Recension: Black Country Communion "Afterglow"

Okej, nu ska eder Rebellängel försöka veckla både in och sedan ut sig i ett väldigt konstigt resonemang. Det kan gå lite hur som helst, så vi får se hur det landar, men det har att göra med hur den tredje studioplattan från Black Country Communion låter och framförallt känns.
Först ut - det här är en gruppering av musiker som har tunga meriter. Glenn Hughes på bas och sång, Derek Sherinian på keyboard, Joe Bonamassa på gitarr och Jason Bonham på trummor, och man är otroligt produktiva. På tre år har man lyckats släppa tre fullängdare och en dubbellive, det är det inte många andra grupper som mäktat med i dessa tider. Samtidigt har man kunnat läsa om hur exempelvis Glenn Hughes uttryckt att det ändå finns en hämsko på hur mycket man kan satsa och spela, främst då herr Bonamassa som har en hel del andra strängar på sin luta (moahahahaha, det där tycker jag var kul på så många sätt eftersom han är gitarrist!).
Med det sagt så kommer här ett påstående och mitt resonemang: "Afterglow" låter som om Glenn Hughes skrivit i stort sett allt själv - och ändå är det nu, på den här skivan, som det låter som ett band.
Ja, så tycker jag.
Jag gillar de båda andra skivorna rejält (har ju för tusan skrivit en Tvekamp om dem!), och jag tycker nog att de håller lika hög klass när det gäller låtmaterialet, men ändå är det lite som om bandet nu, på denna tredje skiva, har blivit ett band. Som om alla har hittat sin plats, och eftersom detta är en mer homogen skiva - därav tanken att det låter som om Hughes är huvudavsändare - så blir det ett snyggt flyt och en bra lyssning hela resan.
Bonham kan fokusera på att spela bra trummor. Sherinian får sina ytor. Och så vidare.
Baksidan på det myntet är förstås att.. ja, det skulle ju nästan lika gärna kunnat släppas som en soloplatta med Hughes.
Och då blir jag sådär fundersam.
Själen med Black Country Communion kanske ÄR att det är spretigt?

Med det sagt (vad det nu blev av det där) så kan man u sen kolla på själva skivan.
Den sparkar igång med "Big Train", en rätt klassisk öppningslåt innan vi serveras fina "This Is Your Time". Bra låt, som sedan följs av en okej "Midninght Sun" (en sån där låt som man diggar i början men som faller tillbaka efter ett par varv) och sen allsångsrockaren "Confessor". "Cry Freedom" är en av skivans starkaste spår (växelsången mellan Glenn och Joe är briljant!) tillsammans med fina powerballaden av klassiskt Hughessnitt, "The Circle". Sämst är faktiskt titelspåret, en ganska träig sak. Avslutningen håller bra klass dock, "Common Man", "The Giver" och stökiga "Crawl" gör att skivan gärna hamnar på repeat när den rullat klart.
Det är bra.
Det rockar och rollar, och det är egentligen rätt häftigt att ett band kan ha den produktionstakten och ändå hålla stilen så pass bra. Tummen upp för det, och då kanske mina snirkliga konstiga tankar om huruvida detta är en soloplatta eller en BCC-platta är rätt futtiga.

Betyget hamnar klockrent på 4, tycker jag, så sviten fortsätter för bandet. I alla fall på den här bloggen.
Bästa spåret är nog "Cry Freedom", men det finns ett knippe rätt bra låtar här. 
Du lyssnar väl som vanligt enklast via Spotify själv så att du kan avgöra.

Black Country Communion "Afterglow" - 4