Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 1!

Snart julafton, och med det även deadline för årsbästalistan för samtliga Werock-skribenter.
Den som är Topp 10.
Som vanligt är det för min del behäftat med lika delar ångest och glädje när året ska summeras, och som vanligt innebär läsning i andra listor och förslag att jag inser hur jäkla många skivor som faktiskt gått mig förbi, trots att jag ju gått fullständigt överstyr med skivhandlandet i år.
Det beror, om jag tittar på titlarna, till lika delar för att jag ibland helt enkelt inte haft koll på gruppen eller skivan i fråga alls och att jag faktiskt inte kommit mig för att verkligen lyssna in mig. Och i vissa undantagsfall har jag rent av medvetet avhållit mig från att kolla in utgåvan med flit i avvaktan och förhoppning om att Tomten ska vara snäll.
Så, vilka är egentligen skivorna som gått mig förbi, och varför?
Låt oss kolla in dem som jag kommer på (ja, du fattar, här kan det ju finnas ett rätt stort mörkertal med skivor som jag liksom inte vet att jag missat..)!

De som jag har men inte spelat. Av någon anledning. 

 

Egentligen är detta det märkligaste av allt. 
Jag har alltså elektroniska kopior av dessa skivor i min iPod. Promomaterial på Cult Of Luna och filer som jag fått av en vän på Stone Sour.
Men har jag spelat dem?
Nä.
Och det är fasen riktigt märkligt, speciellt kanske med Cult Of Luna som jag ju gillar?!?
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det själv, men så är det.
De har rullat ett eller ett halvt varv, typ, och det är ju förstås alldeles för lite för att kunna placeras på någon form av årsbästalista eller ens att man ska kunna få en uppfattning om dem.
Som sagt.
Väldigt konstigt...

De som jag inte har orkat bry mig om
Det finns det här året ett helt knippe skivor med artister som jag har "följt" ett tag, och där jag har köpt deras skivor de senaste givarna - men detta år bara struntat i dem.
Orkar liksom inte, och har fått för mig att det låter lite som det låtit de senaste skivorna fast kanske lite sämre. 
Jag har ingen aning om det är så eller inte, men dessa skivor borde jag kanske ha kollat: 

 

 

Hela Queensryche-soppan är nästan för mycket att kommentera.
Geoff Tate, inte Geoff Tate.
Vad jag förstår är skivan med resten av bandet och Todd La Torre på sång riktigt bra, men det är som om jag inte riktigt vill veta.
Som om mitt hjärta och min kärlek till det som en gång var Queensryche inte tillåter mig att faktiskt kolla in hur illa (eller bra) det är ställt nu.
Sen kommer Queens Of The Stone Age som jag inte klarat att fastna för, Hardcore Superstar som jag ändå bara spelar den numera rätt gamla självbetitlade skivan med och Motorhead som jag ju gillade förra given med men ändå liksom inte orkar hetsa upp mig för. I alla inte tillräckligt för att kolla in "Aftershock".
Knippet skivor kompletteras väl av Nicke Anderssons Imperial State Electric samt aussie-grabbarna i Airbourne. Rawk-n-raul, och egentligen tror jag att jag skulle gilla bägge plattorna. Jag har bara inte orkat med att försöka ge mig på dem, så de har fått flyta förbi i skivfloden detta år..

Skivor jag sett på slutet men sparar
Såhär på slutet har ju ett helt knippe årsbästalistor kommit, och om jag ska summera de plattor som jag verkligen är nyfiken på och vill kolla in så är det några. 
Det kommer dock inte att ske ögonaböj, utan antagligen på lite sikt (läs: i början av året....).

 

 

 

 

Det är alltså Jex Thoth, Subrosa, Ulcerate, Clutch och Deafheaven vi snackar här.
5 plattor som med de omdömen och provsmakningar jag tagit del av alla låter väldigt bra, och som jag kommer att undersöka närmare.
Nästa år.
Och de kommer - oavsett hur fina de är - att exkluderas från undertecknads lista detta år.

Okej?
Imorgon kollar vi lite andra "hittepå-kategorier", så som de jag inte hört, inte har någon relation till och inte heller känner att jag behöver lägga tid på. Bland annat. 
Hepp!

Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Årsbästalistan - Close-Up Magazine

December, och listorna börjar ramla in. Årsbästalistorna.
Som vanligt tänkte undertecknad att vi skulle kika lite på dem, och vi börjar med vad som jag tycker är höjdpunkten från de stora siterna. 
Close-Up Magazine.
Anledningen till det är rätt enkel, det är så många skribenter med så olika smak att man om man lusläser de olika skribenternas listor (och dessutom följt med lite under året så att man vet vilka man tycker lika som) så hittar man många guldkorn.
Därefter aggregeras allt i en samlad lista, och det är den listan som du ser nedan (ja, du behöver förstås köpa tidningen ändå för att få reda på allt som står i de enskilda listorna, samt del två av U.S.B.M-inlägget).

1) Ghost "Infesstisumam"
...inte så förvånande, faktiskt. Det är en bra skiva som dessutom klarar av att attrahera såväl de som gillar lite mjukare rock som stenhård extremmetal, och när allas röster så läggs samman så blir det förstås bra. Leker själv med att ha den på topp tio, faktiskt!
2) Bombus "The Poet And The Parrot"
Här överraskar det dock mig en del. Så bra tycker jag inte att den är...
3) In Solitude "Sister"
Du har recensionen här. Mer behövs nog inte sägas.
4) Cult Of Luna "Vertikal"
...och den här har jag hela året tänkt lyssna in mig på,a men det har inte blivit. Skämmes?
5) Watain "The Wild Hunt"
Bra, men inte lika fantastisk som tidigare plattor. Tycker jag då.
6) Bad Religion "True North" 
De hamnar ju alltid högt hos Close-Up. En riktigt bra platta dock!
7) Hatebreed "The Divinity Of Purpose"
Inte hört!
8) Jex Tooth "Blood Moon Rise"
..och inte den här heller.
9) Carcass "Surgival Steel"
Men den här har jag hört! Lyssnade rätt mycket när den kom, sen har den fallit lite i glömska för att återfå sin lyster i samband med spelningen häromdagen.
10) Tribulation "Formulas Of Death"
Ja. 
Jag och Tribulation har ju en av-och-på-relation i år...
11) Queens Of The Stone Age "...Like Clockwork"
12) Kongh "Sole Creation"
13) Clutch "Earth Rocker"
14) Bring Me The Horizon "Sempiternal"
15) Autopsy "The Headless Ritual"
16) Black Trip "Goin' Under"
17) Subrosa "More Constant Than The Gods"
18) Portal "Vexevoid"
19) Immolation "Kingdom Of Conspiracy"
20) Demonical "Darknkess Unbound"

Ja.
Som du ser har jag lagt lite mer krut på de första tio, med länkar och lite tankar.
De övriga  får samsas lite, men det jag kan säga är:
Jag ska kolla in Subrosa mer.
De verkar spännande!

Annars då?
Är listan rätt, tycker ni?

Recensioner på Werock - Whitesnake & Sammy Hagar

 

Du vet ju hur det var ett tag.
Werock var nere. Kaputt. Fel i PHP, för er som vet vad det betyder.
Nu är sidan tillbaka på spår, och eftersom det är månadsskifte så innebär det att man publicerat recensioner i vanlig ordning, ganska många sådana också.
Du får läsa om Satyricon, Tyr, Carcass, Huntress och Cult Of Luna exempelvis, och för egen del har jag bidragit med tyckande om två plattor.
Whitesnake "Made In Britain/the World Record" som är (ännu en...) liveskiva med David Coverdale och hans suveränt tajta band, samt Sammy Hagar "Sammy & Friends" som är en platta där huvudfiguren firar 40 år som artist och det med en klackspark tillsammans med diverse inbjudna kompisar.
Med andra ord - väldigt olika skivor, och ingen av dem enligt formatet "klassisk studioplatta".
Förutom att fun dera på det där med hur ofta Whitesnake släpper liveskivor (det är en del av recensionens våndor, kan jag avslöja) så kan man konstatera att jag ju gillar liveskivor överlag och därför är mottaglig.
Dessutom har jag utsatt Sammy Hagar-skivan för ett av mina test, jag har delat den vidare till en f.d arbetskompis som brukar vara bra på att svara omdet svänger eller inte.
Detta svängde, i hans bok.
Det svänger rätt bra i min bok också.

Alla recensioner på Werock.se!

Nå... vi skriver alltså första oktober idag, och när som helst kommer väl redaktör Bench med det där mejlet.
Om att det är dags att fila på årsbästalistan. Det lär väl vara deadline på julafton, precis i vanlig ordning, och jag lär väl få ont i magen och ångest i vanlig ordning.
Hur placerar man inbördes de starkaste skivorna så här långt i år?
Ja, jag pratar om Anciients "Heart Of Oak", Kongh "Sole Creation", Satyricon "S/t" och Soilwork "The Living Infinite" (i alfabetisk ordning).
Det är de fyra starkaste korten om man verkligen sorterar hårt, tycker jag.
Men i vilken ordning de ska placeras är ju helt omöjligt att säga.
Och efter dessa är det full huggning. Som vanligt.

Eftersom jag ändå har lite tid till godo nu innan denna lista ska sammanställas är det lika bra att fråga här och nu:
Vilka skivor får man absolut inte missa i år?

Veckans Tips: Burst "Origo"

Första låten heter "Were The Wave Broke", och startar med ett smygande innan den släpper loss på riktigt. Den är av modellen "svensk panikfin sludge", alltså melodisk och känsloladdad, snyggt framförd och smittande modern metall med skriksång. Det är inte svårt att tänka sig ett släktskap med Cult Of Luna, för att ta ett mer bekant namn, men i mina öron är Kristinehamnsbandet Burst mer direkt och enklare att ta till sig.
Eller, är och är.... var enklare att ta till sig. Man har nämligen lagt ner verksamheten om jag förstår saken rätt.
Tre album hann det bli, debuten hette "Prey On LIfe" (2003), avslutningen "Lazarus Bird" (2008) och däremellan alltså denna skiva.
"Origo", från 2005.
Den finns att lyssna på både på detta bandcamp samt på Spotify, och kanske är det rätt sätt att närma sig detta Veckans Tips.
Att låta musiken tala.
Jag gillar anslaget i hela skivan, men visst är det svårt att värja sig mot den melankoliska undertonen som driver en låt som "Sever" eller hur "The Immateria" lyckas vara både finstämd och ösig på samma gång. Och det är nog det som är så jäkla bra med plattan.
Att det är en mjuk hårdhet.
Jag är ju begränsad som skribent, så det bästa kanske är om du läser Tomas Lundströms text om skivan, den som han publicerat på Dagens Skiva. Den heter "En smekande knytnäve", och det är väl ungefär vad det handlar om. Han lyfter också fram kanske bästa låten, "Flight's End", (även "Homebound bör nämnas tycker jag...) en låt som känns som ett destillat av "Origo".
Burst är ett fint Veckans Tips, om jag får säga det själv!

Recensioner: Thalamus & Stonewall Noise Orchestra

Månadsskifte rätt nyligen, och mitt bidrag till Werock är två svenska band med hemmavist hos Transubstans Records. Stonewall Noise Orchestra med sitt fjärde album "Salvation", samt Thalamus med sitt tredje epos "Soul". Båda dessa har jag en platta under bältet med, kan man säga, och Borlängesönerna i Stonewall Noise Orchestra har jag till och med hunnit intervjua. I båda dessa fall så tycker jag nog att de nya skivorna är jämnare än sina föregångare, men kanske saknar den där riktiga spetsen som lyfter det en nivå till.
Tyvärr.
För musikaliskt, produktionsmässigt och i musikstil så borde båda dessa alster vara precis upp i mumindalen, så att säga. Helt rätt teoretiskt, och jag önskar faktiskt att jag hyllade dem lite mer än jag gör i mina recensioner.

Kollegorna har förstås också jobbat på lite.
Som vanligt - även om det märks att världens mest produktive skribent, Martin Bensch, är på väg in i föräldrarskapet och därmed inte smiskar in sin vanliga mängd texter.
Jarno fortsätter sitt gästskrivande (ni ska se, snart är han nog fast... hehehe...) med Helloweens nya alster "Straight Out Of Hell", och han är positivt överraskad.
Jag vet inte jag.
Jag anser att förra given är i stort sett olyssningsbar, och jag är mycket skeptisk till att ett band ska lyckas förändra sig så väsentligt mellan två skivor...i alla fall så långt in i karriären och med ett så pass etablerat sound.
Dessutom har Karin satt öronen i Cult Of Luna och deras nya "Vertikal".

Den får bra betyg, och jag är väldigt fundersam själv. Jag har lyssnat en del på den skivan, och som vanligt när det gäller Umeåsönerna så är det för mig inte helt lätt att ta till mig (även om det brukar belönas rejält när det väl faller på plats), så jag behöver väldigt mycket tid innan jag vågar säga varken bu eller bä om den. Det blir alltså sannolikt inte någon recension på den plattan, inte för egen del. 

Bloodred Hourglass heter det finska band som vann omröstningen om bästa  nordiska debut (ej svenska då), och de får tacka sina fans i en intervju.

Så, alltså, det är Werock som gäller för dig som söker råmycket läsning idag.
Själv ska jag försöka ta igen att veckan har dominerats av VAB (Vabruari, som denna månad kallas), och sjuk hustru. 
Det betyder att jag ser fram mot lite kvalitetstid med mig själv så småningom. Ska förska spräcka plasten på en av mina fantastiska julklappar.

Fin film att mysa till, gissar jag.
Du har säkert sett den, men det har inte jag.
Och så vore det bra om jag kunde komma ut och få lite luft. Springa lite, varken efter barn eller mellan möten. Kanske rent av plocka ner mina skridskor från vinden och ta med puck och klubba till en rink. Det vore nåt. Väldigt sugen på det, faktiskt...

Recension: Bloody Hammers. Med flera!

Werock har som vanligt laddat upp med ett knippe recensioner såhär mitt i månaden.
Jag har avhandlat Bloody Hammers självbetitlade debut, och den ganska bleka recensionen hittar du här. Kollegorna har som vanligt fyllt på med ett knippe intressanta skivor som exempelvis Sons Of Aeon som jag personligen måste lägga på "kolla upp"-listan. Den verkar mycket intressant...

Annars är väl mycket av det som är intressant vad som komma skall i musikväg. Soilwork (fortfarande, det är verkligen inte ett bra namn...) kommer med dubbelalbum snart, Tribulation har en platta i faggorna, och de mäktiga Cult Of Luna släpper "Vertikal", en skiva som vid första anlyssningen verkar riktigt spännande. Mer om det vad det lider, för tillfället gäller egentligen tre saker:
1) Sjukdom hos barnen. Vakande nätter, mörka ringar under ögonen och ett relativt kort tålamod är resultatet
2) Intensivt arbete. Det händer mycket på jobbet. Spännande saker!
3) Metalbloggen provar en lite ny approach. No filler, only killers. Typ. Resultatet har du kanske börjar skönja, och förhoppningen är att bjuda på färre men bättre och lite mer läsvärda inlägg.
Detta kanske är undantaget som bekräftar regeln, för speciellt läsvärt kanske det inte är.
Det läsvärda finns denna gång på Werock!

Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4

Soundtrack to the doubts

Tvekan råder, tyst det är i huset... tyyyyyst iiii huuuuuset.
Nä.
Inte alls, faktiskt. Tvärtom, skulle jag vilja säga - och, det finns väl inget bättre än att dela den typen av soundtrack?
Precis.
Du hittar en spellista på Spotify här.

Den innehåller mer eller mindre frekvent spelad musik just nu, som passar funderingarna.
Just nu rullar framförallt Alcest väldigt intensivt, så den plattan - med sitt sagolikt fina omslag nedan - har fått två låtar på spellistan. Ruggigt bra. Så och den efterföljande Illuminatus, med sitt... ja.. udda omslag. Annars kommer de sen som ett pärlband nedan... bra grejor!

IAGO "A Buzzard In A Lark's Nest" - releasefest ikväll!

Göteborgsbandet IAGO släpper nu sin debut "A Buzzard In A Lark's Nest" (tjuvlyssna via Soundcloud här), och firar med releasefest ikväll. Henriksberg är platsen, och man kommer att framföra skivan i sin helhet.

Bandet själva säger sig ha rötterna i dödsmetallen, men att man nu strävar efter att frigöra sig och verkligen satsa allt på att låta musiken leda sig på nya stigar.

Och det stämmer nog.

"A Buzzard In A Lark's Nest" är progressivt, mörkt, hårt och vackert på en gång. Låtarna är ganska långa och slingriga, och det är inte utan att man tänker Opeth eller Cult Of Luna, stundtals - även om vi inte pratar en kopia av någon av akterna. Likheten är snarare en känsla.

Och sämre akter kan man ju låna känslan av...

Nå, får du chansen att kolla bandet så gör det. Kanske redan ikväll?

Demorecension: Eyes Front North

Dags för demorecension, och denna gång ska bloggen bli lite internationell. Vi ska kolla in svensk-franska (mest franska, verkar det som) orkestern Eyes Front North och deras rykande färska 3-spårs EP.

Bandet levererar en visuellt snygg demo, den dystra grå framsidan med träden som speglar sig och nästan gör att man kan vända skivan upp och ner samt en stilistisk logga ger bra vibbar från start.

Lionel Forest (sång, gitarr), Nicolas Simon (gitarr) och Victor Turhan (bas) säger sig själva skapa musik som är mörk, hypnotisk och djupt engagerande genom att inte dra sig för att blanda post-rock, hardcore, doom eller black metal till en egen hybrid som fylls med högljudda gitarrer.

Det låter det!

Tyvärr kan man konstatera att det låter mer nyskapande och spännande på papper än i verkligheten. Alla tre låtarna är långa stycken - de ligger upp mot eller över 8 minuter allihop - och varierar mellan rätt ordinär modern metall och att träffa en episk ådra.

Inledande "Words" är ganska tråkig, och bjuder på sång som kunde vara bättre likväl som ganska rått mixade gitarrer som inte riktigt funkar.

Andra spåret ""Worn As A Mask" funkar bäst, då träffar bandet oftast den där episka grejen som beskrves ovan. Det ger mig vibbar av en akt som Cult Of Luna - till viss del musikaliskt men främst emotionellt - och det är väl då som jag tar till mig Eyes Front North som mest.

På det hela är det dock en besvikelse med tanke på den snygga ytan och den läckra beskrivningen av musiken.

På EP'n har bandet tagit hjälp av Conny Pettersson, men sedan den inspelningen har Fabrice Berger tagit den permanenta platsen på trumpallen, och nu är bandet i full gång med att jaga livespelningar och försöka skriva ett "riktigt" avtal för att komma ut med den första riktiga debuten. Den har de planerat till februari 2012, men för egen del tror jag att det är för snabbt marscherat.

Eyes Front North känns inte färdiga för en fullängdsdebut, och kanske beror det på att man bara varit i farten sedan 2010 som studiopprojekt, och först nu är fulltaliga och kan spela live?

Eller så är det bara jag som fick fel förväntningar av första intrycket?

Du hittar bandets MySpace här, och där kan du kolla in låtarna själv.

Dessutom får vi nog säkert höra talas om bandet mer, speciellt kanske i Frankrike där man verkar satsa hårdare än i Sverige!

Veckans Tips: Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway"

Varje år runt Valborgsmässoafton inträffar något konstigt för mig.

Jag blir besatt av samma skiva.

En skiva som jag nästan aldrig spelar under resterande del av året, men som obönhörligen åker frma så fort det börjar närma sig Valborgseldar och Första maj.

Cult of Lunas "Somewhere Along The Highway".

Umeåbandets vårskrik har blivit mitt.

jag bor inte längre så långt norrut att jag egentligen behöver vänta så länge som till maj på våren (ja, oftast i alla fall), men det spelar ingen roll. Denna skiva är våren för mig.

Visst har jag läst i en intervju att bandet spelade in plattan mitt ute i ingenstans, i en timmerkoja (som faktiskt syns på bild inne i konvolutet också), och att det då töade från taken och att de själva kan höra hur snön droppar - men det tror jag bara var extra lök på laxen för min del.

Jag hade satt skivan i den årstiden ändå.

Inledande "Marching To The Heartbeats" är väl egentligen bara en smygande epilog innan lite bullrigare "Finland" marscherar in, för att följas av eminenta "Back To Chapeltown".

Dock är det bandets förmåga att gå från stämningsfullt vackert till extrovärt explosiva ögonblick som är det fascinerande, och varenda gång jag avslutar skivan med 15 minuter magi i "Dark City,

Dead Man" så är jag i stort sett hypnotiserad.

Jag har själv marscherat många mil med den här plattan i lurarna, och mött våren.

7 låtar tonsatta vårtecken.

Tack - det behövs i år också!

Numera har tekniken tillåtit oss att ha saker som Spotify i mobilen dessutom.

Bra det. Då kan du lyssna på skivan medan du är ute och smäller smällare eller protesterar i år du med. Eller bara möter vårsolen!

Paradise Lost på Close-Up jollen...

...ikväll... och - buhuhuhu, jag kan inte åka!
Visserligen är det för att vi ska ha lattjolajban med jobbet - hela gänget åker till Åre - men i alla fall.
Jag hade nog hellre varit med på den där båten, faktiskt.
Jag menar... Paradise Lost! Napalm Death!

Förra året var ju jävligt kul Sammanfattningen från den resan finns här, likväl som lite bilder och info om spelningarna med Bullet, Cult of Luna, Entombed, Deathstars och Tribulation.
Årets resa blir nog lika kul, minst.
Så, för er som ska åka så tar vi väl lite laddning?

Förraförra årets bästa video var ju titelspåret från skivan "Faith Devides Us - Death Unites Us", men den är ju spelad rätt mycket. Vi tar en annan, lite äldre dänga. Från bandets lite mjukare period...




Bandet är dessutom på väg att skriva nytt material, enligt senaste Close-Up har de ca 2 låtar klara och hoppas på att kunna släppa nästa giv i slutet av året eller början av nästa.
Det bådar gott det!

Ja, vafan - vi tar väl lite Napalm Death också. Bara för att.

Detta är en av de bättre låtarna på vassa skivan "The Code Is Red, Long Live The Code"



Tystnaden är öronbedövande, en helt briljant titel faktiskt.
Nå, för er som ska ut på böljan - ha en fantastisk resa!

Close Up Festival på Münchenbryggeriet

Idag är det vardag för Rebellängeln.

Tillbaka på jobbet, och så här första dagen ser det ut att vara oväntat mycket att stå i.

Trots det ska jag försöka hinna med ett träningspass (jo, det behövs, något har hänt med alla mina kläder under sommaren... de sitter inte alls så bra just nu. Eftersom jag är för snål för att köpa nya så ska jag istället försäka ändra på mig själv!)

Och, den t-shirt som jag fann när jag grävde i garderoben för att packa träningsväskan var inget annat än en lite bortglömd raritet. Ovanstående bild visar fronten på festivaltröjan, och det väcker i alla fall två tankar hos mig:

1) Jävlart, vilken line-up de lyckades spika ihop!

2) Ehh... varför har Evergrey hamnat överst tillsammans med Opeth & Satyricon? Före band som Katatonia, Khoma, Bolt Thrower, Cult Of Luna, Nifelheim, Amon Amarth, Deathstars m fl?

Ny vecka idag. Häng på. Hepp!

Recension: Khoma "A Final Storm"

Umeåbandet Khoma gör väldigt säregen musik. Jag kan inte likna den vid någon annan, och när jag lyssnat på "A Final Storm" så har jag flera gånger reflekterat över det där med referenspunkter.

Det finns knappt några användbara, förutom bandets egna alster.

Visst läser man liknelser med band som Radiohead, och visst består bandet av medlemmar som även är aktiva i Deportees och Cult Of Luna, men det är ändå inte helt rätt beskrivning av bandets sound.

"A Final Storm" är tredje skivan efter "Tsunami" och "Second Wave", och den musikaliska idén är i stort sett densamma; öppna själ och hjärta och häll ner det i en gryta av svidande vackra melodier.

Det är musik som du förstås kan ha i bakgrunden när du diskar, men som inte lyfter på riktigt förrän du faktiskt lyssnar på den.

Då och först då ger man den här skivan den typ av uppmärksamhet den förtjänar!

Nå, "A Final Storm" är som skiva en enda stor enhet. I samband med den här recensionen är det för mig i stort sett omöjligt att plocka ut bästa spåret, då det verkligen känns fullständigt genomarbetat - det här ska lyssnas på som helhet. Inledande "Army Of One" är ett bra öppningsspår, och efterföljande "From The Hands Of Sinners" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Det roliga är att det fortsätter så; det spår som spelas för tillfället är ofta det spår jag vill sätta som min favorit!

Jag håller personligen "The Second Wave" som en av de bästa skivorna som släppts de senaste åren, och en av anledningarna är att den hela tiden växer. Khomas musik, med sångaren Jan Jemtes röst som skör, ledsagande mistlur genom dimslöjorna som bandet lägger ut äter sig fast med tiden. Just nu tycker jag inte att "A Final Storm" är riktigt lika bra, men samtidigt är jag helt säker på att även den här skivan kommer att växa till en koloss, och att den ska ha en plats på åprets topplista känns nästan självklart.

Khoma har sin hemvist på nätet här, och skivan finns på Spotify om du vill lyssna själv hur det låter. Dessutom rekommenderar jag Werock-kollegan Jonas recension av skivan som du hittar här.

Bästa Spår: Ja... det var ju just det. Det går faktiskt inte att säga!

Khoma "A Final Storm" - 5

Cult of Luna på Close Up-båten

Cult of Luna, Umeå, är ett band som jag tidigare varit lite skeptiskt mot live. Låtarna är i min mening lite drömska, förtrollande, långa slingrande saker - och eftersom bandet agerat på samma sätt på scen så har resultatet i min mening blivit lite... tja, enahanda. För mycket konstnärlighet för min smak när det gäller rockspelning.

Det får jag äta upp fett ikväll.

Ljudet är kanonbra, bandet är ganska publikfriande (nä, fortfarande inget mellansnack, men väl en känsla av närvaro som är fenomenal) och gitarrmattorna är så vackra att man kan dö för dem. Otroligt bra, och jag undrar om jag tidigare haft otur eller bara fångat dem en dag när jag själv inte varit upplagd för just denna typ av musik...

Bandet är hur som helst snortajt, och i slutänden så visare det sig att Cult Of Luna står för hela resans bästa spelning!

Även denna spelning präglas av en del tekniska problem, bland annat är det glapp någonstans, ett glapp som ger ett kraftigt sprakande i PA-systemet stundtals. Nu är det inget som bekommer de 7 på scen som kör på med sina svidande vackra låtar.

2 tummar upp!

Close Up-båten i korthet!

Kanoten höll ihop, jag höll ihop - allt gick fint, och som vanligt var det resa med oerhört mycket skratt! Senare kommer korta sammanfattningar av alla spelningar (tillsammans med de få bilder jag lyckades fixa till med mobilen), men jag tänkte ändå ge er kryssningen i korthet nu med en gång!

• Grymt kul resesällskap. Tack Per, Tobbe & Magnus för en riktigt bra båttur!
• Cult of Luna var - lite oväntat för undertecknad - bäst av alla.
• Tekniska problem för i stort sett alla band under hela torsdagen. Trist...
• Jag undrar om jag inte köpte hela båten. Taxfree gav karameller, parfy & leksaker hem till familjen och 2 fina flaskor till mig; Glenrothes Robur Reserve samt Balvennie 21 YO PortWood. Spännande!
• ...dessutom var det skivmässa. Plockade upp Funeral Mist "Salvation", The Gates of Slumber "Conqueror" samt Bolt Thrower "Mercenary". Fina grejer, men inte slut med det - jag hittade även juniortröjor till lillgrabben; Iron Maiden "Killer" samt Motorhead!
• Priserna på båtarna är inte längre speciellt bra. En öl är ju fan dyrare än i land numer..
• Träffade Metallbibilotekarien & Manhammer från Werock. Det var roligt, hedersknyfflar bägge två.
• T-shirtköp blev det också. Tribulation & Entombed!
• Åldern visade sig tyvärr. I säng nån gång 4, halv 5 - och lik förbannat vaknar man 7. Som en jävla gubbe som inte kan sova längre på morgonen. Usch.
  Hemlängtan, speciellt sista 2 timmarna. Skönt att komma hem till familjen.

Till sist - såhär såg det ut. Ungefär! :)