Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

Recension Moonspell "Aura Noir/Omega White"

Portugals flaggskepp när det gäller metal är Moonspell. Bandet har varit med ett bra tag nu, och "Alpha Noir" är völ nummer 8 eller 9 i ordningen, om jag räknar rätt (inte helt lätt alltid, det där med att läsa en diskografi och sedan komma fram till vad som är ett fullängdsalbum, en EP, en samling och liknande. Personligen var det med förra given "Night Eternal" som jag kom i kontakt med dem (tack Per!), en skiva som varit Veckans Tips på denna blogg - helt i kraft av sin kvalitet.
Moonspell har en blandning av industrimetal, goth och black metal som är rätt egen, och som gjorde att jag fastnade för dem.
Det verkar tyvärr inte ha varit helt bestående.
"Alpha Noir" är istället en skiva som kan komma att konkurrera om benämningen största besvikelse under 2012, i alla fall för min del.
Tyvärr.
Kanske är det mina högt uppskruvade förväntningar som ställer till det, kanske är det allt ambitiöst arbete med släppet - produktionen signerad Tue Madsen och Benny Richer är fläckfri, påkostad och snygg, paketeringen av skivan är lyxig dubbelbok med genomtänkt bildspråk och färgval som kompletterar titlarna - som luras, men i slutänden innehåller "Alpha Noir" helt enkelt ett låtmaterial som är alldeles för svagt för att locka mig i långa loppet.
Eller, "Alpha Noir" och "Omega White".
För en spottstyver extra får man nämligen paketet med en extra skiva. En bonusskiva.
På huvudskivan "Alpha Noir" serveras just den traditionella stilen som Moonspell står för. Black metalanstruken goth, med gitarriff av Pedro Paxião och Ricardo Amorim och både ren och skriksång av frontmannen Fernando Ribeiro. På "Omega White" är det betydligt snällare musik som ges, och det låter då mer som ren goth - vilket snarast för tankarna till... HIM.
Konceptet med delad skiva med lite olika stil är helt okej, men även här känns det som om låtmaterialet inte riktigt håller hela vägen.
Prestationsångest?
Överambition?
Pretentiös fälla?
Ingen aning, men jag är rätt besviken över resultatet.

Det symboliseras kanske bäst av andra spåret på "Alpha Noir". Det heter "Lickanthrope", och är rätt så bra till detaljerna av ostighet faller på plats. När Ribiero sjunger "..the clock is ticking" så tonar man mycket riktigt in... tadaa: en klocka som tickar. Kan tyckas petigt, men den detaljen sabbar låten lite.
Det är inget fel på spår som "Axis Mundi", titelspåret eller "Opera Carne" heller, men riktigt bra blir det bara i "Versus". Skivan avslutas sen med ett stycke filmmusik, typ, i "Sine Missione". Helt onödigt, faktiskt, även om det ger mig lite sug på att se Sagan Om Ringen igen.

På den vita, snälla sidan är det "White Skies" som sticker ut. Jag kan inte låta bli att tänka på Tiamat i sin bästa form av trallvänlig goth när jag hör den låten, och sådana tankar är förstås enbart av godo... annars är skivan ganska jämn, och det betyder tyvärr slätstruken.

Kanske var dte jag som hade tur som ramlade på en sådan fulträff som "Night Eternal" och det var bandets formtopp, eller så är detta en relativt svagt släpp i bandets katalog. Jag kan totalt sett Moonspell för dåligt för att säga vilket som är sant, men är du nu till bandet så tycker jag att du istället för att kolla in nya "Alpha Noir/Omega White" ska försöka kopiera min ingång.
Det borgar för en bättre upplevelse.

Bästa Spår: På "Alpha Noir" får jag säga "Versus" då, medan just "White Skies" rockar bäst på den lugnare "Omega White".

Betyget då?
Jo, men detta är en solid 2:a. Det är inte tillräckligt varaktigt och hög kvalitét för att nå en betygstrea, men det är snyggt, inte helt utan bra låtar och förpackat så lyxigt att man inte hamnar som djupast ner i fallgropen. Kort sagt, 2. För fans och samlare.

Moonspell "Aura Noir/Omega White" - 2

Workoholics Anonymous

Undertecknad jobbar som ett troll just nu. Det är slutet av terminen, eller säsongen, eller stressen innan semestrar. Välj uttryck själv. Dagens inlägg blir därför kortfattat avseende text - istället blir det lite bilder och korta tankar innan jag återgår till mötet för Anonyma Arbetsnarkomaner.

Vi pratar förstås om en kort uppdatering av vad som spelats mest den gångna veckan!

Moonspell. Portugiserna som fullständigt blåste mig av banan med förra given "Night Eternal" är tillbaka, och det med en fläskig påkostad dubbelgiv. "Alpha Noir" heter skivan egentligen, men för någon tia mer får man ett helt bonusalbum i form av "Omega White".

Recension snart...

 ...och annars var jag ju på Ozzy & Friends i fredags. (Jo, bilder och tankar om huvudspelningen kommer vad det lider....) Det har lite oväntat inneburit att jag efteråt spelat grymt mycket Black Label Society?!
"The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste "Order Of The Black" har alla rullat mycket den senaste tiden.
Bra plattor allihop. Jäkligt bra.
Och spelningen var helt okej i fredags.
Rätt bra ljud eftersom, i alla fall för att vara ett förband.
Zakk hade indianskrud i inledande "Crazy Horse".
Man fick bollar som studsade runt i luften.
Gitarrsolo trots att speltiden bara var runt 40 minuter (tyvärr inget av hans bättre heller...).
Machoattityd.
Fett sväng och naturligtvis låtar som "Stillborn", "Overlord", "Funeral Bell" och "Parade Of The Dead". Fint så.
Lite bilder, förresten, tagna fråm en miljon kilometer med iFöön:

 En till skiva som lite oväntat fått speltid efter fredagen är denna:
"Sabbath Bloody Sabbath" med Black Sabbath. Denna legend av skivor. Anledningen är tvådelad - dels såg jag en gubbe med nästan inget hår men denna platta tryckt på t-shirten (min spegelbild? nä, jag hade en annan tischa på mig...), och det blir man ju glad över.
Den andra delen av anledningen är enkel... skivan är helt fantastiskt bra, helt enkelt!

 Powermetal?

Jodå, det går ner ibland det med. Cypriotiska Winter's Verge har rullat. Recension på fredag, på Werock... och detta är bandets fjärde skiva, den andra i ordningen jag recenserar. Denna skiva är bättre än förr, antagligen det bästa man fått ur sig. Låter lite Nightwish stundtals, med det där episka anslaget. Kolla upp om du gillar stuket!

Sist men inte minst. Eller lägst i ljudvolym: High On Fire.

Även denna skiva recenseras på Werock, släpps upp på fredag. Trion är ju helt makalöst bullrig och högljudd, och "De Vermis Mysteriis" är verkligen inget undantag. Följer den upp förra släppets framgång på min årsbästalista för 2010? Återstår att se....

Okej, nöjd så?
Bra. Jag ska in i gruvan och försöka producera pengar til min arbetsgivare. Vi ses!

Fredagkväll. Yes!

 Fredag.
kanske veckans bästa dag.
Vittjade brevlådan och hittade följande skatter: Moonspell, Huntress (den mörka som det knappt syns något om) och Mindshift (som skickat en skiva de vill att jag recenserar).
Härligt.
Och nu när familjen somnat kan man ge sig på dem.
Och detta med...

Oppigårds Golden Ale, som får sällskap av en Glen garioch -91.
Perfekt matchning, tycker jag. Gariochens eldiga peppar möter den lagom svalt humlade Oppigård. Högtalarna pumpar Huntress just nu.
Fredag.
Antagligen veckans bästa dag!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Onsdag - och jag lyssnar på...

...en herrans massa musik den senaste veckan. Mitt kap avseende Dio-plattorna har förstås inneburit att jag lyssnat en hel del på den mannen denna vecka också (faktiskt, "Sacred Heart" har nog spelats mest av de tre i köpet, konstigt och oväntat nog - och helvete vad bra han sjöng då, Ronnie!). Det är han värd. Annars har det varit ganska mycket ny och väldigt mycket spännande musik som kapat till sig speltid. Recensioner på g, både här och på Werock, men låt oss kolla in det lite kort här och nu. Först ut - Soen!

Först tänkte jag att det var knäppt. Andra lyssningen att det var rätt bra. Tredje lyssningen att det är hur genialt som helst, och det ska bli väldigt spännande att se var jag står om en ytterligare 10-20 varv med Martin Lopez (ex Opeth) nya band Soen. Konstigt namn bara, hur uttalar man det? Vete fan. Bra musiker är det i alla fall, en viss Steve DiGiorgio hanterar t ex basen. Jo, han från detta släpp... hur som helst, en udda skiva som du bör upptäcka. Spotify här så du hittar den!

Nästa skiva du bör upptäcka är denna. (ja, vi kör väl Spotify med den med...) Lakei heter bandet, och norrmännens debut Konspirasjoner påminner mig till viss del om Kvelertak - men utan glädje och med en dyster världsbild. Det är black/crust/stoner/doom-gegga när det är som bäst, och perfekt för att mota eventuella vårkänslor med.

Vi fortsätter sen att mota vårkänslor med Odyssey och deras "Abysmal Despair" (som finns på Spotify här). Som du hör på skivans titel och ser på omslaget är det inte glada miner och clowner som avhandlas, men det som avhandlas görs bra. Har man dessutom låttitlar som "Wicked Witch" eller "Wolfspit And Witches Breath" så fattar man ju att det inte är dåligt. Hur bra?

Det får du avvakta recensionen för att se...

Sist och minst avseende speltid den senaste veckan (ja, av de som spelats mest då...så det är ju relativt egentligen) - Accept.

Lite tveksam faktiskt, till "Stalingrad". Kan det vara mina förväntningar som luras?
Det känns sämre än "Blood Of The Nations", och vi får se hur den här landar...

I övrigt kan man konstatera att det fylls på skivor man bara måste ha. Under året väntar vi på släpp från Gojira (sommar), Tiamat (oktober), Candlemass (vår, tidig sommar), Marduk (snart!) och Ex Deo (vår). Jobbigt det för en redan ansträngd plånbok som ska svälja High On Fire, Paradise Lost, Black Breath, Moonspell och Hellish Outcast. Bland annat, bara sådär.
Det är därför man får jobba som ett litet troll ibland, med sitt riktiga jobb.
Så att det kommer in lite kulor.
Därför - se nu till att spela lite fin musik för dina grannar/vänner/bättre hälfter/katter/sämre hälfter/kollegor och motarbetare så hörs vi mer imorgon. Då kommer recension på en av de vassare rifforgierna 2011 hade att bjuda på!

Bonustipset: Novembers Doom!

Bonustipsen fortsätter, och denna gång ska vi kolla på en sån där fantastisk skiva som jag nu ångrar att jag brände av så tidigt i serien Veckans Tips, innan bloggen fick lite fler läsare samt jag själv hittade min rytm i skrivandet.
Novembers Doom, passande nog i denna månad, och plattan "Pale Haunt Departure".
Det ursprungliga tipset var som alla andra tips i början mycket knapphändigt beskrivna (men, å andra sidan, man kan ju också låta musiken tala istället för att gödsla med text...), men detta är verkligen en skiva som tål att skärskådas.
Bandets brutala cross-over mellan doom och döds är ganska säregen, men träffar lyssnaren rakt i solar plexus. Inledningen med titelspåret är som att bli överkörd av en ångvält, och man vill egentligen bara vråla med. "Life escapes this shell of mine!", för bövelen.
Riktigt passande i denna månad, och en sån där guldklimp som du som inte haft koll på innan kommer att få mycket glädje av.
Skivan i sig finns inte på Spotify, men väl lite andra av bandets alster.
Kollar man denna länk så hittar man i "relaterade artister" namn som Rotting Christ, Demonaz och October Tide. En del av det håller jag inte alls med om, men.. .tja.. visst, jag tror nog att gillar man till exempel Rotting Christ - eller för den delen Moonspells senaste giv - så kan nog detta falla på läppen också.
Fast mest tycker jag att det är eget.
Det låter för min del inte som något annat.
Lyssna på "Autumn Reflection" till exempel, och inse att det ju.. faktiskt... är en ballad. Fast ändå inte. Eller häng med på svänget i "Dark World Burden".
Som sagt... riktigt jäkla bra, och ett Veckans Tips från bloggens barndom värt att lyfta igen ifall du nu hade missat det första gången!

Veckans Tips: Moonspell "Night Eternal"

För tredje veckan i rad kan vi skylla Veckans Tips på bloggläsaren Per (vilket väl i o f s bprde innebära någon form av pris och officiell titel, men då jag vet att Per är en blygsam man så struntar jag i det...) Det är nämligen hans fel att portugisiska Moonspell och deras "Night Eternal" flyttat in i Rebellängelns skivhylla, och precis som förra veckan är det inget jag ångrar!

Öppningsspåret "At Tragic Heights" är både aggressiv och smäktande på samma gång (hur man nu lyckas med det), och fångar lyssnaren i stort sett omedelbart. Därefter får vi ett riktigt bra titelspår och en fängslande "Sahow Sun" innan skivans första lugna låt dyker upp, "Scorpion Flower", en tung och nästan radiovänlig sak.

Musiken är modern hård metal med inslag av goth och episka drag i form av inslag av keyboard. Det är stundtals riktigt hårt, med riff och driv i musiken och sång som ligger nära black metal-vrålandet (kolla bara versen på titelspåret "Night Eternal), och stundtals ren sång och vackra melodislingor, och hela hopkoket är fascinerande.

Det påminnner inte om speciellt mycket annat, helt enkelt!

Skivan är från 2008, och detta är Moonspells elfte sedan 1993 om jag förstår det rätt. Det är alltså inga duvungar vi pratar om, men mig har de helt gått förbi. För att det inte ska hända dig så kollar du in bandet på Spotify eller MySpace

De två sista kvalgrupperna!

2 grupper till ska ju vaskas fram till Hårdrocks-VM, och detta kommer att ske i 2 stycken kvalgrupper, där vardera artist representerar sitt land.
Det blir, med andra ord, en salig röra!

Jag har lottat vilka grupper som ska hamna i Kvalgrupp 1 och 2, och dina val blir som nedan...

Kvalgrupp 1
Moonspell, Portugal
Bullet For My Valentine, Wales
Primordial, Irland
Volbeat, Danmark
Lacuna Coil, Italien
Triptykon/Celtic Frost, Schweiz
Dir En Grey, Japan

Kvalgrupp 2
Behemoth, Polen
Annihilator, Kanada
Deathspell Omega, Frankrike
Rotting Christ, Grekland
AC/DC, Australien
Sepultura, Brasilien
Belphegor, Österrike

Stenhårda fajter för de grupper som ska ta sig vidare, och det är bara att kasta sig röstknappen!

2008

Återigen är det vassaste som släppts under ett år från Sverige! Tiamat återvände till skivdiskarna med inget mindre än ett mästerverk, mörkt, varierat, känslosamt, vackert, fult. hårt och mjukt samtidigt, och "Amanethes" kommer garanterat att räknas bland de riktigt stora stunderna inom svenska hårdrock framåt i tiden. Omslaget är förövrigt helt briljant - sällan har jag sett en bild som så fullständigt fångar hur skivan låter!

Resten, utan inbördes ordning, blir en salig röra. Opeth "Watershed", Satyricon "The Age of Nero", Gojira "The Way of All Flesh", Grand Magus "Iron Will", Keep of Kalessin "Kolossus", Bullet For My Valentine "Scream Aim Fire", Moonspell "Night Eternal", Bloodbath "The Fathomless Mastery" tillhörde topparna. Dessutom var detta året då Metallica verkligen försökte göra en vettig skiva igen, med alla instrument i mixen.. Rätt bra blev det också, faktiskt, speciellt med lite tid i distans till den så tycker jag att den håller ganska bra!

Det här året innehöll även en del "va?" för min del. Överallt hyllades Amon Amarths "Twillight Of The Thundergods" - men jag tycker inte alls den sticker ut som speciellt bra för att vara AA. Av de senaste fyra släppen så tillhör den väl de svagare, snarare... Även Testament hyllades, men... nja, jag fastnade aldrig för den av nån anledning. Då var "The Gathering" mycket bättre! Båda skivorna är väl okej, men jag fattade aldrig den enorma hyllningarna - speciellt inte i jämförelse med tidigare material...

Bästa rock: Black Stone Cherry "Folklore & Superstition". Grymt sväng, bra rock!

Bästa döds: 2 ggr Åkerfeldt! Opeth & Bloodbath gav oss bra skivor, även om jag personligen tycker att de tidigare i karriären släppt än vassare alster. Fast.. tidigare i karriären finns förstås en del RIKTIGT bra skivor att jämföra med!

Bästa black: Keep of Kalessins "Kolossus" och Satyricons "The Age Of Nero" var bra - även om jag personligen båda gruppernas förra plattor bättre. Det här året var dock inget stort black metal-år för egen del, och mycket av det som konsumerades var äldre än just 2008...

Viva España!

Jajamen, nu är vi på väg.
Resan startade visserligen i svinottan, men det finns ju fördelar med det också. Man kommer fram tidigare, t ex...

Spanien, förresten.
Det är för mig ett land som helt saknar framstående band i den hårdare genren.
Moonspells senaste giv "Night Eternal" var ju fantastiskt bra, men vad hjälper det? Moonspell är ju från Portugal...!

Finns det något bra band från Spanien?