Recension: California Breed "S/t"

California Breed är resultatet av att Joe Bonamassa fimpade Black Country Communion och satsade helhjärtat på sin solokarriär. Detta fick nämligen de två starkast övriga lysande stjärnorna från den forna högprofilerade gruppen att starta eget - och detta är resultatet. California Breed består således av Glenn Hughes (bas och sång) samt Jason Bonham (trummor), och med sig har man sällskap av hittills mer eller mindre okände Andrew Watt på gitarr, och denna självbetitlade debut har producerats av Dave Cobb som bland annat står bakom Rival Sons framgångsrika alster.
För att sammanfatta: detta är en ask med godbitar i, och mest handlar inlyssningen om att konstatera hur helheten harmonierar.
I alla fall om man - som jag - är svag för den typ av svängig, bluesig rock/hårdrock som Glenn Hughes oftast representerar.

Tidigt in på lyssnande kan man fastställa att bandet som sådant, denna trio, har hittat såväl kemi som en kreativ stark ådra vad gäller låtskrivandet. Man har delat på den sistnämnda sysslan, och resultatet är riktigt starkt och över skivan ganska varierat. Man får stänkare som "The Grey" och inledande "The Way", man får Rolling Stones-minnande rocknummer som "Midnight Oil" och snygga smittande spår som "Spit You Out", "Strong" och "Chemical Rain", och även om det å ena sidan kanske är lite mindre blues och just "Bonamassa-spel" i skivan så är det påfallande bra spänst i materialet och dess variation.
Dessutom har man fäst materialet live i studio, och det tillsammans med musikernas skicklighet och redan nämnda samspel och kemi lyser faktiskt igenom på ett snyggt sätt på skivan.
Den andas spelglädje, oavsett om det uttrycker sig genom hur Bonhams trumspel gifter sig med Hughes basgångar eller hur spännande Watt tråcklar riff till höger och vänster. Som vanligt sjunger dessutom herr Hughes bra, men med tanke på hans insatser de senaste åren känns det lite som att konstatera att det är väder ute. Det är liksom som att sparka in en öppen dörr... 

Så.
California Breed, debutanterna som inte alls är debutanter och ändå har så pass mycket debutantentusiasm, ligger bra till för att leverera "årets debut". För att nu ställa ordet debutant på sin spets. Dessutom skulle jag faktiskt inte bli ett smack förvånad om det här bandet hinner släppa såväl denna självbetitlade debut som ytterligare en skiva innan året är slut (eller, nja, det kanske är lite väl kort mellan ändå - planerat releasedatum för "California Breed" är 16:e maj), eftersom det verkar finnas en nästan febrig skaparglädje i bandets DNA. Man kan ju i alla fall hoppas!

Skivan släpps på Frontiers Records, och finns i skrivande stund inte på Spotify, men du kan kolla lite på bandets hemsida för att se en del videor, och så ska jag se om jag kan uppdatera den här texten så snart man kan lyssna på skivan via andra sätt.
Du lär hur som helst veta om det här är något för dig, baserat på referenserna Black Country Communion, Rival Sons och Glenn Hughes, och om så är fallet - håll öronen öppna!

Mina personliga favoriter på skivan är de låtar som faktiskt drar ner lite på tempot och lutar sig mer mot känsla, mot sväng. Jag finner det otroligt svårt att värja mig mot spår som "Midnight Oil", som med sin bakgrundssång av kvinnlig körmodell är en hit, eller ett spår som "Spit You Out" som nästan har lite boogiewoogie-känsla. Det sticker ut, men som du säkert läst mellan raderna tycker jag att skivan som helhet har en bra spännvidd, och jag har lyssnat från pärm till pärm varje gång jag spelat den.

California Breed "S/t" - 4 

Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Recension: Black Country Communion "Afterglow"

Okej, nu ska eder Rebellängel försöka veckla både in och sedan ut sig i ett väldigt konstigt resonemang. Det kan gå lite hur som helst, så vi får se hur det landar, men det har att göra med hur den tredje studioplattan från Black Country Communion låter och framförallt känns.
Först ut - det här är en gruppering av musiker som har tunga meriter. Glenn Hughes på bas och sång, Derek Sherinian på keyboard, Joe Bonamassa på gitarr och Jason Bonham på trummor, och man är otroligt produktiva. På tre år har man lyckats släppa tre fullängdare och en dubbellive, det är det inte många andra grupper som mäktat med i dessa tider. Samtidigt har man kunnat läsa om hur exempelvis Glenn Hughes uttryckt att det ändå finns en hämsko på hur mycket man kan satsa och spela, främst då herr Bonamassa som har en hel del andra strängar på sin luta (moahahahaha, det där tycker jag var kul på så många sätt eftersom han är gitarrist!).
Med det sagt så kommer här ett påstående och mitt resonemang: "Afterglow" låter som om Glenn Hughes skrivit i stort sett allt själv - och ändå är det nu, på den här skivan, som det låter som ett band.
Ja, så tycker jag.
Jag gillar de båda andra skivorna rejält (har ju för tusan skrivit en Tvekamp om dem!), och jag tycker nog att de håller lika hög klass när det gäller låtmaterialet, men ändå är det lite som om bandet nu, på denna tredje skiva, har blivit ett band. Som om alla har hittat sin plats, och eftersom detta är en mer homogen skiva - därav tanken att det låter som om Hughes är huvudavsändare - så blir det ett snyggt flyt och en bra lyssning hela resan.
Bonham kan fokusera på att spela bra trummor. Sherinian får sina ytor. Och så vidare.
Baksidan på det myntet är förstås att.. ja, det skulle ju nästan lika gärna kunnat släppas som en soloplatta med Hughes.
Och då blir jag sådär fundersam.
Själen med Black Country Communion kanske ÄR att det är spretigt?

Med det sagt (vad det nu blev av det där) så kan man u sen kolla på själva skivan.
Den sparkar igång med "Big Train", en rätt klassisk öppningslåt innan vi serveras fina "This Is Your Time". Bra låt, som sedan följs av en okej "Midninght Sun" (en sån där låt som man diggar i början men som faller tillbaka efter ett par varv) och sen allsångsrockaren "Confessor". "Cry Freedom" är en av skivans starkaste spår (växelsången mellan Glenn och Joe är briljant!) tillsammans med fina powerballaden av klassiskt Hughessnitt, "The Circle". Sämst är faktiskt titelspåret, en ganska träig sak. Avslutningen håller bra klass dock, "Common Man", "The Giver" och stökiga "Crawl" gör att skivan gärna hamnar på repeat när den rullat klart.
Det är bra.
Det rockar och rollar, och det är egentligen rätt häftigt att ett band kan ha den produktionstakten och ändå hålla stilen så pass bra. Tummen upp för det, och då kanske mina snirkliga konstiga tankar om huruvida detta är en soloplatta eller en BCC-platta är rätt futtiga.

Betyget hamnar klockrent på 4, tycker jag, så sviten fortsätter för bandet. I alla fall på den här bloggen.
Bästa spåret är nog "Cry Freedom", men det finns ett knippe rätt bra låtar här. 
Du lyssnar väl som vanligt enklast via Spotify själv så att du kan avgöra.

Black Country Communion "Afterglow" - 4

Veckans Citat: Glenn Hughes

Okej, nästa vecka är det julafton på måndag.
Det betyder att Veckans Citat tar puknt här, i alla fall för denna säsong.
Blir det någon mer säsong, efter nyår?
Jag vet inte. Vi får se.
Med tanke på tankarna om Remasters och Live! så förstår du att det är dags att förnya och förändra lite, och kanske blir det så att Veckans Citat stryker på foten. We'll see.
Hur som helst, vi avslutar med ett citat som anstryker till just julafton.
Då föddes ju Snickar'n, enligt boken.
I tidigare fall har Metalbloggen bjudit på en och annan blasfemisk Tvekamp på just julafton, men så blir det nog inte i år.
Istället får Glenn Hughes sätta punkt.

"Jag kallar det inte religion.
Jag kallar det medveten kontakt med min Högre Makt.
Jag väljer däremot att kalla honom Gud.
Jag brukade kalla honom Glenn, men det gjorde honom bara förbannad".
Glenn Hughes

Fint så. Även en gammal missbrukare med fantastisk röst och sväng i basfingrarna kunde visst hitta Gud så småningom, och det tycker jag är lite mysigt.
Ett bra sätt att avsluta Veckans Citat 2012!

Who Cares?

Vem bryr sig. Who cares. Eller, WhoCares, Ian Gillans och Tony Iommis satsning för att skrapa ihop pengar till en musikskola i Armenien (ja, det är riktigt, det är vad barnen i Armenien verkligen behöver, en musikskola).
DubbelCD.
Proppfull med undangömda godisar och udda bitar. Här finns en vital nyinspelning av "Thrashed" (tillsammans med originalet "Zero The Hero") från underbara "Born Again" sida vid sida med låtar som "Slip Away" som inte togs med i samband med Iommis och Glenn Hughes samarbete "Fused". Här finns spretigt funkiga rock-nummer som "Get Away" med Gillian på sång.

Det är riktigt kul, speciellt för oss som gillar både Iommi och Gillan.
Vem som bryr sig?
Jag, tydligen. Stay tuned för recension....

Remasters: Hughes/Thrall "S/t"

Gillar du när supersångaren/svängiga basisten Glenn Hughes slår sig i slang med en vass gitarrist, som i till exempel Black Country Communion?

Då är denna omgångs remastrade verk goda nyheter för dig, för det har hänt förrut! Samarbetet med Pat Thrall resulterade dessutom i en fantastisk skiva om man gillar lättuggad hårdrock (ja, stundtals är det väl nästan mer pop och klassisk rock än hårdrock) med känsla för melodi och genomförande.

Skivan i sig är till och med en av journalisten Anders Tegners absoluta favoritplattor genom tiderna, som extra kuriosa, men det är ju inte därför som du bör ha den remastrade plattan i din skivhylla.

Det är ju förstås för låtarna.

Den sorglösa och otroligt smittsamma "The Look In Your Eye" är en sån där låt som man fortsätter nynna på om man hör den.

Inledande "I Got Your Number" ett skönt rockigt och lite funkigt driv.

"Muscle And Blood" pur kvalitet.

Återutgåvan från 2007 kommer Rock Candy Records, ett bolag med känsla för hur en remastrad skiva ska se ut och laddas (de har ju även återutgett Badlands, till exempel), och i detta fall så får man med bonusspåren "Love Don't Come Easy" och "Still The Night".

Jo, "Still The Night" kan du nog känna igen om du gillar Glenn Hughes, men det är ju okej.

Låten är ju ganska bra...

Nå, den booklet som medföljer Hughes/Thrall är laddad med extra material, liner notes och nya intervjuer. På framsidan skryter en etikett med citat från herr Hughes att "My frineds in the music industry talk about "Hughes/Thrall" more than any of my other albums".

Öppna Spotify och lär dig varför!

Live: HTP "Live In Tokyo"

HTP.

Hughes Turner Project.

Alltså, sångarna Glenn Hughes och Joe Lynn Turner i ett gemensamt projekt.

Det kan ju liksom inte gå fel!

Denna gång landar liveserien i en lite okänd platta som du bör kolla upp om du kan, när detta projekt landar i Tokyo för att rocka röven av Japan.

Inledande "Devil's Road" är klassisk melodiös hårdrock som ändå känner sig för litegrann innan man släpper lös "You Can't Stop Rock'n'Roll", "Death Alley Driver" och "I Surrender". Jodå, det finns material att ta av, och när man ser hela setlistan inser man vilka otroliga band dessa två vokalister medverkat i.

"Mistreated" och "Stormbringer" hämtas från Deep Purple, "Spotlight Kid" från Rainbow och egentligen skulle man väl ha kunnat addera bra många fler klassiska akter - men framförallt ligger tyngdpunkten här, i den sorts musik som de banden förespråkar. "Street Of Dreams" hämtas från Turners tid som vokalist i Purple, och det är nästan komiskt att konstatera att de båda varit med och bidragit till det bandet - men under helt olika tidsepoker och former.

Skivan är inspelad 2002, och jag gillar skarpt ljudbilden som bjuds.

Det är ganska rent och välproducerat men utan att tappa livekänslan eller svänget. Bandet är Joe Lynn Turner på sång och gitarr, Glenn Hughes på sång och bas, Akira Kajiyama på gitarr, Toshio Egawa på keyboard och Yoshishiro Kudo på trummor - och bandet är bra samspelat.

Snyggt, tajt och med ett bra groove så finns alla förutsättningar för att detta ska bli bra, och kryddar man dels med det låtmaterialet som finns samt de två sångarnas fantastiska röster så blir det förstås riktigt bra.

Det är en doldis till skiva som verkligen tilltalar oss som gillar klassisk hårdrock med mycket melodi. Faktum är att det är lite synd att Hughes Turner Project inte finns mer, även om man kan trösta sig till viss del med Hughes senaste projekt Black Country Communion!

Recension: Black Country Communion "Black Country"

Alla som hängt med ett tag på den här bloggen vet att jag gillar Glenn Hughes lite skitnödiga sätt att sjunga.

Och ärdet en sak som är värd att utbrista med en gång när det gäller Black Country Communions debut "Black Country" så är det följande: HELVETE vad bra gamlingen sjunger!

Att karl'n är fyllda 58 år är egentligen helt osannolikt, för i ärlighetens namn undrar jag om jag hört honom bättre förr. Riktigt bra.

När han dessutom får sällskap av sådana tungviktare som Joe Bonamassa på gitarr, Jason Bonham på trummor och Derek Sherinian på keyboard så blir ju förutsättningarna inte direkt sämre.

Inledningen på skivan är också mycket stark, med ett Deep Purple-minnande spår i form av titellåten "Black Country". Där får Glenn visa att fingrarna klarar att traktera basen lika väl som stämbanden hanterar mikrofonen, och sen får vi ett par riktigt bra låtsnickerier i rad.

""One Last Soul" är klassisk hårdrock a la' Glenn Hughes, "The Great Divide" växer och sväller och visar bandets potential på samma sätt som episka och fantastiska "Song Of Yesterday". Däremellan får vi också direkta "Down Again" och "No Time", samt lite udda men bra saker som "Medusa" och "The Revolution In Me".

Det finns faktiskt nästan inga svaga spår på den här plattan.

Och det är verkligen styrkan - dess jämnhet!

Detta är visserligen en debut, men eftersom bandets medlemmar är så erfarna och dessutom lyckas hitta rejält med spelglädje (lyssna t ex på det jammande som avslutar skivans sista spår "Too Late For The Sun") så blir resultatet en högkvalitativ produkt som spänner från bluesrock till klassisk hårdrock.

Mycket bra, helt enkelt, och gillar du vad framförallt sångaren har gjort förr så är det här ett givet köp. Gillar du medryckande rock/hårdrock med bra sång så blir förstås rekommendationen samma!

Du hittar bandet via deras MySpacesida här. Dessutom rekommenderas kollegan Jannes recension av plattan på Werock, där den lyckats kamma hem ett snitt på 9,2 av 10 möjliga när läsarna fått rösta. Inte illa, inte illa alls!

Bästa Spår är denna gång en rött lurig fråga, det finns flera alternativ. Skivans styrka är också att det är så spretigt, men man kan inte hoppa över låtar som "Song Of Yesterday", titelspåret eller rock'n'roll-dängan "One Last Soul"...

Betyget blir en stabil fyra. Det är lätt så pass bra att det räcker dithän, men för att kunna ta nästa steg uppåt skulle jag helst se än fler riktiga topplåtar. Men vad vet jag? Om bara några månader kanske en del spår på den här plattan växt ut till just såna!

Black Country Communion "Black Country" - 4

Veckans Tips: Glenn Hughes "Soul Mover"

Glenn Hughes är ingen duvunge, och knappast okänd för oss med intresse för rock och hårdrock. Med förflutet i akter som Deep Purple och Black Sabbath så kan man inte säga att karl'n saknar rutin, och lägger man till alla soloskivor som släppts så är det tydligt att detta är en av hårdrockens riktiga rinkrävar.

På "Soul Mover" från 2005 serveras precis som vanligt en bluesbaserad, svängig hårdrock som drar mer mot "rock" än "hård". Rösten sitter där den ska, och låtmaterialet är riktigt bra hela plattan igenom - från inledande titelspåret och den ständigt "She Moves Ghostly" till det som undertecknad tycker är Hughes riktigt starka domäner - halvballader som växer ut till ganska episka. På den här plattan är dessa representerade av "Let It Go" och "Don't Let Me Bleed".

Glenn bjuder på en skön resa för oss som gillar bra rock/hårdrock, inspirerad karakteristisk sång, och vet du med dig att du gillar den typen av musik mästersångaren står för så ska du inte tveka - lägg vantarna på Veckans Tips redan idag. Behöver du mer information så kollar du istället in hans MySpace eller den officiella hemsidan - och låt dig inte luras av bilderna...