Veckans Citat: Eric Bloom, Blue Öyster Cult

Veckans Citat hämtar ganska ofta sina pärlor från boken "Sex, droger och tinnitus - Satansverserna" av Klas Ericsson.
Den borde du köpa.
Där finns nämligen en hel del roliga uttalanden från de vanliga misstänkta (Ozzy, Lemmy...), samt även de lite mindre bredkäftade artisterna. De som är lite i skymundan.
Eric Bloom, Blue Öyster Cults frontman, är ju en sån.
Bandet är för min del närmast facit när det gäller one hit wonders (den enda låt jag kan med dem är "Don't Fear The Reaper", sen är det blankt), och därför är det kul att kika lite närmare på ett citat från just Eric.
Kommer här:

"Ibland skrev tidningarna typ "jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd". Det var lite löjligt eftersom jag är 160 lång och väger 70 kilo."
Eric Bloom, Blue Öyster Cult

Kul - och, till sist... visst blir alla hårdrocksgrupper lite tuffare med prickar över bokstäverna?
jag menar, Blue Oyster Cult låter betydligt anonymare och tröttare än Öyster Cult!

Veckans Citat: Lemmy

Det kan ibland hända att eder Rebellängel får hjärnstillestånd.
Eller, det händer i o f s rätt ofta, men ibland även när det gäller vad nästa del i en viss serie ska bli. Varje fredag får du Veckans Tips, varannan söndag en skiva i Live!-serien och varannan söndag en i Remasters. Det kräver lite planering och en fungerande hjärna.
När det gälkler Veckans Citat så finns dock alltid ett trumfkort att ta till om det klickar.
Lemmy Kilmeister, frontman och rockstjärna extraordinaire.
Motörheads karismatiske superstjärna är en vandrande oneline-fabrik, och var man än tittar kan man hitta fantastiska citat från detta medicinska mirakel.
Denna måndag hämtas citatet från boken om Kee Marcello (som för övrigt innehåller massvis med sådana guldkorn, men mer om det en annan gång - du får tjuvläsa lite i den om du är nyfiken redan nu).

"Whatever you do, always stay one step ahead of your hangover"

Lemmy Kilmeister, Motörhead

Onsdag. Svammel - och Airbourne!

Idag är det onsdag. Igår snöade det, idag är det slask här i Stockholm.

Eftersom jag tillhör den minoritet av befolkningen som faktiskt gillar att skotta snö och skrapa rutan på bilen så var jag glad som en lite speleman igår!

Köpte blommor till frugan. Skottade snö med lillkillen.

Idag får man hitta andra anledningar till att glädja sig.

Som att Airbourne är i stan, t ex. Jag har plåt, och ska dit är det tänkt. Funkar allt som det ska så hittar du bilder här, och en recension på Werock imorgon!

Dessutom innebär onsdag att det är uppdatering i spellistan. En skön blandning denna vecka, Stonewall Noise Orchestra och Crystal Caravan har tagit rejält med tid, och ska recenseras för Werock till månadsskiftet. Dessutom blev jag fast hos Yngwie efter helgens Lördagslyx... Senaste Bad Religion är även den flitigt spelad, riktigt bra kvalitet på den. Men det jag tänkte orera mest om är Ghost.

Har du lite koll på vad som är hett så vet du att just Ghost är hetare än en bastukamin just nu. Det går inte att öppna en större rocktidning utan att hitta artiklar om det anonyma och hemliga bandet. Hyllningarna står som spön i backen för gruppens trallvänliga rock'n'roll med texter som hyllar Den Onde, och den här skivan har gått ganska varm hos mig senaste veckan. Grejen är bara den att jag inte riktigt kan bestämma mig vad jag tycker om det!
Det är - helt klart - inte så bra som hypen vill göra gällande i alla fall. Fullständig recension?
Jodå. Nästa vecka tror jag.

Den här veckan har förresten poolare Per hittat kamerafunktionen på sin telefon. Ramlar in mms med bara bra innehåll! Först kom den här. Behemoths "Evangelica Heretica" borde förstås bli Årets Julklapp om det finns någon rättvisa i världen, och jag tänker faktiskt själv vänta med inköpet till efter helgerna. Har "lite" annat att sätta tänderna i just nu...


Nästa mms att ramla in var den här bilden.
Pers kommentar: Snygg Tee, synd på bandet. Mitt svar: Snygg Tee, har hört värre band...
(fan, nu börjar jag låta som den här killen. Rabbla sms-konversationer...vad är det frågan om?)
Hur som helst, rätt snygg T-shirt.



...och när jag ändå pillade lite med bilderna så adderade jag fler bloggar i listan här till höger.
Välkomna Radiogirl och Woodsmanfred. Även 666 Skulls har adderats sen senast, likväl som Film och Musikbloggen. Det händer grejer.

Ja, just fan. Airbourne var det. Ostrukturerat inlägg det här, men vi kan ju avsluta med lite pepp i alla fall. Tyrol ikväll, jag antar att vi får höra den här låten...



"Runnin' Wild", fast kanske inte med Lemmy. Även om det vore coolt som fan!
Vi ses där va?

Veckans Tips: Cycle Sluts From Hell "S/t"

Har du någonsin funderat över vad resultatet skulle bli om man lät Lemmy & hela Mötley Crüe köra en fullständig orgie med, säg, Sahara Hotnights?

Eller hur Crucified Barbaras smutsigare storasyrror låter?

Svaret är - det blir Cycle Sluts From Hell!

Detta är den första juvelen som gnuggats fram ur skivskatten som Magnus Ö skänkte till bloggen tidigare i våras, och det är inte vilken juvel som helst. Det är en ölstinkande, svängig, pungsparkande rock'n'rolljuvel som inte ber om ursäkt för sig för fem öre, och som enligt egen utsago är influerade av (håll i er nu): "Beer, bourbon and poverty".

Jovars, det kan nog stämma.

Och det låter helt enkelt för jäkla bra!

Låtar som "I Wish You Were A Beer", "Taste The Flesh", "Conqueress", "By The Balls" och "Badass Mama" sätter liksom standarden på den musik som ges, och skivan sparkar stjärt hela vägen. Det är helt enkelt svårt att inte få ett brett glädjeflin i hela ansiktet av det här amerikanske gänget!

Personliga favoriten är nog ändå "Soultaker" som är både punkdrivig och ren old-school heavy metal i en härlig symbios, men, som sagt - hela skivan gör sig alldeles utmärkt till exempelvis bilkörning eller bara partaj.

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, du får nog nöja dig med att leta där. Den här typen av band och musik verkar inte vara högprioriterat på Spotify, om man säger så...

Veckans Tips återvänder!

Imorgon är det fredag.
Det är ju helt fantastiskt bra, av flera anledningar.
Dels åker Rebellängeln på semester - Spanien, here I come! - och dels är det äntligen dags.
Veckans Tips återvänder!
Jag förstår att ni har längtat, och nu är det laddat till tänderna med spännande, konstiga, ovanliga, vanliga, hårda, mjuka och roliga tips under hösten.
Först ut är en självbetitlad platta från USA som snart har 20 år på nacken.
Den kan kanske beskrivas som resultatet av en ormgrop mellan Mötley Crüe, Lemmy och Sahara Hotnights (ja, så tänker i alla fall jag göra), men framförallt är det ett brutalt sväng som presenteras.

Sen fortsätter det med spännande, förpreparerad läsning. På söndag återvänder Remasters, och dessutom finns en del blandat godis så som Blogg I Fokus, en ny tävling och recension på Iron Maiden i pipen (du har väl inte missat att rösta på den nya omröstningen heller?). Du får helt enkelt kolla in bloggen med jämna mellanrum den här veckan...

För övrigt kan jag konstatera att det var ett rejält sug efter att få veta vad som pågår i Kongh. Över 100 läsningar av den intervjun på första dygnet, det är bra många fler av vad min intervju med Zakk Wylde hade till att börja med.


So long. Hasta la vista!

Remasters: Ozzy Osbourne "No More Tears"

Remasters denna gång tar upp en av hårdrockens stora ikoner - ärkegalningen Ozzy Osbourne själv. Vi gör det med en platta som kom -91, och följde en tid med bråk i rätten samt ett mordförsök på sin egen fru, utfört under alkoholens inverkan.

Oavsett avsikterna så är detta ett av de starkaste albumen som Ozzy och samarbetspartnern Zakk Wylde har fått ur sig. Hela plattan är full av stycken i yppersta toppklass, och musiken är klassisk Ozzy-rock med insprängda ballader. Att man dessutom valt att samarbeta med Lemmy Kilmeister från Motörhead har gett ytterligare en dimension till låtarna, och det räcker egentligen att rapa upp låtarna för att du ska förstå varför denna platta är ett måste i skivsamlingen. Vad sägs om "I Don't Wanna Change the World", "Mama, I'm Coming Home", "No More Tears", "Hellraiser", "Road to Nowhere", "Mr Tinkertrain"...

På den remastrade versionen som kom 2002 så får du dessutom utökad linernotes i CD-häftet, lite fler bilder samt 2 outgivna spår: "Don't Blame Me" och "Party with the Animals". Dessa två låtar lämnades helt rätt utanför plattan vid utgivningen, de är inte riktigt tillräckligt bra för att ta en pats bland de andra örhängena, men vi pratar trots allt om Ozzy - och det betyder att det borgar för en viss grundkvalitet. Klart godkänt extramaterial, tycker bloggen.

Att ljudet dessutom är riktigt bra gör den här plattan till en fröjd att njuta av.

Bandet är hungrigt och tajt, och eftersom det består av idel proffs (Randy Castillo på trummor, Michael Inez på bas och Zakk Wylde på gitarr) så står den här skivan högt i kurs i metallhistorien.

Gör som bloggen. Vrid upp volymen och spela titelspåret "No More Tears" så grannarna vet var skåpet ska stå!

Brütal Truth

Gillar du hårdrock, humor och TV-spel? (ja, vem faaaaan gör INTE det?)

Då kan bloggen ge ett perfekt tips:

Brütal Legend!

TV-spel med samtliga dessa ingridienser - dessutom laddat med färgstarka skådisar så som Lemmy, Jack Black, Lita Ford och Ozzy Osbourne.

Spelet släpps 13:e oktober, och vill du se en trailer på spektaklet så hittar den här: http://www.electronicarts.se/games/16949,xbox360/movies/8010/

Nä, bloggen kommer inte att handla om TV-spel framöver.

Men det här får vara ett undantag. Det är ju humor!