Recension: Amorphis "The Beginning Of Times"

De ligger verkligen inte på latsidan, finska Amorphis. Sedan sångaren Tomi Jutsen anslöt så har bandet lyckats prångla ut "Eclipse" 2006, "Slient Waters" 2007, "Skyforger" 2009, återinspelningen av en massa äldre låtar "Magic & Mayhem" år 2010 samt dubbelliven och DVD'n "Forgin The Land Of A Thousand Lakes" år 2010.

2011 ser ännu ett nytt album av den blivande storgruppen, "The Beginning Of Times", och är det något man kan slås av så är det den enormt höga kvalitét bandet lyckas hålla på sitt låtskrivande trots den snabba utgivningstakten. På ovanstående uppräkning finns i stort sett inte ett enda svagt spår, och det kulminerade för min del i förra given "Skyforger" som en av de absolut bästa skivorna på bra länge, och en hög placering på 2009 års topplista.

Musiken är modern metal med melodi och melankoli i centrum, och stor styrka av bandet består i frontmannens förmåga att leverera både bra growl och rensång med känsla.

Dessutom lyckas man alltid att införliva gitarrslingor som få andra band - det är nästan samma känsla som jag personligen kan få av Greg Macintosh' spel i Paradise Lost.

Närapå gåshud ibland!

Nå, hur står sig då den senaste given i en så hård konkurrens som de senaste skivorna?

Svaret är att det går bra. Det är ett mindre direkt album är föregångaren "Skyforger", tycker jag, och låtarna känns mer arrangerade. Ibland får jag känslan av att man lyssnat mycket på sina landsmän Nightwish. Skivan är dessutom ganska fullmatad, så totalt sett tar det sin tid att smälta helheten.

Totalt sett står man ändå där med en kvalitetsprodukt, och den här gångenn finns låtar som är aningen mer lutande mot folkmusikinfluenser, så som "Song Of The Sage" och "Soothsayer".

Det innebär inte att det bara är så, förstås, men jag tycker nog att det höjer skivans totala kvalitet, och ett rakt och flirtande spår som "Three Words" eller "Reformation" vinner i sin enkelhet när det finns tydligare kontraster.

"You I Need" känns som en given singel, och avslutande titelspåret är mäktigt.

Ändå är det inte samma fullträff som i tidigare nämnda "Eclipse" eller "Skyforger".

Jämnare än kanske "Silent Waters", men för min del är det här "bara" riktigt bra.

Inte fantastiskt.

Inte en kärlekssaga.

Även om jag lockas av bandets sound, och verkligen har en svag punkt för dem.

Det känns som ett band som jag unnar framgång, men samtidigt kan man kanske erkänna att en eventuell baksida av att hålla så hög och jämn nivå i sitt låtskrivande är att det ibland kan bli lite för snyggt. Lite för lite hjärta och experimentlusta, kanske.

Ja, lite som att klaga på att det är jobbigt att växla när man bara har femhundringar i plånboken alltså. Det är bra som fan, ändå kan det finnas känslan av att det ibland inte vore så dumt med någon enstaka annan sedel ibland.

Skivan finns här på Spotify, och gillar du hårdrock med melodi och känsla så gillar du sannolikt detta.

Bästa Spår är nog avslutande "Beginning Of Time", men det har för min del tagit många lyssningar att sålla ut.

Amorphis "The Beginning Of Times" - 4