Close-Up Classics: Pantera, Death och Katatonia

...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.

Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!

Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!

Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:

100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"

Trevlig läsning, eller hur? 

This Is 40

Okej, jag erkänner - rubriken är ett taffligt försök att lura Google att detta inlägg handlar om filmen "This Is 40", och därmed ge mig så många besökare att jag kan dra mig tillbaka från mitt vanliga jobb och bara bada i pengar resten av livet.
Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.
Resterande del av inlägget handlar om en kort summering av gubbedagen, dvs att fylla 40, och en del bilder på spektaklet. Bilden ovan är från firande på jobbet. Trefligt.
Den riktiga dagens startade dock med revelj klockan kvart i sex, då yngste killen vaknade.
Som tur är fick jag byta av med modern o huset, som tog ner barnen och fixade lite frukost på säng och sång. Det var bra. Jag fick bra saker.

Steven Adlers bok, en kötthammare (det är ju black metal!), och en rekordsnygg klocka. Manschettknappar av svägerskan. Och av syskonen en fotosession där tanken är att avbilda gaddningarna.
Det blev jag förvånad över, och känner lika delar glädje och skräck inför.
Det blir nog suveränt efteråt, men inte fanken kan jag påstå att jag kommer känna mig bekväm i själva fototillfället....

Resterande del av dagen kan sammanfattas i spontana besök och oplanerad planering.
Jag gjorde inte mycket, min fantastiska hustru hade fixat allt - från överraskningarna i kylen till folket som tittade förbi.
Det enda jag råddade var väl soundtracket...!

Throwdown, Love/Hate och Dismember - en fin blandning.
Kvällen avslutades med att familjen somnade, och jag fick avsluta "Like An Everflowing Stream" i ensamhet, enda sällskapet var den här buteljen som jag sparat till ett sånt här tillfälle.
Glenmoranie Signet, med en sån tyngd och komplexitet i sig. Riktigt bra!

Slutresultatet blev väl att jag på söndagen var lite bakis, och kände mig gammal.
Men nöjd...!

Close Up Classics: Flotsam And Jetsam samt Dismember

Kanske har du koll på det, kanske inte - men det är ett bra initiativ som är väl värt att lyftas fram.
Close-Up Magazines nya serie "100 Klassiker", där man plockar fram en skiva som verkligen får hamna i fokus. Det är en alldeles ny serie, och redan efter två skivor är jag alldeles spänd av förväntan över vilka skivor som kan tänkas avtäckas i serien. Dessutom tänker jag mig att jag ska följa upp lite på den här bloggen, och ge egna tankar om skivorna. De jag inte har - de skaffar jag!
Formatet i tidningen är dels en första bild, med den torra faktan i form av producenter och medverkande i bandet, och sen en rätt kul intervju med en eller flera ur bandet.
Du måste alltså köpa tidningen och kolla in artiklarna.

Nå.
Först ut - Flotsam And Jetsam och deras "No Place For Disgrace".
En skiva som jag faktiskt inte har någon som helst relation till.
Så jag köpte den. Den som heter "No Place For Discrace 2014".
Det är ju lite som det är det där, med nyinspelningar av skivor.
Jag kan förstå att en grupp ett par decennier senare vill göra en ny version av något som var en genombrottsskiva. Man har blivit bättre instrumentalister och produktionen kan kanske göras mycket vassare - men.. kan man någonsin uppnå det där stadiet av total fokusering och hunger som en gång i tiden gjorde skivan till just ett genombrott?
Jag har mina dubier.

 I detta fall kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag ju då inte har eller har hört urspungsinspelningen. 
Jag gillar dock plattan.
Det är hederlig och rak thrash, med bra känsla för melodier. Låtarna är starka, riffen snygga.
Ett spår som "Escape From Within" känns faktiskt väldigt fulländat, det är en potentiell hit, och texterna är överlag oväntat genomtänkta och snygga (lyssna på ex titelspåret eller "Dreams Of Death"). Valet att göra en cover på Elton Johns gamla örhänge "Saturday Night's Alright (For Fighting)" är rätt kul också, och på det hela taget tycker jag att det var både en bra och kul skiva att börja serien med.
Dels för möjligheten att ställa den gamla skivan mot den nyinspelade, och dels för att det är en bra skiva som kanske ändå inte är helt uppenbar som "klassiker". Eller så är jag helt tappad. Sannolikt, faktiskt...
Nå.
Nu har jag den, och den kommer att logga speltid. Bra platta!

Nummer två ut i serien är den här:

Dismember "Like An Everflowing Stream" från -91 är förstås en skiva som är väntad i en sådan här serie från Close-Up Magazine, och det är inte mycket att bråka om.
Döm då av min förvåning att....den saknades i min skivhylla?
Jag har den elektroniskt (hur jag fått den? Ingen aning...kopia från någon? hemladdad när jag lekte med sånt ett litet tag? promo? Vete faen...) sedan tidigare, och det där var det ju bara att åtgärda.
Inhandlad och klar nu. En version med lite extraspår förutom de 8 topplåtar som ingår i ursprungsskivan.

Nummer 99 i nedräkningen är en uppvisning i dödsmetall.
Det är förstås Tomas Skogsberg och Sunlight Studio som varit med och påverkat ljudbilden. Den spelar roll för den här skivan, dels för att det daterar den och dels för att det förstås är tal om en klassiker tagen ur den Stockholmsdödska myllan.
Bandet i sig var i skottgluggen i samband med stämningen i England då tullen upptäckt baksidan med de nedblodade ynglingarna och att en av låtarna heter "Skin Her Alive" (läs mycket mer omdet i samband med intervjun i tidningen), men personligen tycker jag att det är tre saker som är extra bra på skivan. Eller, kanske två, eftersom det liksom går ihop.
Den första är att den här skivan känns elak, och det går ihop med nummer två som är körerna och när bandet ibland pratar lite. 
Jag brukar inte gilla prat, men "from dream to dream we have always been like an everflowing stream" som inleder sista spåret "In Death's Sleep" är fantastiskt. Dessutom lyfter en låt som "And So Is Life" (som tillsammans med "Dismembered" nog är de två bästa låtarna) till extra nivåer av elakhet med körandet/mässandet.
Den andra saken som är bra är känslan för melodi.
Det skrivs en del om det i intervjun det med, men vilken kombination det blir med bisvärmsriff och stundtals melodi!

Bra skiva, och nu fick jag fylla ett hål i hyllan som jag knappt visste att jag hade. Som jag inte trodde att jag hade. Fint så!

Nästa nummer får vi en ny klassiker.
Det kan verkligen bli vad som helst, och man kan ju fundera på hur ens egna lista skulle se ut.
Lista 100 klassiker från 100 och ner till 1..!
 

Veckans Tips: Black Breath "Heavy Breathing"

En av 2012 års absolut bästa upptäckter är amerikanska Black Breath.
De spelar dödsmetall som om de vore uppväxta i Stockholms förorter och spenderade sina helger med att dricka folköl på Skogskyrkogården tillsammans med Dismember och Entombed.
Min kärlek till bandet väcktes med andra plattan "Sentenced To Life", en skiva som är snäppet bättre än debuten "Heavy Breathing", men eftersom jag gillar att söka mig bakåt i fina upptäckters diskografi så finns det anledning att titta även på just debuten.
För detta är bra även det.
Inledande "Black Sin (Spit On The Cross)" visar lite av vad som ska komma, men det är i tredjespåret "Escape From Death" som man verkligen får sitt lystmäte på bisvärms-riff och klassisk döds. Efter den låten stegras insatsen och hela skivan tar ett extra kliv uppåt. "I Am Beyond" kombinerar tyngd med bra sång och fint levererade gitarrharmonier.
"Virus" sparkar stjärt, och "Children Of The Horn" samt "Whewhocannotbenamed" är precis så tuffa som de låter.
Omslaget är rätt snyggt, den subtilt infällda handen som finns bakom mannen på bilden gör hela grejen, men baksidan av skivan innehåller ett bandfoto som inte direkt andas klass. Hela gänget vid ett bord, det ser ut som om de är höga hela bunten, iklädda solglasögon och bandana och ögonsmink medan bordet pryds av kandelabrar och en dödskalle (ja, vad fan, kolla själv). Skitfult.
Som tur är spelar det mindre roll.
Det är innehållet som räknas.
Och det består av jävligt bra, ösig dödsmetall.
Som man inte behöver tänka till, utan bara kan köra på i stereon. På skall spräckarvolym!

Let's go hjärndött sväng!

Nu orkar jag fan inte tänka mer.
Ingen komplicerad musik, inget som kräver koncentration.
Bara fullt fläskigt ställ och ett sjuhelvetes sväng.
Gitarrljudet, sången, låtarna - allt på den här plattan är så vansinnigt bra att det är rent av löjligt!
Black Breath "Sentenced To Life" plockar verkligen upp fanan efter Entombed och Dismember och håller den högt.
Avkoppling. Sväng. Hjärta.
Ruggigt bra!

Låttitlar som "Sentenced To LIfe", "Home Of The Grave", "Feast Of The Damned", "Of Flesh" (jag är lite svag för titlar som börjar med just ...of) och "Obey" säger det mesta!
Vi tar väl lite video på det? Så vi slipper tänka?



Finns väl bara ett sätt att sammanfatta egentligen: KÖP!

Dismember och Candlemass lägger ner!

Igår kablades nyheten ut. Ett av veterangängen inom Stockholmsdödsen lägger ner, och Dismember får verkligen skäl att dricka en gravöl.
Dismember är ett band jag personligen aldrig tokdiggat, trots deras stundtals mäktiga bisvärmsriff så har det liksom aldrig fastnat.
Däremot ger det ju dessutom anledning att kommentera den nyhet som smögs ut lördags.
Den att Candlemass också ska lägga ner, och att det album man nu jobbar på (och som ska släpas av Napalm Records, blir deras avskedsplatta.
För egen del svider det oerhört.
Candlemass är en av mina favoritgrupper genom tiderna. och den styrka man visat med Rob Lowe vid micken gör att det förvånar mig en aning, detta besked.
Läs min text från bandets 25-årsjubileum, och notera att min känsla är att bandet istället känns hungrigt efter en fortsättning. Kanske tar dock det civila livet för hårt på gänget?
Och kanske finns det, efter uppbrottet med Messiah, en sådan gemenskap att man väljer att lägga ner istället för att omvandla bandet, trots att det ju är Leif Edlings skapelse och skötebarn?
Nå.
Vi får väl verkligen hoppas på två saker då.
Det första är att avskedsplattan blir fenomenalt bra så att vi får en värdig punkt på denna framgångssaga, och det andra är att vi snart får se ett nytt album med Krux!

Veckans Tips: Interment "Into The Crypts Of Blasphemy"

Första April idag, och där går du och längtar efter lite ny högkvalitativ dödsmetal som låter som om den var från fornstora dagar.

Tur att du läser den här bloggen då, för det är vad som serveras i denna Veckas Tips!

Det är dessutom tur att Rebellängeln läser Metal Bastard, för det var där den här skivan först kom i mitt sikte. David Snusgrop som kör den bloggen anser att detta var årets dödsmetallplatta 2010, och när man får såna tips gör man bäst i att kolla upp dem.

Tur det!

Svenska Interment bjuder nämligen på en sällan skådad dödsfest, och exempelvis är inledande "Eternal Darkness" inget annat än en uppvisning i tre minuters bisvärmsriff. Efterföljande "Torn From The Grave" och "Dreaming In Dead" är klassisk Stockholmsdöds nrä den är som finast, och sen startar bandet motortsågen igen - dags att motorsägsriffa sig igenom "Stench Of Flesh" och "Where Death Will Increase".

En av plattans bästa låtar är "Sacrificial Torment", som inleds på ett riktigt creepy sätt.

Kort sagt - detta är dödsmetal av yppersta kvalitet.

Growlandet är bra och djupt, produktion precis lagom fet och arvet som förvaltas bär minnen av Grave, Entombed och Dismember. Sämre förebilder kan man ju ha...

För övrigt konstaterar jag att skivbolaget Pulverised Records är lite av en höna som värper guldägg. De stod bakom Tribulation också, och verkar ha öga för fantastiska dödsmetalakter från Sverige!

Interment finns förresten på Spotify. Här!