Close-Up Classics: Pantera, Death och Katatonia

...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.

Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!

Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!

Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:

100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"

Trevlig läsning, eller hur? 

Recension: Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus"

Pray For Locust brakade in i den svenska metalscenen i samband med debutplattan "Swarm", en skiva som bland annat knep förstaplatsen i Werocks läsaromröstning om "Bästa Svenska Debut" 2010, men efter denna lovande start så har bandet försvunnit lite från radarn.
Personligen har jag egentligen inte lyssnat på "Swarm", och inte heller livstecknet och EP'n "Into The Ocean" som kom 2012, utan haft bandet som en sån där ständig "ska ge dem en rejäl chans" utan att det blivit av.
Bra chans nu då, i samband med att fullängdare nummer två brakar loss och dessutom släpps på Discouraged Records. Det är dags för Pray For Locust och "In The Shadow Of The Colossus".
Bandets moderna och hårda metal är enligt egen utsago uppfödd på en diet bestående av band som Pantera och The Haunted (stundtals tycker jag sångaren Tintin Anderssen låter ruggigt lik Peter Dolving runt "rEVOLVEr"-tiden), och som sådan borde detta passa mig som en lottovinst på fredagskvällen, och de smakprov jag fått sedan tidigare (bandet har bland annat representerats på den årliga Hårdrockskvällen) har lovat gott.
Därför är det med lite förvåning som jag kan konstatera att "In The Shadow Of the Colossus" inte riktigt griper tag i mig som förväntat, speciellt som det är alldeles tydligt att bandet har presterat en väl genomarbetad skiva utan egentliga svaga punkter.
Jag har faktiskt inget annat än yppersta respekt för resultatet.
Samtliga låtar, arrangemang och insatser är prickfria, och jag förstår helt klart att bandet stolt proklamerar att man äntligen gjort en skiva utan att kompromissa.
Man har presterat till max, och det man själva kallar "08 Threshmetal" (en ordlek på Bay Area Thrash, antar jag, och Stockholmsbandets egna etikett på sin blandning av metal och hardcore) är riktigt bra.
Men det griper inte riktigt tag i mitt hjärta, i mina känslor.
Det får mig inte vilja slita av mig tröjan eller göra Jesus Kristus-poser för att känslorna blir för episka och intensiva för att rymmas i kroppen.
Närmast och bäst kommer man i spåren "This Blackened Sky" (skivans bästa spår, tycker jag) och "Bad Blood", de träffar mig maggropen.
Bandet har sättningen Tintin Andersen på sång (och för övrigt även ansvarig för skivans omslag), Jerry Engström och Stefan Schyberg på gitarr, Kvasi på bas och Simon Corner på trummor, och man har på plattan arbetat med separerade inspelningstillfällen- och platser. Gitarrer och bas har satts i hemmastudios, trummor i Stockholm (på Play Yard) och sången i Garageland i Umeå, allt för att respektive individ ska få bidra med sin egna färg till den sammanställda skapelsen, och med tanke på detta imponerar slutresultatet än mer.
Det märks att bandet harvat dessa låtar rejält tillsammans innan man ger sig på egna inspelningsutflykter, för ingenstans känns det som om låtstrukturen eller helheten lämnas åt slumpen.
Det är, som nämnts, gediget.
Jag hoppas innerligt att Pray For Locust får riktig fart på skutan i samband med denna giv, och kan bygga vidare på det momentum man har på gång. Det fattar min hjärna att man är värda, även om mitt hjärta bara är delvis med än så länge.

Betyget hamnar med det sagt på en trea, och bästa spåret är för min del ganska enkelt att peka ut till "This Blackened Sky".
Du lyssnar själv på plattan på Spotify för att se om det träffar dig rakt i hjärtat.

Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus" - 3 

Recension: Throwdown "Intolerance"

Jänkarna Throwdown är fansen mästare på flera saker. Omslag är bara en (erkänn, kollar du in bilden till vänster så inser du att det är ett briljant omslag på en skiva med namnet "Intolerance", likaväl som föregångarna "Deathless" och "Venom & Tears" är påfallande läckra), och tydligast kanske bandets mästarklass kommer fram när det gäller att fightas.
Att stå för sin sak, att inte ge upp, att gå genom svårigheter för att lyckas - centrala budskap i bandets lyrik, och inte minst, i känslan som musiken ger.
Det är en kamp som förs genom breakdowns, riff och ett konstant driv.
Eller, i korthet: en smäll på käften.
Eller, för att förtydliga vad "Intolerance" levererar: en hel slagserie med stenhårda smällar på käften.

Från start till mål kommer Throwdown ut som en adrenalinstinn boxare och matar ursinnigt mot lyssnaren. Titlar som "Fight Or Die", "Defend With Violence", "Suffer, Conquer", "Without Weekness" och "Condemned To Live" ackompanjeras med hardcore-riff som staplas efter varandra och ett konstant ursinnigt vrålande från frontmannen Dave Peters strupe. Skivan är, helt klart, en återgång till ett mer hardcoreinfluerat och "circle-pit"-hetsigt sound jämfört med de två senaste föregångarna som snarast nosat på groove metal där ett band som Pantera är gudar. "Deathless" innehöll dessutom en rejäl dos melodi och harmoni, där det stundtals var ren sång som dominerade, men känslan nu är att bandet dragit tillbaka pendeln långt åt andra hållet.
Kanske beskriver man det allra bäst i texten till "Avow", där refrängen talar om att man varit trogen den här livsstilen och den här kallelsen i tjugo år och fortfarande håller fast vid den. Man svär på nytt, och vittnar om sin inre övertygelse.
Då kanske musiken går tillbaka till ursprunget rätt naturligt.
Resultatet är ett knippe ganska korta, ofta blytunga, alltid skitförbannade spår som passar alldeles utmärkt om du ska träna.
Ljudbilden är fläskig som sig bör.
Dave Peters låter precis som nämnts heligt förbannad prick hela tiden, och förstår jag det rätt är det han som står för allt strängbändande också (utom själva solona, de har Dave Nassie lagt).
Jarrod Alexander lägger ett blytungt fundament med sitt trumspel.
Det blir, för min del, faktiskt lite trist i långa loppet.
(långa och långa, hela skivan med dess elva spår klockar in på runt 28 minuter)
Kanske är det för att jag är mindre hardcore och mera metal i min DNA som jag hellre hör en skiva som "Deathless", där kontrasterna tillåts ge mer djup, men för min del kommer det sannolikt bli just den skivan jag plockar fram framöver om jag vill lyssna på just Throwdown.
Vill man ha frontmannens vy på saker och ting, tiden mellan just "Deathless" och "Intolerance", livet som hardcore-fighter och musikens utveckling så rekommenderar jag bland annat den här intervjun med just Dave Peters. Det är en studie i hur man agerar tjurigt barn, rockstjärna och integritetsfull individ på en och samma gång, och blandar totalt ovidkommande, lite dryga, svar med insiktsfulla och kärnfulla insikter.

För min del hamnar favoritspåren där det svänger som mest. "Defend With Violence", "Born And Buried Alive" och "Cut Away" sitter där de ska. Förutom att skivan är lite kort så passar den som nämnts också alldeles utmärkt som sällskap på träningspasset.
Betyget blir dock inte mer än en trea med mersmak, och anledningen till det är helt enkelt att det finns lite eller inget djup i skivan.
Efter tre varv kan du den, efter tio sitter dne som berget och du har upptäckt allt som finns att upptäcka.
Kolla in "Intolerance" på Spotify, så får du själv upptäcka hur det känns att bli slagen i ansiktet av Throwdown. Upprepade gånger!

Throwdown "Intolerance" - 3

Veckans Tips: Supermachine "S/t"

Hehehehehe... nu, när jag skriver detta i april 2013, så känner jag mig otroligt busig.
Tanken med dessa Veckans Tips, så här i början av 2014, är ju att presentera en del lite hemliga grupper och plattor som inte yppats så mycket om sedan tidigare, och som kan tänkas ha så starka låtar att de varit med på Hårdrockskväll 2014 (och om det nu blev så vet jag ju alltså inte vid skrivande stund).
Anledningen till att jag känner mig busig är att det förstås finns flera sätt att gömma saker. 
Antingen döljer man det helt - eller så tänker man "nål i höstack"-tanken, och stoppar in det relativt anonymt bland massor av annat.
Så är fallet med den här skivan, amerikanska Supermachines självbetitlade debut.
Den fick sin plats i solen på denna blogg genom det här inlägget, sammanställningen av min rekorduppladdning av recensioner på Werock.
Hand upp alla ni som var med då, och dessutom orkade kolla in recensionen samt sen själva skivan med Supermachine?
Nä.
Just det. Inte så många.
Men pillutta er - då är det dags nu!
Detta är nämligen en alldeles utmärkt skiva att fira Alla Hjärtans Dag med.
Det är en platta med sånt fläskigt driv att det borde vara kriminellt.
Gitarrljudet från Jay Fortin är tjockt och minner nästan om Pantera men med mer groove, och samspelet mellan Paul Jarvis (bas) och Mike McNeil (trummor) är en ren fröjd att höra.
Ovanpå det - David Nebbias sång som passar den här musiken som handen i handsken.
Vad är då "den här musiken"?
Jo, det är en korsning mellan groove metal som har rötterna i modern metal som Lamb Of God och ett mer traditionellt hårdrockssväng som känns hämtat från akter som gamla hederliga The Almighty. Uttrycket hamnar nästan som tidiga Alice In Chains, men det är nog mer min känsla än en likhet med musiken.
Låtarna är också mycket bra.
Redan från start ger bandet full gas med inledande kvartetten "Solution", "Broken", "Transformer" och "MT", men det är slutet som är bäst. "Buffalo", och framförallt de tre sista låtarna som heter "Crutch", "Heavy Bullet" och "Warlord", och det är dessa tre jag funderar på till Hårdrockskvällen.
De skulle sitta som en fläskläpp i fejset på din ärkefiende.

Det roligaste med skivan kanske ändå är att det finns inte en chans att jag hade upptäckt den på egen hand.
Omslaget ser ju lite epigt ut, och med dagens utbud så saknas det ju inte musik att upptäcka direkt. Dessutom har jag inte läst speciellt mycket om Supermachine, vare sig recensioner eller intervjuer, i svensk press.
Den här skivan kom istället i ett promopaket från Small Stones Records.
Utan att jag var beredd på det (de övriga plattorna var DeVille "Hydra" och Gozu "The Rage Of A Patient Man", men de föll mig inte i smaken på samma sätt som denna pärla).
Alltså - en ganska hemlig skiva, trots att den recenserats av undertecknad.
Missa den inte du med, speciellt efter den här hyllningen.
På Spotify. Här!

Recension: Crowburn "Ignition"

Ni vet hur det är - vissa skivor måste man helt enkelt leva med ett tag. Som man inte blir riktigt klok på, varken första, andra eller tionde varvet.
Umeåbandet Crowdburn och deras debut "Ignition" är en sån platta, och den har snurrat av och till under ett par veckors tid nu.
Musiken är modern metal som blandar såväl thrash- och hardcoreinfluenser som stänk av groove metal (det har nog spelats en del Pantera i replokalen eller i samband med bandfester...), men det är i refrängerna som bandet verkligen släpper sargen och går all in för att maxa lyssnarupplevelsen...ibland faktiskt en aning på bekostnad av resterande dela av låten. Lyssna på "Stars" så har du ett fint exempel, där ingången till och sedan själva refrängen är av en sån sort att det är närapå omöjligt att sitta still eller vara tyst. Man vill spela luftgitarr, lufttrummor och sjunga med, Resten av låten minns man däremot inte mycket av, helt enkelt för att det mest är en transportsträcka för att ta sig till den där refrängen.
Med den aggression som uppvisas i vissa av spåren så löper ett sånt här projekt uppenbar risk att bli enformigt, men det klarar man sig ifrån genom att installera kontraster i spår som "Sign Away Your Life" (det spår som nog är enklast att ta till sig på plattan, den refrängen sitter som ett klistermärke), smittande "Burning Crowd" och svängiga "Spiders Nest".
I sina bästa stunder är "Ignition" en skiva som verkligen lever upp till sitt namn - det tänder verkligen till och startar något. i sina svaga stunder ("Fire In The Hole" och till viss del "Pray") går det lite på tomgång och försöker kompensera det med attityd.
Bandet själva har filmat en video till låten "Confronted", och låten "Alligator" ligger först i spellistan på bandets hemsida - något som får mig att gissa att dessa spår är de man helst lyfter fram. De är dessutom ganska lika, och ligger någonstans mitt emellan de mest arga insatserna och de mest lättsjungna refrängerna på skivan.
Oaktat så är det en väldigt intressant debut, och jag är övertygad om ett par saker.
För det första att detta är musik som egentligen ska upplevas live, där energin kan släppas helt fritt.
För det andra att bandet kommer att fortsätta utvecklas. Man bildades 2010 (även om medlemmarna inte är några duvungar och har en bakgrund i bland annat Apostasy och Plector) , och att man ligger på Discouraged Records är dessutom en god grund för fortsatt växande då det bolaget som bekant inte släpper dåliga akter, och dessutom driver sin egen festival med möjlighet att möta publik i bra sammanhang.

Killarna i bandet är en kvintett bestående av:
Aron Andersson - Vocals
Christoffer Lindmark - Guitar(Lead Guitarist)
Patrik Wall - Guitars
Jonathan Holmgren - Bass
Andreas Grehn - Drums
...och det som verkligen sticker ut är väl just sånginsatsen, där Aron Andersson sjunger, skriker, growlar på ett väldigt diverserat och mångfacetterat sätt (om jag inte har helt fel så har översteskrikare Aron vunnit pris på den här bloggen någon gång. Vill i alla fall minnas att jag skickat något ditåt någon gång).
Hela gänget gör i alla fall ett bra jobb, det är drivet och snyggt levererat.

Betyget är däremot väldigt lurigt, och en av anledningarna till att jag sugit på den här karamellen ett tag. Jag vacklar mellan tre och fyra, och egentligen skulle jag vilja lägga ut en öppen fråga - vad tycker ni?
Skivan finns för avlyssning på Spotify från igår (den släpptes väl just igår?)
Ska jag i detta skede själv sätta ner fötterna så är jag väl på en stark trea, men det är så löjligt nära det högre betyget att jag redan är nästan är säker på att jag kommer att revidera det uppåt vad det lider. Anledningen till att jag slutligen väljer att inte kliva över strecket är ändå att skivan som sådan är bra, men slår inte ut i stort sett alla andra skivor som ligger för avlyssning. I de fall en skiva verkligen biter sig fast hos mig och får mig att närapå aktivt försöka lyssna på annat som ska recenseras eller kollas bara för att sedan återvända så fort jag kan - då är det verkligen fall för de högre betygsgraderna.
Men. Som sagt. Jag velar. (mer om våndan att sätta betyg här, förresten).
Hjälp mig!

Crowdburn "Ignition" - 3

NP: Pantera. Gaddämmit!

 

 

 

...vete fan varför, men av någon anledning är jag den senaste tiden helt insnöad på Pantera.
De fyra skivorna du ser ovan.
Vilken jävla svit!
"Cowboys From Hell". "Vulgar Display OF Power". "Far Beyond Driven". "The Great Southern Trendkill".
Ruggig svit, och det är inte många band som klarar av att rapa upp en radda om fyra plattor på raken som står sig gentemot den raden av riff.
Bra skit, och det är ju som vanligt tveeggat.
Kul att lyssna på, men det tar också en del fokus från min lista.
Den med band och skivor att kolla upp.
Jag jobbar lite så.
Skriver på en lista i telefonen när jag springer på en platta som verkar intressant, kollar den sedan vid tillfälle och beslutar därefter om skivan i fråga ska föras över till "att köpa"-listan.
Just nu är den där listan med band att kolla riktigt lång...
...och som ett exempel kan jag säga att jag är lite sur över alla hyllningar som Windhand har dragit ner med sin andra platta "Soma" (fantastiskt omslag by the way).

 

Anledningen?
Jag har haft den självbetitlade debuten som en av de skivorna jag vacklat om ifall de ska ingå i "hemliga projektet" inför Veckans Tips vårsäsongen 2014 eller inte.
Nu ska den inte det.
Windhand är inte hemliga alls längre... (men just den första skivan, den lila och svarta ovan, är ett bra exempel på vad som kan tänkas dyka upp i hemliga listan)

Då kan man tjura över att guldkornen avslöjas med Pantera.
Bra musik att tjura till överlag, faktiskt...!

Veckans Citat: Kill Devil Hill

 Veckans Citat är denna gång lite av en korsning av citat, låttext och tips.
Det handlar om bandet Kill Devil Hill, jänkarna som släppt sin debut detta år, och som består av lika delar sväng och tyngd. Bandet innehåller kändisar som Vinny Appice (ex Dio, Black Sabbath) på trummor samt Rex Brown (ex Pantera, Down) på bas samt mindre okända talanger som Mark Zavon på gura och Dewey Bragg på sång, och stilen man harvar med är klassisk hårdrock med lite tyngre stämning. Tänk Alice In Chains och Black Sabbath så är det i rätt härad.
På det hela taget är den självbetitlade plattan mycket bra, och en av de där som hamnar frekvent i spelaren för min del (recensionen hittar du här om du är nyfiken).

Citatet hämtar vi från en av plattans bästa spår, den episkt mäktiga "Up In Flames", vars refräng fortfarande ekar i huvudet på undertecknad, även om det är tyst runt mig i övrigt. Bra låt. Mycket bra låt!

"Tears in vain
All the charred remains
Treasure turned to trash
smoke and ash, broken glass

Stand as you watch it burn
To the point of no return
It will never be the same
All we know goes up in flames"
Kill Devil Hill

...nyfiken?
Lyssna på låten här!

Live!: Pantera "Official Live 101 Proof"

Dags att dra igång höstsäsongen av Live!-serien, där en svit av liveskivor som du verkligen behöver i din skivhylla granskas, och om serien tog sommarlov med en skiva som har två utropstecken i sin titel så är det dags att återkomma efter samma sommarlov med en skiva som istället utger sig för att vara "101 Proof Official".
Pantera presenterar pure against the grain american metal från -97!
Här staplar man upp ett låtmaterial som är häpnadsväckande starkt. Man startar genom att trampa gasen i botten ("New Level", "Walk" och "Becoming"), pressar sig starkt genom mitten (bland annat "This Love", Strength Beyond Strength" och "5 Minutes Alone") för att sedan avsluta med ett riktigt crescendo (som då innehåller exempelvis "I'm Broken", "Cemetary Gates", "Cowboys From Hell" och "Hostile"). Totalt 16 spår ilsken machometal som levereras med full frenesi och ett gitarrljud som är elakt och precis lagom uselt för att man ska höra hur detta verkligen är live. 101 proof southern metal som gärna travesterar på sådana saker som Jack Daniels-etiketten och att man är stolta rednecks.
Typ.
Men det funkar ju.
Otäckt bra, skulle jag vilja säga, och det beror väl till lika delar på att bandet är snortajt. Pantera i sina glansdagar avseende spelskickligheten, och Dimebag visar ju hur man hanterar en gitarr. Anselmo sjunger/skriker/vrålar/hetsar sig igenom spelningen, och med en rytmsektion som består av Vinny Paul (trummor) och Rex Brown (bas) så finns ett redigt fundament att stå på.
Och så var det ju det där med låtmaterialet.
Det är rent av extremt bra, och sammanfattar bandets fyra plattor "Cowboys From Hell", "Vulgar Display Of Power", "Far Beyond Driven" och "The Great Souhern Trendkill" på ett alldeles utmärkt sätt. Så, drick en sportdryck, dra på dena här skivan på maxvolym, läs Tvekampen mellan just "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power"  och försök sedan att still.
Det kommer inte att gå.
Du kommer att börja sittdansa i soffan, för att sen spela luftgitarr och trumma på kuddar.
Live!-säsongen hösten 2012 är inledd. Med Pantera!

Recension: Candlemass och Kill Devil Hill.... mm!

...månadsskifte, och precis som vanligt innebär det nya recension på Werock.
För egen del har jag uppat Candlemass och Kill Devil Hill, två riktigt bra plattor. Det ena är en debut (om man nu kan kalla det för det, Kill Devil Hill innehåller bland annat Vinny Appice (ex Black Sabbath och Dio) och Rex Brown (ex Pantera och Down) i sättningen, så några duvungar är det ju inte.
Låter i alla fall rätt mycket Alice In Chains/Black Sabbath - och bra.
Candlemass behöver man kanske inte säga så mycket om...

Annars då?
Kollegorna hissar och dissar, som vanligt. BiblioteKarin sätter öronen i Hellish Outcast, och gillar det lite mer än jag, och det ges nya alster med bland annan Sabathon och Morgoth. Mest intressant av allt verkar dock Martins upptäckt av Ne Obliviscaris vara. Jag läste recensionen och lag beställning på plattan bums!
Imorgon är förresten sista dagen för att medverka i tävlingen om Tony Iommis bok. Gör det, för sen väntar ju Getaway Rock Festival den kommande helgen, och jag råkar veta att Werock kommer gå bananer i rapporteringen.. och i väntan på det kan du alltid läsa Kittys recension av boken om Alice Cooper, samt en intervju med Alissa White-Gluz från The Agonist.
Werock.se
Där det händer!

Recension: Lamb Of God "Resolution"

Jänkarna Lamb Of God är inga duvungar direkt. Efter att ha tagit rygg på The Haunted en gång i tiden så har man växt ut till en akt med en egen nisch utkarvad för sig, och etablerat sig som en liveakt med mycket gott rykte. 2012 ser den sjunde fullängdaren "Resolution" dagens ljus, och med tanke på vilka höjdare de två senaste plattorna "Wrath" och "Sacrament" är så har undertecknads förväntningar varit minst sagt uppskruvade.
De infrias inte riktigt, ska det visa sig, men låt oss återkomma till det.
Först ska vi konstatera att den musikaliska insats som bandet gör är otroligt imponerande.
Sången av Randy Blythe är inspirerad och varierad, strängbändarna Mark Morton & Willie Adler på gitarr samt John Campbell på bas gör ett mycket gott hantverke och levererar snygga och tekniskt avancerade saker hela skivan lång.
Längst bak sitter en viss Chris Adler och dikterar villkoren bakom sitt trumset, och allt som oftast kommer man på sig själv att bara lyssna på svänget som han lyckas inkorporera i piskandet.
Imponerande!

Skivan startar också med att Blythe andas in djupt innan hela bandet kastar sig ut i blytunga och relativt korta "Straight For The Sun", en låt som inte känns helt vanligt för just Lamb Of God. Det ordnar upp sig ganska fort när den övergår i "Desolation" då allt blir som det ska igen. Högt tempo, Pantera-minnen i bakgrunden och ett bra gung. Sen är det dags för "Ghost Walking", en låt som inleder med lite akustisk bluesgitarr, typ, och sen bjuder upp till dans.
Lyssna på den låten på hög volym och sitt still, I dare you!
Bra text dessutom, och refrängens "You lived through Hell, Now you're trying to Die - The skin is healed but you're bleeding inside" är ett exempel så gott gott som något.
Sedan kommer många låtar. 14 stycken, för att vara exakt, och i ärlighetens namn är inte alla kanonspår - vilket är anledningen till att jag inte riktigt tycker att skivan lever upp till mina förväntningar. Visst finns här riktigt bra låtar också - jag är synnerligen förtjust i "Terminally Unique", refrängen på "Insurrection", svänget i "To The End" och Cheated" - men det vägs upp av att spår som "Visitation", "Invictus", "Barbarosa" och "The Number Six" bara är.. ja.. vanliga låtar.
Avslutand "King Me" förtjänar en extra kommentar, detta är et av de längre spåren bandet har presterat om jag inte är ute och cyklar, och det är rätt annorlunda i sin uppbyggnad. Stilla plockande och olycksbådande inledning med kvinnlig körsång i bakgrunden växer under dryga sex och en halv minut ut till en sån där episk stadionavslutare.
En mycket tjusig avslutning på skivan.

"Resolution" som titeln på skivan lyder kommer från FN's sätt att hantera konflikter, FN-resolutioner, och omslagets tema går i det tecknet. Det ger omslagsbilden mer kontext. Jag gillar också papersleevelösningen, där man på mitten får ett mycket läckert öga - men vad har man gjort med det som ska vara booklet? En utvikshistoria med texterna tryckta. B, var ordet.
På det hela taget är skivan bra, men tyvärr lite ojämn.
De vassa låtarna är riktigt bra, men det är för många spår. Lamb Of God känns inte som om det ska vara synonymt med utfyllnad, och det blir det stundtals denna gång. Martin konstaterar dock i sin Werock-recension att det ändå är ett band som levererar vad man förväntar sig, och visst ligger det en hel del i det. Stringens är ett i sammanhanget mycket bra ord, och visst kommer jag att ha detta i lurarna under otaliga träningspass!

Bästa Spår är förstås "Ghost Walking", med närmast konkurrens från "Terminally Unique".

Betyget hamnar till slut på en trea, även om det nog är med lite mersmak. Du hittar skivan här på Spotify, så att du kan avgöra själv!

Lamb Of God "Resolution" - 3

Förväntningar

Imorgon är det jul. Det blir bra det. Lite ledigt, lite lugnt. God mat, bra sällskap. På bloggen händer också en del, imorgon får du - julafton till ära - en Tvekamp mellan "Master Of Puppets" och "...And Justice For All", och sen rullar det på med blandad läsning. En lite längre artikel under varje dag på julen, tänker jag lyckas med.

Metallica återfinns också som huvudnummer i detta inläggs egentliga innehåll.

Det som handlar om förväntningar.

Nu är det nämligen mindre än två veckor kvar innan en av årets stående höjdpunkter: Hårdrockskväll!

Och det ger förväntningar.

Närmare bestämt på musik jag hoppas få höra, men har valt bort själv.

Såhär går mina tankar!

1) Akt Jag Missat Live - Lamb Of God "Redneck.

Den spelning som gick av stapeln förra vintern var tydligen något alldeles extraordinärt. Nästan alla som var där har sagt att det är en av de absolut bästa spelningarna som de bevistat, och jag hoppas verkligen att någon av mina vänner plockar upp just den här låten i denna kategorin. Det skulle skitta som en fläskläpp, och öppna kvällen på helt rätt sätt. Jag har då, förstås, valt en annan dänga än denna...

2) Bang Your Head - Van Halen "Jump"

Jo, man har hört den förr, men det är oerhört svårt att inte dra på smilbanden när "Jump" drar igång. Luftgitarren åker liksom fram automatiskt. Hoppas jag får höra den här klassikern!

3) Sämsta Produktion - Metallica "Blackened"

Alltså, den är ju legendariskt usel, produktionen från "..And Justice For All". Och detta är ju egentligen inte ens bästa låten, men jag älskar hur den startar ändå. Riktigt bra öppningslåt som jag verkligen hoppas få höra av någon annan!

4) Bästa Ballad - Pantera "Cemetary Gates"

En sån där kategori som det finns en miljon bra alternativ på.

Jag hoppas att någon har valt just denna dock, bra låt med både känsla och klös i. Och han sjunger ju inte direkt dåligt här, den gode Anselmo...

5) Bästa Låttitel - Motörhead "Killed By Death"

Jo.

Detta ÄR den bästa titeln. Rent objektivt. Funderade rätt länge på att ta den själv, men jag är rädd för att det skulle krocka så jag har valt en annan låt. För visst måste någon annan ha med denna?

6) Musik För Ett Mörkt Rum - Gorgoroth "Rebirth"

Den här låten förhäxade mig under lång tid.

Varje kväll avslutades med att jag spelade den i lurar, liggande i sängen medan resten av familjen sov. Besatt snarare än hänförd... men, jag har ändå valt ett annat stycke nu. Det betyder ju dock att jag hoppas någon annan väljer denna fantastiska låt!

7) Honour The Dead - Alice In Chains "Would?"

Otrolig låt. Layne Staley sjunger så huden knottrar sig, och drivet i låten är helt outstanding. Funderade länge på att spela den själv, men precis som med Motörhead tror jag att det skulle krocka och därför har jag valt bort låten.

8) Bäst Just Nu - Graveyard "The Siren"

Årets bästa låt.

En sån där som växer varenda gång man hör den, och kombinationen av text, röst, riff är fan oslagbart. Nästan. Faktum är att jag inte valt bort den här själv helt och hållet ännu!!

Torsdag den 5/1 är det dags.

Svårt att bärga mig. Trots att det är annat på agendan ett tag närmast.

GOD JUL!

Bilder från helgens tatuering

Projekt vänster arm är ju igång.
För ca två månader sen gjordes första delen - ritning och konturer.
I helgen passade det med nästa steg, första sittningen avseende skuggor.
Hela armen ska bli en japanese sleeve med inspiration från vatten, med två karpar och en oerhörd mäng detaljer.

Först rakar man armen, sen kör man igång.

Bisarr känsla att bli rakad på armarna av en annan snubbe, men det får man leva med.

JollyJonny är trots allt inte vilken snubbe som helst, han är ju grymt kul.

Och det funkar bra att sitta en lördag i studion och snacka en massa skit och lyssna på hårdrock.

En bärs fick man också. Tre-halva.

Musiken - Pantera. Det funkar ju!

Kolla in flaskans etikett noggrannt.

Kul!

Nedan - det gör inte ont, det gör inte ont, det gör inte ont.

Och....det gjorde det faktiskt inte.

Rätt smärtfritt denna gång, bara skuggning på relativt lätta platser.

Tydligen är ett av de svåraste ställena man kan arbeta med som tatuerare själva handleden och vristen. Smalt, svårt att få stöd, mycket senor.

Och Jonny hade gjort en sån helsittning dagen innan, så han valde att köra en enklare del av kroppen idag. Inte mig emot, allt ska ju täckas i längden ändå...

Notera Motörheadtröjan. Den har jag vunnit av Grimgoth.

Notera också att även Jonny drack en öl.

Rätt avslappnad tillställnig på det hela taget alltså!

Ja... men hur blev det då?

Såhär.

Förstås körde vi en massa på insidan av armen också, men det orkar jag inte fixa foton på.

Du får leva med ovanstående.

Kommer ju bli grymt bra när det väl är klart, speciellt mycket längtar jag efter att få färgen på plats, så man ser hur fiskarna ligger delvis under vattnet och delvis över detsamma.

Dessutom... det är en bit kvar va?

Lördagens sittning var väl en tre, tre och en halv timme.

Totalt bedömer Jonny att det är en 7-9 sittningar. 2 avklarade. Pust!

Tankar om Årets Kategorier - Hårdrockskväll 2012

Snart två veckor har nu förflutit sen omröstningen av Årets Kategorier blev klar, och jag lovade lite tankar om dem. Det har tagit lite tid bara, då jag verkligen tycker att årets val blev skumma. Förra året var det enklare, på nåt sätt, och då hade jag som tema att bara välja låtar från 2010 (mina val det året hittar du här).
Nå, sen den där lördagen så har jag lyssnat en hel del på alternativ, funderat och nu börjat smälta vad som hände.
För min del går det till så att jag under hösten sätter upp alternativ på varje kategori som jag sen väljer ifrån, och nu har väl rålistan börjat skapas.
Nå, såhär går tankarna!

1) Akt Jag Missat Live. Känns som en rolig kategori, och för egen del finns det prick hur mycket som helst att välja på. Jag kommer nog att sätta ner fötterna rätt sent avseende denna, och vad jag väljer för typ av genre styrs nog lite av hur resten av min mix blir.

2) Bang Your Head - Luftgitarr/Allsång. Trist kategori, jag trodde först att killen som valde att lägga alla sina 10 poäng på denna skämtade med oss. Har faktiskt inte den blekaste var den kommer att ta vägen!

3) Sämsta Produktion. Ganska kul sak. Kombinationen av att hitta en låt som är riktigt bra men har förkastlig produktion känns utmanande, och det är väl ingen vågad gissning att tro att det kommer spelas Yngwie Malmsteen och Metallica på den här kategorin, måhända? Själv har jag ju redan spelat "Crystal Ball" på Hårdrockskväll 2010, så den är ju liksom utesluten.

4) Bästa Ballad. Pers spontana kommentar "Jävla dansbandsafton" känns ju vansinnigt kul, och lite trist tyckte jag först det var. Tungviktare som "Slient Lucidity" med Queensryche och "Easy" med Faith No More dök spontant upp i mitt huvud, för att sen ramla vidare i exempelvis "One" med Metallica eller "Cemetary Gates" med Pantera. Sen tänkte jag utanför boxen, och nu tror jag att jag har svaret på denna kategori. Givetvis säger jag inte vilken det är, men som exempel på hur jag tänkt kan man väl säga att "Rebirth" med Gorgoroth får betraktas som en ballad med det bandets mått mätt...

5) Bästa Låttitel. Här hade jag spontant en låt. En som jag velat ha med på Hårdrockskvällarna ett tag, men inte fått ett bra läge och därmed sorterat bort förrut. Bra titel, underfundig, rockig och passande till musiken. Sen får vi se om den klarar sig hela vägen till Dagen D!

6) Musik För Ett Mörkt Rum. Frikort, nästan, för här kan man väl spela lite vad som helst. Kanske ska man göra en parodi på det hela, och spela en låt vars titel anspelar på kategorin? Hur som helst, den där kommer att lösa sig med tiden, och den känns som att det blir ett sent beslut.

7) Honour The Dead. Återigen var Pers kommentar rolig "Diomaraton!". Men så tror jag inte det blir. Det finns mycket döingar inom hårdrocken... Hur som helst, det blir en bra kategori, och jag gissar att vi kommer att få höra Pantera, Alice In Chains, Metallica, Motörhead, Gary Moore, Slipknot, Dio, Black Sabbath, AC/DC...bland annat! Här kan man dessutom ha samma snubbe som man hyllar, men välja att göra det på så många olika sätt, så risken för att det ska krocka känns otroligt liten när man tänker efter ett tag!

8) Bäst Just Nu. Som vanligt, sista kategorin. Och, som vanligt, ett sent beslut - förstås!

För övrigt blir vi alltså 13 stycken, så man får tänka på lite förhållningsregler. Inte bara 10-minuterslåtar. Jag vill heller inte ta något jag redan spelat tidigare år, och dessutom är det ju kul om man lyckas hitta en mix av lite hederligt och beprövat samt ess som inte så många har hört.

Bara drygt tre månader kvar nu. Dags att fila på listan - så tips mottages!

Remasters: Carcass "Heartwork"

Idag fyller min mamma år.

Grattis mamma - och varför inte fira med en riktig superhit i form av "Heartwork" från Carcass?

När det väl begav sig, 90-talet, så fattade jag inget av Carcass.

Det ändrade R2.

Tack för det senior, för jävlart vad bra detta är!

Svänget i "No Love Lost" påminner nästan stundtals om Pantera, öset i "This Mortal Coil" skulle kunna vara Morbid Angel - men allt är ändå helt otvivelaktigt Carcass.

Så.

Jävla.

Bra.

"Heartwork" var väl bandets fjärde fullängdare om jag fattar saken rätt, och efter denna plattan så kom i alla fall "Swansong", men jag undrar jag om detta har överträffats i bandets karriär.

Inledningen med "Buried Dreams" och "Carnal Forge" lämnar lyssnaren att kippa efter andan innan just "Nol Love Lost" släpps lös. Och då har vi ändå kvar mina favoriter, titelspåret, "Emodiement" och just "This Mortal Coil".

Ruggigt bra.

Extramaterialet på den remastrade versionen består i videor till "No Love Lost" och "Heartwork", och det kan väl vara kul som tidsstudie och extramaterial om man gillar just det visuella. Det tilltalar inte mig speciellt mycket, men sånt är ju upp till varje person.

Dessutom spelar det väl ingen större roll, det är ju så bra huvudmaterial att det räcker och blir över.

Tack, R2, för introduktionen.

Och grattis mamma!

Tvekamp: Pantera "Cowboys From Hell" vs "Vulgar Display Of Power"

Då och då dyker den upp på den här bloggen. Avdelningen som kallas Tvekampen, då två skivor ställs mot varandra i en stenhård kamp.

Du hittar ett gäng av dem i arkivet, och precis här, och så här till Valborgsmässoafton är det dags igen.

Denna gång är det två klassiska skivor från samma band som står i fokus, två skivor som planterade Pantera som legender inom den rätt speciella amerikanska svängiga metalen.

"Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".

Vi landar alltså i början av 90-talet, i en tid när jag gick i gymnasiet och man lyssnade på musik i en Walkman när man var portabel. Dessa två skivor hade vansinnigt mycket speltid hos mig när det begav sig, men om jag ska vara ärlig så är det något som verkligen klingat av.

Jag plockar mycket sällan fram någon av dessa två alster numera, och kollar jag i iTunes så ser jag att de har mindre än 10 spelningar var sen jag en gång i tiden skaffade programmet.

Rätt bedrövligt, faktiskt, med tanke på den larvigt höga kvalitet som skivorna innehåller.

Nåväl, nu får de i alla fall sin tid i rampljuset.

Men bara en kan vinna.

Let's get ready to rumble!

Rond 1 - Omslaget

Precis som är brukligt börjar vi med det första intrycket, det visuella konceptet. Eller, vad man nu ska kalla det i fallet med "Cowboys From Hell"... för allvarligt talat, detta kan vara ett av de fulare omslagen jag sett. Eller, fult och fult, det kanske är fel ordval... konstigt, är kanske mer rätt. En bar. So far so good. Det ser ut att vara en sydstatsbar, vilket passar med bandets sound, men sen barkar det ju åt helvete. Mitt i klabbet är bandet inklippta, och knappast någon av dem ser riktigt klok ut! Phil Anselmo hoppar från bardisken, men allt ser maximalt amatörmässigt ut.

Mer humor än klass, helt enkelt.

Det verkar dock som om de lärt sig snabbt, för precis lika "hipp som happ" som "Cowboys From Hell" är, lika genomtänkt och slående (!) i sin enkelhet är omslaget till "Vulgar Display Of Power".

Knytnäven som träffar ansiktet är ett briljant omslag.

Det speglar musiken, det sticker ut och det är ett av de klassiska omslagen genom tiderna!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 2 - Inledningen

Om första visuella intrycket från "Cowboys From Hell" var tveksamt så kan man inte säga detsamma om det musikaliska. Herrejesus, vilken start! De första 4 spåren innehåller mördarriffet i titelspåret, svänget i "Primal Concrete Sledge" och de gravt underskattade "Psycho Holiday" samt "Heresy". Brutalt. Brutalt bra, och det ger mig fortfarande känslan av gåshud.

"Vulgar Display Of Power" svarar med mer råstyrka än sväng. "Mouth For War", "A New Level", dunderhiten "Walk" och riktigt elaka "Fucking Hostile" lämnar lyssnaren kippandes efter andan.

Brutalt. Brutalt bra, det med.

Efter ett gäng lyssningar på dessa två inledningar så slutar det med att jag inte kan skilja dem åt när det gäller betyg.

Jag inser att jag har fler nostalgiska känslor och minnen till den första plattan, men att de båda är fullständiga succéer om man går efter den kvalitét som presenteras.

Det får helt enkelt bli maximalt betyg på båda inledningarna, och det är inte utan att man förundras över hur bandet verkligen satte standarden för en hel subgenre!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 3 - Mittpartiet

Jag undrar om inte sångsinsatsen på "Cemetary Gates" har varit det som innebar att Pantera verkligen fått en karriär? Vansinnigt bra, både den rena sången och det skrikiga. Låten i sig är förstås ett maxbetyg, något annat finns ju inte. Dessutom bjuder bandet på ett mittparti som består av "Domination", "Shattered" och "Clash With Reality", vilket förvisso inte är illa... men ändå inte lika bra som inledningen.

"Vulgar Display Of Power" har ett mittparti som möter med svängiga "This Love" innan man bjuds på "Rise" med sin smittsamma refräng, "No Good (Attack The Radical)" och "LIve In A Hole".

Också här blir ju omdömet bra, men inte lika bra som den glimrande inledningen.

Det är nästan som om man vilar sig lite efter att ha brakat loss på maxfart.

Inte så konstigt kanske...

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 4 - Avslutningen

"Vulgar Display Of Power" har tre spår kvar som avslutning. Inte så många, men det man får är kvalitet. "Regular People (Conceit)" är bra mycket bättre än man minns, "By Demonms Be Driven" är en riktig rykarlåt, och avslutande "Hollow" är plattans sjönsjungarstund med herr Anselmo.

Riktigt bra faktiskt, alla tre spåren, och det känns som om de allihop har hamnat lite i bakgrunden i jämförelse med bandets resterande katalog - lite orättvist, faktiskt.

"Cowboys From Hell" har 4 spår kvar, och det märks att bandet har brännt sitt bästa krut tycker jag. Visst, "Message In Blood", "Medecine Man", "The Sleep" och "The Art Of Shredding" är väl okej, men att dessa låtar bleknat bort i jämförelse med resten av bandets pärlor känns inte alls lika orättvist som de tre låtar som utgör avslutningen på efterföljaren.

"Cowboys From Hell" - 3

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 5 - Bandet

Helt klart kan man inte säga annat än att bandet verkligen förtjänade sina framgångar.

Man kan faktiskt nästan höra hur de har bestämt sig för att ge järnet nu. Gå "all in". Speciellt tycker jag det är uppenbart i inledningen av "Cowboys From Hell", där Dimebag staplar mästerskapsriff på varandra, och hungern lyser igenom varenda ton som ljuder. Hela skiten ljuder av att det är ett laddat gäng, mer hungrigt och suget på sväng än ilsket och arga mot överheten.

Den känslan finns mycket mer i efterföljaren "Vulgar Display Of Power".

Då är bandet aningen tajtaree också, tycker jag, och drivs mer av ilska.

Det är mer attityd, kanske till bekostnad av svänget stundtals.

Oavsett vilken av skivorna man gillar så tror jag att det är en enkel sak att konstatera att det är ett tajt band, med bra sångare. Och gitarrspelet.. ujujuj, vad härligt!

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 6 - Produktion

Trots att dessa två skivor nästa satt standarden för amerikansk muskelmetal så har de, lite förvånande, inte speciellt köttigt ljud. Jag finner mig själv tänka på dessa skivor, båda två, som fläskiga knytnä'var i ansiktet, så det är faktiskt med lite förvåning man kan konstatera att det inte beror på produktionen. Den är okej, framförallt är den tydlig och ganska ren vilket framhäver Dimebags gitarrspel, men om man jämför med många av de samtida skivor som man minns som tunga så är det förhållandevis enkel produktion som gäller för Pantera.

"Cowboys From Hell" är dessutom något enklare och där lyser det igenom att producenten Terry Date fått bestämma en del. Det känns som om bandets elakare attityd gäller även i produktionen på efterföljaren "Vulgar Display OF Power".

Eller så är det bara en högre budget.

Vem vet.

Känslan är i alla fall att den senare skivan har något mer pondus i ljudbilden!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 7 - Hitlåten

Egentligen kanske det är en mer eller mindre onödig rond, kan man tänka, men faktum är att dte är skillnad. Den absolut största låten kommersiellt sett på 1990 års "Cowboys From Hell" var förstås "Cemetary Gates", som med sin video på Headbangers Ball förmodligen skapade bandets lycka.

Det är en helt magisk låt, som 20 år senare fortfarande har sitt grepp om mig.

Efterföljaren "Vulgar Display Of Power" fick sin största hit med en helt annan typ av låt. "Walk" är byggd på tvärtemotprincipen jämfört med "Cemetary Gates", med en nästan hypnotisk upprepning av huvudriffet. Det är egentligen nästa lite konstigt att låten slog så hårt, för även om den är bra så är den - i mina öron - långt ifrån den bästa låten på plattan!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 8 - Den bortglömda pärlan

...ja, varför inte? Har vi kollat på den största hiten så kanske vi ska se på vilka dolda pärlor som finns också? Personligen tycker jag då att det är mycket märkligt att låtar som "Psycho Holiday" och "Regular People (Conceit)" inte finns med på bandets livegiv "Official Live: 101 Proof", och jag anser at de låtarna borde ha en given plats bland de bästa tre på respektive skiva.

Lyssna på den geniala inledningen på "Psycho Holiday", till exempel. Eller svänget i refrängen på "Regular People (Conceit)".

Man kan inte annat än att spela luftgitarr och sjunga med.

Ja, om man inte är död, vill säga...

Klockrena maxbetyg, båda två. Förstås!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 9 - Overall Feeling

Detta, mina vänner, är slutet. Sista ronden.

Den där luddiga där Rebellängeln försöker beskriva den generella känslan, och sen på något märkligt sätt betygssätta vad magens säger.

Och i detta fall så säger den att "Cowboys From Hell" antagligen har något högre toppar, men att "Vulgar Display Of Power" är en jämnare skiva med ett band i en senare fas av sin mognad.

Den senare är antagligen en bättre skiva, men jag plockar nästan alltid fram "Cowboys From Hell" när jag är sugen på Pantera, eftersom den har en speciell atmosfär. Speciellt den första halvan.

Däremot ska jag konstatera att det är rätt många år sen jag var totalt förälskad i bandet, och numera anser jag att skivorna är bra - och, som skrivs i inledningen, förtjänar mer spelningar av undertecknad - men inte att de är fantastiska.

Jag kan inte dela ut en maxpoängare till någon av dem.

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Sammanfattning

Okej, hur blev det nu då?

Inte den blekaste egentligen, skrev den här Tvekampen i flera omgångar, så låt oss räkna!

"Cowboys From Hell" - 34

"Vulgar Display Of Power" - 36

Jaha, seger med två poängs övervikt till -92 års "Vulgar Display Of Power".

Lite oväntat kanske, med tanke på att jag oftare lyssnar på föregångaren, men ändå rätt, på något sätt. Jag kan leva med det.

Sen kan man ju fråga sig om det är den bästa Panteraskivan överhuvudtaget, men det är ju en annan femma...