Två killar.
Snart 2 och 4 och ett halvt.
De är, tillsammans med barnens mor och tillika min hustru, helt fantastiska och jag anser att det är en ynnest att jag får följa med på resan och se dem utvecklas som individer.
Tanken om att jag faktiskt kommer att påverka dem, och sända med dem attityd, moral och värderingar är lika häftig den, och överlag vil jag verkligen låta dem växa på egna premisser.
Vill de inte spela hockey så ska de inte behöva det, trots att jag skulle gilla det.
Vill de spela piano eller teater så ska de få göra det, trots att det inte varit min val.
Jag försöker också, trots min krönika om hur man den musikaliska uppfostran är planerad, att låta dem välja själv när det gäller musik. "Dansa/Pausa" är lika okej som AC/DC, rent övergripande sett och ur ett korrekt perspektiv.
Men.
Det är bara att erkänna.
Jag försöker verkligen att indoktrinera dem.
Inte bara den här generella modellen som innebär att det i bilen spelas distad musik och att det i bakgrunden mer eller mindre konstant spelas hårdrock, utan den mer direkta sorten.
Som igår.
Då drog jag igång den enskilda låt som antagligen står bakom flest hårdrockare i den moderna världen.
"Woe to You Oh Earth and Sea
for the Devil sends the beast with wrath
because he knows the time is short
Let him who hath understanding
reckon the number of the beast
for it is a human number
its number is six hundred and sixty six..."
Jag hade ett tag tankar på att köra detta som ett Citat, men det blir inget med det. Det blir såhär istället.
För det är som min gamla barndomsvän Mattias en gång sa när vi lyssnade på just den låten "Number Of The Beast" i hans stuga uppe i obygden i Skelleftetrakten (vi kan väl ha varit en 10 år eller så)... "det går inte att inte gilla den".
Jag tror det är så.
Är man kille så kan man liksom inte värja sig.
Mystiken i inledningen.
Drivet i riffandet.
Dynamiken när basen och trummorna kommer in.
Själen som Dickinson visar på i sången.
Det. Träffar. i. Hjärtat.
Man kan fundera över vikten av en låts inledning generellt (hade "Number Of The Beast" blivit lika klassisk utan den talade inledningen, eller Black Sabbaths sjävbetitlade titellåt från debuten lika legendarisk om den inte hade startat med sitt kusliga regn och klocka?), men det är en annan diskussion.
Idag får jag erkänna att jag aktivt försöker indoktrinera mina barn att gilla Iron Maiden - och med världens antagligen bästa verktyg får det effekter.
"Number Of The Beast".
Inlägg
Javisst är det så, jag som då har två små tjejer så är motståndet lite tuffare, men visst ska det ska få välja sin väg, dock blir den påverkad av undertecknad med detaljer i vardagen där musiken står för största delen, även om det spelas lite "Dansa/Pausa" imellan åt. En grej som jag upplevde som var ganska coolt, var för ett par år sedan när den lite äldre tjejen fick välja mellan två t-shirtar, en rosa med en fluffig text om "Girl Power" eller en Iron Maiden t-shirt med "Eddie" på, gissa vilken hon valde :)
SvaraRaderaDet kan vara världens coolaste intro, en liveskiva med maiden sitter i stereon i bilen sen ett par veckor, det har blivit många lyssningar på nämnda låt :) Dock är introt inte riktigt lika coolt på svenska, men fortfarande det enda jag kan citera från bibeln.
SvaraRaderaMen ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.
Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.
Själv har jag redan börjat indoktrineringen med att sätta lurarna mot magen, inte min då :)
Underbart inlägg och tanke och jag hålelr med på alla punkter!
SvaraRaderaHåller med fullt ut. Den stora tjejen (6 1/2år) blandar själv hej vildt i sin låtlista på Spotify. Allt från Eric Saade till Lamb of god. Den lilla (9 mån)lyssnar på Imse Vimse Spindel med Gävel, rockar loss fullständigt till Hit the lights med Metallica, gungar med i allt som låter rytmiskt.
SvaraRadera