-namn, och två kända tvåmansband som har såväl en lång som pågående karriär (även om ju Darkthrone startade som ett "riktigt band" och med tiden har krympt ner till en duo).
I intervjuer med dessa akter kan man tydligt läsa att de själva anser att skapandeprocessen är enkel och tillräckligt dynamisk inom banden. De två individerna får bestämma mycket, och kan styra skutan samtidigt som den andre är tillräckligt stark för att kunna säga "nej, det där blir inte riktigt bra" och därmed agera en form av cencurfilter så att alstren som skapas håller bandets egna kvalitetsmål.
Skapandeprocessen är således kanske enklare i en duo, då det är enbart två starka viljor som ska komma framåt (och ja, jag inser att i många band med fler medlemmar är det i praktiken inte alla som medverkar i skapandeprocessen, men ändå).
Samarbetet inom en duo bör således vara ganska speciell - och det gäller ju även inspelningen. Den absolut vanligaste konfigurationen är ju en trummis och en stängbändare/sångare, och givetvis finns det då såväl utmaningar som fördelar när en skiva ska spelas in.
Att själv kunna lägga alla gitarrer, all bas och all sång precis som man tänkt sig är säkert en fördel, lika väl som slutresultatet faktiskt kanske kan lida lite av det.
Mångfald är, som bekant, inte fel i en grupp, och kanske hade ett annat angreppssätt på basen varit bra?
Ja. I de fall det nu faktiskt finns bas, det är inte alltid.
Ibland skiter man i det, och här kommer vi till lite av kärnan i mina tankar.
Att det är just det lite intima arbetssättet och nödens lag som innebär att det kan uppstå en speciell känsla eller stämning i en tvåmannaakt.
Så det saknas bas?
Strunt samma. Det behövs nog inte.
Den grejen kommer man liksom inte undan med om man är en trio eller en kvartett.
Och det ger en egen stil, ett eget sound, för man måste förstås kompensera det på något sätt i låtarna.Speciellt om man nu tänkt sig att spela det hela live.
Det gör Satyricon - men man gör det med Frost bakom trumsetet och Satyr vid mikrofonen där han sjunger och leder bandet. Resterande positioner fylls av tillfälliga inhyrda sessionsmusiker för att bandet ska kunna göra sina kompositioner rättvisa live.
Förstås en baksida av att spela alla instrument själv.
Darkthrone spelar helt enkelt inte live istället.
Också ett sätt att angripa det hela, antagligen för att man inte anser att man ska addera tillfälliga medlemmar - och varför gör man inte det?
Jag vet inte. Alls.
Men jag kan tänka mig att det (mer eller mindre medvetet) finns en känsla av att man inte vill rubba den speciella magin och den speciella känslan som de två medlemmarna har när man skapar och spelar som just Darkthrone.
Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se just Mantar live på Getaway Rock i sommar. Jag har medvetet hållit mig undan från att kolla klipp eller text som kan avslöja om de är fler än två medlemmar live - jag vill bli överraskad, och jag hoppas innerligt att det bara är Erinc och Hanno på scen.
Den där speciella grejen.
En trummis, en gitarrist, en scen.
Skitig, unik black'n'roll som liksom bara kan ha skapats av en duo.
Tvåsamhetens speciella skapelse.
Jag hoppas det kommer fler fantastiska tvåmannaprojekt!
Inlägg
