Veckans Tips: Dead Lord "Goodbye Repentance"

Minns du känslan när du första gången hörde en riktigt jäkla bra rock'n'roll-platta med ett nytt band?
Typ första gången du hörde Hellacopters?
Tack vare Jarno fick jag chansen att uppleva det igen (även om jag inte minns om det var via hans blogg A Fair Judgement eller om det var via Facebook som han spred detta evangelium - mindre viktigt, gissar jag).
Nu har turen kommit till dig.
Stockholmsbandet Dead Lord har med "Goodbye Redemption" presterat en sån där skiva som man bara vill lyssna och lyssna och lyssna på, och eftersom plattan nog kom i början av 2013 så har jag egentligen lite dåligt samvete för att jag hållit den lite hemlig...
...men å andra sidan är jag ganska säker på att den här skivan inte förblivit hemlig för mina medkollegor i Hårdrockssamfundet.
Kvalitet har liksom en förmåga att skina igenom, skulle jag vilja påstå, och när detta skrivs (augusti 2012) så känner jag mig i stort sett bombsäker på att bandet kommer att ha med en låt på min skiva när det beger sig på Trettondagsafton.
Det enda kruxet är: vilken?
Här har vi nämligen en  sån där skapelse där varenda ton, varenda låt, står ut och håller sådan kvalitet att man kan plocka med den (faktum är att det rent av i slutänden kanske fäller den, just att jag inte kan välja och fegar ur och tar något helt annat...).
Inledande "Hank"? Absolut. Efterföljande "Hammer To The Heart" samt löjligt smittsamma "Onkalo" (ingen aning vad det betyder...)? You bet.
Maffig titellåt, fantastisk avslutning i "Ghost Town" som lovar mer och får en att längta efter uppföljaren? Helt klart.
Kort sagt - den här skivan är jävligt bra.
Allra bäst är kombinationen av enkelheten i riffen och melodierna som bandet (består för övrigt av Adam Lindmark (trummor), Olle Hedenström (gitarr), Tobias Lindqvist (bas) samt Hakim Krim (gitarr och sång) levererar i kombination med sången.
Hakims stämma ger mig vibbar av såväl Phil Lynnot  (Thin Lizzy) som Millencollins Nikola Sarcevic (!), i den där lite lätt desperata stilen av sång.
Så.
Du hittar Dead Lord "Goodbye Repentance" på Spotify, och det är en riktig stänkare till rock'n'roll-skiva som du inte få missa!

Recension: Zodiac "A Hiding Place"

..så kom ännu en skiva från ingenstans och rockar koncepten från undertecknad. Typ.
Tyska Zodiac har visserligen en skiva under bältet ("A Bit Of Devil" från 2012), men de har flugit helt under min radar fram till nu.
Det ändras fullständigt i samband med "A Hiding Place", en skiva som direkt kan placeras på listan över skivor som tävlar om att bli "årets bästa rock-platta".
Kvartetten förvaltar arvet från akter som Led Zeppelin, Deep Purple och Thin Lizzy men klarar av att gifta ihop dem med en mer melankolisk och bluesig sida, där ett fint exempel är avslutande coverlåten "Cortez The Killer", som hämtas från Neil Young "Zuma" (1975) och genomförs på ett mycket övertygande sätt.
Resan dit, genom bandets egna låtar, har på vägen bjudit på såväl sväng, rivig rock som svävande gitarrtoner som svävar bort mot en esoterisk bakgrund.
Man sparkar igång med "Downtown", en låt som känns som en given singel eftersom refrängen sätter sig hårt, och samt plattans kanske bästa spår "Free" där man avhandlar livet som ett band som försöker slå sig fram i musikindustrin men ännu ej lyckats göra sig ett namn och kommit åt de stora framgångarna.
Sen kommer pärlbanden på rad, funksvängiga "Underneath My Bed", nedtemposångerna "Believer" och "Leave Me Blind" (som återfinns i en förlängd version som extraspår), smittande avslappade rockarna "I Wanna Know" och "Moonshine"
Detta är inget för dig som söker growl, stenhårda riff och dubbeltramp, men gillar du laid back rock som låter och smakar som förr... då har du en fantastiskt skön upptäckt framför dig. Produktionen är dessutom sådär lagom fuzzig och varm som man vill ha den, och lämpar sig lika väl för lite slöslyssning på modest volym som att fläska på för att man vill rocka med.

Bandet stammar från München, och består av fyra snubbar som på promobilderna ser ut ungefär som du kan tänka dig, men med aningen mer moderna kläder. Den stora stjärnan är sångaren och leadgitarristen Nick van Delft, han gör en rent av storartad insats, men även resten av bandet (Stephan Yall på rytmgitarr, Ruben Peixoto Claro på bas och klaviatur samt Janosh Rathmer på trummor) tar plats på ett fint sätt, och läser man lite om bandet framgår ganska tydligt att man jobbat stenhårt med att spela live.
Det märks, för känslan är att Zodiac är en väloljad maskin, som levererar oavsett om det är finstämd känsla eller rock'n'roll som eftersöks.
Kort sagt - detta är en skiva jag gillar riktigt mycket, och som jag fastnade för efter första provsmakningen via Spotify.
Det är bara att addera debuten till skivor man måste ha i hyllan, och lägga beställning.

Bästa Spår? Svårt, för det är så varierat och jag tycker att bandet klarar alla olika uttryck - men ska jag tvingas välja så är det väl "Free". Den låten har ett så grymt skönt häng att det inte går att bortse från.

Betygsmässigt ska vi stanna på en 4:a i det här läget, men det är faktiskt inte utan att jag känner mig lite snål...

Zodiac "A Hiding Place" - 4

Recension: Anciients "Heart Of Oak"

Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!

Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.

Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.

När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.

Anciients "Heart Of Oak" - 5

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Live!: Thin Lizzy "Live And Dangerous"

Omslagsbilden på Thin Lizzy's storartade liveverk "Live And Dangerous" är egentligen helt fenomenal i all sin enkelhet.
Man ser Phil Lynnot, fångad i sitt esse av rock'n'roll, inlevelse och i fokus. Bakom honom skymtar bandet, essentiella för helheten men ändå i bakgrunden. Phils uttryck är perfekt fångat.
Precis så är själva skivan.

Det är också kanske den första skivan som verkligen hamnat i blickfånget för att man i efterhand gjort pålägg och förbättringar. Bandet själva säger i den booklet som jag har att man gjorde det för att ge skivköparen så bra upplevelse som bara är möjligt, och att det kanske är 70% som är råmaterial från livetagningen, med då resterande 30% som pålägg.
Vete fan hur det är med det, men det kan nog stämma.
Ljudbilden och leveranskvalitén är så pass bra att det låter sannolikt, och för egen del kan jag strunta i det, extra mycket eftersom det inte verkar vara något man försöker mörka.
I slutänden ges vi ju som lyssnare är ruggigt bra produkt, tycker.
Och låtamaterialet gör förstås detta till en helt självskriven skivan i Live!-serien.
Här finns både rockigare klassiker som "Jailbreak", "Are You Ready" och "The Boys Are Back In Town" såväl som lite mer blues- och soulmättade skönheter som "Southbound" och "Don't Belive A World". Dessutom mina två absoluta favoriter med bandet, "Cowboy Song" och "Dancing In The Moonlight" (saxofonen!).
Inte mycket att klaga på, alltså.
Toppljud.
Topplåtar.
Toppenband, för Phil har sällskap av Brian Robertsson och Scott Gorham på gitarr, samt Brian Downey på trumpallen och hela gänget agerar som en väloljad maskin.

Thin Lizzy "Live And Dangerous". Vete fanken varför det dröjde så länge innan denna serie landade i just den här plattan, men bättre sent än aldrig...

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

Remasters: Thin Lizzy "Black Rose"

Min relation till Thin Lizzy är av det där halvt avslagna slaget. Varje gång jag hört bandet har jag gillat dem (och, let's face it, med min och bandets ålder i vågskålen så är det lääääänge sen det hände för första gången), men det har aldrig varit den självklara besattheten och självklarheten att detta ska besätta min skivhylla som när jag träffat på band som Iron Maiden, Judas Priest eller AC/DC.
Länge nöjde jag mig med samlingsskivor.
Med tiden har ändå något hänt.
Sakta men säkert har det smugit sig in lite fler "vanliga" plattor med det irländska bandet.
Först ut i remastersserien får den här bli. Bandets kanske mest aktade skiva "Black Rose", ett verk så gott som något för att representera Phil Lynnots musik!
Här finns nämligen precis allt det Thin Lizzy gjort sig ett namn genom. Gitarrharmonierna i "Do Anything You Want To", balladen "Sarah", den irländska kopplingen i "Roisin Dubh (Black Rose) A Rock Legend" och det grymma svänget i "Waiting For An Alibi".
Man förstår att band som Metallica har hämtat mycket av sin inspiration av hur man komponererar och arrangerar låtar från just Thin Lizzy när man hör det här.
Ljudbilden är relativt avskalad men ändå snyggt "rockig", och dessutom rätt klar. Lynnots röst och basspel framhävs precis lagom mycket och väver ett snyggt fundament tillsammans med Brian Downeys trumspel - och, det är klart, besätter man gitarrpositionerna med Scott Gorham och Gary Moore så blir det bra. Både detaljrikt och kompetent.

Snyggt omslag är det också.
Extramaterialet består av ingenting, men det är okej i mitt fall. Är du ett fammalt Lizzy-fan har du förstås skivan sen tidigare, och då är det väl enbart den digitalt remastrade ljudbilden som kan locka. Har du däremot inte skivan så är det ett klockrent köp, och då spelar det mindre roll om du får extra allt eller inte. Det är själva ursprungsplattan du vill åt!

Veckans Tips: Blue Murder "S/t"

John Sykes, klingar det namnet bekant?

Antagligen. Med ett förflutet i bland annat Thin Lizzy, Whitesnake och Tygers of Pan Tang så har gitarristen en hel del plattor under bältet, men detta Veckans Tips handlar om egna projektet Blue Murder och dess självbetitlade debut från 1989.

Med sig på plattan har Sykes Carmine Appice på trummor och Tony Frankling på bas, men rent krasst är detta Sykes verk. Han har skrivit i stort sett alla låtar och texter samt hanterar gitarr och sång på egen hand.

Musiken är klassisk hårdrock av 80-talsmodell, byggd på bra sång, starka riff och smittande melodier.

Skivan inleds lite smygande med långa "Riot" som är en stabil öppnare, men de riktiga höjdpunkterna finns i "Valley Of The Kings", balladen "Out Of Love" och avslutande "Black Hearted Woman".

Produktionen har hanterats av en viss Bob Rock, och den här skivan nådde ganska mycket framgång på den tiden det begav sig för att sedan förfalla i glömska, och nu finns den väl knappt att få tag i längre - vilket också gäller uppföljaren "Nothin' But Trouble" från 1993, och inte finns skivan på Spotify heller. Svårt att ordna smakprov alltså, speciellt som Sykes MySpace enbart ger smakprov på annat. Nå - då är det väl tur att du läser just den här bloggen.

Här hittar du nämligen tidigare nämnda "Valley Of the Kings", "Riot" och "Out Of Love".

Bara för att jag är en så snäll snubbe, och gillar att dela med mig av bra musik.

Mycket nöje!