Tvekamp: Black Country Communion

Jaha, det är lördag- och naturligtvis serveras en slev text för dig som orkar masa dig hit till bloggen även idag.
Denna gång är sleven ganska rejält tilltagen också, då det rör sig om en Tvekamp, avdelningen där två skivor eller grupper ställs mot varandra och skärskådas intensivt.
I ett gäng ronder delas poäng ut i spannet 1-5 för att sedan sammanräknas och ge en total segrare, och den här lördagen ska vi kolla på något så intressant som Black Country Communion. Debutskiva och uppföljningsskiva inom nio månader, det är ett fenomen som få grupper matchar i dagens musikindustri, och det är i sig en anledning till att ställa skivorna mot varandra. Håller verkligen kreativitet för så snabb utgivningstakt - eller blir det rent av bättre med tiden?
Ursprungsrecensionerna på skivorna hittar du för debuten här (som i fortsättningen för enkelhetens skull kommer att få heta "1"), och för uppföljaren här (som då, med samma logik, får heta "2").
Båda sopade hem betyget 4 när det begav sig.
Men...
...vilken är bäst? Egentligen?
Låt oss kolla!

Rond 1 – Omslag
Precis som vanligt börjar vi med det visuella. Det första som möter ögat när man plockar fram skivan – och det går i detta fall faktiskt ganska fort att inse en sak. Ingen av skivorna är direkt någon skönhet. Omslagen går i samma tema, och påminner kraftigt om varandra även om de inte är exakt lika. För egen del attraheras jag inte av något av dem speciellt mycket, men skulle jag tvingas välja ett som ”bättre” så är väl första plattan någon snyggare. Betygsmässigt spelar det ingen roll dock, jag ger dem båda en tvåa och konstaterar att vi inte har någon raketstart på denna Tvekamp!


"1" - 2 poäng
"2" - 2 poäng

Rond 2 – Inledningen
Enligt vanlig praxis så radas nu de riktigt tunga kategorierna upp. Låt för låt ska vi börja med att kolla på inledningen, och eftersom första plattan består av 12 låtar och den andra av 11 så är det väl lämpligt att vi låter inledningen vara de första fyra spåren.
Första skivan öppnar med snabba och nerviga ”Black Country”, en okej låt som känns som Deep Purple rakt av innan man dyker in i sköna ”One Last Soul”, där det svänger mer och visar mer av den där egna unika sammanflätade musiken vi vill ha av bandet. ”The Great Divide” är bluesdriven skön sång där Glenn Hughes får spänna musklerna, och ”Down Again” fullbordar en stark start på skivan. Betygsmässigt vacklar jag mellan en femma och fyra, det som känns tveksamt är faktiskt öppningsspåret som trots ett högt driv är det sämsta kortet i leken. Till slut ger upprepade lyssningar dock facit, det här är en albumöppning som heter duga och som ska belönas. 5? 5!

Andra plattan svara på det med knippet ”The Outsider”, ”Man In The Middle”, ”The Battle For Hadrian’s Wall” och ”Save Me”. Precis som på föregångaren väljer man att öppna skivan med en snabb låt som driver på tempot – men jag tycker att man gör det aningen bättre här. Det är mer Black Country Communion-känsla i ”The Outsider”, och jag håller dne högre än sin motsvarighet på första skivan. Motsatsen gäller då för ”Man In The Middle”, som visserligen svänger skönt men ändå inte riktigt når samma höjder som ”One Last Soul”, främst i refrängen. ”The Battle For Hadrian’s Wall” inleder med countryinspirerat gitarrplock och fantastisk sång av Joe Bonamassa. ”Save Me” är en nästan åtta minuter lång halvballad/funk/rock-stycke (!) med fantastisk refräng, och ett värdigt avslut på inledningen, om man kan skriva så. Svaret från uppföljaren är bra, men ändå känns det faktiskt lite, lite sämre, och om den tidigare balanserade på gränsen mellan fyra och fem så känns detta mer givet som en betygsfyra.

"1" - 5 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 3 – Mittpartiet
Okej, nu är vi alltså en bit på väg in i skivorna. Låt oss då kolla vad som serveras i mitten av plattan. Huvudrätten, if you will. Första skivan radar då upp funksoulrockiga ”Beggarman”, skivans bästa spår – den fantastiska flygande, känsliga och magiska ”Song Of Yesterday” – och avslutar sektionen med ösiga ”No Time” som är enkel men ack så effektiv, samt starka ”Medusa”. Svårslaget, faktiskt, speciellt när man lutar sig mot en så stark låt som just ”Song Of Yesterday” – men ändå finner jag mig tänka på precis samma sätt som vid inledningen. Detta är fantastiskt bra, men är det tipptopp-bra? I detta fall vill jag dock stanna på en fyra i betyg, det känns helt enkelt inte riktigt lika glimrande som inledningen.

Skiva nummer två – kan man behålla kursen? Kanske. De spår som radas upp är ”Smokestack Woman” – med ena benet i svängig rock utan dess like och andra benet i klassisk Hughes-sång – samt en mycket inspirerad insats i ”Faithless”, en låt som för övrigt har ruggigt skönt basspel samt en otroligt snygg refräng. Kanske plattans bästa spår, såhär med lite perspektiv och tid från recensionen. ”An Ordinary Son” gör också anspråk på den titeln, med laidback känsla i låten och snygg sång av Bonamassa igen. Det känns som en sån där låt som man skulle kunna köra bil en hel natt till! Avslutningen är den i knippet svagaste låten ”I Can See Your Spirit”, och nu är det åter dags för Hughes att ta i så brallorna spricker. Lite synd, för knippet i mitten är ruggigt bra och dras ner lite av denna sista låt där det känns lite som om bandet går en aning på tomgång… betyget hamnar till slut på en solid fyra, tycker jag. Stabilt, är ordet!

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 4 – Avslutningen
Slutspurten kvar nu då. Kämpa!
Den första skivan som kom avslutades med ”The Revolution In Me”, ”Stand (At The Burning Tree)”, ”Sista Jane” och ”Too Late For The Sun”. Det första spåret är relativt enkelt och bluesbaserat med Bonamassa på sång, men det funkar främst eftersom refrängen är bra. Sen kommer mastodonterna in. ”Stand (At The Burning Tree)” är 7 minuter lång soulrock med nervigt gung, ”Sista Jane” nästan 7 minuter rocksmocka som funkar lite halvtaffligt förutom den sköna växelsången mellan Hughes/Bonamassa innan vi får en avslutning i dryga 11 minuter långa och vackra ”Too Late For The Sun”. Tyvärr är den vackrare än intressant hela vägen, och det som räddar låten är faktiskt delvis att det är just sista spåret som avslutar den här kreativa smältdegeln. På något sätt känns det inte opassande då, och betyget landar på en fyra även för avslutningen.

Räcker då bensinen hela vägen när man släpper skivor så nära inpå varandra? Svaret på den frågan, när vi tittar på låatarna som avslutar ”2” är väl… nja.
Raden stavas ”Little Secret”, ”Crossfire” och ”Cold”, och där kan man konstatera att ”Little Secret” är snygg bluesrock som skickar minnen av Gary Moore nerför ryggraden, samtidigt som Glenn sjunger riktigt bra (som vanligt när det rör sig om halvballader). Refrängen svänger dessutom härligt, men sen tar det liksom lite slut. ”Crossfire” och ”Cold” är väl okej, men känns roligare för bandet som spelar dem än för oss som lyssnar på dem. Det är inte dåligt – men det är heller inte lika glimrande bra som resten av materialet, och betyget hamnar till slut på en trea för avslutningen.

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 5 – Sången
Jamen, säger du. Kan man ha en kategori som heter sång när det är samma sångare och bara ett par månader emellan skivorna?
Klart man kan. Det är min Tvekamp, så jag bestämmer.
Och, då är det såhär – Glenn Hughes sjunger helt förjävligt bra på dessa skivor, båda två. Jag gillar ju hans sätt att sjunga, det är allom bekant, men jag undrar om han någonsin har presterat bättre än så här? Tveksamt, faktiskt. Ändå vill jag ge extra plus för skiva nummer två, och det beror på endast en sak: att vi får höra mer av Joe Bonamassa. Han sjunger också bra, men totalintrycket när de båda sångarna varvar och till och med växelsjunger i låtarna gör att hela rubbet skruvas upp ännu en liten bit. Det blir en skönare grej att återkomma till Hughes sångsätt när man fått lite omväxling emellan.
Därför sker nu något som aldrig skett förr i Tvekamspssammanhang…
Jag halvfuskar.
Båda skivorna är nämligen EGENTLIGEN värda fempoängare för den sånginsats som presteras, men jag lägger på än extra poäng på ”2”. Den får alltså omöjliga 6 poäng!

"1" - 5 poäng
"2" - 5+1 poäng

Rond 6 – Bandet
Larvigt bra musiker, hela högen.
Joe Bonamassa lirar gitarr på ett sätt som sätter leenden i ansikten, Hughes ser till att basens gång svänger fett, Derek Sherinian bidrar med fantastisk stämning på keyboard och Jason Bonham visar farsan hur man ska lira trummor.
De gör det otroligt bra, tajt och på ett sätt som gör att det verkligen lyser igenom hur kul gänget har. Man väntar liksom bara på ett ”whooopie”-rop mitt i allt, för stundtals känns det nästan som om man är en fluga på vägen som tjuvlyssnar på ett rep.
Det finns förstås inget att säga om denna kategori. Det blir en mycket kort text, och vi delar istället ut maxpoängen till båda skivorna. Fattas bara annat…

"1" - 5 poäng
"2" - 5 poäng

Rond 7 – Förstasingeln
Det första livstecknet som Black Country Communion släppte officiellt var första singeln från första skivan, ”One Last Soul”. Första singeln från andra skivan var öppningsspåret ”The Outsider”, och även om vi sedan fått musikvideo från till ex ”Man In The Middle” så säger just första singeln från en skiva en del. Därför ägnar vi rond 7 till att skärskåda singelns kvalitet, likväl som hur vettigt valet är.
”One Last Soul” är som låt betraktat mycket bra, det står ju klart efter att den belysts en del i rond 2. Det är dessutom en väl vald låt när det gäller att visa på vilken typ av musik som serveras på skivan, likväl som att den är lagom klistrig – dvs, den behöver inte tgogtals med spelningar för att verkligen komma till sin rätt. Det är inte bästa låten på debutskivan, men det är ändock kanske det mest uppenbara och bästa valet för en förstasingel. Betyget hamnar på 4!

Dags för uppföljare alltså, och då väljer bandet (ja, eller skivbolaget, det där kan man ju inte alltid veta så noggrant vem som bestämt) upptempolåten ”The Outsider”. Okej låt, men det är väl långt från en av de starkaste på skivan, och dessutom tycker jag inte att den speglar vad Black Country Communion handlar om. Den saknar hela lagret av blues och sväng som gör projektet och bandet speciellt. Dock, det är ju andra skivan, och kanske räknar man med att de fans man redan har vet vad man får och därmed inte behöver blidkas i samband med första singeln? I så fall framstår valet som mer logiskt, tycker jag, men jag stannar nog ändå på en betygstrea – och det är inte en stark sådan!

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 8 – Känslan
Sist och minst är då ronden som kallas för lite olika saker beroende på vilken Tvekammp det är, men som alltid går ut på samma luddiga sak. Att beskriva Rebellängelns känsla för skivan, och om formkurvan pekar upp eller ner. Svårt att konkretisera oftast, men låt oss se vilka ord som kan döljas i denna förvirrade lilla hjärna!
Den första skivan lever i princip på hela gängets fantastiska glädje och eufori över att ha hittat en så kreativ grupp och miljö. Att de alla är fantastiska musiker med goda kvaliteter som låtskrivare ger en bubblande, spännande och rolig situation där bandet leker med allt från raka snabba rocklåtar till långa och lekfulla nästan jammande spår. Det är tydligt att man har kul, och bjuder med vem som helst på resan – men priset är att det inte alltid blir spännande för oss som lyssnare. Bandet känns nästan förblindade över sin nyvunna vänskap stundtals, och man hade kanske kunnat önska mer sång av Bonamassa, t ex, för en mer dynamisk helhet?

Det får man däremot på den andra skivan. Där känns det som om bandet har kommit förbi lite av sin ”smekmånad” och letat lite mer med hjärnan än bara hjärtat – och då får vi resultat som exempelvis ger rakare låtar och mer sång av just Bonamassa. Det är mer ”traditionellt”, om man så önskar – och baksidan är förstås att det istället kan saknas lite av den där euforin. Totalt sett kan man säga att det ska verkligen bli spännande att se var bandet tar vägen från dessa två skivor, och hur lång tid det tar. Har man tröttnat på varandra och behöver en längre paus? Blir det mer genomtänkta och analyserande försök att skapa låtar?

Jag har lite olika typer av känslor för skivorna och bandets inställning på de två skivorna, men trots att de är olika gillar jag båda. Den totala spelglädjen och helhjärtade insatsen i den första plattan samt den lite mer genomtänkta och spretigare insatsen på den andra skivan visar att det ändå hänt lite på de nio månader som skiljer – och ändå delas det ut två betygsfyror.

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Sammanfattning
Totalt hamnar alltså slutställningen enligt följande:

Black Country Communion ”1”: 34
Black Country Communion ”2”: 31

Till slut visar det sig ganska klart att den första skivan står sig starkare, och tittar man på varför så kan man analysera det relativt enkelt – den har ett bättre grundmaterial när det gäller låtarna. Nio månader emellan plattorna visar sig vara lite för kort tid för att prestera bättre den andra gången än den första, även om det är långt ifrån dåligt!

Gillar du förresten den här typen av läsning?
Det finns fler Tvekamper. Du hittar dem i Arkivet för Långa Artiklar.
Dessutom lovar jag att plita ihop ännu en redan till nästa vecka. Då kommer Watain att skärskådas när skivorna "Lawless Darkness" ställs mot "Sworn To The Dark"...