Werock-recensioner av Opeth, Lucifer Was, Amulet, The Haunted.!

Månadsskifte, och undertecknad håller tillsammans med redaktör Bensch fanan högt på Werock.
Fyra plattor har vi lyckats peta ihop recensioner av, och det är inte vilka plattor som helst:
Opeth "Pale Comunion" ochThe Haunted "Exit Wounds" är Martins synnerligen tunga bidrag, medan undertecknad sätter öronen i brittiska heavy metal-hoppet Amulet och norska proggarna Lucifer Was. Högt snittbetyg utlovas!

För övrigt har du säkert noterat den klart sjunkande aktivitetsnivån här. Bloggen är flyttad, och det händer massor av saker - men på annan sajt. Samarbetet med Heavy Metale är i full fart, och hela klabbet finns på heavymetale.com, så att du inte missar det!

Mot Gävle och Getaway Rock!

...efter att ha försökt komma norrut på Getaway Rock i typ tre år så är det äntligen dags nu. Mot tåget, kompisen Per och ett par dagar av hårdrock. Det ska bli riktigt härligt, även om vardagslogistiken inte tillåter mig att närvara vid hela festivalen (missar faktiskt hela lördagen) så är det i stort sett det enda musikarrangemang jag kommer närvara på under sommaren... och vilket program sen!
Spelschemat ser löjligt bra ut, vill jag påstå, och fet är för min del väldigt lite krockar.

Torsdagen innebär att jag får se The Haunted, Possessed, Kreator, Vader, Steel Panther, Arch Enemy, delar av Volbeat eftersom jag sen går till Kadavar samt sist men inte minst: Opeth. Fin dag, men fredagen blir ännu mer spännande.
Vad sägs om min tanke här: Napalm Death, Mantar (jäklar vilken pepp jag har för det giget!), Black Star Riders, Solstafir, lite av Heaven Shall Burn, Slayer och sist men för min del mest emotsedda: Gorgoroth. 

Jäklar!

Vill du följa vad som händer så kommer en del rapporter att komma upp successivt och efter bästa förmåga på Werock.se, samt en del kommentarer på Metalbloggens facebooksida.
Näst sist: Fortsätt skicka in era reflektioner och texter till 5-årsjubileet! Ett par fyra -fem texter har kommit in, men det behövs fler tycker jag.

Sist...en ledtråd för det som komma skall, och ett sätt för er som ska på Getaway att kanske känna igen undertecknad. Titta noga...

Så.
Ses vi Gävle?

Recension: Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus"

Pray For Locust brakade in i den svenska metalscenen i samband med debutplattan "Swarm", en skiva som bland annat knep förstaplatsen i Werocks läsaromröstning om "Bästa Svenska Debut" 2010, men efter denna lovande start så har bandet försvunnit lite från radarn.
Personligen har jag egentligen inte lyssnat på "Swarm", och inte heller livstecknet och EP'n "Into The Ocean" som kom 2012, utan haft bandet som en sån där ständig "ska ge dem en rejäl chans" utan att det blivit av.
Bra chans nu då, i samband med att fullängdare nummer två brakar loss och dessutom släpps på Discouraged Records. Det är dags för Pray For Locust och "In The Shadow Of The Colossus".
Bandets moderna och hårda metal är enligt egen utsago uppfödd på en diet bestående av band som Pantera och The Haunted (stundtals tycker jag sångaren Tintin Anderssen låter ruggigt lik Peter Dolving runt "rEVOLVEr"-tiden), och som sådan borde detta passa mig som en lottovinst på fredagskvällen, och de smakprov jag fått sedan tidigare (bandet har bland annat representerats på den årliga Hårdrockskvällen) har lovat gott.
Därför är det med lite förvåning som jag kan konstatera att "In The Shadow Of the Colossus" inte riktigt griper tag i mig som förväntat, speciellt som det är alldeles tydligt att bandet har presterat en väl genomarbetad skiva utan egentliga svaga punkter.
Jag har faktiskt inget annat än yppersta respekt för resultatet.
Samtliga låtar, arrangemang och insatser är prickfria, och jag förstår helt klart att bandet stolt proklamerar att man äntligen gjort en skiva utan att kompromissa.
Man har presterat till max, och det man själva kallar "08 Threshmetal" (en ordlek på Bay Area Thrash, antar jag, och Stockholmsbandets egna etikett på sin blandning av metal och hardcore) är riktigt bra.
Men det griper inte riktigt tag i mitt hjärta, i mina känslor.
Det får mig inte vilja slita av mig tröjan eller göra Jesus Kristus-poser för att känslorna blir för episka och intensiva för att rymmas i kroppen.
Närmast och bäst kommer man i spåren "This Blackened Sky" (skivans bästa spår, tycker jag) och "Bad Blood", de träffar mig maggropen.
Bandet har sättningen Tintin Andersen på sång (och för övrigt även ansvarig för skivans omslag), Jerry Engström och Stefan Schyberg på gitarr, Kvasi på bas och Simon Corner på trummor, och man har på plattan arbetat med separerade inspelningstillfällen- och platser. Gitarrer och bas har satts i hemmastudios, trummor i Stockholm (på Play Yard) och sången i Garageland i Umeå, allt för att respektive individ ska få bidra med sin egna färg till den sammanställda skapelsen, och med tanke på detta imponerar slutresultatet än mer.
Det märks att bandet harvat dessa låtar rejält tillsammans innan man ger sig på egna inspelningsutflykter, för ingenstans känns det som om låtstrukturen eller helheten lämnas åt slumpen.
Det är, som nämnts, gediget.
Jag hoppas innerligt att Pray For Locust får riktig fart på skutan i samband med denna giv, och kan bygga vidare på det momentum man har på gång. Det fattar min hjärna att man är värda, även om mitt hjärta bara är delvis med än så länge.

Betyget hamnar med det sagt på en trea, och bästa spåret är för min del ganska enkelt att peka ut till "This Blackened Sky".
Du lyssnar själv på plattan på Spotify för att se om det träffar dig rakt i hjärtat.

Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus" - 3 

Getaway Rock-pepp och allmänn lördagskänsla

Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...

Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.

Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.

Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.

Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.

Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!

Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...

Hur som helst... lördag. 
Vilken känsla!
 

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Besatt: The Haunted "rEVOLEr"

Det här är en text som stundtals är lite jobbig att skriva.
Utlämnande.
Det är också en text som är relativt kort för att vara i serien Besatt, men så blir det under denna serie. Ömsom mycket långt, ömsom kortare.
Nå.

2003-2004 var ett turbulent år, privat sett, för undertecknad. Under detta år hann jag nämligen med att göra misstaget att gifta mig, och sedan inse att det var just ett misstag och att jag borde gått åt andra hållet egentligen - samt ta konsekvenserna av den insikten och avsluta förhållandet och äktenskapet. Det gör man inte i en handvändning emotionellt sett, och det innebär att det var ett ruggigt tufft år at gå igenom.
På arbetet var det max koncentration och full prestation som gällde (en del har kanske svårt att prestera på jobbet när det stökar privat, och möjligtvis skulle jag vara en av dem om det hände nu, men då var det snarare en skön ventil och en plats att vara på där jag INTE behövde befinna mig i just konsekvenserna av min nyvunna självinsikt), men privat rasade världen.
Jag hade i ett försök att fly från begynnande konstiga undermedvetna tankar övertalat mig själv att bara vi flyttade från Stockholm så skulle allt lösa sig, men det visade sig vara ur askan i elden.
Istället jobbade jag kvar i Stockholm men var bosatt i Gävle. Pendlade, ibland varje dag och ibland med övernattning i en liten skrubb jag hyrde. Det innebar förstås en herrans massa timmar på egen hand, med bara de där gnagande tankarna och känslorna som sällskap.
Jag kallade den där skrubben för akvariet, eftersom det bokstavligen var så litet att det var ett enda förnster längs precis hela ena väggen, och det fönstret stod i vinkel med grannarnas vardagsrum - alltså, de hade mig som i ett akvarium.
Där och då förändrades mitt liv för alltid - till det bättre, skulle det visa sig, men det är sant som man säger: det är alltid mörkast innan gryningen.
Det finns två skivor som står ut och som spelades konstant i det där akvariet.
Den ena är "Leviathan" med Mastodon, och den andra är den på bilden ovan. 
"rEVOLVEr" med The Haunted, med ett i sammanhanget mycket passande namn.
Jag spelade Mastodon mest, och vid flera olika tillfällen, men det är The Haunted som ska lyftas fram. Anledningen till det är att den kom att spelas vid speciella tillfällen, och just då var det bara den som dög.
Vi pratar om timmarna efter ett bråk, eller timmarna efter en session hos terapeuten. Jo, jag gick till en terapeut efter ett tag, och anledningen var enkel - jag tröttnade på att slita på mina nära relationer i övrigt. Att inte bara få vara en brorsa eller kompis, utan hela tiden fastna i ett behov av att behöva bolla och reflektera känslor med de där kompisarna.
Det höll på att förtära mig, eftersom det blev som ett gift. Aldrig var jag "vanlig" i ett privat sammanhang, så jag gick till en terapeut. KBT, Kognitiv Beteende Terapi.
Rätt bra till att börja med, men det fick också till effekt att jag var vansinnigt arg efter de sessionerna. På mig själv, på mitt ex, på hela situationen.
Och då var det "rEVOLVEr" som gällde, på jävligt hög volym.
Ibland medan jag låg på rygg och bara smälte allt jävleskap, ibland medan jag körde ett eget träningspass hemma till jag i stort sett spydde och inte kunde stå upp längre.
"No Compromise", "99", "Abysmal", "All Against All" - hela låtlistan var som skräddarsydd för att släppa ut ilskan.
Så småningom avtog ilskan. Jag började, efter 6-7 gånger hos terapeuten, misstänka att det var mina pengar hon var ute efter och strök hela upplägget.
Behövde det inte längre.
Gryningen kom, så småningom.
Jag flyttade ut från akvariet, in i en nybyggd lägenhet (via en månad på soffan hos brorsan, ett arrangemang som jag är evigt tacksam för) och började klättringen upp ur ett djupt emotionellt hål.
Det är en annan historia, förstås, ackompanjerad av andra skivor...

Copy/Paste. Om reaktionen på kopierad musik.

Det var Jarno som startade tanken hos mig.,
Det här inlägget på A Fair Judgement spelade tyska Attic, en ren kopia av den gamle dansken King Diamond (ja, och kanske Mercyful Fate, samma karl i bandform, men det får väl räknas som samma förlaga tycker jag).

Lyssna lite på skivan på Spotify (eller klicka på länken till A Fair Judgement, jag orkar bara inte klippa in videon i detta inlägg) och försök tänka på något annat än just dansken med kastratrösten.
Nä.
Just det, det går inte.
Gör sedan samma sak med Orchid och deras skiva "Capricorn", och försök tänka på annat än Black Sabbath från den gamla goda tiden med Ozzy Osbourne på sång.

 Nä.
Just det, det går inte heller.
Där har du i o f s drag av en viss Blackie Lawless i sången stundtals, men det är ändå här vi hittar utgångspunkten till denna fundering.
Kopierandet av musik. Copy/paste, för oss som jobbar på mer eller meningslösa kontor.
För det märkliga här är att jag gillar alla förlagor - men reagerar rätt olika på härmaporna?!?
När Orchid kommer på så diggar jag det, och sväljer stölden rakt av. Jag kan till och med utlova att detta kommer att figurera som Veckans Tips vad det lider.
När Attic kommer på så drar min hjärna iväg ut i skogen och vill utbrista i uttryck som "men våga prova något som helst eget grepp".
Vad märkligt, tycker jag.

Att grupper influerar varandra och kopierar varandras sound är ju inget märkligt alls.
Ibland blir det hårda ord mellan dem (jag vill t ex minnas att jag läst en intervju med Jenssen ur The Haunted som inte skrädde orden om Lamb Of Gods efterapande efter en gemensam turné... men så var det det här med källhänvisning, jag minns inte alls var... tror det var något nummer av Close-Up Magazine genom åren), och ibland blir det mer ett konstaterande (Venom har väl inspirerat halva black metal-världen, och kopierats till leda).
Det är inte det som är grejen, det lär ju fortsätta i alla evighet, utan snarare att jag personligen reagerar så olika på två så lika upplägg?

Märkligt.
Jag får fundera på det där en del, och fortsätta lyssna på både Orchid och Attic så länge.
Kopierad musik.
Passar bra så här i kontorslandskapet. Copy/Paste.

Recensioner: Royal Republic och Plector. Med fler!

Månadsskifte (jaja, igår, men ändå), och det innebär ju som vanligt att Werock dominerar. 2 stycken recensioner från mig denna månad, det är Royal Republic samt Plector. Heöt olika skivor, där den första är fullkomligt meningslös och den andra är stabil som fan. Hade tankt hinna med även Peter Dolvings sologiv "Thieves And Liars" (han är verkligen inte glad på sina forna vänner i The Haunted, herreminje!), men det kom annat i vägen.
Katatonia och Lord Fowl (recension av i alla fall den senare till helgen, tror jag behöver mer tid för den förra...som vanligt då, med just Katatonia). Men även den här plattan:

"Hej. Vi heter Kadavar och spelar tror att vi är Black Sabbaths reinkarnation från 70-talet".

Löjligt bra produktion på den här skivan, som gjord för stora muskliga riktiga högtalare. Organisk. Och, förstås, bra låtar. Har man inte det kan man inte luras, men det har denna tyska trio. Man kan faktiskt tro att Kadavar nästan har rätt i sin tanke, de kanske ÄR Black Sabbath reinkarnerade?

 Nåväl. Recensioner var det. Massor av dem. Bland annat tar Katatonia full pott... På Werock.se!

Recension: Circle Of Chaos "Twoheaded Serpent"

Stockholmsbandet Circle Of Chaos har skickat mig sin andra giv "Twoheaded Serpent" för recension, och en sån sak är nästan alltid extra intressant.
Det är inte en skiva jag själv köpt eller valt att recensera, och jag har heller ingen större erfarenhet eller kunskap om bandet sen tidigare (debuten "Black Oblivion" kom 2010, och denna uppföljare är egentligen inte en fullängdare utan 5 spår långt och således kanske mer av en EP).
Det innebär ett par intressanta saker när det gäller recensioner (du kan läsa krönikan om våndan över att skriva en rättvis och bra recension här).
1) Det finns inga förutfattade meningar eller förväntningar som spökar när det gäller bedömningen.
2) Om jag själv köper en platta så vill jag förstås lägga mina surt förvärvade slantar på en skiva jag på förhand tror är bra. Eftersom denna skickats till mig kan det verkligen bra precis vad som helst när det gäller kvalitet.

Eller.
Det där sista är lite av en lögn.
Skivan är nämligen producerad av Mike Wead (bland annat inblandad i den här pärlan!), och det innebär iofs att det inte kan vara hur dåligt som helst. Men ändå - ni fattar grejen.
Detta är, för mig, helt jungfruelig mark, och antagligen en skiva jag knappast skulle plockat upp av egen kraft.
Konstigt nog.
Bandet (bestående av Allan Lundholm och HG Hogström på gitarr, Staffan Lundholm på trummor, Thomas Jonsson på bas och Julian Loaiza på sång) levererar nämligen ett redigt knippe modern metall som har sina rötter i melodi. Den egna beskrivningen lyder "The chaos horde from Stockholm, Sweden, delivers five brand new songs; aggressive metal with pounding grooves, memorable melodies, hypnotic rytms, progressive elements and a professional touch..." Jag gissar att influenserna stavas The Haunted, Lamb Of God och liknande, möjligtvis även snäppet hårdare namn, så i teorin borde jag kunna snappa upp detta.
Det blir nog så även i praktiken.
"Twoheaded Serpent" är nämligen en giv med mycket hög lägstanivå, och en synnerligen stabil låtleverans.
Bäst är tredjespåret "Vicious Circle", men egentligen är det det faktum att ingen låt faller ur ramen som imponerar mest. Det är kompakt, i brist på ett bättre ord, och egentligen är en av mina största invändningar att jag inte får mer än dessa fem spår!

Betyget då?
Jo, en stabil trea med lite mersmak.
Jag tycker kanske att det spretar för lite för ett högre betyg, och hade gärna sett mer variation på resterande spår som kompletterar en hel skiva. För min del blir det ofta så att jag minns vissa riff när jag lyssnar på skivan nu, snarare än hela låtar (andra spåret "Unholy Rite" är ett bra exempel på det, inledningsriffet är briljant och svänger farligt mycket, men resterande del av låten är så kompakt att det där riffet nästan går förlorat i helheten).
Helt klart finns det dock kvalitet i detta gäng.
Detta är bra!

Circle Of Chaos "Twoheaded Serpent" - 3

Mellangamla favoriter i spellistan?

 ...ibland orkar jag inte med ny musik.
Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång.
Per lade upp den här videon på Facebook i helgen.
Krävdes inte mer...


Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen.
Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång.
Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare.
Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!

Lite som den här skivan. Världens bästa liveskiva.

Fantastiskt löpsällskap.
Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt.
Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag.
Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda? 

Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...?
At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO!
Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp?
Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.

Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!

Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.

Until then!

Refused på scen, Dolving lämnar The Haunted. Torsdagsyra.

Det var Jonte som skrev det. Att Peter Dolving lämnar The Haunted (bilden ovan måste alltså ritas om, genast). Vafan? Ingen verkar egentligen fatta något, varken bandet eller fansen. Något är konstigt - för såhär skriver Dolving på sin Facebooksida:
”I am officially quitting The Haunted. After years of working with the band, I am out. I have had it. I will NOT answer questions to why. It's no one elses business. Thank you very much. I am looking forward to seeing you people at other shows with other projects.”
Bandet står helt frågande (du hittar mer läsning på bloggen Kling Diamond), och nu undrar man ju vad som händer. Det skapas ett band som heter At The Haunted? Eller The Haunted Gates?

Dessutom. Gillar man The Haunted kanske man gillar Refused också. Tänker jag.
Och då ska du få ett tips som heter duga nu - bandet tjuvspelade på Scharinska Villan i Umeå igår. Eller spelning och spelning, bandet själva kallar det för en repetition som kompisarna får kolla på.

Det slutade förstås med att ryktet gick ut i stan innan, och halva Umeå dök upp. Typ.
Fotoförbud och recensionsförbud rådde, men.. ja.. Västerbottens Folkblad var där. Artikeln ser ut så här, och visst kallar man detta för en krönika istället för en recension - men... det är väl atta bända på reglerna. Det bådar i alla fall gott för dig som vill bandet i sommar. Way Out West är platsen!
Det är ju förresten Metal Towns systerfestival, och just Metal Town har fan gått fullständigt bananer i år. Bokningarna är ruggigt tunga, och känslan är att det är lite "sista chansen". Efter förra årets kaos med bussar som inte dök upp på natten och en flytt från centrala Göteborg till en bit utanför så har jag hört massor med folk som helt enkelt bojkottar festivalen.
Oavsett vilka band som spelar.
Och ska man stoppa den opinionen så är det bara en sak som gäller - OFFENSIV!
Visst, man kommer att kunna köra en riktigt bra festival med nästan bara publik från Göteborg med omnejd ändå, men vill man etablera sig som en festival med inresande publik så är det rätt tänkt.
Satsa järnet detta år, och se till att arrangemanget flyter så man får tillbaka ett gott rykte.
Annars tappar man nog 08-områdets publik till Getaway (som ju också släppte band nyss, Behemoth och Graveyard bland annat!).

Annars är det lite torsdagsyra på kontoret hos Rebellängeln.
Rock'n'roll med 70-talet som idealtid. Noctum, Blowback, Graveyard. Hey, sköna skäggiga värld!

Recension: Lamb Of God "Resolution"

Jänkarna Lamb Of God är inga duvungar direkt. Efter att ha tagit rygg på The Haunted en gång i tiden så har man växt ut till en akt med en egen nisch utkarvad för sig, och etablerat sig som en liveakt med mycket gott rykte. 2012 ser den sjunde fullängdaren "Resolution" dagens ljus, och med tanke på vilka höjdare de två senaste plattorna "Wrath" och "Sacrament" är så har undertecknads förväntningar varit minst sagt uppskruvade.
De infrias inte riktigt, ska det visa sig, men låt oss återkomma till det.
Först ska vi konstatera att den musikaliska insats som bandet gör är otroligt imponerande.
Sången av Randy Blythe är inspirerad och varierad, strängbändarna Mark Morton & Willie Adler på gitarr samt John Campbell på bas gör ett mycket gott hantverke och levererar snygga och tekniskt avancerade saker hela skivan lång.
Längst bak sitter en viss Chris Adler och dikterar villkoren bakom sitt trumset, och allt som oftast kommer man på sig själv att bara lyssna på svänget som han lyckas inkorporera i piskandet.
Imponerande!

Skivan startar också med att Blythe andas in djupt innan hela bandet kastar sig ut i blytunga och relativt korta "Straight For The Sun", en låt som inte känns helt vanligt för just Lamb Of God. Det ordnar upp sig ganska fort när den övergår i "Desolation" då allt blir som det ska igen. Högt tempo, Pantera-minnen i bakgrunden och ett bra gung. Sen är det dags för "Ghost Walking", en låt som inleder med lite akustisk bluesgitarr, typ, och sen bjuder upp till dans.
Lyssna på den låten på hög volym och sitt still, I dare you!
Bra text dessutom, och refrängens "You lived through Hell, Now you're trying to Die - The skin is healed but you're bleeding inside" är ett exempel så gott gott som något.
Sedan kommer många låtar. 14 stycken, för att vara exakt, och i ärlighetens namn är inte alla kanonspår - vilket är anledningen till att jag inte riktigt tycker att skivan lever upp till mina förväntningar. Visst finns här riktigt bra låtar också - jag är synnerligen förtjust i "Terminally Unique", refrängen på "Insurrection", svänget i "To The End" och Cheated" - men det vägs upp av att spår som "Visitation", "Invictus", "Barbarosa" och "The Number Six" bara är.. ja.. vanliga låtar.
Avslutand "King Me" förtjänar en extra kommentar, detta är et av de längre spåren bandet har presterat om jag inte är ute och cyklar, och det är rätt annorlunda i sin uppbyggnad. Stilla plockande och olycksbådande inledning med kvinnlig körsång i bakgrunden växer under dryga sex och en halv minut ut till en sån där episk stadionavslutare.
En mycket tjusig avslutning på skivan.

"Resolution" som titeln på skivan lyder kommer från FN's sätt att hantera konflikter, FN-resolutioner, och omslagets tema går i det tecknet. Det ger omslagsbilden mer kontext. Jag gillar också papersleevelösningen, där man på mitten får ett mycket läckert öga - men vad har man gjort med det som ska vara booklet? En utvikshistoria med texterna tryckta. B, var ordet.
På det hela taget är skivan bra, men tyvärr lite ojämn.
De vassa låtarna är riktigt bra, men det är för många spår. Lamb Of God känns inte som om det ska vara synonymt med utfyllnad, och det blir det stundtals denna gång. Martin konstaterar dock i sin Werock-recension att det ändå är ett band som levererar vad man förväntar sig, och visst ligger det en hel del i det. Stringens är ett i sammanhanget mycket bra ord, och visst kommer jag att ha detta i lurarna under otaliga träningspass!

Bästa Spår är förstås "Ghost Walking", med närmast konkurrens från "Terminally Unique".

Betyget hamnar till slut på en trea, även om det nog är med lite mersmak. Du hittar skivan här på Spotify, så att du kan avgöra själv!

Lamb Of God "Resolution" - 3

Årets, del 1(3)

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"

Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"

Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"

Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!

-------------------------------------------------------------------------------

Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???

----------------------------------------------------------------------------

Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse

In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond

I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"

Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!

---------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen

Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"

Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?

Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år

Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.

Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------

Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!