Citatet: Bon Scott, AC/DC

Meh?!?
Det där är ju inte Bon Scott på bilden?
Nej.
Precis.
Det är Malcolm Young, en av grundarna i AC/DC och som nu lämnar bandet efter en tids sjukdom som gör honom oförmögen att fullfölja sina plikter.
Jag tycker det är lika delar trist och snyggt om detta skulle innebära slutet på den australiensiska rock'n'roll-maskinen, och tänker att det väl är passande att Citatet landar hos just dem den här gången.
Tyvärr är det allra bästa citatet redan utspelat (detta, av en viss Angus Young), så vi ska ta hjälp av den här killen istället. Och denna gång stämmer bilden med namnet!

Den numera framlidne Bon Scott, primus motor i den riktiga rock-skabbiga lyriken som dominerade än starkare i bandets unga år. Såhär säger han själv om sin författarförmåga:

"Jag är poeten i det här bandet"

"Alla våra låtar handlar om en av tre saker: sprit, sex eller rock'n'roll"

"Nu för tiden är jag mer förälskad i rock'n'roll än något annat. Det växer liksom."

Bon Scott, AC/DC

Läs dem i rad. Följ dem.
Det finns en poetisk röd tröd i det, tycker ni inte?
Med det sagt kan man öppna diskussionen... borde AC/DC lägga ner nu, och gå till historien som de är? Jag tycker faktiskt det, trots avsaknad av bandet framöver.
Det avslutet dock, när en av grundarna inte längre kan vara med, efter att man lagt världen för sina fötter....?

Episkt.

Lika som musikaliska bär: AC/DC och Y&T

 

Titta - två likisar!
Nä, alltså inte på bild - och egentligen inte alls musikaliskt heller, trots titeln på detta inlägg.

MEN.

Som du kanske vet så hade jag ett Y&T-marathon i helgen, och där behövde jag inte spela mer än till låt nummer två på den eminenta samlingen "Earthquake" som avbildas nedan.

Där ligger nämligen spåret "Dirty Girl", och....dra mig baklänges, men är inte riffet i stort sett likadant? Alltså, det riff som bär versen och som är lite smygande?
Lyssna själv och avgör!

 



...resterande del av låten skiljer sig ju - förstås - men just det riffet...
Fråga, alltså: vad finns det fler för lika som musikaliska bär?

Lite av varje, ett lördagsplock.

Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...

• Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
• Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
• Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
• Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig  över artikeln.

Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...

Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan. 
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller,  så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...

Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).

Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.

Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40. 
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.

 

 

Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.


Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!

 Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!

Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!  

Recensioner av Venomous Maximus, Dynamite... och Getaway!

 

Hey ho - let's go!
Idag är det fredag, och jag har just avslutat första arbetsveckan efter semestern.
Det blev raka motsatsen till en mjukstart, och jag är helt slut.

Hade planer på att lägga upp en tjock bildkavalkad med blandat godis från sommaren, samt kommentera en del om den musik som gått mest varm (förutom det som avslöjats under resans gång då, så att säga), men det orkar jag inte med.
Istället får ni tjockt med läsning på Werock för att förgylla veckoslutet.
Från min hjärna kommer två nya recensioner.
Venomous Maximus "Beg Upon The Light" är bra och ruggigt svängig hårdrock, så pass bra att jag trots att jag inte kommer överens med sången riktigt delar ut en sjua med mersmak.
Svenska Dynamite härmar AC/DC. Hårt. Det tog ett tag att komma över, och resultatet är en rätt lång recension med ganska lyckligt slut.

Sist men verkligen inte minst - reportage från Getaway Rock!

Henrik Nygren skriver text och Kitty Rossander fotar - då VET MAN att det blir bra.
Inlägget är massivt dessutom, och innehåller en video där Behemoth avtäcker sprillans nya "Blow Your Trumpet Garbiel" från kommande plattan "The Satanist", så du kan slå upp en kopp svart och bara sjunka in i helgen...!

Veckans Tips: Onslaught "In Search Of Sanity"

Dags för ännu en skiva som kom i kartongen som vännen Magnus Ö skänkte till undertecknad, den som jag har plockat massor av dubbletter ur (alltså de jag redan hade på egen hand) och skickat iväg som Torsdagstravar.
Den här hade jag dock inte, och det tog rätt lång tid innan jag kom runt till att lyssna på den. Det blir lite så, får man ett tillskott på typ 100 skivor på en gång så kan man liksom inte sätta i sig rubb och stubb på en helg. Det tar ett tag.
Hur som helst, Onslaught och deras "In Search For Sanity" startar rätt så jäkla dåligt. Ett intro som är både rätt mediokert och riktigt jävla åt helvete för långt (låten heter "Asylum" och är 5:17 lång utan att nånting alls händer) sänker förväntningarna till rekordlåga nivåer. 
Det gör också resten av skivan till lite av en chock - här har vi nämligen ett gäng som lyssnat på Metallicas glansdagar och försökt snickra ihop sin egna lilla kopia, och eftersom sångaren Steve Grimmett har ett ruggigt klipp i rösten så blir resultatet helt enkelt förbluffande bra!
Mixen av thrashriff, långa svepande låtar och en sångare som klarar av att leverera med ett mer klassiskt ljud innebär att Onslaught hittar något som är eget, även om man osökt vill dra paralleller även till ett band som.. ja.. Overkill. Fast jag tycker nog att Grimmett har bättre sångröst än Bobby "Blitz" Ellsworth.
Nå, "In Search Of Sanity" är bandets tredje giv, och den kom 1989. Det hörs förstås på ljudet, men det klarar sig rätt bra ändå. Låtarna har så pass hög kvalitet att man inte bryr sig om att ljudet låter lite daterat, och kanske är det då jag tänker på ett band som just Metallica. Lyssnar man på "Ride The Lightning" så är det ju låtarna man hör, inte årtalet?
Snabbast sätter sig lååååånga "Welcome To Dying", en låt som känns som om det skulle kunna ha varit en semihit när det väl begav sig, men resterande spår är bra också, och det är ju inte direkt svårlyssnat någon gång.
"Shellshock", titelspåret, "Lightning War" och "Blood Upon The Ice" skäms inte för sig och utgör goda exempel på hur skivan låter. Bra, alltså. Dessutom kan du som alltid undrat hur AC/DC "Let There Be Rock" i en snygg halvthrashversion låter få ditt lystmäte...!

Veckans Tips landade alltså denna gång i en brittisk grupp med en platta från -89, en skiva jag hittade långt ner i en kartong. Det svänger kul i den här serien, tycker jag.
Du hittar Onslaught "In Search Of Sanity" på Spotify, så slipper du söka så länge själv, för att använda en riktigt sunkig ordvits som avslutning på detta Tips...!

Lika som bär: Candlemass & Deluge Grander

Vilken är vilken?

Jag prenumererar på Record Heavens nyhetsbrev.
Det är alltid rolig läsning, massor av skivor man inte hade den blekaste om att de fanns, och dessutom inte så sällan med en personlig touch (ja, du borde också göra det, kolla till vänster på sidan så hittar du länken).
Det blandas mellan begagnade och nya skivor, och det dyker rätt ofta upp rariteter därmed. Och ibland dyker det upp saker som får en att reagera.

Du vet att Candlemass skiva "Ancient Dreams" har en stor betydelse för undertecknad, den har ju till och med haft sin plats i solen i serien Besatt, och därhoppade jag ganska högt när jag såg en av skivorna som nu finns tillgänglig i Record Heavens webshop.
Deluge Grander.
Den undre av de ovan avbildade. 

Ganska likt va?
"August In The Rurals" är utgiven 2006 och beskrivs som symphonic prog (?!), och givetvis finns det inga förbud mot att använda en och samma målning (i detta fall Tomas Cole andra målning i serien "The Voyage Of Life", betitlad "Youth"), men i mitt fall blev resultatet tveeggat.

Visst såg jag och lade märke till Deluge Grander, men samtidigt känner jag en oförklarlig avoghet eftersom det i mitt fall är ett omslag som är så intimt förknippat med en annan skiva.
Hur som helst - min fråga är egentligen... finns det fler?
Som är helt lika (och säg inte ett helt svart album av ex AC/DC eller Metallica nu, utan som faktiskt har ett säreget omslag)?

Ni brukar ju ha bra koll på sånt!

2013. So far.

Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade? 
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!

...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!

Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.

Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)

 Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu. 
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.

Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.

I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...

Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.

King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!

Besatt: Candlemass "Ancient Dreams"

Min första riktiga stereo var en Yamaha. Svart.
Placerad i stereotorn, en sån där svart möbel med plats för vinylspelaren längst upp under ett glaslock, och sen alla delarna staplade på varandra samt fack för LP-skivor längst ner.
Man rymde kanske en 50-60 stycken skulle jag gissa på, och såna här torn var grejen.
Jag köpte allt på Thylins i Skellefteå, och säljargumentet till att ha olika delar som kassettdäck, equalizer (det hette så då, nu heter det väl förstärkare eller reciever om man ska vara petig), FM-radiodel (jajamen barn, på den tiden var det en egen låda!) var att det ju minsann var lättare att laga om det gick sönder.
Fantastiskt, det tar vi!
CD-spelaren tillkom senare, den hade jag inte med från början. Det blev en Pioneer, men det är ju förstås en annan historia. Den här Yamahan hade två högtalare som farsan hjälpte mig att montera upp på väggen i pojkrummet. Det var total lycka, och här lärde man sig att med stoppur kolla hur mycket tom tid som fanns kvar på en sida av kassetten, för att sedan hitta en lämplig låt som kunde fylla sista tomrummet efter en skiva. Ibland fick man tona ut sista låten på ett blandband för att det skulle bli bra. Det var, på det hela, ett hantverk att göra blandband eller bra kassetter, och givetvis delade grabbgänget upp inköpen av skivor.
Man hade sina grupper som man köpte, och sen spelade av till poolarna.
En hade Black Sabbath, en annan AC/DC, en tredje Iron Maiden.
Jag var väl bastarden som högg lite på vad som helst.
Så småningom, när pengarna började rulla in på ett annat sätt, så släppte det där, men den här tiden - högstadiet, Bureskolan, Västerbotten, världen - så var det sättet man fick ny musik. Dessutom bestämde den man var hos vad som spelades.

En av grupperna som skulle komma att bli "mina" var Candlemass.
Det var dessutom under en lång tid bara jag som gillade dem i gänget. Jag hade hört "Nightfall" via ett annat kompisgäng (jodå, det med Mattias och Anders, de som satte Metallica i öronen på mig), och när den här skivan kom så exploderade allt för mig.
"Ancient Dreams".
Inköpt på vinyl, förstås, och hemtagen med farsan som jobbade inne i stan. -88, så jag gick väl i sjuan/åttan då. Farsan jobbar på Mio, så klockan var väl närmare åtta innan han var hemma, och då hände det.
Min skivspelare gick sönder.
Det får ju inte hända när man har en ny platta, egentligen, men det hände. En vanlig veckodag.
Helvetes jävla skit, rentav.
Nödlösningen - ring en vän.
Jag hamnade till slut hemma hos en kille vi kallade Hålan. Han med Iron Maiden på sin lott. Och han lät mig spela av "Ancient Dreams" på en kassett som jag kunde ta med hem. Han gillade inte skivan speciellt, det var sent, jag hade cyklat dit och vi satt tysta i hans rum medan 45 minuter svart lakritspizza förvandlades till ett TDK eller Maxwell eller vad det nu var.
Snällt av honom, och fst jag hade dåligt samvete så hade jag ju inget val. Jag var TVUNGEN att höra den där skivan, genast. Och hundra gånger på repeat.

Jag var sen helt förälskad i Candlemass. Länge hävdade jag att "Tales Of Creation", efterföljaren till denna, var världens bästa skiva (nu vet jag ju bättre), och jag minns fortfarande när vi skulle ha "Lilla Melodifestivalen" på musiktimmen i högstadiet. Alla hade tagit med sin låt och det var röstning sen. Jag spelade Candlemass, "Mirror Mirror" - och musikfröken, "KP", trodde att det var fel på skivspelaren och försökte spela den på 45 varv istället för 33!
Jag kom förstås sist.
De andra i min klass var mer frikyrka än doom, kan man säga, men som tröst fick jag spela "Epistel No 81" i den version som ligger på plattan - bara för att visa att det skulle gå i den hastigheten.
Härliga minnen - bra skiva. Klart underskattad i bandets diskografi, men det kanske blir så om man ska följa upp just "Nightfall".

Hålan fick så småningom alla mina kassetter, många år senare.
Han har hus med fristående garage hemma i Skellefteå, och i det garaget har han en gammal bandare. Då och då får jag roliga meddelanden av honom när han varit ute i garaget och jobbat och lyssnat på något av banden han fick.
Det kan han vara värd, efter att ha hjälpt en besatt vän i nöd, den där sena kvällen.

Skyldig. Jag indoktrinerar mina barn...

Jag har två barn.
Två killar.
Snart 2 och 4 och ett halvt.
De är, tillsammans med barnens mor och tillika min hustru, helt fantastiska och jag anser att det är en ynnest att jag får följa med på resan och se dem utvecklas som individer.
Tanken om att jag faktiskt kommer att påverka dem, och sända med dem attityd, moral och värderingar är lika häftig den, och överlag vil jag verkligen låta dem växa på egna premisser.
Vill de inte spela hockey så ska de inte behöva det, trots att jag skulle gilla det.
Vill de spela piano eller teater så ska de få göra det, trots att det inte varit min val.

Jag försöker också, trots min krönika om hur man den musikaliska uppfostran är planerad, att låta dem välja själv när det gäller musik. "Dansa/Pausa" är lika okej som AC/DC, rent övergripande sett och ur ett korrekt perspektiv.
Men.
Det är bara att erkänna.
Jag försöker verkligen att indoktrinera dem.
Inte bara den här generella modellen som innebär att det i bilen spelas distad musik och att det i bakgrunden mer eller mindre konstant spelas hårdrock, utan den mer direkta sorten.
Som igår.
Då drog jag igång den enskilda låt som antagligen står bakom flest hårdrockare i den moderna världen.

"Woe to You Oh Earth and Sea
for the Devil sends the beast with wrath
because he knows the time is short
Let him who hath understanding
reckon the number of the beast
for it is a human number
its number is six hundred and sixty six..."

 Man behöver egentligen inte säga så mycket mer va?
Jag hade ett tag tankar på att köra detta som ett Citat, men det blir inget med det. Det blir såhär istället.

För det är som min gamla barndomsvän Mattias en gång sa när vi lyssnade på just den låten "Number Of The Beast" i hans stuga uppe i obygden i Skelleftetrakten (vi kan väl ha varit en 10 år eller så)... "det går inte att inte gilla den".
Jag tror det är så.
Är man kille så kan man liksom inte värja sig.
Mystiken i inledningen.
Drivet i riffandet.
Dynamiken när basen och trummorna kommer in.
Själen som Dickinson visar på i sången.
Det. Träffar. i. Hjärtat.

Man kan fundera över vikten av en låts inledning generellt (hade "Number Of The Beast" blivit lika klassisk utan den talade inledningen, eller Black Sabbaths sjävbetitlade titellåt från debuten lika legendarisk om den inte hade startat med sitt kusliga regn och klocka?), men det är en annan diskussion.
Idag får jag erkänna att jag aktivt försöker indoktrinera mina barn att gilla Iron Maiden - och med världens antagligen bästa verktyg får det effekter.
"Number Of The Beast".

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Remasters: AC/DC "High Voltage"

Legenderna AC/DC har i stort sett släppt alla sina tidiga plattor som remastrade historier.
De har medverkat två gånger tidigare genom åren i denna serie, med skivan "Highway To Hell" samt kanske lite mer oväntade "Flick Of The Switch".
Denna gång är det dags för den skivan som jag håller allra högst med australiensarna.
Nej, det är inte den svarta "Back IN Black" (fast det är klart, det finns ingen anledning att inte äga den också - det är ju rent av ett krav skulle jag vilja påstå..).
Det är denna platta.
"High Voltage" från 1976.
9 låtar ren magi, för på den här skivan är det inte hårdrock vi pratar om - det är rock'n'roll, sex och alkohol som tappats i musikalisk väg.
Varenda spår är klockrent, och det kan man ju inte säga om alla skivor.
"It's A Long Way To The Top (If You Wanna Rock'n'Roll)" och "Rock'n'Roll Singer" inleder plattan, och här kan man ana att bandet inte hunnit så långt i sin karriär.
Det handlar istället om önskan av att ha livsstilen, en känsla som jag tycker går igen i musiken.
Det är passion på ett helt annat sätt än vad som finns i sentida skivor med gubbarna.
Lägg sen på "The Jack", "Live Wire", "T.N.T", "She's Got Balls", det magiska titelspåret, "Little Lover" och sist men inte minst en av mina absoluta favoritlåtar med bandet genom alla tider "Can I Sit Next To You Girl" så vet man att det är fantastiskt!

Som vanligt får man lite extra grejor i själva bookleten, men inga extraspår.
Det är fint så ändå.
AC/DC när man är som absolut bäst behöver liksom inte extra krydda, tycker jag!

EP: Black Creed "Natural Born Rockers And Rollers"

Ånge, staden i Sverige med mest mediokra men framgångsrika band (hey, Takida och Corroded!) per capita.

Ånge, hem till Black Creed (Svart Trosbekännelse, eller Svart Tro, ungefär), senast i raden att försöka nå ut. Det är med inte så lite skepsis jag lägger plattan "Natural Born Rockers And Rollers" på CD-släden och trycker in den. Varningsklockorna ringer rätt högt, och jag är rädd att det som kommer flyta ur högtalarna luktar ost.

Så blir det inte.

Alls.

Istället får man en öppningslåt vid namn "Queen Of Rotten", och som minner om Black Sabbath runt tiden för plattan "Sabotage". Det svänger, det luktar 70-tal, det finns till och med ett elakt inslag av körer som ger mig vibbar av spåret "Supertzar" på just den Sabbathplattan, ett faktum som förstås innebär dubbla tummar upp.

Jävligt bra, och ljudet av när min haka träffar bordet är talande för hur det blir när förutfattade meningar blir omkullkastade!

Totalt sex låtar finns på skivan, och det håller - förstås - inte samma löjligt höga klass riktigt hela vägen.

"Natural Born" har uppfostrats på diet bestående av AC/DC snarare än Black Sbbath, men sången (Calle Mikaelsson) låter mer som Ozzy Osbourne än Bon Scott. Det svänger. "Evil Deed" har ett mer modent anslag, och genast faller man in i "13 på ett dussin"-hårdrock lite för mycket, det är som allra bäst när musiken ger känslan av utsvängda brallor, tajta pullovers, fula mustascher och ett band som bara rockar järnet. "Back To Me" och "Np Other Than Me" får godkänt, avslutande "Caustic Pain" är ännu ett dopp i alltför modern pool igen, men ändå.

Jäklar.

Skivan är satt i Nevo Studios, Sundsvall, med Roger Bergsten bakom spakarna - och det är bra det. Finfin ljudbild osm gör bandet rättvisa.

Bandet ja... tidigare nämnd är Calle Mikaelsson, sång, och han är essentiell för soundet. Bra och ganska karakteristisk röst som jag gillar. Han har sällskap av Danne Falk (trummor), Jocke Söderberg (bas), Jerry Söderback (gitarr), Olle Mikaelsson (gitarr) och Calle Mikaelsson (munspel, piano, sång), och man har varit i farten sen 2007.

I tidens anda tar man också saker i egna händer och producerar och släpper skivor i eget namn, under egen flagg. Det innebär att detta tydligen är fjärde släppet, ännu en EP.

Mitt tips?

Fokusera på de bästa låtarna (igen, "Queen Of Rotten" är fan genial!), hitta den där ådran där det låter som om Black Sabbath återuppstått och kontakta sen Transubstans Records (jag har kontaktuppgifterna, om ni nu behöver dem...) för en riktig fullängdare som backas upp av lite marknadsföring och kontakter i branchen.

Dags att putsa upp ryktet om Ånge, tycker jag...

Bandets MySpace? Visst. Här. Gå dit och lyssna nu! Alternativ till det? Ja... Spotify, kanske?

Långt och spretigt. Just the way you like it!

Erkänn. De uppdateringar du gillar bäst på den här sidan är de där som är ganska långa och rätt spretiga. Som börjar på en plats och sen bara flyter iväg och ut i ett... ja.. ingenting. De där som inte ens jag vet hur de ska sluta när de skrivs.
Det är dags för ett sånt, och vi börjar med en kort uppdatering av status på löftet. Det där att jag ska springa 500 kilometer i år.
Det är en bit kvar, kan man säga.
465 kilometer, för att vara exakt.
Ändå, det är inte helt off.
Och den stora frågan som du funderat på fram till nu är ju - vad fanken har bilden ovan med det att göra? Du trodde ju att du skulle få veta att jag haft sällskap av Opeth, Soilwork, Machine Head och Dark Tranquillity, men det är inte det som är det bestående intrycket än så länge.
Inte heller att jag har långt till formen, eller att effekten av löftet har blivit att det blir inga halva kilometrar utan att jag plågar mig till en hel innan jag slutar.
Nä, det har att göra med kläder och underlag.
Visst, jag har de norrländska arvet. Och jag gillar att skotta snö (en genetisk defekt, antagligen) - men det är inte jättekul att springa i långkalsonger och mössa och vantar och dessutom ha ett underlag som är på snö.
Så, för första gången, så längtar jag till våren.
Brukar inte göra det. Brukar kunna leva upp och njuta av snön och vintern, men nu vore det skönt med lite barmark.
Om man nu inte åker snowracer då.
Och huxflux så har vi en koppling TV4-styley till bilderna här.

Bilden längst upp är äldsta grabben i högsta hugg med att dra sitt fordon på platt mark.
Lätt, det kan ju vem som helst göra. Den andra bilden visar däremot med all önskvärd tydlighet hur det ser ut när man ska dra en snowracer, modell Stiga och ett par tio-femton år gammal, uppför en liten sluttning. I alla fall om man är drygt 3 år.
Det är rätt.
Det ska inte vara så jäkla enkelt. You gotta fight for your right to party.
Party, förresten, nu börjar ju festivalbokningarna för sommaren ta sig. Satyricon till Getaway, King Diamond till Sweden Rock, Mastodon & Machine Head till Metal Town bland annat.
Ruggigt bra bokningar, faktiskt, och det börjar rycka i hårdrocks-rese-festival-tarmen.
Nu väntar man bara på att få besked om Sonisphere här i Sverige. Finland fick ju en grym uppställning, och visst kommer den hit. Jag tror på ett upplägg som liknar förra året jag, och det känns inte alls osannolikt med Metallica som huvudakt... sen hoppas jag verkligen att man får se Amorphis också, det vore smaskens.

Just det, på tal om bokningar - Rockmässan har släppt sin första artist. Det är den här damen.

Doro Pesch. Tysklands first lady inom rock'n'roll.
Bra bokning av dem, tycker jag, eftersom detta är en mässa som inte går ut på att artisterna ska spela sin musik utan medverka på fotosessioner, autografskrivande, svara på Q&A och liknande (visst, jag vet, det var ett spektakel med lite efterfest som innebar en hel del spelning förra året och det är väl inte helt osannolikt att det blir så i år igen...).
Med de premisserna tror jag att Doro lockar bra med åskådare. Och hon lär ju inte bli ensam direkt... så, bokmärk siten och dra streck i kalendern så du inte missar grejen!

Annars... Tyskland. Accept. Grym förra platta, och vad man förstår har de spelningar som gjorts i samband med nya sångaren Mark Tornillo (hur länge är man förresten "nya sångaren"..? Jag anser ju att Brian Jonsson är den "nya sångaren" i AC/DC, och han har ju varit med ett tag. Minst sagt.).
Nu har Alex på Metallbibliotekarierna fått nys om att de är på g till Sverige igen.
Det vill man INTE missa.

Förra plattan "Blood Of The Nations" satt som en fläskläpp. Kommande "Stalingrad" blir nog inte sämre, och visst är det lite roligt att en gammal akt kan få upp ångan sådär igen?
Saxon är ju också ett sånt exempel. Med det i åtanke kanske det blir bra med ett nytt album från Black Sabbath, men fortfarande är det lite skräckblandad förtjusning som gäller inför det beskedet.
Det måste blir bra.
MÅSTE.
Annars är det bara tråkigt och färgar deras legendstatus lite blekare.

Annars är det ju lite nytt blod som rinner för tillfället.
Deathening vann ju omröstningen om om 2011 års bästa svenska debut, och nu kan du läsa en intressant intervju med bandet, samt tävla om ett signerat exemplar av skivan.


Det som är extra uppseendeväckande kommer i slutet av intervjun.
Bandet arbetar med en uppföljare, men kommer inte att släppa den på CD eftersom de anser att det är ett dött media. Det blir vinyl och digitalt (Spotify, iTunes, download) som blir spridningen.
Det där tyckte jag var en intressant grej som jag fångat upp strömningar av förr.
Hong Faux (spelning häromdagen på Obaren i Stockholm förresten, var du där?) har ju släppt sin haussade debut "The Crown That Wears The Head" på vinyl i slutet av förra året - men väntar fortfarande med att komma ut med plattan på CD. Där finns inte ens ett releasedatum.
Håller det på att hända nu, alltså?
Kommer CD-skivan att försvinna inom kort?
Möjligt.
Det som talar emot är väl hur väl formatet fungerar i bilen, där det fortfarande är oslagbart i form av enkelhet och tillgänglighet avseende spelare - men så var det ju med kassetten också en gång i tiden.
Tanken svindlar lite, extra mycket om man har en kärlek till det fysiska mediat och inte har gått all-in avseende vinyl. Mer om det lär ju följa, kanske orkar jag peta ihop ett separat inlägg om det också.
Förresten, all-in.
Denna blogg likväl som Werock har erbjudits rätt bra villkor för att släppa fram annonser i form av text och inlägg som leder och länkar till just spelsiter.
Svaret har blivit nej.
Det känns rätt bra.
För egen del - avseende bloggen - så är det en enkel sak att besluta om. Där bestämmer Rebellängeln vad som händer eller inte händer, och hur ska man kunna ta en paus eller lägga ner helt eller förändra eller ta in fler skribenter om det finns en massa sådana åtaganden?
Det går ju inte. Dessutom kostar bloggen 0 kr att driva avseende utrymme och publiceringsverktyg.
För Werocks del är det inte lika enkelt.
Där finns direkta kostnader för utrymme, webadress och annat.
Frestande att ta ett sådant erbjudande som ger kostnadstäckning och lite till, men beslutet har fallit på att stanna oberoende och underground.
Det tycker jag känns riktigt bra.
Kanske får det fler konsekvenser på siten också, om man nu ska dra "underground"-tänket till sin spets. Då får hålla koll, helt enkelt!

Hålla koll, förresten.

På söndag är det Super Bowl. NY Giants ska försöka koppla grepp på favoriterna NE Patriots. Jag tror det kommer att sluta med seger för New England, helt enkelt för att de är ett äckligt bra lag, men det får man se. Eller inte. Jag kommer nog detta år inte att kolla på matchen live, verkar det som. Har för mycket att göra på jobbet för att ta ledigt dagen efter, och det är en riktig mördare att kolla i så fall. Speciellt med ungar (som man benämner dem om man är missnöjd, barn heter det ju när man är nöjd) som sover sporadiskt under resten av veckan.

Ladda kan man ju göra ändå. Bara att handla hem lite baskig amerikans öl och lite kycklingvingar till söndagen, och vem vet... kanske är man så sugen att man inte kan hålla sig? Dessutom skulle det kanske ge mig tillfälle att spela lite TV-spel. Är sugen på det, men kan liksom inte komma mig för eller hitta tiden. Skulle vilja köra L.A Noir och Rage, men... i ärlighetens namn... jag har ju knappt startat på Red Dead Redemption och ett knippe andra spel som ligger hemma, köpta begagnade till en spottstyver, så.. .ja.. jag vet inte vem jag egentligen försöker lura. Det kommer nog inte bli något med det. Det blir nog som vanligt lite musik istället.

Beställning på ingång från Record Heaven. Ett fint paket med lyssning jag verkligen ser fram emot. Men... det får vi ta en annan gång. Det här inlägget spretar nog som det är!