skip to main |
skip to sidebar
...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
- Ratt "Out Of The Cellar"
- Quiet Riot "Condition Critical"
- Queensryche "The Warning"
- Venom "At War With Satan"
- Europe "Wings Of Tomorrow")
- Anthrax "Fistful Of Metal"
- Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.
Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!
Min första kontakt med Kalmaritiska Cain blev kanske inte helt lyckad.
Det var en god vän till mig som känner alla i bandet som bad mig tycka till om deras debut-EP "Tethys". Jag kände ingen av dem, och man kan nog minst sagt säga att jag gick överstyr.
Totalt anal genomgång, med kommentarer på sekundnivå på varje låt.
Jo.
Jag vet.
Det där med måtta, takt och finess...
På något sätt skickade de dock inte hyrda torpeder i min riktning, och med tiden kom vi att träffas, i alla fall sångaren Patrik Stomberg och jag, genom denna gemensamma bekanta (hej Zappzott!).
Andra fullängdsgiven "A Master Clockwork" föll mig mycket bättre i smaken, och den har bland annat resulterat i en kortare intervju på den här bloggen. Den har även hittat sin väg in i Rebellängelns iPod och loggar speltid då och då, och vad bandet kanske inte vet är att jag dessutom plockat låtar (bl a "Red Water") därifrån till "blandskivor" som sedan lämnats på det företagsgemensamma gymmet på min förra arbetsgivare.
Med andra ord - den skivan föll mig i smaken mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat tro med "Tethys" och dess genomgång som avstamp för vår relation.
Så landade då i dagarna nya "Beyond The Wall", och min första kommentar och tanke i samband med att jag tryckte play var att de måste ha bytt medlemmar.
Där föregångaren hade ordet "progressivt" som ledstjärna så är detta betydligt rakare och "pang på".
Där förr man kunde höra att band som Queensryche var husgudar så luktar det mer klassisk power metal och stundtals inte så lite Iron Maiden (lyssna på plocket som kommer runt tvåminutersstrecket in på titelspåret så är du med på vad jag menar!).
Det visar sig att man faktiskt har bytt medlemmar. Eller, en av medlemmarna.
Gitarristen Pontus Lundin har lämnat bandet och ersatts av "nygamla" Kim Hagström (som faktiskt en gång i tiden var med och startade bandet) - men det har påverkat låtskrivandet mycket.
Och det märks.
Personligen tycker jag att det är rätt bra, fanns det en svaghet med "The Master Clockwork" så var det väl att det ibland kanske blev lite för ambitiöst - alltså, nästan för "stora" tankar och därmed svårt att dra vissa låtar i mål på ett bra sätt.
Så är det inte här, och jag tycker spår som "Lost" (framförallt refrängen), "Ceasar" och titelspåret sätter sig snabbt och bra. Det är också ett bra val av just titelspår, jag tycker nog att det är starkaste låten på skivan (ja, texten berättar historien om The Wall från Game Of Thrones).
Totalt 7 låtar får man, och eftersom det nu är rakare och mindre krångel så innebär det ganska kort speltid.
Jag är fortsatt förtjust i Andreas Grauffmans trumspel för övrigt, jag tycker det utgör en fin grund för bandets övriga prestationer. Musikaliskt och sångmässigt märks det också att medlemmarna har spelat längre och på något sätt har hittat sin nivå - känslan som förmedlas är att man har ganska bra självförtroende.
Dessutom är produktionen bra.
Det knepiga då?
Ja, ska vi vara krassa kommer Cain - i nuvarande form, förmåga och satsning aldrig att bli en världssensation som får åka jorden runt på turné. Därtill räcker det inte, trots att man onekligen besitter charm och låtskrivarförmåga. Konkurrensen är helt enkelt för hård, och bandet sticker inte ut tillräckligt mycket.
Det är lite som när undertecknad faktiskt insåg att jag aldrig skulle bli NHL-proffs, eller ens Elitseriespelare, i ishockey - men att jag älskade sporten ändå, och att det var just den kärleken och glädjen som gjorde det värt allt släpande och kämpande.
Jag är bergsäker på att Cain älskar musiken och bandkänslan, och att det är det som är själva syftet med allt-
Det är den känslan "Beyond The Wall" förmedlar, och visst kommer den att leta sig fram till speltid i min iPod den med.
Du har Cain på Reverbnation, men i skrivande stund ligger inte hela "Beyond The Wall" ute där, enbart en teaser. Du får väl börja där, helt enkelt!
Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...
Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.
Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.
Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.
Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.
Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!
Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...
Hur som helst... lördag.
Vilken känsla!
Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.
"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:
1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"
...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.
Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.
"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt,
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica
Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...
"A maiden is screaming.
The horned priest is risen
Let now the sabbath begin!!"
Lite blasfemisk heavy metal med thrashiga förtecken, kan det vara något så här i juletider?
Texten ovan står tryckt på baksidan av Satan's Wrath andra album "Aeons Of Satans Reign", och sammanfattar väl ganska väl det tema och den lyrik som plattan innehåller.
Musikaliskt är det klassisk heavy metal som hämtar lika mycket anda från Slayer som den gör av King Diamond eller för den delen Iron Maiden.
Driven metal som ibland slår mot dödsthrash, och ibland slår mot melodisk och klassisk gammal NWOBHM.
Låtarna heter saker som "Only Satan Is Lord" (med ett riktigt skönt intro som sparkar igång hela skivan), "Die Whiteh Witch Die" (plattans bästa spår), "Archfiend" (med svänget från helvetet) och "Lives Of The Necromancers (som var sättet jag upptäckte skivan, den spelades av Jarno på A Fair Judgement fast på Facebook, något han sedermera följt genom att placera skivan under lucka 16 på sin blogg).
Omslaget, bookleten och hela paketeringen kommer i svart bakgrund, röd text och är helt fullsmetad med upp-och-nervända kors, korsfästa snickare och allehanda symboler för Satan själv.
Bandet - från Grekland, om jag förstår saken rätt - frontas av Taz Danazoglou (Electric Wizard) som enligt konvolutet hanterar "sepulchral voice", och faktum är att det här ligger lite av nyckel i om du kommer att gilla skivan eller ej.
Sången är nämligen lite speciell, och han gör sitt absolut bästa för att grymta och låta så elak som möjligt, med resultatet att han låter som en ohelig korsning mellan Lemmy från Motörhead, Abbath från Immortal och Pest från Gorgoroth. Det låter fan inte bra jämnt, men efter ett par varv inser man att det låter passande - vilket givetvis inte är samma sak.
Kan du köra skivan ett par gånger och förlika dig med sången så kommer du efter en stund att finna att det är precis såhär det ska låta när just den här musiken ska spelas, och då har du en riktigt fin stund framför dig.
Dessutom är allt gjort med inte så lite glimten i ögat.
Resterande delar av bandet presenteras med följande sysslor:
Stamos K: lead curses
V: stringed vengeance
Costa: Basstard
Nathan Perrier: open casket
Du fattar att detta är en skiva du måste kolla in, framförallt som hela den här totalt överdrivna och lätt humoristiska djävulsdyrkan kombineras med vad som - som vanligt - är absolut viktigast: bra låtar.
Att dra på inledande och tidigare nämnda "Only Satan Is Lord", eller "Satan's Blood, Lucifer's Fire" är samma sak som att be om att få ett stycke adrenalin och inspiration i träningslokalen - som man kan nynna till (min hustrun tycker det är så där kul när jag gnolar på rader som "bow to your knees, now say the oath - only Satan is lord" hemma samtidigt som jag steker mamma Scans köttbullar till ungarna). Att få avsluta en dag med långa titelspåret "Aeons Of Satan's Reign" i lurarna, liggande i mörkret är ett fantastiskt sätt att sjunka in i sömnen, och bäst av alla spår är "Die White Witch Die".
Då blir det allsång.
Länge funderade jag på om jag skulle ha med den här skivan i mitt hemliga projekt, dvs att skriva om den som Veckans Tips och schemalägga publicering till någon gång i vår, samt addera den till listan över tilltänkta offer inför kommande Hårdrockskväll 2014, men det föll på några saker.
Dels är faktiskt hela våren intecknad (!) med sådana färdigskrivna tips redan, dels är jag mer eller mindre på det klara över hur mina val för Hårdrockskvällen kommer att se ut (och där passar inte Satan's Wrath in denna gång) och sist men inte minst så ville jag helt enkelt dela med mig redan nu av detta.
Detta är - ännu en - kandidat till årsbästalistan, även om jag i skrivande stund inte riktigt tror den håller hela vägen.
Men den är bra. En given betygsfyra, faktiskt.
När man kommit till stadiet att man gillar sången istället för att man stör sig lite på den.
Bästa Spåret heter som nämnts "Die White Witch Die", men samtliga 8 spår är bra och rockar hårt.
Du hittar skivan på Spotify här, så kan du också ropa in julen i den Ondes namn!
Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign" - 4
Okej, min vänner - detta är säsongens sista Citatet, och det blir en sprakande final.
Jag tänkte att vi skulle slå ner lite i det som dragit igång på allvar den gångna veckan.
Kriget.
Festivalkriget.
Det sprakar om festivalbokningarna, och den ena dagen lanseras en ny festival som headlinas av Metallica och Slayer, medan nästa dag bjuder på Iron Maiden till Bråvall med hälsningen om att detta är sista gången vi får höra dessa låtar live. Och mitt i allt står Sweden Rock med Black Sabbath.
Jo.
Jag förstår att tidningarna redan brakar på med jämförelser.
Det ska vi nästan göra här med, fast utan att värdera akterna.
Istället ska vi klippa till med ett knippe Citat, och vi gör vi som brukligt?
Börjar med förbandet?
Visst, bilden är gammal (1986), men håll med om att det ger mer känsla än den här från 2013?
Samma pose, mer eller mindre, men den övre har spikarmband.
Spikarmband är bra.
Spikarmband är för alltid förknippade med Slayer efter videon till "War Ensemble".
Och så här säger de kvarvarande medlemmarna:
"Jag har aldrig slängt ut en teve genom något hotellfönster.
Men jag har slängt ut en mikrovågsugn. Jag tyckte det var coolare."
Kerry King, Slayer
"Det är fint att kunna le när man sjunger om död och mord och att slakta bebisar."
Tom Araya, Slayer
Sen då - huvudakten.
Metallica.
Det går inte att förneka att det är en cool bokning, och att det gör "by request", så hur mycket jag än tycker att bandet på gamla dar har blivit rätt trista så får man ge dem att de jobbat sig till framgången genom åren.
De två starka ledarna säger då så här:
"De yngre killarna klagar när de måste spela 30 gig.
Vi brukade spela 150 i sträck tvärs över USA.
Ingen spelar i Huntsville, Alabama eller La Crosse, Wisconsin, längre.
Vi har varit där och gjort vårt jobb.
Du måste kämpa vidare hålla käften."
Lars Ulrich, Metallica
"När folk börjar imitera dig, då vet du att någonting är på gång."
James Hetfield, Metallica
Okej.
Därifrån går vi till vad som väl får anses vara huvudkonkurrenten i år.
Bråvalla med Iron Maiden, trots att bandet spelade i Stockholm så nyligen så har man ju en förmåga att fungera extremt bra i Sverige.
Det lär väl sälja biljetter den här gången också...
Bandet är ju extremt pålitliga live, och med tanke på den mysfaktor man har (alla får vara med i bandet igen, vi åker runt med vårt egna plan och spelar fotboll och hårdrock för massorna..typ) så kan man nästan glömma att det en gång i tiden måste ha varit lite kontroversiellt att släppa en skiva och en låt med namnet "Number Of The Beast".
Två bra citat hämtar vi från bandet:
"När folk ser vår logga tror dom omedelbart att vi är ett gäng bloddrickande djävulsdyrkare.
Och det är vi förstås också."
Adrian Smith, Iron Maiden
"Jag har bara ägt ett par spandexbrallor i hela mitt liv"
Bruce Dickinson, Iron Maiden
...jo. Säkert.
Jag vill minnas att jag minsann sett bilder på såväl svartvitrandiga spandexbrallor som svarta sådana.
Om det nu är spandex, Det kan ju vara "vanliga" tajts. Och det är ju visserligen inte säkert att han ägde dem själv heller, för den delen...
Hur som helst, vi ska ta ett till Citat för att likt TV4 lite smidigt glida över på nästa band:
"Hon är helt klart spritt språngande galen."
Bruce Dickinson om Sharon Osbourne
Sist ut är kanske det mest stabila gänget och stabila festivalen.
Sweden Rock har en egen publik, ligger längre från de andra platserna och kommer med säkerhet att sälja fullt. Om man inte redan gjort det.
Dessutom har man betongstabila Black Sabbath att luta sig mot i "kriget".
Det är ju numera en koloss vars största risk och rubriker kommer från kamp mot prostatacancer - men en gång i tiden var det annorlunda.
Främst med tanke på frontmannens liv.
Detta Citat är hämtat från tiden när han var soloartist, men det påminner oss alla om att vad än dagens rockstjärnor hittar på så har Ozzy redan gjort det. Fast lite värre...
"Jag fick ta rabiessprutor efter att ha bitit huvudet av den där fladdermusen. Men det är okej.
Fladdermusen fick ta Ozzysprutor."
Ozzy Osbourne
Pust!
Det var väl en god kavalkad att avsluta säsongen med?
Hoppas ni gillat Citaten, och som vanligt finns det fler i Arkivet om du vill skratta, förfasas och gråta.
...vänner, det är ungefär mitten av november och jag har sett att ett flertal av mina bloggande kollegor kört igång sin sammanfattning av året. Genomgångar av vilka skivor som varit bäst, störst och vackrast - listor som är en ren fröjd att ta del av och som dessutom är temat för nästa nummer av de "stora drakarna" Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine.
Motsvarigheten på denna blogg kommer att bli... inget.
Nada.
Om det föregående år varit en hel del sådana genomgångar så blir det i år inget av det, möjligtvis en snabb koll på vilka skivor jag faktiskt vet att jag missat eller inte hunnit med att lyssna in mig på, men annars kommer jul- och nyårspubliceringen att följa ett ganska strikt mönster.
Det blir en Tvekamp på julafton.
Det blir en genomgång av vad som varit bäst detta år i mellandagarna, delat på ett inlägg som avhandlar musiken och ett inlägg som tar hand om resten.
Det blir en publicerad årsbästalista på Nyårsafton.
Precis som vanligt.
Men det blir ingen genomgång över vilka skivor som är heta i racet efter en plats på just den där topplistan.
Som det ser ut blir det däremot en längre topplista, lite av samma tanke som en viss Metal Bastard som kör Topp 30 varje år, ett inlägg som faktiskt innebär en av mina personliga höjdpunkter varje år då det brukar finnas ett helt knippe guldkorn att hitta.
Sannolikt blir det ingen kristallkula heller, det inlägg som brukar ligga i början av året och sammanfatta lite mer eller mindre seriösa förhoppningar för det kommande året... men det får vi se. Det kan bli så att jag är för exalterad över kommande alster (bland annat ska ju Gorgoroth släppa "Instinctus Bestialis" och Behemoth "The Satanist" tidigt nästa år... och dessutom har Opeth aviserat nytt album till våren, som enligt Åkerfeldt kanske inte blir dödsigt men ändå hårdare än "Heritage") och inte kan hålla mig, men tanken som det är just nu är ändå att istället försöka hantera de släppen när de väl kommer.
Dessutom händer andra saker.
Besatt-serien kommer att gå i graven.
Det blir två skivor till, sen kommer serien att försvinna.
Jag leker (som vanligt vid den här tiden på året) också med att låta Citatet gå i graven, men skillnaden mellan dessa två serier är i huvudsak hur krävande de är.
Besatt har varit kul, men tagit såväl tankemöda, tid som en del vånda i anspråk.
Citatet rullar lite av sig själv och är ganska lätt att skriva.
Den ena kommer att försvinna just för att jag inte hålla den vid liv med den stringens jag tycker en serie ska ha, den andra ligger i riskzonen för att det tvärtom är nästan lite för enkelt och kan bli...rutin.
Vad tycker ni om Citatet?
Vill ni ha serien kvar, och i vilket format i så fall?
Kvar blir dock Veckans Tips och Record Madness, så långt är klart.
Kvar blir också recensioner och tips om skivor.
Återkommer gör Lördagslyx, tänker jag. Jag har ett knippe inlägg jag vill göra i den serien (den bärande idén där är att det är ett längre inlägg som publiceras på lördagkväll runt 7-tiden, och som ger er läsare ett lite udda inslag att sjunka ner i på kvällskvisten), bland annat ska vi dyka ner i 70- och 80-talets skivförsäljning, tröjmerch och lite andra "spaningar", men det kommer inte att bli den strukturerade publiceringstakt som andra serier har hållit med nya inlägg varje eller varannan lördag.
Därför undrar jag lite om vad du skulle vilja se och läsa?
Jag leker med tanken att göra en fortsättning på "Metalbloggen lyssnar på..." som publicerades i samband med Iron Maiden-spelningen i somras, eller att göra en genomlyssning av de olika skivbolagen som är verksamma inom genren och deras stall, men jag har inte bestämt mig.
Trenden med gästbloggare är också intressant, som bekant har ju undertecknad härjat runt lite på Tune Of The Day under flaggan The Rebel Angel Ramblings, och lite lockad är jag över att ge andra chansen på den här siten.
Det beror lite på vad och vem, eftersom jag egentligen inte har något koncept eller någon filosofi runt det.
Så.
Kära läsare (ni är ändå en del, under detta år har antalet besökare ökat stadigt och i skrivande stund brukar ni vara en 3-4000 besökare i veckan som kikar in) - frågan är lite öppen här.
Om det är närmar sig slutet av året och det är dags att önska sig julklappar...
...vad vill du helst av allt läsa det kommande året på den här bloggen?
...det är nu 2 månader kvar till Hårdrockskväll 2014.
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.
Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"
...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes".
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.
------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"
Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".
---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"
...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!
----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"
Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"
Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"
Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"
Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela.
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...
I somras byggde jag om skivhyllan, från version 1.2 till 2.0 (version 1.0 var en enkel Billy, som sedan i två etapper fått utökningar via Benno samt ovandel, så därav benämningen 1.2....).
Du kan läsa om det i den här specialversionen av Record Madness.
Nu står dock höstmörkret inför dörren rejält, och det betydde igår att den gamla devisen "let there be light" skulle uppfyllas.
Resultatet ovan.
Rätt enkel lösning, men ändå bra.
Skivhyllan är alltså på version 2.1 kan man säga nu.
Notera kan man också att det ligger två föremål lite på undantag i förgrunden.
Det ena föremålet är Klas Ericssons bok "Sex, droger och Tinnitys - Satansverserna", och det andra är Mgła-plattan "Groza".
Det första föremålet innebär att på söndag får du premiär av Citatet igen, och det blir denna gång fokus på ganska enkla och slagfärdiga sådana.
Det andra föremålet betyder att jag kommer spisa bra musik idag, varken mer eller mindre.
Jag brukar göra så på kvällen - gå igenom hyllan lite enkelt, se om det finns något speciellt som lockar inför morgondagens liv och i så fall plocka fram det så att det ligger och väntar.
Lite som jag förstått att en del modeintresserade kvinnliga bloggare gör med kläder.
Det är lite så vi jobbar, Kendra, Blondin-Bella och jag.
För övrigt v'rt att notera i det Obama-förlamade Stockholm:
Omröstningen av bästa låten i den här serien är avslutad:
...och enkel seger gick till "Burn" med Deep Purple.
Ganska få röster faktiskt, bara 24 stycken, men det kan ju bero på att man dels inte ser det fältet om man surfar med mobil, och dels på att omröstningen inte pushats speciellt mycket.
Deep Purple "Burn" - 9 röster
Dio "We Rock" - 4 röster
Mastodon "Iron Tusk" & Iron Maiden "Number Of The Beast" - 3 röster
Där har du toppen. Resten av poängen fördelade sig lite si och så.
Har du andra ämnen du vill ha belysta i en Rebel Angel Rambling så tipsa mer än gärna om det!
Igår lades det sista inlägget ut.
Det i min serie av gästinhopp på Tune Of The Day.
I tur och ordning har jag avverkat:
...och som ett led i en eventuell uppföljning (jag vet inte om det blir av, Stones har sagt att jag är välkommen tillbaka och jag tror inte att han gör det bara för att det innebär att han får semester...) undrar jag några enkla saker.
a) har du uppslag på vad du skulle vilja läsa i ett sådant inhopp? En Rebel Angel Rambling?
b) vilken av låtarna är bäst (röstning till höger på bloggen!)
Nu till något helt annat.
Minns du Lördagslyxen "Malt, humle, jäst och distade gitarrer"?
Förra sommaren rullade en liten uppföljning till den, med en ny öl & skiva i fokus varje fredag. Jag funderar nu på att samla ihop dem till ett inlägg så att det blir enklare att läsa, samt kanske skriva del tre.
Del tre blir i så fall med enbart rock'n'roll-öl, skulle jag tro.
Som den här.
Iron Maidens "The Trooper" samt "Piece Of Mind".
Saken är bara den att.... i så fall behöver jag lite hjälp av dig.
Vilka sorter finns det, egentligen, att få tag i nu?
Som man kan köpa på sig för att bygga ett sådant inlägg. Det tar ju ett tag att få en sådan sak klar, jag får liksom samla bilder och intryck under en längre tid för att sedan publicera allt en lördag - men det är lika bra att börja.
Förresten - låt oss inte begränsa oss till hårdrocksöl.
Har du bra tips på en öl (som faktiskt går att få tag i relativt lätt för en som inte orkar flänga runt hela världen) eller två som passar väl när sensommaren så sakta släpper sitt grepp så tar jag gärna emot det med.
Jag är inte knusslig.
Bara svamlig.
Fortfarande... :)
Måndag. Kanske jobbar du, kanske har du semester.
Tur då att det är mitt-i-månaden på Werock också, vilket betyder recensioner.
För egen del har jag presterat två stycken, en live platta med Dio och holländska The Devil's Blood med sitt farväl.
Diametralt motsatta upplevelser, kan man nästan säga. Tillsammans lyckas de skrapa ihop 11 betygspoäng på en 10-gradig skala, och fördelningen är inte helt jämn.
Lindrigt sagt....
Alla recensioner för juli hittar du här, så där finns en hel del läsning om du letar efter förströelse på stranden, i hängmattan eller bara är nyfiken.
Dessutom, lite tankar om Iron Maiden på Friends i helgen.
Väldigt blandade sådana.
För bandet var grymma (Adrian Smith = coolast, Bruce = fulast scenkläder och trots fusket i "Aces High" en av de bästa rockrösterna genom tiderna - fortfarande! - live, alla spår från "Sevenths Son"-plattan magiska (framförallt titelspåret) och ett bra tempo i spelningen) medan arenan var helt jävla tvärkass.
Både Aftonbladet och Expressen har kommentaret det fruktansvärda ljudet, men förutom det...
Alltså - att infrastrukturen runt inte är klar... fine. Det vet man och fattar.
men inne i själva arenan.
Trasig huvudskärm (så nere i högra hörnet funkade inte bilderna), kilometerlånga köer till kiosker som saknad en massa saker (medan andra av oförklarliga anledningar var stängda) och dessutom bajamajjor som komplement.
Varför bygger man inte arenan rätt från början?!?
Känns ju som om den tar 55 tusen, men klarar 30.
Tyvärr verkar arrangörerna sköta kontakten med bandet glimrande, så tt de är förtjusta och återkommer, medan vi andra stackare som betalar biljetterna får stå ut med Sveriges sämsta konsertarenen (trots att den är nyast).
Nå. Det om det.
Måndag nu.
Själv har jag första dagen på semestern, och jag tänker njuta en del. Tipsar därmed också om den här, som Per i sin tur tipsade om:
Jaipur.
En sån öl som jag ju aldrig skulle ha plockat själv. Etiketten ser rätt trist ut, och den kostar en del... men den var väldigt trevlig. Extremt ljus, men med bra svalkande!
Lördag - och inte vilken lördag som helst.
Nej, idag är Iron Maiden i stan, likväl som min bror. Vi ska umgås, är det tänkt, allihop.
Alltså, britterna ska väl stå på en scenoch spela musik, medan jag och brorsan ska kolla på.
Trevligt.
Och den här gången blir det (antagligen) inga bilder eller någon rapport, eftersom jag bara tänker softa. Istället - ska vi lyssna på Iron Maiden, och göra ett nedslag i skivorna. Studioalbum, snackar vi, inte liveskivor, och det är av rent självbevarelsedrift. Det skulle ta lååååång tid annars.
Okej?
Bra.
Låt oss börja från början!
Paul DiAnno sjöng på de här två skivorna.
Ska man vara ärlig så gillar jag det lite punkigare soundet som de här pärlorna från -80 och -81 har, även om det kanske inte riktigt kan räknas till det Iron Maiden som verkligen skulle lägga världen under sina fötter. Bandet hade i början Clive Burr på trummor, Steve Harris (förstås) på bas, Dave Murray och Dennis Stratton på gitarr (på killers hade den sistnämnda dock försvunnit och ersatts av Adrian Smith), och av de här två skivorna är det den självbetitlade som är riktigt jäkla bra.
Bättre än "Killers", som dock har det där omslaget som antagligen på egen hand skapat fler hårdrockare än vad man kan räkna till.
Ändå, de där två första skivorna kanske är mer charmiga än riktigt fantastiska.
Jag lyssnar faktiskt inte speciellt ofta på dem, mest när jag känner mig lite upprorisk. Eller nostalgisk.
Istället är det väl kanske de tre kommande skivorna som täcker in åren 1982-1984 som är de stora. Förstås.
Kanske får man inte riktigt säga så, men jag tycker faktiskt att "Number Of The Beast" är lite... överskattad.
Visst, den innehåller en del av de riktigt klassiska låtarna (ja, titellåten är väl motsvarigheten till omslaget på "Killers" vad det gäller att på egen hand skapa hårdrockare av en hel generation), men jag tycker att den är ganska ojämn. Faktiskt. Där finns närapå lika många dalar som det finns toppar.
"Piece Of Mind" är bra, men en sån där skiva jag nästa aldrig tycks komma runt att lyssna på. Varje gång jag spelar den så tänker jag att den här är ju skitbra, jag borde spela den oftare. Men så gör jag inte det.
Sist i trion är bandets, i mina öron, bästa skiva. "Powerslave" har faktiskt... allt!
Det som gör hela grejen är väl ändå bytet av sångare.
Man kan inte säga annat än att Bruce Dickinson var (är) rätt man på rätt plats. Efter "Number Of The Beast" kom ju Nicko McBrain in på trumpallen, och även om han har ett rätt karakteristiskt sätt att spela så är den förändringen inget i jämförelse med bytet av sångare.
Är det dessa tre skivor som spelas mest av bandet, sett över hela världen?
Antagligen.
Jag tycker också att de nådde sin absoluta topp här, och den håller sig ganska bra över de nästkommande plattorna...
Två stabila skivor.
Två skivor som har jäkligt mycket guldkorn och som jag faktiskt lyssnar på rätt ofta.
Jag gillar det lite lågmälda och mer progressiva anslaget i "Somewhere In Time", samt låtmaterialet på "Seventh Son Of A Seventh Son".
Sättningen är konstant över plattorna också, kanske är det en av orsakerna till att de håller så hög kvalitet? Dessutom är det lite längre mellan dem, -86 respektive -88.
Det är inte länge med dagens mått mätt, men med den tidens mått så tog man sin tid på sig.
Och det märks.
Tyvärr tycker jag att bandet efter detta tappade tråden lite, och vi hamnar i ett gäng plattor som visserligen står i min skivhylla, men mest samlar damm.
Ja, vi pratar om skivorna innan Bruce hoppade av skeppet:
Totalt antal riktigt bra låtar på dessa skivor: 1.
Typ.
Och det är förstås titelspåret på "Fear Of The Dark" från -92.
Eller, okej, det var väl ganska hårt, men nu när jag lyssnar på skivorna så är de tankar som slår mig:
1) Det gjorde rätt bra musik ändå, av de gamla klassikerna, för det är egentligen inte dåligt och finns ett knippe spår som är hyggliga, samt...
2) Detta är just bara hyggligt, speciellt om man jämför med bandets enorma låtskatt. Jag förstår att det inte är speciellt många av dessa spår som platsar om man spelar live. Egentligen.
Är allt Jannick Gers fel?
Kanske. Han är i alla fall ny i bandet, och tar Adrian Smiths plats.
Som vanligt är det väl herr Harris som bestämmer egentligen, så jag ska inte skylla på Gers.
Faktum kvarstår ändå, de här två skivorna framstår som relativt träiga och meningslösa när man ser över hela diskografin.
Och det kan komma att bli värre...!
...egentligen är inte det värsta själva låtmaterialet. Ett spår som "Sign Of The Cross" är faktiskt riktigt bra, och egentligen är hela inledningen på "The X Factor" bättre än vad man vill minnas. Eller för den delen "The Clansman" på efterföljaren.
Men.
Två saker slår en.
Det ena är att man helt tappat känslan i omslagen, det är inte längre lite charmigt rysligt. Det är mest bara... blaffigt.
Dessutom spelar det ingen roll att Blaze Bailey gör vad han kan, han är helt enkelt inte Bruce Dickinson, och att det blir extra tydligt märker man ju när den "riktige" sångaren lyfter låtarna ännu ett snäpp på utmärkta liveplattan "Rock In Rio".
På det hela taget är det här två skivor som jag lyssnar extremt sällan på, sanningen att säga så såg jag nu när jag skulle spela igenom alla bandets plattor att jag inte ens bemödat mig med att lägga in dem i iTunes, utan enbart har dem stående i skivhyllan.
Det betyder ju att jag enbart spelar dem i bilen eller på stereon hemma - och då får de konkurrera med en hel del andra plattor. Minst sagt.
Totalt sett tycker jag att detta är en ganska mörk period i bandets era, och jag inser att jag lite orättvist skyller på sångaren.
Som tur är så återförenas bandet med både Dickinson och Smith, och man gör det med en helt fantastisk platta. En av deras bästa i hela karriären, rent av!
"Brave New World" fångar egentligen allt som jag tycker är bra med Iron Maiden.
Det är långa, episka låtar med bra texter, det är smittsamma melodier, det är harmonier, bra sång, välbalanserat både så att skivan som helhet sitter ihop och att det finns naturliga "singelspår".
Kort sagt, det är en återvändo till fornstora dagar, och när jag spelar den här plattan så förundras jag alltid över att bandet så pass sent i karriären, med platta nummer 12 (!) når en sådan höjdpunkt.
En favorit.
Sen tycker jag att resterande skivor man åstadkommit sen dess är mindre och mindre intressanta, typ.
"Dance Of Death" är väl bäst av de där, sen är det ganska jämnt skägg mellan "A Matter Of Life And Death" samt "The Final Frontier". Båda de sistnämnda har bra låtar i sig, men det blir ju inte att man lyssnar på dem.
Kanske är felet mitt?
Kanske, inser jag i denna långa "inför kvällens-spelning" lyssnarmaraton (ja, du fattar ju att jag lyssnat och skrivit detta inlägg över ett par dagar egentligen) är det jag som tappat lite av mitt intresse för bandets sentida musik snarare än bandet som vandrat iväg på villovägar?
Inte omöjligt.
Det ändrar däremot inte faktumet att jag har mina egna förhoppningar för kvällen, helt utan att ha kollat någon som helst setlista i förväg.
Jag vill, alltid, ha "Rime Of The Ancient Mariner" live, den är fantastisk i det formatet, medan jag kan skippa en del av de så kallade klassikerna som "Iron Maiden" eller till och med "Run To The Hills". Lite mer udda nummer vore kul, främst från de gamla skivorna ("Charlot The Harlot"! "Murders In The Rue Morgue"! "Phantom Of The Opera"!), men huvudsaken med kvällens begivenhet är ändå att få umgås med bra sällskap och ta kvällen som den kommer.
Iron Maiden levererar ju, det vet man.
Vill du ha mer läsning så får du nog enklast söka på just bandets namn, eller gå via arkiven.
Det finns massor av artiklar i Remasters, Live!, Tvekamp och andra format som behandlar just detta gigantiska band, men jag har varit lite lat när jag skrivit texten och inte klippt in direktlänkarna....
.JPG)
.jpg)
Inlägg
