1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Ronnie James Dio. "This Is Your Life"

Kolla in bilden.
Spännande va?
Det är promobilden för hyllningsskivan till Ronnie James Dio (vila i frid) och som verkligen har lockat spännande artister.
Så här ser skivan ut "på riktigt":

Du känner igen en del av de medverkande va?
Lemmy från Motörhead.. Scott Ian från Anthrax... Rob Halford från Judas Priest....
Skivan släpps i början av April, och hela låtlistan ser ut såhär.

 Jag har förbeställt min, och egentligen är det konstigaste av allt kanske att man inte släpper den i alla fall i närheten av den 16/5 som ju är Internationella Dio-dagen.
4 år har gått denna vår, och precis som jag skrev förra året och i krönikan "I slutet av regnbågen - himmel och helvete" så kan jag liksom inte nog understryka hur stor betydelse den lille mannens sång haft på mitt intresse för hårdrock.
Ibland undrar jag på fullt allvar om den här bloggen verkligen funnits idag om det inte var för Ronnie James Dio!

Så.
Förhandsboka skivan du med. Om inte annat för chansen att få höra Corey Taylor sjunga "Rainbow In The Dark"...!

Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?

Recension: Grand Magus "Triumph And Power"

Du vet den där känslan som heavy metal kan frambringa, den där musiken träffar som en knytnäve i solar plexus och man älskar det?
Den där allt känns så enkelt, där refränger om svärd och kamp sitter som berget och förenar en hel värld av långhåriga (ja... en del av oss har kanske bara imaginärt lång hår, men ni fattar analogin och symboliken) hårdrockare i ett publikhav av sträckta armar och knutna nävar?
Den finns närvarande på svenska Grand Magus sjunde platta "Triumph And Power", och det är verkligen inget att förakta, som bekant är det riktigt svårt att göra något så att det verkar enkelt.
Och det är precis vad trion "JB" (sång, gitarr), "Fox" (bas) och Ludwig "Ludde" Witt (trummor) lyckas med denna gång.
Där föregångaren "The Hunt" hämtade sin inspiration och kraft från mer klassisk rockfärgad metal med förebilder som Judas Priest så gräver "Triumph And Power" djupt i den episka fåran där akter som tidiga Manowar är stjärnor. Tänk tiden runt "Fighting The World", och sen lägger du ett filter med Grand Magus ovanpå det, där främst två saker står i centrum:
riffet och sången.
JB gör åter ett gott arbete i båda fallen, och resultatet blir musik som gör att man vill dra sitt svärd och ställa sig på en slottsmur och skrika mot fienden.

Låtmaterialet är denna gång framförallt jämnt och starkt.
Ska man jämföra med tidigare alster så ligger nog "Hammer Of The North" närmast till hands. Inledningen med "On Hooves Of Gold", "Steel Versus Steel" och "Fight" är högkvalitativ med sitt lite avvaktande sväng och med refränger som med tyngd sätter sig som berget. Ändå är det på slutet som jag tycker skivan verkligen träffar rätt. "Holmgång", "The Naked And The Dead" samt "The Hammer Will Bite" är dängor som man inte skojar bort i första taget, och eftersom skivan som helhet håller en så pass hög nivå så ska jag redan nu, så här tidigt på året, höja ett varningens finger för den här skivan när det gäller årets årsbästalista.
Det är en sån där typisk platta som kommer logga ofantligt mycket speltid som sällskap på gymmet, i löparspåret, på kontoret och i bilen, och eftersom den kombinerar såväl det enkla (i fokus står låten, starka refränger och bitande riff) med den där känslan som gör att det träffar djupt så är det en typisk skiva som kan komma högt upp när året väl ska sammanfattas.
Betyget är en fyra, men det är banne mig med mersmak.
Fler borde helt enkelt upptäcka och dyrka detta, och jag hoppas verkligen att Grand Magus får chansen att spela live på allt större scener till sommaren.
De har förtjänat det, för trots att detta är sjunde given och man ligger på ett stort bolag som Nuclear Blast så känns det inte som om bandet fått det erkännande man förtjänar.
Dags att ändra på det.
Dra ditt svärd, knyt näven och ställ dig bredvid dina heavy metal-bröder.
Kampen börjar nu!

Grand Magus "Triumph And Power" - 4
 

Recension: Primal Fear "Delivering The Black"

Min erfarenhet och relation med tyska Primal Fear är inte sådär vansinnigt stor. I samlingen finns nog bara en platta (inte vilken som helst, i o f s, med tanke på den här bilden och artikeln), och jag har nog alltid betraktat bandet som lite av ett andra klassens Helloween, om än med hela tiden rätt bra material av det jag hört.
Nu har ju Helloween kört helt i diket och är helt makalöst meningslösa, och eftersom just Primal Fear faktiskt har en riktigt bra uppsättning gubbar i bandet så gav jag det ett rejält försök i samband med att promomaterialet på sprillans nya "Delivering The Black" landade i lådan.
Det är faktiskt ganska bra, ska sägas, och det beror nog till stor del på just laguppställningen. Jag menar, kollar man noggrannt så ser man faktiskt enbart riktigt stabila pjäser.
Ralf Scheepers hanterar sång, Alex Beyrodt & Magnus Karlsson gitarrerna, Mat Sinner bas och Randy Black trummor. Det är väl den sistnämnda som kanske är lite okänd, men Beyrodt och Sinner har ju dessutom ett riktigt bra projekt med Voodoo Circle, Magnus Karlsson är kanske en av de mest underskattade gitarristerna och låtskrivarna (kolla in hans historia med Allen/Lande till exempel), och Ralf Scheepers ett aktat namn med förflutet i bland annat Gamma Ray. Personligen kan jag tycka att han sjunger rätt bra, men har begränsningar i sitt omfång och kan bli lite enahanda ibland (märks bland annat i singeln "When Death Comes Knocking", där jag tror att det finns rätt många som skulle sjungit brallorna av honom)
Klart som fanken att med den sättningen så blir det inte dåligt.
Det blir, faktiskt, ganska bra.



Låtmaterialet varierar från snabba spår som inledande "King For A Day", "Rebel Faction" och "Inseminoid" till episka "One Night In December", Judas Priest-rockiga "Alive & On Fire" samt halvballaden "Born With A Broken Heart" (där Ralf Scheepers faktiskt gör rätt bra ifrån sig, får jag erkänna). Det är överlag ganska hög standard på just låtmaterialet, och jag får erkänna att just det lite spretiga anslaget gör att det blir varierat och spännande.
Vill man ha en riktigt bra genomgång och mer insikt i låtarna, med kommentarer om de olika spåren och varför de finns där de finns, så rekommenderas varmt den här artikeln på Rocknytt.se, där Magnus Karlsson ger sin syn på samtliga låtar.

Personligen tycker jag bandet är som bäst när man släpper taget om det traditionella power metal-stuket en aning, och vågar ge sig ut på andra äventyr. Jag gillar skarpt när man adderar en känsla av storvulenhet som i "One Night In December" då den bryter av från mönstret ganska mycket, samt när det är lite avslappnad riff-rock. Känslan i "Alive & On Fire" är riktigt bra, och det är fasen omöjligt att inte tänka på Judas Priest runt "Screaming For Vengeance"-eran. Det är såklart bara bra!

På det hela taget ska det erkännas att den här skivan är bättre än jag hade förväntat mig, och en aning intressantare än jag på förhand trodde. Det känns som om Primal Fear faktiskt manövrerat sig till en riktig topposition bland de tyska klassiska akterna, och blir starkare och starkare med tiden. 
Betyget hamnar på en trea till slut, men det är med mersmak och det ska också bli väldigt spännande att se hur den här plattan står sig med lite tid under bältet. Jag har faktiskt ingen aning om det slutar med att jag spelar den frekvent eller knappt alls.
Det återstår att se!

Primal Fear "Delivering The Black" - 3

Dubbelfel

En bra sak på sommaren är att de stora blaskorna tycks flöda över av information och stoff som rör hårdrock. Tror det har att göra med alla festivaler, men bryr mig egentligen inte speciellt mycket om varför. Det är ju bara att tacka och ta emot.
Aftonbladet är ett bra exempel, med extra teman om olika spelningar och liknande (ja eller så är det så hela tiden och jag ser det bara nu för att det är sommar, vi ska väl låta det vara lite osagt).
Idag hade de en artikel som egentligen bara kan få mig att uttrycka detta:

FEL.

DUBBELFEL.

Ja, vi pratar förstås om att Sabaton har lyckats uppnå platinastatus på skivan "Carolus Rex", dvs 40 000 sålda ex här i Sverige.
Det är så fel.
Dels att skivindustrin är i så usel form att platina är 40 000 exemplar (hur många besökare är det på Sweden Rock Festival, Metal Town, Getaway tillsammans?), dvs att det krävs mindre än en halv procent av den svenska befolkningen som köper en skiva för att det ändå ska räknas som en platinahit. Som jämförelse fick Sverigedemokraterna 5,7% av rösterna i Riksdagsvalet 2010. Visst, det är inte direkt jämförbart - det bor fler i landet än vad som får rösta - men det är ju ett bevis på att det inte saknas lättlurade suckers i landet direkt.

Vilket för oss till det andra felet.
Det att Sabaton tydligen är första svenska hårdrocksbandet som lyckas med det.
Det är ju inget annat är förskräckligt - med tanke på hur fantastiskt många ruggigt bra band vi har i det här landet så känns det ju mest sorgligt att fanan ska hållas högst av ett knippe pajasar.
Men det kanske har med det där med lättlurade suckers att göra...

Eller så är det bara för att jag fortfarande är sjuk som är trilsk.
Kanske är jag för hård mot schlager-metallarna?

Bäst att gå vidare.

Noterar att Demonia tagit ner skylten. Trist. Hon bjöd på rätt bra material och insights bakom kulisserna. Tack för 5 år!

Själv ska jag försöka tota ihop ett knippe bra frågor för en planerad intervju med Jorn Lande någon gång de närmsta dagarna/veckorna. 
Har du bra tips eller något du vill veta?
Lämna det i så fall som kommentar eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se om vi kan ta med dina tankar och frågor.. 

Avslutningsvis - två bilder.

 Den första är uppföljaren på inlägget "lika som bär" häromveckan, med tipset Hexenhaus och Morbid Angel. Tack för det, Kristian och Järnbrallan!

Den andra är promo för Haninge Rock Festival.
Jaha, säger du, det var ju inte speciellt märkvärdigt.
Kanske inte.
Men eftersom jag bor nästgårds i Tyresö så kanske jag rent av får rita in det där i kalendern. Och eftersom en viss Jorn tydligen ska spela så kanske man helt enkelt får skaka tass med karl'n efter intervjun. Det vore ju lite kul.

Nu - painkillers. Inte den version Judas Priest tillhandahåller, utan medicinska.
Måste bli frisk till Midsommar...

Veckans Tips: Wolf "Evil Star"

Idag fyller Rebellängeln år.
39 år gammal, och kanske är det så att jag föddes under en ond stjärna?
Jag tänker i alla fall låtsas det, för det ger en sån där härligt krystad koppling till den här skivan.
Wolf "Evil Star" från 2004.
Bandet i sig var (i alla fall då, numera har man utökat sig till en kvartett) en trio från Örebro med starke mannen Niklas A Olsson i spetsen (igen, i alla fall då, numera heter han Niklas Stålvind) som spelar klassisk heavy metal.
Iron Maiden, Judas Priest och Motorhead i ohelig allians, typ.
"Evil Star" är tredje plattan efter den obigatoriskt sjävbetitlade debuten och efterföljaren "Black Wings", och den första skivan med bandet som jag sprang på.
Jag gillar det.
Det är okomplicerad hårdrock med galoppriff och bra, melodiösa refränger. Niklas sjunger med karakteristisk heavy metal-nasal röst.
Produktionen är signerad Peter Tägtgren i Abyss Studios och är bra. Michael Goding och Daniel Bergqvist spelar bas respektive trummor bra.
Låtarna är bra. Framförallt är låtarna bra.
"Wolf's Blood", "Evil Star", "Devil Moon" är topplåtar. Till och med covern av Blue Öyster Cults engångshit "(Don't Fear) The Reaper" är bra.
Det är hårdrock som gjord av avnjutas i jeansväst med mycket knappar på.
I baksätet på en gammal bil, med en karta folköl att dela på. Med nitarmband och allsång som sällskap.
Wolf har efter denna skiva fortsatt sin resa, och är väl ändå ett ganska aktat namn numera.
Musikaliskt vägrar man ändå att kompromissa.
Det ska kännas som när man hörde Iron Maiden första gången, typ.
Och sämre mål kan man ju ha, eller hur?
Ladda in skivan i Spotify, vrid upp till elva och dra på jeansvästen. Det är dags att fira födelsedag!

Veckans Tips: Fight "War Of Words"

Judas Priest, fast inte.
Så kanske man kan beskriva Rob Halfords första platta efter avhoppet från de brittiska legendarerna, och naturligtvis är första låten på plattan ("Into The Pit") ett spår som lika gärna hade kunnat ligga på prästernas bästa album "Painkiller".
Ändå.
Fight och plattan "War Of Words" är inte riktigt samma sak tycker jag. Låtar som "Nailed To The Gun" och "Little Crazy" hade nog aldrig passat in i den mall som Halford var tvungen att hålla sig till innan.
Här finns också ett drag av mer industriellt och, i brist på bättre ord, tidstypisk ljudbild. Skivan är från 1993 och osedvanligt ful.
Jag hade den på kassett, avspelad från någon av vännerna (vi gjorde lite så, en köpte skivan och så spelade alla av den. Vi hade alla ett par grupper som vi följde och förväntades köpa skivan av...), och har faktiskt inte haft skivan i min ägo förrän tidigare detta år.
Ändå har jag alltid gillat den, och tyckt att den var underskattad.
Fight består av Halford, förstås, samt Russ Parrish och Brian Tilse (båda gitarr, keyboard), Jay Jay (bas) och Scott Travis (trummor).
Det är ändå mer eller mindre att betrakta som en soloplatta, tycker jag. Halford har skrivit materialet, producerat och bidrar med sin karakteristiska röst.
Och låtarna är bra! "Life In Black" och "Immortal Sin" ä'r nog de bästa spåren, där man mixar blytyngd med bra melodi, men rent allmänt är det hög nivå på låtarna. Det är också rätt roligt att höra när bandet försöker låta som Prong (typ) i ett spår som "Contortion".
På det hela taget är det ett bra album, och vill du lyssna via Spotify så är det en remixad och remastrad version som serveras!

Recension: Grand Magus "The Hunt"

CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren. 
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.

Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.

Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.

Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!

Grand Magus "The Hunt" - 3

Gästkrönika: Judas Priest, sämre på 80-talet än 70-talet!

Lördag, och givetvis undrar du lite om hur bra Opeth var på Grönan igår. Det är rätt av dig, men den som väntar på något gott och allt det där... det kommer, men inte idag. Idag har jag annat att stå i, och då får vi istället njuta av den bästa formen av inlägg - ett sådan som jag inte skrivit själv!
Det var i samband med starten av Remasters, där brittiska legendarerna Judas Priest som vanligt stod i fokus, som bloggläsaren Spriring hävdade att han inte bara vet att bandet var bättre på 70-talet än på 80-talet, utan även kunde föra det i bevis.
En utmaning för frestande för att låta bli, förstås, så erbjudandet om en gästkrönika lämnades ut. Sagt och gjort. Detta är Spirings ord!

"Varför 80-talets Judas Priest är sämre än 70-talets" skulle denna krönika handla om. Stora ord, kan tyckas. För vem är jag att bedöma detta? En medelålders kemiingenjör, vars klädkod aldrig innefattat läder eller nitar, och som inte ens var intresserad av gruppens musik på den tiden det begav sig... kort sagt: en lika bra, eller dålig, smakdomare som nån annan. Nå.
 Att Judas Priest gick från klarhet till klarhet under 70-talet är nog de flesta överens om; från hård rock nånstans i Nazareth-land till att i princip bli en definition av Metal. Att "British steel" är en klassiker är väl också ställt utom allt tvivel. Likaså att gruppen under hela 80-talet befann sig i en kvalitetsmässig bergochdalbana. Trots detta har åtminstone tre album hög status bland fans - "Screaming for vengeance", "Defenders of the faith" och "Painkiller". Med rätta, kan tyckas; på dessa tre skivor gör ju Priest vad de i de flestas öron var bäst på. Och på "Painkiller" smattrar de till och med på mer än någonsin. Men jag har ändå mina reservationer. En definition av Metal, skrev jag en bit upp. Visst. Inte nog med att soundet på de tidiga skivorna är hårt och "metalliskt", att Halford blev stilikon... man får också intrycket av en grupp som spelar precis det de vill spela, som inte ber om ursäkt, som inte kompromissar. Dessvärre skulle detta ändras i och med just "British steel". Två förhållandevis poppiga låtar blir hits på "riktigt". Kul för gruppen, men mindre kul för hårdrocksälskarna... för nu kommer man under de kommande tio åren att pendla mellan att sikta på hitlistorna och att försöka återvinna misströstande fans. Och just det här sneglandet åt olika håll ger de resulterande skivorna en lite störande bismak. Även på de mer lyckade, även på "Painkiller". Varför det? Albumen före "British steel" är i princip oantastliga. Här var Judas Priest stilbildande. Och "British steel" är på sätt och vis kulmen för detta. Men här finns också "Living after midnight" och den i mitt tycke vedervärdiga "United" med... och dessvärre skulle gruppen bli så påverkad av framgången dessa låtar rönte att man försökte sig på en hel skiva i poppigare stil. Tyvärr utan några direkt minnesvärda låtar. Samtidigt som NWOBHM, som Judas Priest i mångt och mycket banat väg för, styr upp på motorvägen och ger full gas. Så kan det gå. Men sen då?

Sen kommer ju två starka album med klassiskt Priest-stuk? Jo, men ändå inte. För det är inte en grupp som sitter i förarsätet längre. Det är en grupp som, lite förvirrat, konstaterar att fansen inte uppskattar dem lika mycket längre och som försöker att visa att "men, vänta, vi är tillbaka igen! NU spelar vi det ni vill ha igen!" Och, handen på hjärtat, hur Metal är det? Att stå och snegla lite försiktigt åt olika håll, att sätta ett blött finger i luften? För så håller man på under de kommande åren. "Turbo", med ett radiovänligt stuk som håller för exakt en låt. "Ram it down", ett tafatt försök att verka toofa igen. Och "Painkiller", där man tycks ha upptäckt att thrash blivit riktigt populärt, så varför inte köra lite dubbla baskaggar? Gruppens hårdaste skiva - men lik förbannat detta sneglande på vad som ska kunna gå hem. Judas Priest, som indirekt inspirerat hela thrashsvängen, försöker haka på i ungefär samma veva som thrash är på väg ut. *suck*
Detta hindrar ju inte att det blev en hel del hörvärt längs vägen. "Painkiller" är bra, väl värd att äga. Men personligen blir jag lite frustrerad av den. Det är aggressivt, men inte SÅ aggressivt. Det fanns redan då åtskillig annan Metal som var betydligt mer aggressiv och spännande. Fast för inbitna Priestfans var det säkert överväldigande att höra gruppen på det sättet, efter de närmast föregående pinsamheterna. I mina öron är det dock 70-talsskivorna som visar var plåtskåpet ska stå. Och hur avrundar man detta? Med att tycke och smak, det kan man mycket väl diskutera. Så länge man inte glömmer att det handlar om just tycke och smak. Alla har rätt!

Tänkvärda ord, och framförallt så rätt så rätt när det faktumet att man har olika smak och inget är fel. Det är sådana här saker som gör mig glad och stolt över att vara just rocker. Man kan ju faktiskt slå sig i slang med i stort sett vilken okänd snubbe/donna som helst under en rockkonsert och rätt snart föra en insatt och öppen diskussion om livets väsentligheter - så som om Judas Priest var bättre på 70 eller 80-talet.

Går du förresten själv och bär på en brinnande tanke eller en krönika och vill gästspela här? Bara att hojta till då! Jag finns finns på chief-rebel-angel@hotmail.com och tar mer än gärna emot bidrag till bloggen. Vill du sen ta ännu ett steg så söker på Werock alltid skribenter...!

Remasters: Judas Priest "Defenders Of The Faith"

Remasterssäsongen hösten 2012 är igång, och det är precis som brukligt Judas Priest som sparkar igång den. Tidigare har du fått "Painkiller", "Screaming For Vengeance" och "British Steel" som öppnare för hösten, och varför bryta en så god vana?
Denna gång - 1984 års klassiker "Defenders OF The Faith", en skiva som jag kan tycka är lite underskattad i just prästernas digra katalog.
Den är urstark, och här finns låtar som "Jawbreaker", "The Sentinel" och "Love Bites" - men ändå faller den nästan bort lite när man tänker på deras skivor, till förmån för exempelvis "British Steel".
Synd.
För grejen är att hela skivan är bra, det är inte bara de spår som sen kom att bli klassiker som är bra.
Man startar snabbt med "Freewheel Burning", bjuder på sväng i "Rock Hard Ride Free" och "Some Heads Are Gonna Roll", och visar hur man spelar brottartungt i både "Heavy Duty" och kanske framförallt det avslutande titelspåret.
Skivor som denna görs knappt längre!
Bandet är också i högform, KK Downing & Tipton spelar som bäst, Rob Halford når alla höjder utan att anstränga sig och Holland lirar som vanligt bra trumspel (trots att han ju hade lite olagliga böjelser, skulle det ju visa sig) och gör ett bra jobb i att tillsammans med Ian Hill (bas) lägga grunden för låtstrukturerna.

Extramaterialet består av en livetagning av "Heavy Duty/Defenders Of The Faith", tagen från Amerikadelen av just Defendersturnén, samt den tidigare outgivna "Turn On Your Lights", en halvballad från -85. Inget fantastiskt material, men ändå kul och helt okej - precis som i stort sett alla skivor i Judas Priest remastrade katalog.
En annan kul detalj är texten på baksidan.
Där finns en bild på bandets symbol Metallian, och denna text:
"Rising From The Darkness Where Hell Hath No Mercy And The Screams Of Vengeance Echo On Forever, Only Those Who Keep The Faith Shall Escape The Wrath Of The Metallian..."
Master Of All Metal

Ehh... jo... men visst. Luktar inte så lite black metal om det uttalandet va?
Inte alls som det Judas Priest jag känner, det som är närvarande på "Defenders Of The Faith".
Tur man har tron då...!

Remasters: Thin Lizzy "Black Rose"

Min relation till Thin Lizzy är av det där halvt avslagna slaget. Varje gång jag hört bandet har jag gillat dem (och, let's face it, med min och bandets ålder i vågskålen så är det lääääänge sen det hände för första gången), men det har aldrig varit den självklara besattheten och självklarheten att detta ska besätta min skivhylla som när jag träffat på band som Iron Maiden, Judas Priest eller AC/DC.
Länge nöjde jag mig med samlingsskivor.
Med tiden har ändå något hänt.
Sakta men säkert har det smugit sig in lite fler "vanliga" plattor med det irländska bandet.
Först ut i remastersserien får den här bli. Bandets kanske mest aktade skiva "Black Rose", ett verk så gott som något för att representera Phil Lynnots musik!
Här finns nämligen precis allt det Thin Lizzy gjort sig ett namn genom. Gitarrharmonierna i "Do Anything You Want To", balladen "Sarah", den irländska kopplingen i "Roisin Dubh (Black Rose) A Rock Legend" och det grymma svänget i "Waiting For An Alibi".
Man förstår att band som Metallica har hämtat mycket av sin inspiration av hur man komponererar och arrangerar låtar från just Thin Lizzy när man hör det här.
Ljudbilden är relativt avskalad men ändå snyggt "rockig", och dessutom rätt klar. Lynnots röst och basspel framhävs precis lagom mycket och väver ett snyggt fundament tillsammans med Brian Downeys trumspel - och, det är klart, besätter man gitarrpositionerna med Scott Gorham och Gary Moore så blir det bra. Både detaljrikt och kompetent.

Snyggt omslag är det också.
Extramaterialet består av ingenting, men det är okej i mitt fall. Är du ett fammalt Lizzy-fan har du förstås skivan sen tidigare, och då är det väl enbart den digitalt remastrade ljudbilden som kan locka. Har du däremot inte skivan så är det ett klockrent köp, och då spelar det mindre roll om du får extra allt eller inte. Det är själva ursprungsplattan du vill åt!

Fläskig Wacken-läsning

Slösurfar du runt såhär på kvällskvisten?
Söker lite efter nåt att läsa?
Bra.
Då ska du få det nu, i form av en fläskig artikel från årets Wacken Open Air!

Werock-kollegorna Ida och Mats har nämligen gått bananer och laddar på med en sammanställning av massor av spelningar.
Ozzy Osbourne? Check.
Helloween? Check.
Judas Priest? Check
Blind Guardian? Check.

Äh... vi gör såhär: jag slutar rabbla, och du ramlar in på själva artikeln istället.
Den hittar du här!

Remasters: Judas Priest "British Steel"

En del traditioner är bra. Till för att hållas.
En av dem är att Remastersserien alltid startar sin höstsäsong med en platta från Judas Priest - så även detta år!
Tidigare har bandets plattor "Painkiller" samt "Screaming For Vengeance" fått sina minuter i rampljuset, och nu är det dags för bandets kanske mest klassiska platta.
"Brittish Steel".
Plattan spelades in 1980, och bjuder på en sådan uppsjö av Priestklassiker att det är rent av löjligt. "Metal Gods", "Breaking The Law" och "Living After Midnight" såg till exempel dagens ljus för första gången i samband med utgivningen av den här skivan, och de har ju stått sig mycket bra sen dess. Hela skivan är dock fantastiskt bra, och låtar som "United", "Grinder", "Rapid Fire" och "You Don't Have To be Old To Be Wise" borde egentligen hållas högre än vad de kanske gör. Ibland kan det ju bli så, när man konkurrerar med resterande låtkatalog hos ett band som Judas Priest!

Den remastrade versionen som jag har innehåller två stycken bonusspår, det är låten "Red, White & Blue" som spelats in 1985 men inte platsat på någon anna skiva, samt "Grinder" live från USA-turnén 1980. Bra så egentligen, men denna skiva har förstås varit orsak till hyllnigar till höger och vänster. Bland annat finns en fläskig jubileeumsutgåva med massor av extra godis i form av dubbla CD-skivor och DVD-material. Har du inte skivan sen tidigare kan det ju helt klart vara värt att investera i den med en gång.

United, United, United we stand - United we never will fall!

Recension: Saxon "Call To Arms"

Ja, men jävlar vilken överraskning!

Att Saxon av årsmodell 2011 skulle ha det här i sig, det trodde jag aldrig!

"Call To Arms" är, förutom att vara snygg som fanken, ett stycke habilt, stabilt och solitt hårdrockshantverk. Visst vet jag att bandet numera gör skivor som är rätt bra, men ändå.

Att låtskrivarkapaciteten, tajtheten och Biff Byfords röst är så pass bra är egentligen ett under.

INledande och snabba "Hammer Of The Gods" är relativt banal även om den drivs av ett ganska läckert riff, och efterföljande "Back In 79" samt "Surviving Against The Odds" känns som klassiska Saxonspår som hyllar bandets ursprung. Så långt är skivan okej, men inte mer.

Det som händer sen är däremot det som sklijer agnarna från vetet.

"Mists Of Avalon" är tung och riktigt bra, titelspåret "Call To Arms" bjuder på halvballad med driven och tung refräng, och snabba svängiga "Chasing The Bullet" höjer pulsen.

Särskilt på "Call To Arms" - som återvänder i slutet i en ännu bättre version, med maffiga stråkar och orkesterarrangemang - är det tydligt att Biff förstår att han ska anpassa låtarna och sättet att sjunga till sina resurser.

Resultatet är riktigt riktigt bra.

"Afterburner" påminner mig faktiskt rätt mycket om Judas Priest, och det är inte fel i min bok, och sen har Saxon lyckats klämma in en stark avslutning med "When Doomsday Comes", "No Rest For The Wicked" och "Ballad Of The Working Man"

Faktum är att om man nu valde de 3-5 bästa spåren på Saxons senaste skivor och kompilerade dem till ett destillat så skulle det slå undan benen på i stort sett alla konkurrenter inom klassisk hårdrock.

Det tror man verkligen inte.

Nåväl, denna typ av musik kanske inte blir till en febrig besatthet hos mig, men jag förvånas ändå över hur bra det är, och spelar det gärna. "Call To Arms" ger mig faktiskt lite av samma vibbar som senaste skivan av Accept, "Blood Of The Nations".

Den kanske inte är riktigt lika bra, men det sätter ändå fingret på ett passande talesätt.

Gammal är äldst!

Du hittar skivan här om du är sugen på att lyssna. Och det bör du ju om du gillar denna typ av musik. Vill du köpa den så rekommenderar jag versionen i digipak med en extra CD som innehåller Saxon live. Snygg förpackning, bra extramaterial!

Betyget är i detta skede visserligen en svag fyra, men lik förbaskat en fyra.

Det är dessutom mycket möjligt att det här är en skiva som jag så småningom vill ha med i serie som den som pågår denna sommar - med skivor som ger mig associationer till händelser kopplat just till årstiden!

Bästa Spår: "Call To Arms". Förstås.

Saxon "Call To Arms" - 4

Åkessons nya rock'n'roll vin!

Det kom ett mejl i min inkorg nyss.
Det handlade om vin - och att Sweden Rock och Åkesson nu lanserar ett speciellt vin lagom till att festivalen drar igång.

- Vinet passar perfekt till Ozzy Osbourne och Judas Priest, två av årets festivalartister. Eller varför
inte prova det hemma tillsammans med en gammal Mötley Crüe eller klassisk AC/DC. I våra provningar har vi märkt att det passar till nästan all rockmusik, PET-flaskan gör det dessutom perfekt till sommarens grillfester, säger Pernilla Wadmark, produktchef Åkesson Vin.

Sista meningen i mejlet var av innebörden..."vill du provsmaka? Skicka dina uppgifter till mig!".
Sagt och gjort. Återkommer med rapport om hur det smakar tillsammans med alla de föreslagna artisterna...

Recension: Bullet "Highway Pirates"

Växjös stolthet Bullet är framme vid sitt tredje album där de blandar sin rock'n'roll-brygd av ingridienser som blivit över från AC/DC, Judas Priest och Accept. Den svenska kritikerkåren har tiagit emot skivan med ett mer eller mindre unisont jubel:

• Månadens album, 8 sidors reportage och vinnare i Juryn i Sweden Rock Magazine.


• "Redan vid en andra lyssning har albumet fastnat som ett utspottat tuggummi under min skosula." - Close-Up (9/10).


• "Hårt arbetande och ej kompromissvilliga svenska Bullet är värd all framgång som bandet rönt de senaste fem åren." - SvD (4/6).


• "Highway Pirates är likt föregångarna en väl sammanhållen platta och nu har de dessutom den goda smaken att såväl dra upp tempot som skita ner soundet en aning." - Gaffa (5/6).


• "Bullet har något som de flesta av dagens hårdrocksband saknar: en fantastisk sångare. " TT Spektra.


• "Highway Pirates är en skiva där attityden och helhetens engagemang talar högre än de enskilda låtarna. Och det är också där som Bullet träffar mitt i prick." - Aftonbladet.


• "Highway Pirates är en platta full av jävlar anamma som låter mer självsäkert och kaxigt än något gruppen gjort innan och den kommer definitivt att befästa Bullets ställning som ett av Sveriges just nu största hårdrocksband." - Smålandsposten (4/5).


• "Det heter ju att man ska smida medan järnet är varmt. Bullet är just nu glödheta och med sitt tredje album är det dags att en gång för alla lägga nationen vid sina fötter." - NWT.


• "Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte gilla Bullet. De har fått till helt rätt sound, krispigt och inte för mycket dist." - DT (4/5).


• "En kulkärve pansarbrytande hårdrockslåtar, som tränger in genom skallbenet och inspirerar till syndfullt leverne." - Kristianstadbladet.

Personligen anser jag att detta är komplett galenskap (speciellt partiska Smålandsposten, som hävdar att det är ett av Sveriges just nu största hårdrocksband... njaej.).

Den typ av musik som bandet spelar är sådan som lämpar sig mycket väl för en kryssning eller en öldränkt mindre klubblokal (inget fel i någon av dem), men som tarvar extraordinära kvalitéer för att orka sticka ut i längden. Det tredje albumet är svårt, och här står en klyka i vägen. Den ena grenen bär mot framgång och internationell karriär, den andra mot stagnation och ett liv som medelmåttigt band som ingen egentligen har något emot...men samtidigt inte heller älskar med passion.

"Highway Pirates" slår in Bullet på den senare vägen.

Detta är, i allt väsentligt, bandets svagaste giv, och flera gånger under mina lyssningar finner jag mig uttråkad och hoppar fram till nästa låt. Titellåten är direkt vämjelig, och spår som "Down And Out" och "Heavy Metal Dynamite" gör mig bara trött.

Räddarna heter "Blood Run Hot", "In To The Night" och "Fire And Dynamite". Stabila låtar som håller måttet, och där herr Hofer inte kraxar helt galet...

Generellt är Bullet helt okej i min bok. Musik som funkar att dricka öl till medan man lyssnar med ett halvt öra, men de når inte samma kapacitet som exempelvis Airbourne, och med den här skivan tycker jag tyvärr att bandet stagnerar och fastnar i sin egna image. De försöker så förtvivlat vara tuffa killar som festar, så mitt i allt glömde de själva hjärtat i låtarna, något som blir tydligt om man lyssnar på debuten "Heading For The Top" och jämför.

Du hittar skivan på Spotify så kan du bilda en egen uppfattning!

Bästa Spår: "Blood Run Hot". Fast den borde väl ha hetat "Caravan Woman" va, med tanke på refrängen?

Betyg: Jodu. Alltså, har du inte lyssnat på Bullet tidigare finns ingen som helst anledning att börja nu. Har du lyssnat på Bullet lite halvhjärtat tidigare finns ingen anledning att fortsätta. Är du ett av deras faktiska fans så ska du köpa plattan. Jag gillar musik som fångar mig - det är inte vad som ges här, och det är snubblande nära att detta blir ett bottenbetyg. Det hela räddas av ett fåtal spår som funkar bra.

Bullet "Highway Pirates" - 2

Remasters: Judas Priest "Screaming For Vengeance"

Den allra första skiva som skärskådades i Remastersserien på den här bloggen var Judas Priest bästa album "Painkiller". När det så är dags att starta om serien efter lite sommarlov så finns det ju ingen anledning att frångå ett vinnande koncept, alltså tyr sig Rebellängeln återigen till de brittiska giganterna. Denna gång avhandlas prästernas snyggaste skiva "Screaming Fpr Vengeance"!

Inledningen på den här klassikern från -82 är kanske det som plattan nått de breda massornas uppskattning för; "The Helion" tillsammans med ""Electric Eye" har funnits i livesättningen länge och räknas väl till en av bandets stora stunder tillsammans med låtarna "You've Got Another Thing Coming" och titelspåret som inleder b-sidan på vinylen.

Men.

Det är egentligen inte det som är grejen med "Screaming For Vengeance".

Det är alla andra låtarna.

Den här skivan är nämligen proppfull med lite mer lågmälda, högkvalitativa superba låtar.

Pärlor som kanske inte fått stå i centrum på samma sätt som bandets superhits, men som verkligen är bra och förtjänar sina 15 minuter i strålkastarljuset!

"Bloodstone", "(Take These) Chains", "Devil's Child", "Fever", "Riding On The Wind"... alla är de riktigt riktigt bra, och de tjänar verkligen på uppfräschningen i ljudet, de får en extra dimension av sväng över sig. Extramaterialet är låtarna "Prisoner Of Your Eyes", vilket är en halvballad som kanske inte platsade på skivan ursprungligen men ändå skulle ta plats på vilken som helst av bandets senaste skivor, samt en livetagning av "Devil's Child" som är helt okej.

Den gula bakgrunden på skivan, med stålfågeln på jakt ger mig dessutom alltid riktigt sköna vibbar; det är inte alls ovanligt att just den här skivan åker fram när jag är sugen på Judas Priest.

Att låtmaterialet är mycket bättre än vad gemene man kanske minns skadar ju inte heller!

Du hittar skivan här på Spotify eller så hasar du dig direkt till Record Heaven och handlar.

Recension Black Label Society, JORN, Iron Fate

Månadens recensioner är publicerade på Werock, och trots att det är sommar så finns ett gäng intressanta plattor att läsa om. För egen del har jag satt tänderna i en varierad skörd.

Black Label Societys kommande giv "Order Of The Black" har du tidigare kunnat läsa förhandsnoteringar om, nu ligger även den fullständiga recensionen ute här. Skivan släpps i andra halvan av augusti, och gillar du Zakks typ av musik kan jag avslöja att du har anledning att skruva upp förväntningarna.... Dessutom - intervju med mannen själv kommer på Werock inom en snar framtid!

Tyska Iron Fate debuterar med plattan "Cast In Iron", och detta är klassisk heavy metal. Sångaren är riktigt bra, och det är kraftigt influerat av akter som Iron Maiden och Judas Priest. Du hittar recensionen här!

Sist - men inte minst intressant - ut i raden av recensioner från undertecknads penna är hyllnings- och minnesplattan till Ronnie James Dio som Jorn står bakom. Första spåret är helt unikt skrivet för detta ändamål, och resterande del av skivan består av covers som hämtats främst från Ronnies solokarriär. Du hittar hela recensionen här.

Dessutom finns det gott om annan spännande läsning. Danzig och Hate Ammo t ex, samtidigt som du får båda intervju och recension av Eyecult - svensk black metal som verkar mycket lovande.

Hast iväg med en gång och kolla in själv. Du hittar alla månadsrecensioner här. Mycket nöje!