Tvekamp: Watain "Sworn To The Dark" vs "Lawless Darkness"

WATAIN “Sworn To The Dark” vs “Lawless Darkness”
Få akter är lika engagerade i sin sak som svenska black metal-orkestern Watain. En total övertygelse om att deras väg är den rätta dominerar såväl livespelningarna som bandets skivor, och för egen del lockas jag väldigt av den svärta och känsla av mörk magi som omger såväl låtarna som gruppen. Jag har flertalet gånger hävdat att bandets senaste giv ”Lawless Darknes” inte riktigt är lika stark som föregående skivan ”Sworn To The Dark” (trots att just ”Lawless Darkness” sopade hem en klockren betygsfemma i sin recension…) men egentligen har jag kanske inte fog för det.

Det kanske bara beror på att den äldre plattan har hunnit med fler spelningar och har lyxen av att få mogna (ja, eller ruttna kanske, med tanke på den mängd kadaver bandet brukar omge sig med på scen) under längre tid.

Med tanke på att bandet spelar hemma i Sverige för tillfället kan det alltså vara läge att verkligen gå på djupet med detta, och ställa dessa två episka skivor mot varandra i en Tvekamp.
Som vanligt går vi in på ett antal olika kategorier som ställs mot varandra i ett gäng ronder, och där varje skiva föräras ett betyg mellan 1 och 5. I slutänden är det dags att summera hela rasket för att se hur Rebellängeln egentligen tycker – en sak som inte sällan överraskar skribenten själv!
Redo?
Bra. Då kör vi!

Rond 1 – Omslag
Den allra första ronden är också det första intrycket skivorna ger. Förpackningen, och det visuella som är omslaget. Enklast att konstatera när det gäller just Watain är förstås att bandet har en osvikligt god känsla för design och hur de vill gestalta både sig själva och sin image. Det gäller oavsett om man tittar på merch eller om man tittar på skivomslagen, och dessa två skivor är förstås inga undantag från den höga kvalitén.
”Sworn To The Dark” är en snygg scetch som verkligen passar musiken, och jag gilalr kombinatinoen och stilrenheten av den svarta bakgrunden, den röda treudden och djävulen målad i vitt. Enkelt, avskalat och effektivt, och dessutom får man ett helt knippe läckra bilder på bandet i den medföljande bookleten. Något maxpoäng blir det ändå inte, eftersom omslaget trots att det är bra inte riktigt är ett sånt man minns efter ett par år – i alla fall inte som ett av dem man vill rabbla upp som ett av de klassiska. En fyra får vi stanna på.
”Lawless Darkness” har ett helt annat tema på omslaget. Där föregångaren var uppenbar och enkel så är eferföljaren tvärtom ganska komplex och suggestiv, och trots att det ser ganska uppenbart ut så växer detta omslag ju mer man tittar på det. Den malström som drar ner betraktaren i det svarta djupet är snyggt och detaljrikt målad, och det här är faktiskt ett klassiskt omslag. Kreativt och innovativt, och just detta omslag känns helt naturligt Watain. Egentligen önskar jag bara att man hade struntat i att skriva ut skivans titel på omslaget, det känns lite synd att förstöra en så pass bra bild med lite futtig text…

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 2 – Inledningen
Vad händer efter den visuella kontakten?
Ljud, förstås. Och inledningen på ”Sworn To The Dark” innehåller knippet ”Legions Of The Black Light” (skivans starkaste spår i mitt tycke, och en av de bästa black metal-kompositioner som skrivits), ”Satan’s Hunger”, oljudet ”Withershins” samt ”Storm Of The Antichrist”. Fall på knä och tillbe, för det blir inte så mycket bättre än så. Perfekt arrangemang, alla riff på rätt plats och ett drypande mörker som kombinerar både piskande och stämning. Svagaste spåret är sistnämnda ”Storm Of The Antichrist”, men det räcker ändå till maxbetyget 5 för den inledningen.
”Lawless Darkness” svarar med ”Death’s Cold Dark”, ”Malfeitor” och ”Reaping Death”, en knippe låtar med helt olika karaktärer. Inledande ”Death’s Cold Dark” är i mina öron lite trist och ett betydligt svagare öppningsspår än sin konkurrent ”Legions Of The Black Light” (vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på de superlativ jag just strödde över den låten…), men efterföljande ”Malfeitor” väger upp det med råge. Även ”Reaping Death” är mycket bra, och på det hela är även öppningen på det laglösa mörkret väldigt bra, och det finns ingen anledning till inte dela ut maxpoängen.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Rond 3 – MIttpartiet
Skivorna innehåller 12 respektive 10 spår, men av de tolv låtar som finns på ”Sworn To The Dark” så är två av dem relativt korta instrumentala partier, så tittar man på mittpartierna blir det följande spår som serveras:
”Sworn To The Dark” bjuder på ”The Light That Burns The Sun”, titelspåret, ”Underneath The Cenotaph” och ”The Serpent’s Chalice”.
“Lawless Darkness svara på det med “Four Thrones”, “Wolves Curse”, titelspåret och ”Total Funeral”.
Inga dåliga uppställningar alls, och tittar man på ”Sworn To The Dark” så anser jag att det är ännu en femma som ska delas ut, och det ganska enkelt. Här finns inga svaga spår i den uppställningen, och en låt som exempelvis ”Underneath The Cenotaph” är helt enkelt jäkligt mycket bättre än vad man minns innan man lyssnar på den – det verkar nästan vara en förbannelse att släppa en skiva med bara bra låtar, det får även kanonspår att falla i skuggan av andra, mer framstående, låtar.
”Lawless Darkness” inleder sitt mittparti strålande. ”Four Thrones” och ”Wolves Curse” är förstås två kanonlåtar, men sen tycker jag att skivan går in i en liten dipp. Det instrumentala titelspåret är förstås inte dåligt, men det håller inte samma klass som de spår man serverats fram till dess, och ”Total Funeral” är i mina öron skivans sämsta låt. Totalt hamnar vi på en fyra ändå, då låtarna totalt sett balanserar ut varandra.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 4

Rond 4 – The End
Slutet är nära, kan man kanske säga. I alla fall på skivorna, och det är just slutet vi ska skärskåda nu.
”Sworn To The Dark” tar sin slutspurt med ”Darkness & Death”, mellanspelet ”Dead But Dreaming” och episka ”Stellarvore” – som bland innehåller gästsång från likasinnade så som Tobias Sidegård (Necrophobic) och Peter Stjärnvind (så sjukt många band att det har väl knappt han själv koll på). Slutet är inte riktigt lika överjävligt som tidigare skiva, men ändock bra, och en fyra känns som det naturliga betyget här. Även om det nog är med mersmak…
Slutet på ”Lawless Darkness” är för många synonymt med den episka och fantastiskt långa ”Waters Of Ain”, med gästsång av Carl McCoy från Fields Of The Nephilim, men det finns ju faktiskt fler spår. ”Hymn To Qayin” och ”Kiss Of Death” gör sällskap i den här fantastiska sprakande avslutningen, och att det ska bli maximal utdelning är egentligen helt självskrivet. Det är så vansinnigt vackert och mörkt och elakt och magiskt att håret reser sig på armarna när man lyssnar på det här. På ett bra sätt!

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 5 – Produktionen
Dessa två skivor har båda kommit till liv i den numera legendariska Necromorbus Studio här i Stockholm, där Tore Stjerna sitter vid spakarna. Trots att det bara är ett par år mellan skivorna så tycker jag ändå att det skiljer sig en del mellan skivornas ljudbild.
”Lawless Darkness” känns mer kompakt, och som om man haft ambitionen att fylla varenda skrymsle med ljud. Med tanke på hur bandet har framställt sig och sin skapandeprocess i intervjuer så får man känslan av att ”Lawless Darkness” är mer av en vrålande malström, en storm av röster och ljud medan föregångaren är mer inställd på att lyssna på mörkret. Tomma ekon, svart hål.
Båda skivorna har bra ljudbilder för black metal och kan nog stå som föregångare för hur man levererar både rensande och känsla med en lagom skitig ljudbild utan att göra avkall på klarheten som gör att man faktiskt kan urskilja de olika instrumenten, men personligen gillar jag stämningen som råder på ”Sworn To The Dark” mer.
Istället för en rytande storm så får jag känslan av att sakta gå i en mörk katakomb, droppande vatten på avstånd och helvetets makter som andas i bakgrunden. Tystnaden ger en extra dimension av ondska, och jag anser att den produktion och ljudbild bandet och producenten hittade på just denna skivan är en av de bästa som någonsin producerats på en black metalskiva.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 4

Rond 6 – Titelspåret
Med ett band som lägger så mycket vikt vid låtarnas titlar, skivans utseende och hur musiken har kanaliserats till dem så anser jag att det är värt att titta noggrannare på hur man väljer att döpa sitt verk. Båda skivorna har titlar som kan ses som större än ”bara” ett namn, då de mer liknar en manifestation, men extra intressant är det att det finns ett titelspår på båda skivorna. Man har alltså valt att låta hela verket få namn som samklingar med en av låtarna, något som egentligen inte alls är självklart – och som därför berättigar till en egen kategori i denna Tvekamp.
”Lawless Darkness” är en instrumental historia, och på sätt och vis känns det mycket passande att just ett sådant spår får ge sitt namn till skivan. Samtidigt grå det inte riktigt att komma ifrån, detta är inte ett speciellt bra spår om man jämför med resterande skiva, och jag skulle faktiskt vilja dela ut det hittills lägsta betyget i denna Tvekamp… 3, alltså, även om det är med mersmak.
”Sworn To The Dark” är en helt annan historia, och känns stundtals nästan som en kampsång. Det är ett bra val av titellåt, en riktigt bra låt som har ett budskap som sätter sig. Eller, hamrar in budskapet. Dessutom smittar refrängen av sig sådär så att man går runt och nynnar på den felra timmar efter att man hör låten…

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 3

Rond 7 – The Epic End
De två skivorna som ligger under lupp just nu har en liknande struktur i slutet – en relativt lång och episk avslutning som ger känslan av fortsättning bortom skivan. På ”Lawless Darkness” är det ”Waters Of Ain” som avslutar, medan ”Stellarvore” avslutar ”Sworn To the Dark”, och det är lite intressant att det är dessa båda spår som tilldragit sig gästspel från andra sångare än Erik Danielsson. Knappast någon slump (det känns ju faktiskt överhuvudtaget inte som om det finns något som heter slumpen när det gäller just Watain…), och därför föräras just detta sista episka stycke en egen kategori i denna Tvekamp.
Och. Den klara fullpoängaren är förstås ”Waters Of Ain”. Sällan eller aldrig har ett black metal-band hittat så rätt i ådran över svart energi, och avslutningen med denna låt i samband med spelningen på Klubben för ungefär ett år sedan är fortfarande bland det bästa jag någonsin sett live. Dit upp når inte riktigt ”Stellarvore”, trots att det är ett mycket bra spår som känns som en lämplig avslutning av ”Sworn To The Dark”. Den låten har där hamnat på rätt plats, och det är rätt pusselbit på skivan.

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 8 – Bandets prestation
I samband med recensionen av ”Lawless Darkness” så skrev jag följande: Att följa upp kritikerrosade och allmänt hyllade "Sworn To The Dark" var något som jag undrade hur bandet skulle kunna mäkta med, men det står efter den här uppvisningen helt klart att de har kontakt med makter som släpper lös en kreativitet och ärlighet som lyser som en fyrbåk över en hel värld.
Watain är ett band på uppdrag, och med ett mål i livet. De vill fördärva världen och ser kommersiell framgång som ett bra sätt att nå fler förtappade själar – utan att de behöver kompromissa med vilka de är. Ett faktum som ju t o m tagit bandet till en Grammis, hur märkligt det än kan tyckas. Så, intressant är alltså att se hur bandets insats på de två skivorna ter sig, och då menar jag både den faktiska prestationen rent musikaliskt likväl som den känsla man lyckas förmedla.
”Sworn To The Dark” känns som en enklare skiva rent musikaliskt. Det beror både på att låtarna är mindre kompakta, och att de snirklar sig fast lättare hos lyssnaren, medan efterföljnde ”Lawless Darkness” vilar tungt på sin episka känsla och totala övertygelse. Jag tycker som nämnts att de två skivorna är relativt olika i sina styrkor och eventuella svagheter, men gillar dem förstås riktigt många ändå. Man kan, i båda fallen, känna den inre glöden och att detta verkligen var det absolut bästa bandet kunde prestera, och även om jag har hört bättre musiker rent tekniskt så är just känslan oerhört svår att slå på fingrarna.
Den totala insatsen avseende musik, lyrik och att brinna för sin sak ger förstås maximala poäng till båda dessa skivor!

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Rond 9 – Rebellängelns Känsla
Den sista ronden är, som brukligt, en luddig historia som mest handlar om vilken känsla jag personligen har för respektive kombattant. I detta fall tänker jag inte lägga ut texten så speciellt mycket, det står redan i inledningen klart att jag har för mig at det är ”Sworn To The Dark” som jag tror är min favorit – men båda skivorna framstår som moderna klassiker och ger mig rysningar av välbehag när de spelas. Givetvis ska de båda belönas med det maximala betyget 5, och om det sen finns små skiftningar inom det betyget så är det av underordnad betydelse…

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Sammanfattning
Okej, dags att räkna. Som vanligt har jag inte någon som helst koll under tiden jag skriver (det tar dessutom ofta ett par dagar för en sådan här Tvekamp att växa fram, jag skriver någon kategori lite då och då), så slutresultatet är alltid spännande.
Och, det slutar…

”Sworn To The Dark” – 42
”Lawless Darkness” – 41

Vafan? Nästan oavgjort, men en liten liten övervikt till den tidigare skivan? Jag trodde nog innan att det skulle skilja mer poäng, faktiskt, speciellt som det blev en hel del kategorier denna gång. Nå, där ser man – det är väl helt enkelt så att ”Lawless Darkness” är bättre än vad jag tänker när jag inte lyssnar på den…!