Intervju: AVATARIUM, Carl Westholm

Vill du starta veckan på ett bra sätt?
Såklart du vill.
Ska vi säga en intervju med Carl Westholm (andra från höger i bilden ovan!) som lirar klaviatur i bland annat AVATARIUM, KRUX och JUPITER SOCIETY (ja, vad jag förstår så har han skött det även för CANDLEMASS)?
Låter det bra?

Det är ingen mastodontläsning, men det spelar väl ingen roll - det är kul ändå.
Du hittar det här!

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

Veckans Tips: Abstrakt Algebra "S/t"

Omslaget kan, i ärlighetens namn, vara ett av de fulare som världens skådat.
Innehållet är däremot helt fantastiskt.
Och det är väl insidan som räknas?

För er som hängt med ett tag så vet ni att det här var en av de skivorna som jag tyckte saknades när Record Madness sparkade igång från allra första början med bokstaven A, och att jag hade letat den.
Nå - nu är den funnen, och ett tag tänkte jag nästan att jag skulle hålla den lite hemlig för att ha med på den stundande Hårdrockskvällen och ingå i mitt lite hemliga projekt för Veckans Tips under våren (dvs där jag i förväg skriver om fantastiska skivor som jag hållit lite hemliga, och på så sätt får lite av en överraskning för såväl er läsare som för mig själv när tipset väl publicera), men sen tänkte jag att... phaaa! Varför spara på en sån här pärla som dessutom egentligen inte torde vara speciellt okänd?
Nä.
Just det.
Därför hamnar den i fokus nu.

Detta är ju ett av Leif Edlings kärleksbarn, och som sådant innebär det att musiken inte är diametralt motsatt till Candlemass eller Krux, speciellt eftersom sången hanteras av Mats Levén. Det är stundtals väldigt lätt att dra sådana paralleller, men ändå tycker jag att Abstrakt Algebra har ett eget sound och verkligen förtjänar sitt egna namn (jag har i intervjuer läst att det stundtals var prat om att driva Candlemass vidare, trots att det vid denna tidpunkt bara var just Edling som var konstanten - jag tycker att det var klokt att ge detta en egen identitet, framförallt såhär i efterhand).
Bandet består av en skön mix av kända och mindre kända figurer förutom de två nämnda.
Mike Wead hanterar lead och sologitarr, och hans namn känner du ju till (Memento Mori är ju bara ett exempel på snubbens CV). Han backas dessutom upp av Simon Johansson, något mindre namnkunnig kan man säga, på gitarr och Jejo Perkovic på trummor.
Inget fel på kompetensen på de två, och det blir ju en skön mix.
Bandet kompletteras, som vanligt i Edlings projekt, av "additional keyboards" av Carl Westholm (vars egna projekt heter Jupiter Society), och man kan ju nästan tycka att han borde fått vara en fullvärdig medlem.
Nå, det är som det är med det.

Den här plattan har totalt 8 spår, och det är i början som man bränner av det bästa krutet.
"Stigmata", "Shadowplay" och framförallt titelspåret "Abstrakt Algebra" är ruggigt bra.
Tunga, svängiga (trots att inledningen på just titelspåret kanske är lite avvaktande och väl mycket intro innan låten kommer igång på riktigt) och med den där nerven som jag tycker uppstår när just Levén sjunger Edlings låtar.
Det klickade precis så när Candlemass spelade live på Sweden Rock Magazines jubileum.
Det klickar så här med, främst i början.
Resten av låtarna skiftar från bra till okej (förutom ovan nämnda spår får man även "Bitter Root", "April Clouds", "Vanishing Man" och långa "Who What Where When"), men som sagt...
...efter inledningen sitter man mest bara och gapar, fullständigt knockad.
 Söker man på Abstrakt Algebra på Spotify får man bara ett enda förstoringsglas tillsammans med texten att det inte blir något, så vill du lyssna får vi lösa det på annat sätt.
Hör av dig i så fall.
Eller gör som jag.
Fortsätt jaga skivan till dess att du kan lägga rabarber på den.
Den är lätt värt ett blindköp, trots omslaget!

Recension: Jupiter Society "From Endangered To Extinct"

Carl Westholm är måhända lite av en doldis för gemene man med intresse för hårdare musik, men han har bra kontakter inom scenen och har bland annat backat upp Candlemass och Krux med sin keyboard under deras karriärer.
Själv är kapten på skutan Jupiter Society, och just hans kontakter och respekt bland övriga artister gör att besättningen på skivorna räknar in ett antal namnkunniga individer.
Förra given "Terraform" var en rymdresa som växte på undertecknad, en resa där låtarna mejslades ut och stundtals bjöd på fantastiska "håret-reser-sig-på-armarna"-ögonblick när gästsångarna Mats Levén, Öivin Tronstad och Nils Eriksson visade hur det låter när nån som verkligen kan sjunga anstränger sig för att prestera. 
Vis av erfarenheten av hur förra plattan växt (den recenserades när den kom, och hamnade sedan ca 2 år senare som Veckans Tips på denna blogg) så har jag låtit en hel del tid förflyta mellan det att jag fick tillgång till promomaterialet till dess att det nu är dags att skriva recensionen. Om det däremot har hjälpt.... det är jag inte säker på.
"From Endagered To Extinct" är nämligen en mindre tydlig historia när det gäller låtstrukturerna. Det är fortfarande progressivt, svävande och bombastiskt om vartannat, men det är betydligt mörkare och mer suggestivt.
Svårare att få grepp om.

Historien löper över 6 långa svepande låtar, och berättar från starten ""Enemy March" till slutet "Defeat" en historia om invasion, krig och utrotning. Från hotad till utrotad på endast en dag, som en av textstroferna lyder. Eftersom skivan och musiken har det format den har så är det av naturen en upplevelse som kräver lite engagemang. Det är inget som fäster direkt eller om du har det som bakgrundsmusik, men för den som orkar lyssna och ge det en riktig chans finns belöningar. Allra bäst är renset i "No Survivors", det är närapå black metal-driv i vissa partier på den låten, och det är omöjligt att inte dras med i det episka anslaget när just detta driv kombineras med känslan av opera, av saga, av ett rymdäventyr.
Det skadar antagligen inte heller att sången är växelvis av just Mats Levén och Öivin Tronstad, med Cia Backmans passande bakgrundssång. De flesta av er vet antagligen redan att jag är svag för just Levéns röst, och här kommer hans lite elakare och skitigare stämma väl till sin rätt.
Annars är bandet i sig värt att nämna.
Det är liksom inga lallare som presenterar sig.
Förutom den uppenbara Carl Westholm på keyboard så hanteras trummorna av Dirk Verbeuren (normalt i Soilwork), och en viss Leif Edling (Candlemass, Krux) bas på rätt många spår (där han inte spelar är det Sebastian Blyberg som lirar). Gitarr hanteras mest av Ulf Edelönn (som bland annat spelade på "Dactylis Glomerata" med Candlemass), men vi ser också exempel på hur en sån som Marcus Jidell (Evergrey) och Fredrik Åkesson (Opeth, Krux) besöker projektet.
En sån ensemble skrapar man inte ihop bara sådär.
Sången hanteras hela tiden av just Mats Levén, Öivin Tronstad och Cia Backman, och man gör det bra.

"From Endagered To Extinct" känns som en ganska annorlunda skiva jämfört med tidigare "Terraform". Mörkare, med mindre skarpa konturer, och trots att jag som nämnts har gett den en hel del tid är jag inte säker på att jag har lyckats bottna ännu.
Känslan finns att jag kan komma att revidera betyget framledes, och att jag kommer att tycka att jag är feg nu - men jag vill lägga detta på en stark trea. Mersmak, men jag saknar ändå de där låtarna som är lite enklare att ta till sig.
Ljuset i det kompakta mörkret, om man får säga så. Även om jag ju mycket väl förstår att det nog är medvetet denna gång.

Bästa Spår: "No Survivors". Väldigt bra låt, men jag gillar i ärlighetens namn även inledande "Enemy March" mycket också.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" - 3

Recension: God Seed "I Begin"

God Seed släppte tidigare i år en liveplatta, tagen från Wackenspelningen. Den bestod enbart av material från Gorgoroth-perioden, och nu kommer egentligen debuten. 
Bandet har uppstått i askan av rättstvisten om namnet Gorgoroth, och har under ganska uppmärksammande former varit en sån där "på/av"-historia med huvudmännen Gaahl (sång) och King Ov Hell (bas) i spetsen.
Stundtals nedlagt, stundtals aktuellt.
Hux flux kom dock beskedet - "I Begin" heter debuten, och det man uttalat är att man vill fortsätta det God Seed sägs stå för - människans rätt till total frihet och möjlighet att lösgöra sig från begränsande normer och regler. Bandet består av just King Ov Hell samt Gaahl, i sällskap med Geir Bratland, Lust Kilman, Sir och Kenneth Kapstad, och skivan i sig består av ungefär till hälften en naturlig fortsättning på Gorgoroths skiva "Ad Majorem Sathanas Gloriam". "Awake", "From The Running Blood", "The Wound" och halva "The From The Past" känns precis så.
Halva "This From The Past"?
Ja, ungefär. 
Resterande del är nämligen en aning annorlunda, och man bjuds på en uppblandning av den traditionella black metal-fåran. Folkmelodi, episkt anslagen musik som mest är en föraning av efterföljande "Alt Liv".
Den låten börjar nämligen som om det vore Krux som spelar, närapå. En doomig, släpig känsla med dominerande keyboard byts sedan ut mot en mässande Gaahl som mot ett elakt basspår förkunnar sin åsikt. Låten växer sedan till plattans starkaste och mest säregna spår, och jag önskar verkligen att detta var något vi fick mer av.
Det är nästan en särart inom extremmusiken, vill jag påstå, och kanske egentligen vad bandet strävade efter.
"Hinstu Dagar" lutar åt samma håll men saknar den där magin, "Aldrande Tre" är mer röjig och avslutande "Bloodlust" är ren dynga, där man i stort sett får höra en upphetsad kvinna andas i några minuter.
På det hela en fantastiskt ojämn skiva, alltså, och förutom den uppenbara behållningen att Gaahl är tillbaka inom den mer extrema musiken så är det kanske ändå det faktum att detta kan utgöra det första kapitlet inom God Seed. Jag hoppas verkligen att de fortsätter utforska rännan som "Alt Liv" kommer ifrån, och att vi får följa med på den färden. Det vore långt mer intressant än ytterligare ett band som spelar traditionell norsk black metal.

Betyget då?
Inte helt enkelt, faktiskt.
Det är en ojämn skiva (jag är seriöst upprörd över det meningslösa och svaga slutet!), med både toppar och dalar, och lite känner jag mig som en fegis när jag till slut landar på en trea. Bra, inte i närheten av en årsbästalista - men heller inte svagt eller dåligt.
Bästa spår är givet som "Alt Liv".

Vill man läsa mer om huvudpersonerna så kanske en Tvekamp om just Gorgoroth kan vara en bra fortsättning på dagen. Den finns här!

God Seed "I Begin" - 3

Demorecension: Stonegriff "III"

Skånebandet Stonegriff har varit med på Metalbloggen förrut, då med sin förra demo "For Madmen Only". Bandet har rötterna i tung riffbaserad hårdrock som luktar 70-talets elakare akter, men det har hänt saker i lägret.
Ursprungsbasisten Rex Nibor har under våren 2012 återkommit till kärnduon Molde (gitarr) och Grand Magnus (trummor), och dessutom har man en ny talang på sång, en kille vid namn Jacob.
Det är, på det hela taget, av godo.
Den nya demon "III" innehåller fem låtar, där en av dem är en nyinspelning av "Black Snow" som även fanns med på förra demon, och där sista spåret "In The World That You Rule" är en unik sak som endast kommer att finnas tillgänglig på denna demo.
Det hela sparkar dock igång med "Black Magic Circle", och två saker står helt klara.
1) Bandet är bättre nu. Tajtare, med bättre leverans, kanske främst på sången.
2) Den medföljande lappen till denna demo utlovade att man rört sig musikaliskt i en lite mörkare riktning (utan att tappa fotfästet från sina tidigare tankar), och det stämmer jävligt bra.
"Black Magic Circle" låter doom, det låter Black Sabbath och... ja.. det är inte utan att jag tänker på Krux! Givetvis diggar jag det hårt, 70-talshårdrock med en kant och anstrykning av domedag i form av doom?
Count me in!

Resterande spår "Mercenary Bay" samt "midninght Rose" håller inte den mörka linjen i riktigt samma stil utan påminner mer om bandet sen tidigare, tyvärr. Det är visserligen inte dåligt - främst "Mercenary Bay" svänger rätt bra - men ändå inte det där fullständigt knytnävsslaget av elakhet som golvar mig med första låten. Du hör den förresten på bandets MySpace om du nu är nyfiken...

Nåväl.
Totalt sett har det hänt en del i lägret, och jag tycker att medlemsbytena har vart generellt av godo. Det verkar kanske som om man fått lite arbetsgnista och spelglädje tillbaka, och den fortsatta inställnigen att inte mixa och trixa för mycket med ljudet och enbart köra organiskt, what you see is what you get passar också låtarnas framtoning bra.
Det jag kan fundera på är väl var bandet står nu?
Var går man från denna punkt?
Mot skivkontrakt eller fler demos?
På det hela tycker jag att bandet börjar låta bra, men det kan finnas en fundering i vilken inriktning man går. Materialet spretar lite, trots allt, och jag undrar om man inte är lite nostalgisk i gamla låtar som egentligen inte är så vansinnigt bra, exempelvis "Black Snow"...?
Det blir mycket spännande att följa!

The Damned Things - en supergrupp?

Ni känner till uttrycket. Supergrupp. En sammanslagning av musiker som egentligen har en annan huvudsyssla, men som samlas under gemensam flagg med mer eller mindre jämna mellanrum för att spela ihop. De finns i alla dess former, och så sent som i januari använde jag uttrycket i samband med recensionen av svenska Krux senaste alster "III - He Who Sleeps Among The Stars". Jag har också benämnt Bloodbath som en sådan grupp, men ibland måste man fundera på uttrycket.
När det är relevant.
För inte så länge sedan försåg en av vännerna mig med lite musik, däribland en grupp som jag sett benämnd som just "supergrupp".
Ja, vi snackar om The Damned Things och skivan "Ironiclast".
Bandet består av ett ihopplock från tre grupper.
Man har hämtat Scott Ian och Rob Caggiano från Anthrax, Joe Troeman och Andy Hurley från Fall Out Boy samt Josh Newton och Keith Buckley från Every Time I Die.
I alla fall enligt Wikipedia (och, lite extra krydda, den promobild som dominerar om man googlar bandet har fem av dessa sex herrar avbildade...)

Så, nu till mina tankar.

Av de grupper som snubbarna egentligen spelar i så har jag (förstås) en relation till Anthrax, samt mycket vagt till Every Time I Die. Fall Out Boy är ett sånt där namn jag känner igen, men aldrig har hört hur de låter.

Personernas namn säger mig egentligen inte ett smack sånär som på Scott Ian.

De andra är för mig anonyma namn som skulle kunna vara vem som helst, och då infinner sig frågan: är detta verkligen en "supergrupp"?

Jag tycker ju inte det, men kanske baserar det sig på min ringa erfarenhet av mannarna som ingår i sättningen. Musikaliskt har jag inga invändningar, jag tycker till och med att plattan är riktigt skön, men jag har ändå dubier mot uttryck som "supergrupp" - och särskilt om det ska devalveras av att användas för ofta.

The Damned Things. Är det verkligen en supergrupp?

Veckans Tips: Jupiter Society "Terraform"

Denna vecka ska vi bli progressiva.

Veckans Tips är nämligen svenska projektet Jupiter Society, frontat av Carl Westholm - keyboardist som kanske är mer känd för sitt medverkande i Krux och på scen med Candlemass.

De banden har dock inte mycket gemensamt med den här mastiga skapelsen - musiken är väsensskiljd, trots att exempelvis Leif Edling gästspelar i ett av spåren ("Siren's Song/Black Hole"), samt att Mats Levén hanterar sången på tre spår ("New Universe", "Into The Dark" och Siren's Song/Black Hole").

Istället bjuds vi på långa svepande stycken som klingar väl i samma anda som den ganska fula omslagsbilden - det är en interplanetär resa genom en musikalisk rymd som serveras.

Förutom Mats Levén så står duon Öivin Tronstad och Nils Erikson för sången, och just sången är vad som verkligen lyfter denna skiva. Öivins prestation i andra spåret "Rescue And Resurrection" är helt fenomenal, och lyssnar man på låten runt 3:30 in så reser sig nackhåren av glädjerysningar.

Herrejävlar, vilken sång!

Bästa spåret är nog ändå "Cranial Implant", och fascinerande nog så jämförde jag känslan i den här skivan med Coheed & Cambria när jag recenserade den.

Det har nog fan försvunnit, men det är enbart av godo.

Den här plattan har nämligen växt till sig, och Westholms mannar har sett till att man kapat åt sig en alldeles egen identitet sedan dess.

Skivan finns fortfarande inte på Spotify, så det blir till att ta del av de stycken som ligger uppe på projektets hemsida istället. Eller köpa skivan.

Du hittar dessutom denna gång lite mer läsning på denna blogg. Recensionen finns det länk till här ovan, och dessutom har skivan varit föremål för "3 Röster om...", där panelen bestod av inga mindre än Per, The Woan och Stones - och de är inte alls överens...om mer än en sak - detta är en skiva med episkt anslag.

Och så är det.

Det är en skiva för dig som söker det storslagna äventyret. Resan.

Recension Krux, Franky Lee & Metallica

Ny månad, nya recensioner.

På Werock!

För egen del har jag satt pennan och öronen i spretiga trion Krux, Franky Lee och Metallica. Recensionerna hittar du genom att klicka på omslagen ovan, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det delas ut en 4:a, en 6:a och en 7:a i betyg.

Ganska modesta siffror alltså.

Det gäller faktiskt lite överlag, där kollegorna ändå har recenserat så pass stora släpp som exempelvis Lamb Of God. Det är förresten en skiva jag glömt att köpa, något man får råda bot på. Fint sällskap om man springer, gissar jag... dessutom Avatar, och så gör Werocks nya skribent Kitty debut avseende skivrecenserandet, med detta stycke.

För övrigt är listan med vad som spelats mest senaste veckan uppdaterad med lite smått och gott. Alcest, Opeth, Eyes Wide Open. Till exempel!

Runt och runt i spelaren...

Det är januari, och givetvis rullar musik i spelaren. Bra sån.
Den senaste veckan rullas förstås Mastodon, vilket förstås spelningen i lördags var anledningen till. Både i uppladdning och i eftersnack, så att säga.
Briljant band.
Briljant spelning.

Annars då?

Krux senaste, "III - He Who Sleeps Among The Stars" rullar frekvent. Bra skit, faktiskt, och i korta ordalag kan man ju säga att jag egentligen vill vara Fredrik Åkesson. Fan vad han rockar, var han än dyker upp. Att det hela sen baserar sig på sedvanliga monsterriff av herr Edling och att klart underskattade Mats Levén lägger sång som glasyr på kakan gör ju inget... recension på Werock. Så småningom. Där ska även denna platta recenseras.

Franky Lee, från Örebro. Låter som Millencolin. Innehåller medlem från Millencolin. Recension också där så småningom, men rent krasst tycker jag inte det är lika bra som Krux.

Annars är det mesta av den senaste veckans lyssning Jontes fel.

Det är nämligen dessa två skivor:

Han påstod ju att den senare av dessa två skivor är bättre än den första.

Felaktigt, förstås.

Och det kommer så småningom en Tvekamp mellan dessa två plattor, och just nu snurrar de friskt för att jag ska vara säker på min sak.... grymma plattor, båda två, men jag har verkligen blivit helt övertygad om att han har fel, den goda Jonte. "Black Gives Way To Blue" är INTE bättre än "Dirt"!

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Fel.

Beställer ibland från CDON, istället för Record Heaven.
Nyheter, framförallt.
Det blir oftast sådär.
Detta är senaste exemplet som landade i brevlådan igår.
Beställning lagd på Krux "III - He Who Sleeps Amongst The Stars".
Denna skiva är INTE Krux. Det är filmmusiken från något som heter "Real Steel".
Det roliga är ju att man måste vara rätt trött på sitt jobb om man nu inte ens ser om det verkar stämma alls.
Okej om man tar fel Kruxplatta, eller en annan med liknande namn, eller om det varit otydligt vad denna skiva är för något istället.... men... det syns rätt tydligt va?

Man får helt enkelt lyssna lite på den första Kruxplattan så länge. Inte fel det heller...

Veckans Tips: At Vance "Chained"

At Vance är verkligen ett andra klassens band.
Egentligen.
De skapar musik som man oftast kan vara utan, och har inte gjort något bestående avtryck på omvärlden på det stora hela - trots att man klämt ur sig rätt mycket plattor (nä, jag har inte hört alla, men en del av dem).
På skivan "Chained" från 2005 har man dock ett trumfkort som gör plattan till något väsentligt, och till en skiva som jag spelar sådär smygmycket. Återkommer till relativt ofta.
Det trumfkortet heter Mats Levén.
Han hanterar nämligen sången på ett fenomenalt sätt, och gillar man den mannens lite skitnödiga sätt att sjunga - som jag verkligen gör - så blir det här en skiva som tar ett steg upp från enkel och snabb power/heavy-metal till lite mer.
Låtar som "Rise From The Fall" och "Run/Leave" skulle annars ha varit ganska banala men funkar fint - men de största ögonblicken kommer när Levéns röst får lyfta låtarna med lite lägre tempo.
"Heaven" och "Two Hearts" är goda exempel på det, liksom helt klart titelspåret "Chained".
En riktigt bra låt som börjar i lite smygande start men växer ut ett fantastiskt epos.
Snyggt!

Nå, Veckans Tips denna gång är ändå relativt smalt.
Du vet nog om du gillar denna typ av hårdrock, och i så fall behöver du kolla in det.
Skivan finns på Spotify, så det är bara att hugga in.
Gillar du inte riktigt denna typ av musik men ändå vill ha Levéns sköna stämma så rekommenderar jag detta istället. Krux. Liiiiiite tyngre...

Dismember och Candlemass lägger ner!

Igår kablades nyheten ut. Ett av veterangängen inom Stockholmsdödsen lägger ner, och Dismember får verkligen skäl att dricka en gravöl.
Dismember är ett band jag personligen aldrig tokdiggat, trots deras stundtals mäktiga bisvärmsriff så har det liksom aldrig fastnat.
Däremot ger det ju dessutom anledning att kommentera den nyhet som smögs ut lördags.
Den att Candlemass också ska lägga ner, och att det album man nu jobbar på (och som ska släpas av Napalm Records, blir deras avskedsplatta.
För egen del svider det oerhört.
Candlemass är en av mina favoritgrupper genom tiderna. och den styrka man visat med Rob Lowe vid micken gör att det förvånar mig en aning, detta besked.
Läs min text från bandets 25-årsjubileum, och notera att min känsla är att bandet istället känns hungrigt efter en fortsättning. Kanske tar dock det civila livet för hårt på gänget?
Och kanske finns det, efter uppbrottet med Messiah, en sådan gemenskap att man väljer att lägga ner istället för att omvandla bandet, trots att det ju är Leif Edlings skapelse och skötebarn?
Nå.
Vi får väl verkligen hoppas på två saker då.
Det första är att avskedsplattan blir fenomenalt bra så att vi får en värdig punkt på denna framgångssaga, och det andra är att vi snart får se ett nytt album med Krux!

En hemlighet i spelaren

Onsdag idag igen, och det betyder att det är dags att uppdatera vad som spelas mest frekvent i det Rebellängelska hemmet. Denna gång är det dessutom inte vilken lista som helst, utan den innehåller en hemlighet!
Vadan detta då?
Jo, men det närmar sig ju ändå på sitt sätt den årliga Hårdrockskvällen (ja, eller närmar sig och närmar sig, det är 5 månader kvar - men min hjärna funderar redan på små pärlor man kan avslöja!), och jag tror jag har hittat ett riktigt litet guldkorn.
Det lyssnas frekvent på detta, men jag vill inte riktigt avslöja vad det är. Det enda tips jag kan säga är att det härstammar från vårt grannland till väster om oss...

I övrigt är det detta som rullar mest.

August Burns Red snurrar fortfarande runt massor, av någon anledning. In Solitude och Portrait är ju lite snarlika i sitt sätt att närma sig musiken från lyrikens tema, men skivorna i sig låter ganska olika.Sist men inte minst finns ju förstås Yngwie Malmsteen. Inte lika bra låtmaterial som på "Trial By Fire", men betydligt bättre ljud.

Grym liveskiva.

Fan vad jag gillar hans sätt att sjunga, den gode Levén. Han kan verkligen sjunga allt, både klassisk hårdrock á la Yngwie, likväl som stenhård doom metal i Krux.

Cudos!

Annars är det inte länge kvar innan Ghost Brigade släpper sin nya platta.

...när man här sånt där vet man att det blir bra! Förra skivan "Isolation Songs" var snäppet bättre än debuten "Guided By Fire", och jag förväntar mig faktiskt ännu ett steg framåt...

Meet Opeth!

Naturligtvis kan jag inte undanhålla er lite bilder från mötet med grabbarna grus i Opeth igår. Sådär lagom starstruck, i en skock med tillresta japaner, spanjorer, syrianer, engelsmän och skottar vallades man in för att få träffa bandet. Avslappnade, rätt coola så tog de bilder med så gott som alla, och signerade prylar som folk tagit med sig. Åkerfeldt var förstås den stora lockelsen för de flesta, men även de andra fick väl sin beskärda del av galna fans.

Värt att notera är kanske att Axe konstaterade att det blir en rätt soft sommar, lite festivalspelningar med både Opeth och Bloodbath - sen förhoppningsvis börja spela in lite ny musik (heja!). Åkesson - som får allt gitarrspel att se så jäkla enkelt ut - trodde nog att det skulle bli lite pill med Krux under tiden som Opethjobbet går på sparlåga i sommar (och ja, visst var herr Edling på plats för att kolla in giget igår...), och Åkerfeldt själv kommenterade mitt beröm om att de gör ett bra jobb med "tja, vi gör så gott vi kan och försöker verkligen". Tro f*n det! :)

Coolast av alla såg väl ändå Per Wiberg ut. Brutalt skägg, tuff look. Och viktig för bandet, vilket framgick väldigt tydligt på soundcheck!


Mikael Åkerfeldt, låtsnickare och humoristiskt geni extraordinaire...

Per Wiberg myser lite och ser relativt snäll ut. På den här bilden...

Från vänster till höger - Fredrik Åkesson (gitarr), Martin Mendez (bas), Rebellängeln (glada tillrop)!

En bild att rama in?

Veckans Tips: Krux "Krux"

Bloggens serie med Veckans Tips återvänder från helgvilan, och det med en riktig fläsksmäll. Doom metal av yppersta klass, med Sveriges spjutspets inom hårdrocken - kan det vara nå't?

Krux första självbetitlade platta (det finns en skiva till, fantasifullt döpt till "II") är inget annat än en knytnäve i ansiktet, signerat Leif Edling, Mats Levén, Jörgen Sandström och Peter Stjärnvind - kryddat med gäster som Fredrik Åkesson, Nicko Elgstrand och Carl Westholm. Edling - till vardags i Candlemass - har som vanligt en febless för att försöka skriva det ultimata riffet, och när rubbet ackompanjeras och framförs av så pass ärrade och kunniga veteraner så blir resultatet en perfekt avvägd doom-macka som herr Levéns röstkonster får att lyfta det där sista som behövs.

Från inledande "Black Room" till sista delen av episkt långa "Lunochod" så serveras bra låtar med en säregen kombination av tyngd och sväng som ger Krux ett alldeles eget sound. Röster har t o m hörts som önskar att låtskrivaren Edling la mer krut på Krux till förmån för Candlemass, vilket torde säga en hel del om kvalitén!

Mer om Krux hittar du på hemsidan eller MySpace, men egentligen borde du inte behöva kolla mer.
Spring och köp den här plattan. Den kan ibland vara svår att få tag i, så det är lika bra att starta på en gång!

Uppdatering av spellistan!

Vardagen är som sagt tillbaka med besked - och det betyder att det absolut är dags att uppdatera vad som spelats mest i det Rebellängelska huset. Länge sen sist är det också, så det blir en total rensning. Ut med det gamla, in med det nya!

Listan den senaste veckan lyder som följer...

1) Gorgoroth "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt". Grym platta. GRYM platta!
2) Igneous Human "Pyroclastic Storms".
3) Krux. Det bandet borde nå större kretsar!
4) Propagandhi "Supporting Caste". Lättpunk med bett & tunga texter.
5) Khoma "The Second Wave". Fantastisk skiva som liksom aldrig blir sämre...

Skivjakt...

Lyxig måndageftermiddag idag.
Jag har fått "ledigt" och ska spendera några timmar med Tomas - på skivjakt.
Bland annat hoppas jag täta några av de lyssningshål som jag har för i år, men framförallt vill jag hitta en del godbitar som är svåra att få tag i.
Black Sabbaths "Tyr" och "Forbidden", Krux första självbetitlade skiva och "No Parole From Rock'n'Roll" med Alcatrazz, till exempel. Dessutom kan man väl hoppas på att dagen bjuder på lite nyheter rörande Dark Tranquillity.
Kim tipsade ju om att de ställer in CloseUp-båtens spelning, till min stora besvikelse.
Då hoppas jag nu på ett BRA ersättningsband, och gärna ett meddelande om att göteborgarna kommer till Stockholm som huvudakt snart...

Peter Stjärnvind

Surrade lite kort med Zappzott idag.
Han berättade att en av dagispapporna på hans grabbs dagis piskar skinn i Unanimated & Nifelheim.
Jodå, det visade sig vara herr Stjärnvind. Det tyckte jag var lite fränt.

Förutom den uppenbara kopplingen att Stjärnvind lirat i Entombed som gjort låten "Chief Rebel Angel" så kan jag också tipsa om sidoprojektet Krux, där nämnde Stjärnvind slagit sina påsar ihop med andra kända metallpersonligheter så som Leif Edling från Candlemass och Mats Levén från lite var stans.
Mer om Krux hittar du här http://www.myspace.com/kruxdoom eller här http://www.kruxdoom.se/