I Backspegeln: Symphony X

I somras släppte virtuoserna i amerikanska Symphony X sin kanske mörkaste platta "Iconoclast", och när den recenserades här på bloggen var nog de bestående tankarna:
1) Jävlar, vilket bra ljud de har fått till på skivan...
2) ...och visst är den lite sämre än förväntat, trots att den är bra?
Sen dess har den rullat lite då och då, och det har faktiskt kliat lite i fingrarna när det gäller önskan att göra en Backspegel på skivan.
Ovillig att låta det bli för nära i tid så har jag ändå hållit mig.
Till nu.
Nu är det dags, känner jag!
För det är ju såhär - Symphony X levererar.
Skivan är en liten koloss, och dte tar sin lilla tid för låtarna att smälta in. Dels för att de är så fyllda med detaljer, men även för att de faktiskt är jäkligt intensiva denna gång (ja, utom avslutande "When All Is Lost" då, en låt som för min del gått från att vara riktigt bra till att bli.. ja, lite tråkig och en av de låtarna jag oftast inte lyssnar klart på).
Och inledande titelspåret är helt enkelt makalöst bra och har lyft än mer med tiden.
När det begav sig balanserade skivan på fel sida av gränsen mellan betyget 3 och 4.
Idag vill jag nog lägga skivan på andra sidan det strecket, och diggar med på ett annat sätt.
Tiden läker alla sår, kanske?
I alla fall de som åtsadkoms av höga förväntningar, verkar det som, och nu håller jag nog skivan högre än vad jag först gjorde.
Så det kan gå...