EP: Zephyra "Kämpaglöd"

Zephyra har attityd.
Kvinnlig frontfigur som levererar growl? Check.
Kaxighet i inställningen? Check.
Tuff byline? Check.
Just den sistnämnda låter ""A badass high five. In The face. With a chair."
Bra så, jag gillar den typen av inställning och därför tänker jag att det blir spännande att kolla in EP'n "Kämpaglöd", utgiven digitalt under 2013 och bandets andra EP efter den enda demon som startade historien år 2010.
Tyvärr har inte bandet låtarna att riktigt backa upp sin kaxiga attityd, i alla fall inte riktigt än.
Paradoxalt nog är det nästan kaxigheten som ibland sätter en del käppar i hjulet, en sak som märks allra tydligast i inledande spåret "Route 611", bandet försöker här tränga ihop så många idéer och tankar och sätt att visa sin önskan om att uttrycka sig att det blir alldeles för mycket av det goda. Det är som 4 låtar kladdats ihop i ett.
Bästa låten är andra spåret "Forced Family", och bandet har överlag i de 5 vanliga spåren (skivan avslutas med det instrumentala titelspåret) då och då fina refränger som sitter bra (förutom "Forced Family" är "Imprisoned Queen" ett bra exempel på det).
På det hela känns det dock lite för rörigt för min smak. 
Det blandas mellan growl och rensång, rena Nightwish-pasticherna och dubbeltrampande dödstrash på ett halsbrytande sätt.
Min absoluta känsla är att bandet, egentligen, befinner sig på demostadiet snarare än att man ska bedömas som ett flygfärdigt band med officiella releaser - helt enkelt av anledningen att det känns som om man fortfarande söker efter vilket form av band man vill vara. 
Jag har, för säkerhets skull, frågat dem om hur de ser på sig själva, och de anser att EP'n är en riktig produkt som bör bedömas med de glasögonen på, och då blir också kraven högre.
I alla fall i mina öron.

Bandet då.
Det är de två starka krafterna Åsa & Tony Netterbrandt som hanterar sång, growl och gitarr. Med sig har man Tobias Oja som står för basleveransen, och dessutom söker man efter en trummis (mer info o det på bandets hemsida, om du är sugen)

Som helhet klarar sig gänget hyggligt musikaliskt.
Det är absolut inget fel på kunnandet, och man känner att bandet är viktigt för alla inblandade. Det hamnar förstås på plussidan, om man nu ska väga upp lite av kritiken för att man är för spretig. 
Du hittar "Kämpaglöd" på Spotify om du vill lyssna själv, och det tycker jag att du ska göra så att du har koll på bandet. 
Attityd är trots allt kanske det viktigaste av allt när det gäller att ta sig någonstans, och även om det här inte passade mig än så kan det mycket väl lyfta med tiden. 
Renare låtar, lite mindre rörigt och lite vassare spår där man hittar timingen i när man ska växla från ren sång till growl så är Zephyra ett band som på allvar kommer att uppvaktas av skivbolagen.
Fram till dess är det nog bra om bandet står lite på tillväxt!

Recension: Nightwish "Imaginaerum"

Mitt förhållande till Finlands största (?) musikexport Nightwish är märkligt. Vid upptäckten av bandet - skivan "Century Child" från 2002 - gick jag fullkomligt i brand över bandets egna sound. Tarja Turunens röst träffade mig fullständigt i hjärtat, och just den skivan blev en skiva som ständigt var min följeslagare.
Vid den efterföljande "Once" från 2004 hade det hänt mycket i mitt liv, och den skivan kom jag att spela i bilen på väg mot mycket jobbiga personliga möten (mer om det här, ifall du nu är intresserad), och efter att jag kommit ur min mörka period så var Nightwish (och främst då skivan "Once") en sån där platta jag helst inte lyssnade på. Vid den tid när Tarja ersatts av Anette Olzon i samband med "Dark Passion Play" från 2008 så var jag på ännu en plats i mitt liv, en harmonisk plats som av någon anledning innebar att jag fann mig ganska likgiltig över Nightwish musik. Bandet som följt mig upp på vågen och ner i dalen betydde... ingenting, och var rätt trista då.
Var hamnar vi nu då, med 2011 års "Imaginaerum" färsk på skivdiskarna?
Svaret håller jag lite på, låt oss först titta lite själva alstret.
Det engelska uttrycket "less is more" verkar inte vara något för det här gänget. Detta är en skiva där produktion osar pengar, och överlag är detta en skiva som låter både fantastisk och dyr. Bandet backas upp av symfoniska inslag med stråkar, horn och slagverk som ger en riktigt maffig rymd och ljudbild.
Låtarna är, precis som förväntat, i samma anda.
Episka i sitt anslag, i alla fall för det mesta.
Inledande gitarrplockballaden med folktoner, "Taikatalvi" med finsk sång av basisten Marko Hietala har jag hört en enda gång - sen hoppat över. Skittråkig, rent av. Sen följer klassisk Nightwish i form av "Storytime" och "Ghost River". Man känner igen det.
Överlag ska det dock visa sig att skivan är fruktansvärt ojämn.
Bästa spåret "I Want My Tears Back" har en hög nivå och drivs av en irländskt minnande slinga, medan låtar som "Slow, Love, Slow" med sin jazzfeeling och slöa "Turn Loose The Mermaids" är låtar man gärna hoppar förbi.
Märkligt.
Långa tredelade "Song Of Myself" innehåller både bra riff och pratsång av absolut värsta sorten.
"Last Ride Of The Day" är ganska banal och egentligen inte en av bandets bättre låtar sett till tidigare repertoar, men står ändå ut lite i denna samling av brokiga låtar.
Framförandet är generellt klanderfritt, oavsett om det handlar om snabba eller känsliga partier, och det enda invändning jag kan ha mot det är kanske att Anette ibland har lite skumma uttal i sin engelska. Det är en petitess i sammanhanget, trots allt pratar vi ju om ett band från Finland (även om ju just hon är från Sverige), så det känns inte helt fel ändå...

"Imaginaerum" är, om jag förstår det rätt, både tänkt att vara film och skiva, och jag gissar att framförandet live (bandet kommer till Göteborg och Scandinavium i vår) kommer att hänga ihop på ett teatraliskt sätt. Och kanske är det så det är tänkt att man ska ta del av detta, kanske blir kasten mellan bra och dåligt mindre påtagliga då? Inbakade i showen?
Det visar sig nämligen att Nightwish 2011 inte riktigt faller mig i smaken.
Kvar är känslan av att vi vuxit från varandra, och jag orkar inte riktigt med känslan av new age och fantasiland. Därtill är låtmaterialet inte tillräckligt starkt, och jag undrar hur detta kommer att tas emot av bandets riktiga fans. Det känns som en av de svagare skivorna i bandets diskografi, totalt sett.

Bästa Spår: "I Want My Tears Back"

Nightwish "Imaginaerum" - 2

Mastodon Rocks Stockholm!

Det smäller rejält i januari.
Mastodon kommer hit.
Den 14:e januari är det dags för spelning på Annexet, och det är väl bara att hala upp lädret och tjacka plåt. Det kommer att bli bra. Det vet man efter senaste plattan och bandets överkörning på Sonisphere i somras.

Andra saker som händer då?
Tja, Metallica fortsätter sin resa i sitt egna universum. Nu är det dags för 3D-film (eller, egna och egna universum, är inte Nightwish på gång med en film också... "Imaginarium", eller nåt sånt...) som uppföljare till "LuLu".
Jag vet inte jag.
Jag är rent av skeptisk, om jag ska vara ärlig...

Recension: Amorphis "The Beginning Of Times"

De ligger verkligen inte på latsidan, finska Amorphis. Sedan sångaren Tomi Jutsen anslöt så har bandet lyckats prångla ut "Eclipse" 2006, "Slient Waters" 2007, "Skyforger" 2009, återinspelningen av en massa äldre låtar "Magic & Mayhem" år 2010 samt dubbelliven och DVD'n "Forgin The Land Of A Thousand Lakes" år 2010.

2011 ser ännu ett nytt album av den blivande storgruppen, "The Beginning Of Times", och är det något man kan slås av så är det den enormt höga kvalitét bandet lyckas hålla på sitt låtskrivande trots den snabba utgivningstakten. På ovanstående uppräkning finns i stort sett inte ett enda svagt spår, och det kulminerade för min del i förra given "Skyforger" som en av de absolut bästa skivorna på bra länge, och en hög placering på 2009 års topplista.

Musiken är modern metal med melodi och melankoli i centrum, och stor styrka av bandet består i frontmannens förmåga att leverera både bra growl och rensång med känsla.

Dessutom lyckas man alltid att införliva gitarrslingor som få andra band - det är nästan samma känsla som jag personligen kan få av Greg Macintosh' spel i Paradise Lost.

Närapå gåshud ibland!

Nå, hur står sig då den senaste given i en så hård konkurrens som de senaste skivorna?

Svaret är att det går bra. Det är ett mindre direkt album är föregångaren "Skyforger", tycker jag, och låtarna känns mer arrangerade. Ibland får jag känslan av att man lyssnat mycket på sina landsmän Nightwish. Skivan är dessutom ganska fullmatad, så totalt sett tar det sin tid att smälta helheten.

Totalt sett står man ändå där med en kvalitetsprodukt, och den här gångenn finns låtar som är aningen mer lutande mot folkmusikinfluenser, så som "Song Of The Sage" och "Soothsayer".

Det innebär inte att det bara är så, förstås, men jag tycker nog att det höjer skivans totala kvalitet, och ett rakt och flirtande spår som "Three Words" eller "Reformation" vinner i sin enkelhet när det finns tydligare kontraster.

"You I Need" känns som en given singel, och avslutande titelspåret är mäktigt.

Ändå är det inte samma fullträff som i tidigare nämnda "Eclipse" eller "Skyforger".

Jämnare än kanske "Silent Waters", men för min del är det här "bara" riktigt bra.

Inte fantastiskt.

Inte en kärlekssaga.

Även om jag lockas av bandets sound, och verkligen har en svag punkt för dem.

Det känns som ett band som jag unnar framgång, men samtidigt kan man kanske erkänna att en eventuell baksida av att hålla så hög och jämn nivå i sitt låtskrivande är att det ibland kan bli lite för snyggt. Lite för lite hjärta och experimentlusta, kanske.

Ja, lite som att klaga på att det är jobbigt att växla när man bara har femhundringar i plånboken alltså. Det är bra som fan, ändå kan det finnas känslan av att det ibland inte vore så dumt med någon enstaka annan sedel ibland.

Skivan finns här på Spotify, och gillar du hårdrock med melodi och känsla så gillar du sannolikt detta.

Bästa Spår är nog avslutande "Beginning Of Time", men det har för min del tagit många lyssningar att sålla ut.

Amorphis "The Beginning Of Times" - 4

VM i Hårdrock - Kvalgrupperna Finland & Tyskland...

...släpper vi på nu.
Som vanligt får du ett helt gäng band att rösta på, och rätt få dagar att göra det på.
Tidigare har vi sett en riktig skräll i Norge-kvalet, så det är helt klart möjligt att påverka utkomsten av kvalet om du brinner extra starkt för någon grupp.
Dina val är som följer:

TYSKLAND
Rammstein
Helloween
Edguy
Kreator
Masterplan
Gamma Ray
Scorpions

FINLAND
Amorphis
HIM
Nightwish
Children Of Bodom
Finntroll
Sonata Artica
Apocalyptica
The 69 Eyes

2004

2004 var för min del ett hårt år. Mycket privata krångel, och det avspeglar sig till stor del i musiken som letade sig in i mitt hjärta det året.

Bäst var Mastodons "Leviathan", ett verk som golvade mig så hårt att jag ibland undrar om jag rest mig än - kanske bedömmer jag just det bandets plattor lite annorlunda och fortfarande i skimret av "Leviathan" och de känslor den skivan släppte fram...

Sen ligger de tätt efter, som en svärm elaka arga bålgetingar. Behemoth "Demigod", The Haunted "rEVOLEr", Bloodbath "Nightmares Made Flesh", Bolt Thrower "Those Once Loyal" var alla grymma verk av de hårdare slaget. Dessutom släppte In Flames "Soundtrack To Your Escape", Killswitch Engage sitt starkaste verk "The End Of Heartache" och Death Angel "The Art Of Dying", alla riktigt bra plattor.

Som kuriosa kan också nämnas att jag numera inte klarar av att lyssna på Nightwish "Once", efter att ha haft den i bilen varenda gång jag var på väg till ett av de där jobbiga privata tillfällena. Så det kan bli!

Bästa rock: Velvet Revolver "Contraband". Jävulen, vad den plattan svängde!

Bästa döds: Behemoth, men det gavs ut grymt bra döds det året. Bolt Thrower & Bloodbath, till exempel.

Bästa black: Deathspell Omega "Si Monumentum Requieres, Circumspice". Fast det upptäckte jag inte förrän ett par år senare, om jag ska vara ärlig. Är lite trög ibland...

Finland

Ganska soft söndag, en mellandag liksom. Inte så mycket planerat.
Har lyssnat lite på Ghost Brigade, mitt chansköp från i fredags. Rätt bra, men mer om det sen.
Kom at tänka på att Finland producerat massor av bra band den senaste tiden. Förutom nämnda Spökbrigad även ex HIM, Amorphis, Nightwish, Children of Bodom för att nämna några.

Har Finland tagit över som Nordens centra för ny, hård musik?