Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 1!

Snart julafton, och med det även deadline för årsbästalistan för samtliga Werock-skribenter.
Den som är Topp 10.
Som vanligt är det för min del behäftat med lika delar ångest och glädje när året ska summeras, och som vanligt innebär läsning i andra listor och förslag att jag inser hur jäkla många skivor som faktiskt gått mig förbi, trots att jag ju gått fullständigt överstyr med skivhandlandet i år.
Det beror, om jag tittar på titlarna, till lika delar för att jag ibland helt enkelt inte haft koll på gruppen eller skivan i fråga alls och att jag faktiskt inte kommit mig för att verkligen lyssna in mig. Och i vissa undantagsfall har jag rent av medvetet avhållit mig från att kolla in utgåvan med flit i avvaktan och förhoppning om att Tomten ska vara snäll.
Så, vilka är egentligen skivorna som gått mig förbi, och varför?
Låt oss kolla in dem som jag kommer på (ja, du fattar, här kan det ju finnas ett rätt stort mörkertal med skivor som jag liksom inte vet att jag missat..)!

De som jag har men inte spelat. Av någon anledning. 

 

Egentligen är detta det märkligaste av allt. 
Jag har alltså elektroniska kopior av dessa skivor i min iPod. Promomaterial på Cult Of Luna och filer som jag fått av en vän på Stone Sour.
Men har jag spelat dem?
Nä.
Och det är fasen riktigt märkligt, speciellt kanske med Cult Of Luna som jag ju gillar?!?
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det själv, men så är det.
De har rullat ett eller ett halvt varv, typ, och det är ju förstås alldeles för lite för att kunna placeras på någon form av årsbästalista eller ens att man ska kunna få en uppfattning om dem.
Som sagt.
Väldigt konstigt...

De som jag inte har orkat bry mig om
Det finns det här året ett helt knippe skivor med artister som jag har "följt" ett tag, och där jag har köpt deras skivor de senaste givarna - men detta år bara struntat i dem.
Orkar liksom inte, och har fått för mig att det låter lite som det låtit de senaste skivorna fast kanske lite sämre. 
Jag har ingen aning om det är så eller inte, men dessa skivor borde jag kanske ha kollat: 

 

 

Hela Queensryche-soppan är nästan för mycket att kommentera.
Geoff Tate, inte Geoff Tate.
Vad jag förstår är skivan med resten av bandet och Todd La Torre på sång riktigt bra, men det är som om jag inte riktigt vill veta.
Som om mitt hjärta och min kärlek till det som en gång var Queensryche inte tillåter mig att faktiskt kolla in hur illa (eller bra) det är ställt nu.
Sen kommer Queens Of The Stone Age som jag inte klarat att fastna för, Hardcore Superstar som jag ändå bara spelar den numera rätt gamla självbetitlade skivan med och Motorhead som jag ju gillade förra given med men ändå liksom inte orkar hetsa upp mig för. I alla inte tillräckligt för att kolla in "Aftershock".
Knippet skivor kompletteras väl av Nicke Anderssons Imperial State Electric samt aussie-grabbarna i Airbourne. Rawk-n-raul, och egentligen tror jag att jag skulle gilla bägge plattorna. Jag har bara inte orkat med att försöka ge mig på dem, så de har fått flyta förbi i skivfloden detta år..

Skivor jag sett på slutet men sparar
Såhär på slutet har ju ett helt knippe årsbästalistor kommit, och om jag ska summera de plattor som jag verkligen är nyfiken på och vill kolla in så är det några. 
Det kommer dock inte att ske ögonaböj, utan antagligen på lite sikt (läs: i början av året....).

 

 

 

 

Det är alltså Jex Thoth, Subrosa, Ulcerate, Clutch och Deafheaven vi snackar här.
5 plattor som med de omdömen och provsmakningar jag tagit del av alla låter väldigt bra, och som jag kommer att undersöka närmare.
Nästa år.
Och de kommer - oavsett hur fina de är - att exkluderas från undertecknads lista detta år.

Okej?
Imorgon kollar vi lite andra "hittepå-kategorier", så som de jag inte hört, inte har någon relation till och inte heller känner att jag behöver lägga tid på. Bland annat. 
Hepp!

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Strip Club Music

Porrchock porrchock!
Metalbloggen skriver om snusk!

Eller.
kanske inte så mycket.
Men grejen var att jag reflekterade på en sak när jag kollade TV häromkvällen. Inte på porr, men väl ett avsnitt i den här serien:

The Unit.
Bra serie, tycker jag, som handlar om en hemlig specialstyrka samt deras familjer på hemmaplan. 
Och i ett av avsnitten tvingas den nye killens hustru att söka ett jobb som säljare/indrivare/marknadsförare på en radiostation, där hennes initiering består av att hon ska driva in en obetald faktura från den lokala strippklubben. Hon lyckas (förstås, det är en amerikansk serie och där lyckas folk med sina tester..), och det jag reflekterar över är att det är så där otroligt klyschigt när det gäller scenen från strippklubben.
jag har själv inte varit på någon sån klassisk amerikansk strippklubb och går då förstås enbart på de otaliga filmscener som innehåller en sådan, men en sak undrar jag:

Spelas det någon annan musik, nånsin, än Mötley Crüe generellt och då "Girls Girls Girls" specifikt? Och, som en följdfråga - beror det på bandets image eller på att Vince Neil ser ut som en uppblåsbar Barbara på bilden nedan?

Tänk att ett band kan erövra en sån ställning i ett land (USA!) att man liksom by default associeras med strippor och dekadens.  Man är ju en defactostandard.
Ganska fascinerande, och min slutliga fråga är egentligen denna:

Vilket band är vår svenska motsvarighet?
Vilka skulle vara soundtracket i en scen från en svensk strippklubb (nä, jag har nog faktiskt aldrig varit på en sån heller när jag tänker efter)?

Hardcore Superstar?
Europe?
Marduk?

Värsta opeppen, Amorphis & Volbeat

...vete fan varför, men två av de banden jag har följt rätt intensivt de senaste åren släpper ju nytt nu - och jag är helt opeppad.
Kan inte bry mig mindre.
Varken finska Amorphis, med sin vemodiga och ursnygga metal eller danska Volbeat med sin unika rock-och-metal-mix lockar mig med sina nya alster.
Ändå har ju exempelvis Amorphis tagit steget att inhämta lyrik utanför finska eposet Kalevala denna gång, och nya "Circle" innehåller så gott som garanterat minst ett par riktigt bra låtar samt en löjligt hög lägstanivå - medan Volbeat har samarbetat med bland annat King Diamond på nya "Outlaw Gentlemen & Shady Ladies".
Förutsättningarna finns med andra ord där, men jag är, likväl, fullständigt opeppad.
Kan inte finna lust att lyssna på dem, och jag misstänker att de kommer att låta lite samma som tidigare förr.
Men visst är det märkligt?
Att det kan bli så?
En grupp som i princip går från att vara efterlängtad till att jag knappt får höjd puls när de släpper nytt... på typ en skiva. Eller, rättare sagt, mellan två skivor.
Man skulle faktiskt kunna lägga in Hardcore Superstar där också, har inte ens hört deras nya "C'Mon Take On Me" fast den funnits ute ett tag.. men där är jag inte riktigt lika överraskad över mina tankar och känslor. 
Med svenskarna har jag haft en sakta falnande känsla ett tag, så att det till slut falnar så mycket att jag prioriterar annat är inte jättemärkligt.
Men Amorphis?
Volbeat?
Fan, det borde finnas i mitt blod...!  

Ofta vs bra

Hardcore Superstar släpper nytt.
Igen.
"C'mon Take On Me" blir gruppens femte fullängdare sen den självbetitlade omstarten 2005, och det gör mig både imponerad och lite tveksam.
Bandet levererar skrämmande hög nivå med tanke på hur ofta man klämmer ur sig en ny skiva, men samtidigt har jag på senare tid fått känslan av att det egentligen är lite för ofta man gör just det.
Klämmer ur sig en ny platta.
Det hinner inte mogna emellan.
Lite som Jorn.
Herr Lande är extremt produktiv, men jag är verkligen inte säker på att det blir bra alla gånger. Ibland hade det nog inte varit så dumt att fundera på om alla låtar verkligen platsar på skivan, istället för att rusa mot release.
Det är en sida av saken.
Å andra sidan vet man ju att när band som KISS och Whitesnake skapade sina klassiska alster när det väl begav sig så laddade man ju upp två skivor per år, typ.
Lite som Black Country Communion gör nu då. Med hög kvalitet hela vägen.
Ändå...
..hur länge kan man hålla i det?
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?
Det där kan man fundera på. 
Jag vet inte om det finns ett motsatsförhållande, eller om det till och med kan vara bra att en grupp är aktiv. Jag vet bara att jag i Hardcore Superstars fall har börjat reflektera över det.
Lite som med den här bloggen, kan man nästan säga.
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Det känns som en relevant fundering här med.
Min tanke detta år har varit att hellre skriva om något läsvärt och i så fall lite längre snarare än att skriva ofta. Metalbloggen 2.0, no filler only killers, liksom....
...men det går väl sådär med det, i ärlighetens namn.
Visst, Besatt-serien är ett bra exempel, och Citatet har utvecklats en hel del, men just nu kommer det ändå upp saker i stort varje dag.
Det blir stundtals på bekostnad av längre artiklar.
Bland annat ligger jag och småtuggar i bakgrunden med en Tvekamp (inspirerad av ett Facebookinlägg från Jarno) samt min liggande utmaning på bokstaven R i Record Madness.
Och kanske borde jag bara skriva på dem istället för ett sånt här inlägg?!

Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Hur som helst.. i väntan på det så kan den uppmärksamme se att det nu finns möjlighet att "pluss-etta" denna lilla blogg, om man nu tycker att den är bra.

Det kanske är kul.
Annars kan det vara värt att veta att denna blogg ingår som material i en forskning också.
Den räknas som vanligt folk, typ, och man är intresserad av hur lingvistiken fungerar, om jag förstår det rätt. Räknar vanligaste ord och sånt.
Mindre kul är däremot antalet spam-kommentarer.
Jag försöker rensa dem, men det är inte alltid jag ser dem.
Med andra ord, ser du en kommentar från en anonym användare som raderast är det inte censur utan ett spam som blivit borttaget...och, för the love of satan, om du ser ett kryptisk svar från någon anonym och som avslutas med en länk du tycker ser skeptisk ut... klicka inte på den!

Moderna klassiker?

 Vad är, egentligen en klassiker bland skivor?
Det kan man verligen fundera på. En gång blev jag inbjuden till gode vännen Zappzott, och instruktionerna för dagen löd: ta med en bränd CD-skiva med 8 låtar du tycker är klassiker. (det där är faktiskt förlagan till Hårdrockskvällen, om du undrar, som sedan utvecklats vansinnigt mycket från det...).
Klassiker.
Jaha, vad är det då?
Ett av mina kriterier blev att inte ta med något som är nyare än 20 år gammalt. Så lång tid tyckte jag att det tog  innan man kunde kalla det en klassiker. Jag minns faktiskt inte riktigt alla låtar, men jag spelade Rainbow, Candlemass, Slayer, AC/DC, Dio i alla fall.
Det sättet att tänka skulla också innebära att det inte finns någon modern klassiker - och det är nog egentligen fel.
Häromdagen orerade jag ju om Opeth och deras platta "Ghost Reveries", min personliga favorit i bandets diskografi. Men inte den största stunden. Inte den "klassiska" skivan om man kollar på Opeth. Det är istället "Blackwater Park", längst upp avbildad i sin Legacy Edition.
Det är, skulle jag vilja säga, en klassisk skiva.
Och den är ju nyare än 20 år?!
Alltså dags att fundera om lite.
Vad är, egentligen, en klassiker?

Låt oss säga som så då - det är en skiva med något speciellt.
Som kanske definierar en egen genre, som innebär en överväldigande debut (eller för den delen punkt i en lång och framgångsrik karriär). Som är en milstolpe för bandet generellt och kanske den typ av musik de företräder specifikt.
Och det kan man kanske inte överblicka med en gång. Det är inte lätt att veta vilken effekt en viss skiva kommer att få på scenen förrän det förflutit tid och dessa effekter då blir synbara.
Så, kanske kan en klassiker inte vara purfärsk, men att sätta en tidsstämpel på det...det är kanske inte görbart?

Opeth "Blackwater Park" är med detta vad jag skulle vilja kalla en modern klassiker. Den är relativt ny, men ändå kan man blicka tillbaka på den och inse vad den betytt för bandet, för progressiv döds och vikten av att den finns i varje skivhylla (har du den inte? Skäms! Åtgärda det genast!). Om jag däremot blickar blickar tillbaka till millenieskiftet, ungefär, så ser jag inte sådär vansinnigt många skivor som är lika tydliga klassiker.
Låt oss kolla på några som jag spontant tänker på som kandidater...

Machine Head "The Blackening" var en återkomst för bandet, en ren hämndaktion på tidigare dalar i karriären. Det var startpunkten till att vi snart kan se dem på Gröna Lund (!), och som fick bandet att fortsätta sin karriär, starkare än någonsin. En känsla av liv och död.

Graveyards andra platta, "Hisingen Blues", kom alldeles för nyligen för att man ska kunna avgöra om det blir en klassiker. En klassiker i vardande, kanske - men på den korta tid som skivan varit ute så har den inte bara överösts med priser och lovord, den har också blivit en form av benchmarking för andra band som vill spela rock/hårdrock med influenser av 70-talet. Och det är ju precis det som en klassiker ska vara. Den man vill jämföra allt med.

Watains bästa platta är i mitt tycke "Sworn To The Dark", men det går inte att förneka att efterföljaren "Lawless Darkness" har haft en större effekt. Inför släppet var det dominerande i musikpressen, den skivan tog frontmannen Erik Danielsson till en intervjumikrofon i TV när Big 4 spelade på Ullevi, och skivan kammade hem en Grammis. Det ska egentligen inte gå om man spelar black metal på riktigt, med livet som insats och med en hyllning av mörkret som mål.

Även denna skiva är ju alldeles för ny för att kunna betitlas en klassiker ännu, men jag kan nästan ge mig den på att man kommer att prata om "Lawless Darkness" som en sådan om en, säg, 10 år...

Bolt Thrower avslutade, enligt egen utsago, sin skivutgivarkarriär med sin bästa platta i karriären. "Those Once Loyal" blev så urstark att när det var dags att spela in efterföljaren så konstaterade bandet att detta inte var värdigt som efterföljare, och sade sig istället sluta spela in skivor. Så bra är verkligen skivan, det är i mitt tycke en av de bästa dödsmetallplattor som någonsin tillverkats, och det som egentligen kommer att avgöra om det blir en klassiker är väl om bandet håller sitt löfte eller inte. Om detta är slutstationen så är det en given klassiker med tiden.

Svenska Ghost kraschade alla årsbästalistor 2010, då deras debut "Opus Epynomous" nådde skivdiskarna. Pop med hyllningar till Satan samt ett scenframträdande i maskering kombinerades med hemlighetsmakeri kring vilka medlemmarna egentligen var, och det hela gav ett oerhört eko i musikvärlden. Metallica framträdde i T-shirts med bandets logo på, och Sweden Rock pratade om att det var en av de bästa skivorna som släppts på hela 2000-talet. Det är inte illa för en debut, och det som gör att detta kan komma att bli en klassiker är det dessutom blivit skivan man vill slå om man ger sig på melodiös ockult rock.

I mitten av 2000-talet höll Hardcore Superstar på att dö. Det var lägg ner eller segra som gällde, och resultatet av den striden blev det självbetitlade svarta albumet. Utan den hade vi inte fått någon av efterföljarna, och den "liv-och död"-känsla som finns på "Hardcore Superstar" är det få som slår. Detta är skivan som står ut i bandets diskografi, den man kommer att referera till när det är dags att sammanfatta karriären. Men blir det en klassiker? Kanske. Kanske inte.

Mastodon slog igenom stort med andra given "Leviathan". Ett epos om Moby Dick, och med ens så började band referera till att man lät som Mastodon, ville låta som Mastodon eller i alla fall hade hört Mastodon. "Leviathan" var startskottet på en glimrande karriär, och den skivan där bandet hittade sin fåra. Det är fortfarande skivan som bandet själva får jobba för att toppa.

Hmm... har jag glömt och missat någon platta?

Såklart. Massor.

Dessutom är det i flera fall så att de som blir klassiker kanske inte är personliga favoriter, men det är ändå en intressant tanke tycker jag.

Finns det moderna klassiker, eller är uttrycket i sig en motsägelse?



Last Call For Alcohol?

Jaha, finalserien lever ännu. Osannolikt nog. George "Bud" Holloway III (smaka på det namnet, Svenssons!) har gjort mest poäng av en spelare i ett svensk SM-slutspelm någonsin.
Ny chans på torsdag, då jag tyvärr tror att Brynäs stänger ner detta. Det är deras stora chans, och jag tror de kommer att ha ett vansinnigt fokus på den matchen.
Men men, fortfarande pågår festen. Till min hustrus förtret, det är inte helt lätt att vara gift med en hockeyidiot när det är match varannan dag i en månads tid. Typ.
Nu är det dock på uppehällningen.
Senast lördag är det slut, om det nu mot förmodan skulle blir seger för de goda på torsdag.
Baren har utropat "Last Call For Alcohol", kan man säga.
(grym låt på senaste skivan med Hardcore Superstar, förresten).
Och, på tal om alkohol.

Finfin gåva från R2 häromdagen. Det tackar vi storligen för, och lägger på listan att göra i helgen, tror jag minsann. Slayers vin "Reign In Blood Red" är ju en vansinnigt snygg flaska, så vi får väl se om den är god också. Annars har ju ett knippe viner avhandlats när det gäller koppling till hårdrock.

Satyricon har varit under luppen i samband med Wongravens Alleanza Nero och Unione Nero, likväl som Sweden Rockvinet... men det slår mig att den mest kända flaskan - Motörhead - faktiskt har klarat sig undan att hyllas eller sågas. Det får jag nog också ändra på, men kanske inte till helgen. Som småbarnsförälder kan jag inte peta i mig på Slayer och Motörheadbuteljerna.

Om ni inte mitt lag, mot all förmodan, skulle lyckas gå på vatten och vända hela finalserien.

Då gäller inga regler längre... Last Call For Alcohol!

Veckans Citat: Vince Neil, Mötley Crüe

..bara för att jag är lite inne på Mötley Crüe för tillfället så tar vi ett citat från den enda riktiga frontmannen - Vince Neil. Jo, jag vet ju att Corabi hanterade micken på en platta, men för mig är inte det Mötley Crüe. Det ska vara Vince som sjunger/gastar/kraxar. Nej, han sjunger inte bra, men det är liksom i linje med musiken...

"När vi dök upp var vi mer ett gäng än ett band.
Vi söp oss fulla, tog sjukt mycket kokain och snubblade omkring i stilettklackar."
Vince Neil, Mötley Crüe

Mera Mötley? Jo, förstås "Carnival Of Sins" som just nu har sina två veckor i ljuset som den liveplatta bloggen belyser. Dessutom ska det erkännas... jag tycker fan att "Saints Of Los Angeles" är rätt så skitbra för tillfället. "Motherfucker Of The Year" är ju finfin musik på kontoret...

Funderar för övrigt på att skriva en Tvekamp mellan "Shout At The Devil" och Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Vilken av dem är egentligen den bästa party-sleaze-hårdrocksplattan med svart omslag..?