Recension: Ancient Ascendant "Echoes And Cinder"

Jag har ett par personer vars musikaliska rekommendationer jag i stort sett litar blint på, särskilt om de samtidigt gödslar med referenser till andra favoriter.
Werocks chefsredaktör, tillika primus motor på Metallbibliotekarierna, är en sådan, och direkt jag hade läst hans recension av brittisk/svenska Ancient Ascendant och deras färska giv "Echoes And Cinder" fanns bara en sak att göra.
Hala upp lädret och handla. Direkt.
Med referenser till bland annat Ne Obliviscaris och den besatthet just en sådan platta kan ge utfall i så är resterande del av Martins recension en strålande fin sammanfattning av den musikaliska prestationen som bandet ger, men jag ska ändå försöka plita ner några egna ord om "Echoes And Cinder".
För det första - ett mått på kvalitet är förstås den mängd speltid en skiva kapar åt sig i dagens snabba mediabrus. Högen med skivor som jag ska/vill lyssna in mig på (en del för mitt egna höga nöjes skull, andra för att skriva om) är monumentalt hög, men lik förbaskat så är det den här plattan som snurrat i stort sett varenda gång senaste tiden.
Jag tycks välja den mer eller mindre omedvetet.
Det beror. förstås, i all enkelhet på att skivan är väldigt bra och lockar mig till att lyssna om och om igen, och rent krasst känns detta som en av två hittills under året utgivna skivor som blir mycket svåra att peta från en årsbästalista så småningom (den andra är förstås Behemoth "The Satanist").
Musikaliskt är detta en häxbryg av black metal, rock'n'roll, klassisk heavy metal och thrash, och det låter i brist på andra ord framförallt väldigt eget. Låtmaterialet är genomgående väldigt starkt, det är egentligen bara instrumentala "Embers" som jag ibland hoppar över när jag tränar - i övrigt är det en "streck-spelar-skiva". (...och "Embers" är i ärlighetens namn precis perfekt placerad för att få lite kontraster om du bara vill lyssna på en bra skiva snarare än att pressa dig i gymmet eller löpspåret).
Från inledande "Crones To The Flames", via "Patterns Of Bane", "Riders" (kanske skivans bästa låt över tid, även om det inte är den som fastnar absolut först), "Fueling The Flare" och hela vägen till avslutningen med trion som ligger efter "Embers", dvs "To Break The Binds", "The Toll Of Mourning" och "Caged In Tunnels Of Time" så är detta material som har bearbetats och hamrats fram i replokalen till dess att de är klara.
Det finns inga hafsverk, det finns inga svaga spår, och sällan har väl det engelska uttrycket "no fillers, just killers" känts mer passande.
Särskilt förtjust blir man i detaljer så som hur man avslutar "Riders" med ett enkelt pukslag och direkt kastar sig in i efterföljande "Fueling The Flare" med samma metod, det får låtarna att flyta ihop på ett snyggt sätt samtidigt som de står markerade var och en för sig, med sin egna identitet. Och svänget som följer i begynnelsen av "Fueling The Flare" är i stort sett omöjligt att värja sig mot! Detsamma gäller egentligen hur man smyger igång trumspelet och tonar upp det i samband med att man går från "Embers" till "To Break The Binds"... magiskt - och jag kan ge mig den på att producenten Dan Swanö har haft ett finger med i spelet...

Nå. Bandet består till tre fjärdedelar av britter (Dave Moulding på trummor, Alex Butler på sång och gitarr samt Alan Webb på bas) samt en fjärdedel svenskt inslag (Nariman Poushin, gitarr), och man ligger på smarta etiketten Candlelight.
Alla tecken säger alltså att Ancient Ascendant är nästa stora grej, och jag håller såväl tummar som tår för att man får chansen att se dem live snart.

Riktigt bra skiva, "Echoes And Cinder", och snygg sober digipack i svart och grått.
"Gilla", som det heter på Facebookiska.

Bästa Spår är inte helt enkelt att avgöra, den stora styrkan med skivan är ju jämnheten och att alla låtar är bra, men med tiden tycker jag nog ändå att duon "Riders" och "Fueling The Flare" utkristalliserar sig som favoriter.
Lyssna själv, tänker jag, det är nog enda sättet - men ge det ett par varv så det sätter sig. 
Du kommer inte att ångra dig!

Ancient Anscendant "Echoes And Cinder" - 5

GULD!!

Ja.
Vad ska man säga.
Egentligen hade jag tänkt skriva en recension på Ancient Ascendants ruggiga "Echoes And Cinder", men.. jag har liksom tappat fattningen.
Skrattat, gråtit en skvätt, nypt mig i armen.
GULD.
Igen.
Det trodde man inte när man åkte runt på bortamatcher och hejade på laget i Huddinge, Nyköping och Uppsala för vad som inte alls känns länge sen.

Ni får vänta på mer begåvade texter (?) och mer hårdrocksinriktning till imorgon.
Idag ska jag njuta...

NP: Be'lakor "Stone's Reach"

Igår Mantar och Ancient Ascendant, idag Be'lakor (ska tydligen uttalas baylakor, om min tipsare R2 har rätt).
Guldkornen ramlar tätt på Metalbloggen för tillfället, för även detta är en skiva som du absolut bör kolla in, speciellt om du har en förkärlek för lite progressivare smaker i din extremmetall, och gillar att låtarna tillåts veckla ut sig i tid.

R2 tipsade om detta band ganska tidigt, men det var precis under en sån där period när det bara rasade in material som skulle lyssnas på, så jag orkade inte riktigt ta till mig det.
Första gången.
Andra gången han tipsade så orkade jag, och det var väl tur det - detta är, så här efter primärvarvet hemma istället för provsmakande via Spotify och jobbdatorns högtalare, mycket lovande.
Det påminner mig faktiskt stundtals om Amon Amarth, men det beror nog mest på fraseringen som George Kosmas har i sin sång och sättet att vispa fram verserna stundtals mer än att det är likt rent musikaliskt. Där är uttrycket kanske en aning mer draget åt "natur"-hållet, med folkmetal svagt förnimbart i bakgrunden.

Bandet är från Australien, och namnet kommer tydligen från Warhammer Fantasy (hey, se där en referens - jag har ju faktiskt jobbat på Games Workshop i England som ger ut just Warhammer...) och är taget från en av figurerna i spelet.
Bandet har släppt tre plattor, och jag har köpt de två senaste.
Har dock valt att lägga en av dem på hyllan så länge för att ge dem tid, en i taget.
Och jag började med den här, helt enkelt för att jag tycker omslaget är riktigt läckert.
Precis i min smak.
Sobert, med mening, genomtänkt.

Så "Stone's Reach" (nej, inte den Stones!) ligger just nu och rullar.
Du kan väl lyssna med, så får vi se vad du säger?
På Spotify här då.

NP. Now Playing. Be'lakor "Stone's Reach"!

Weekend warrior. Blod, intervju och skivor!

Helgen har bjudit på en sedvanlig gegga av blandade insatser.
Blod, lemlästning, skivspelande och annat.
Vi kan väl kika lite på det hela, i en blandad kompott? Potpurri, liksom?

Överst: mitt skämt med min hustru.
Hon blev... arg.
Kanske mest eftersom även mina barn var med på tricket (det var dessutom min äldsta som hittade leksaksfingret i en av sina lådor), men jag gissar att preppandet med extra ketchup kanske gjorde att det tog extra skruv.
I efterhand tycker hon nog att det var lite kul (det har hon erkänt), men just du... inte så kul. 
En bra start på helgen annars, lite blod och kroppsdelar.
Det fortsatta stundtals.
Såg "Seven", det var länge sen. Det är verkligen en smutsig film, men jäkligt bra.
Är lite sugen på den typen av filmer just nu, så har du bra tips inom den genren så är du välkommen med dem!

Annars då?
Helg.
Har haft rätt ont i en skinkan och vänster knä. Tror att jag har sprungit efter att jag sparkat tån i roten, och säkert kompenserat för att inte belasta den. Och istället belastat snett på muskelfästen. Så jag har varit lite ynklig, och man kan ju liksom inte marinera sig helt med Voltaren. Det duger inte.
Istället har jag druckit lite öl och umgåtts med tjocka släkten som varit på besök.
Och lyssnat på musik.
Just nu är jag inne i ett stim med ny fantastisk musik, såna där skivor som man liksom fullständigt kärar ner sig i.
Hetast just nu:

Ancient Ascendant "Echoes And Cinder" är en häxblandning av black metal, thrash, döds, doom, sludge och lite rock som britterna kört i mixern för att skapa en galet lockande skiva.
Kolla in Martins recension på Werock, prova att sparka igång Spotify för att lyssna på en riktig resa. Recension kommer, och jag kan redan nu utlova höga poäng.
Lite samma som med den här, faktiskt:

 Mantar "Death By Burning" är också den helt egen, med ett mörkt uttryck.
Thrash/döds/häxframkallande duo från Tyskland som dessutom ska spela på Getaway Rock. Du lyssnar på Spotify.
Om du nu kan hitta skivan i den nya layouten och det nya interfacet. Jag är inte säker på vad jag tycker om det, Spotify är numera väldigt... mörkt och grått. Jag som har lite problem med färgseendet tycker inte det är helt optimalt vid första anblicken, men man kanske vänjer sig. Även Mantar ska väl recenseras här.
Nästa recension här lär det dock bli Black Label Society och "Catacombs Of The Black Vatican", som snurrat friskt sen den kom. Ska försöka få ihop det så att det blir lite läsning i påsk. Senast.

I helgen publicerades dessutom min mejlintervju med Werocks vinnare av "Bästa Svenska Debut 2013", System Annihilated.

Umeåbandet och jag har haft minst sagt strul i kommunikationen, och det beroende på just intervjuformen mejl. Låt oss bara säga en sak: skräppostfilter.
Så nu, sådär ett par månader sent, kommer i alla fall intervjun.
Publicerad här!

Så.
För att summera för tillfället:
Bra helg, snart påsk, mycket ny musik som är fantastisk.
Stay tuned...