Recension: California Breed "S/t"

California Breed är resultatet av att Joe Bonamassa fimpade Black Country Communion och satsade helhjärtat på sin solokarriär. Detta fick nämligen de två starkast övriga lysande stjärnorna från den forna högprofilerade gruppen att starta eget - och detta är resultatet. California Breed består således av Glenn Hughes (bas och sång) samt Jason Bonham (trummor), och med sig har man sällskap av hittills mer eller mindre okände Andrew Watt på gitarr, och denna självbetitlade debut har producerats av Dave Cobb som bland annat står bakom Rival Sons framgångsrika alster.
För att sammanfatta: detta är en ask med godbitar i, och mest handlar inlyssningen om att konstatera hur helheten harmonierar.
I alla fall om man - som jag - är svag för den typ av svängig, bluesig rock/hårdrock som Glenn Hughes oftast representerar.

Tidigt in på lyssnande kan man fastställa att bandet som sådant, denna trio, har hittat såväl kemi som en kreativ stark ådra vad gäller låtskrivandet. Man har delat på den sistnämnda sysslan, och resultatet är riktigt starkt och över skivan ganska varierat. Man får stänkare som "The Grey" och inledande "The Way", man får Rolling Stones-minnande rocknummer som "Midnight Oil" och snygga smittande spår som "Spit You Out", "Strong" och "Chemical Rain", och även om det å ena sidan kanske är lite mindre blues och just "Bonamassa-spel" i skivan så är det påfallande bra spänst i materialet och dess variation.
Dessutom har man fäst materialet live i studio, och det tillsammans med musikernas skicklighet och redan nämnda samspel och kemi lyser faktiskt igenom på ett snyggt sätt på skivan.
Den andas spelglädje, oavsett om det uttrycker sig genom hur Bonhams trumspel gifter sig med Hughes basgångar eller hur spännande Watt tråcklar riff till höger och vänster. Som vanligt sjunger dessutom herr Hughes bra, men med tanke på hans insatser de senaste åren känns det lite som att konstatera att det är väder ute. Det är liksom som att sparka in en öppen dörr... 

Så.
California Breed, debutanterna som inte alls är debutanter och ändå har så pass mycket debutantentusiasm, ligger bra till för att leverera "årets debut". För att nu ställa ordet debutant på sin spets. Dessutom skulle jag faktiskt inte bli ett smack förvånad om det här bandet hinner släppa såväl denna självbetitlade debut som ytterligare en skiva innan året är slut (eller, nja, det kanske är lite väl kort mellan ändå - planerat releasedatum för "California Breed" är 16:e maj), eftersom det verkar finnas en nästan febrig skaparglädje i bandets DNA. Man kan ju i alla fall hoppas!

Skivan släpps på Frontiers Records, och finns i skrivande stund inte på Spotify, men du kan kolla lite på bandets hemsida för att se en del videor, och så ska jag se om jag kan uppdatera den här texten så snart man kan lyssna på skivan via andra sätt.
Du lär hur som helst veta om det här är något för dig, baserat på referenserna Black Country Communion, Rival Sons och Glenn Hughes, och om så är fallet - håll öronen öppna!

Mina personliga favoriter på skivan är de låtar som faktiskt drar ner lite på tempot och lutar sig mer mot känsla, mot sväng. Jag finner det otroligt svårt att värja mig mot spår som "Midnight Oil", som med sin bakgrundssång av kvinnlig körmodell är en hit, eller ett spår som "Spit You Out" som nästan har lite boogiewoogie-känsla. Det sticker ut, men som du säkert läst mellan raderna tycker jag att skivan som helhet har en bra spännvidd, och jag har lyssnat från pärm till pärm varje gång jag spelat den.

California Breed "S/t" - 4