En Skivaholics Bekännelse, Del 1

"Hej, jag heter Robert, och jag är en skivaholic."

Så skulle man kunna inleda en presentation av den person som döljer sig bakom namnet Chief Rebel Angel. Jag har helt enkelt en relation till skivor som inte alltid är helt hälsosam.

Jag spenderar massor med pengar på att köpa skivor (Nedladdning? Nix), och jag spenderar antagligen lika mycket tid med att kolla i dem, läsa booklets, kolla laguppställningar och sortera runt dem. Jag bär runt dem överallt - i min arbetsväska, i bilen och mellan husets våningsplan, och det händer tyvärr då och då att jag knappt vågar berätta hur mycket skivor jag konsumerar.

Nä, det är inte ett missbruk som kan liknas med droger, och min mening är inte att raljera eller trycka tummen i ögat på dem som har sådana problem.

Men likafullt kan jag konstatera att deta har följt med mig hela livet.

Just nu har jag råd att göra så, men det har alltid funnits där, i stort sett, med undantag för en mörk period i mitt liv. Den där besattheten av en skiva. Att fanatiskt lyssna, läsa, insupa en skiva med total hängivenhet.

Och den här gången så handlar Lördagslyx om just det, ett par av de skivor som jag - av en eller annan anledning - haft en fullständigt ohälsosam närhet till.

Det är långt ifrån alla, men det är ändå en bra representation. Det är dessutom skivor som kanske inte alltid är helt logiska, jag har försökt rensa från en del "uppenbara" storsäljare från akter som Metallica eller Iron Maiden.

Det kommer att bli ganska utlämnande, och jag ska erkänna med en gång att det känns lite läskigt att vara så öppen - och samtidigt bra. Det är ju faktiskt den där galenskapen runt skivor som skapat den här bloggen!

Så. Slå upp ett glas gott rödvin, ladda en skål med smågodis och slå dig tillrätta. Denna första del av min bekännelse handlar om de tidiga åren...

-----------------------------------------------------------------------------------

Slade - "The Amazing Kamikaze Syndrom"

Min allra första helt rabiata skivkärlek var kanske inte ens hårdrock. Det var Slade, som med skivan "The Amazing Kamikaze Syndrom" hade ett par riktiga dunderhits i Sverige (du minns kanske låtar som "My Oh My" och "Run Runaway"). Eftersom jag inte var speciellt gammal så tog jag dessutom till mig skivan på det sätt som barn gör: jag spelade sönder mina favoritspår på skivan genom att nöta just dem om och om igen. Det luriga är att hela skivan är riktigt bra, och så här i efterhand skulle jag verkligen ha velat ha en räknare på hur många spelningar den fick. Att morsan inte fick frispel och knäckte skivan säger en hel del om hur bra hon var.

När det var som värst med min besatthet så gick jag i mellanstadiet, och jag minns en episod där jag ville veta vad titeln betydde. Jag frågade Siri, min lärare. Hon kunde inte svara (det var liksom inte så viktigt att kunna engelska på den tiden, verkar det som), och i sann Bureskolan-anda så svarade hon istället med en chansning. "nja, jag är inte helt säker, men det har nog något med djävulen att göra".

Obetalbart.

Jag menar, om man nu aldrig har hört talas om "kamikaze" så kan man ju kolla upp det.

Eller påpeka det farliga i musikstilen rock genom att hota med djävulen. Det funkade ju bra...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Manowar - "Battle Hymns"

På den här skivan finns låten som satte spiken i kistan. från den sekund jag hörde den första gången så var det helt självklart att jag skulle bli hårdrockare.

"Metal Daze".

Varenda gång jag hör introt så rinner rysningar av välbehag nerför ryggraden, och jag måste erkänna att jag än idag tycker att detta är den finaste Manowar snickrat ihop någonsin. Gruppen är dessutom lite förknippad med skam, för egentligen vill inte jag gilla Manowar.

De är ju för bövelen pajasar!

I sina tidiga dagar var de dock riktigt stora hos mig, och den här skivan fick jag inspelad på kassett av min morbror Anders en gång i tiden. han var min idol då, och den som födde en svältfödd unge med bra musik.

Jag är skyldig honom mycket, min morbror. Tack för all utbildning, och all lyssning på Saxon, Black Sabbath, Kiss och Rainbow. Bland annat!

----------------------------------------------------------------------------------------------

Dio - "Sacred Heart"

Man kan ju säga vad man vill, men bättre skivor än just "Sacred Heart" har han ju medverkat på både före och efter, den store sångaren.

För min del kommer jag dock alltid att ha ett speciellt förhållande till just "Sacred Heart" då det var en julklapp från min mor. Den första skivan jag önskat mig och faktiskt fått.

Anledningen var antagligen låten "Hungry For Heaven" som spelades på radio (Rockbox, va, om jag inte minns helt fel... med Pär Fontander?) och som jag hade spelat in från radion på kassett. (Herregud vad gammal jag kände mig nu när jag skrev den meningen!)

Det var en låt som funkade även hos morsan, och en hårdrockslåt jag fick förälska mig fullständigt i. Spelade den på vår familjegemensamma silverfärgade stereo av nåt okänt märke, och så en dag kom då julafton.

Platt paket som jag inte hade fått se under granen innan, så det var en fullständig överraskning, och en god sådan. Vi hade inte så mycket stålars, så att få en skiva var en ynnest utan dess like.

Och som jag spelade den! Med tanke på det min morbror fött mig med så var detta som att hälla bensin på en brasa, och mitt behov av hårdrock flammade upp till en klart lysande låga.

Tack, mamma. Du är bäst!

----------------------------------------------------------------------------------------------------

KISS - "Animalize"

Okej, KISS har aldrig varit några av mina absoluta favoritband. Jag gillar dem, och respekterar verkligen allt bra de har gjort. "Lick It Up" var dessutom flitigt spelad hos nämnde morbror Anders, men för mig var det den glättiga "Animalize" som lyfte KISS.

Den stora låten, som blev en hit t o m uppe i byn Sjöbotten där jag bodde, utanför samhället Bureå (som ligger utanför schtaaan som vi kallar det, alltså Skellefteå) var förstås "Heaven's On Fire". Magiskt enkel låt som krokade fast mig och drog mig in i den här glättiga sexiga skivan.

Och det ska jag erkänna - jävlart, vad jag har hånglat till den här plattan!

Mellanstadiet var helt sjukt, faktiskt.

Partyn hemma hos någon varenda helg, och då fick man pussas med någon av tjejerna i klassen, oftast helt olika dessutom. helt sjukt. Att inte våra föräldrar spöade på oss eller undrade framstår som en av de stora gåtorna i mitt liv, men skit i det - "Animalize" var skivan som snurrade under tiden de gånger jag bestämma!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Yngwie Malmsteen - "Marching Out"

Det fanns en tid när jag ville spela gitarr. Kunna det, riktigt bra. Spelade i skolan, och min kära mor ställde upp och fixade på något sätt en akustisk gitarr.

Det var egentligen bara två problem... för det första är jag inte speciellt musikalisk, och för det andra (och detta är nog ändå den största anledningen till att jag idag inte kan ett skit) så var jag lat. Jag ville inte öva, jag ville ju för fasen bara kunna det med en gång! Det slutade med att jag och Peter och Christoffer i min klass hade tidernas sämsta band i en av replokalerna på skolan, helt utan talang någon av oss...

Men - det bidrog förstås också till en besatthet.

Yngwie, gitarrgudarnas gitarrgud!

På skivan "Rising Force" upptäcktes han, men det var först när Jeff Scott Soto tilläts briljera på sång och låtarna blev "riktiga" hårdrockslåtar i mitt tyucke som det hela lyfte. "Marching Out" blev grejen hela dan!

Sjukt bra låtar, även man i efterhand måste skratta sig harmynt över en del av texterna (på allvar, lyssna på "I Am A Viking" och hör på texten... vafaaaan?!?!?). Dessa låtar kommer dock alltid att vara inympade i mig. "I'll See The Light Tonight", "Anguish And Fear", "Caught In The Middle", "Don't Let it End"...listan kan ju göras prick lika lång som skivan!

För övrigt är det coolt att ha brödrarband, och jag tycker bröderna Johansson är lite bortglömda i svensk hårdrockskreditering. Leve dem.

Undrar man vem som fick musikaliteteten i vår familj så är svaret min bror. Han hade också den goda smaken att spela bas i ett band som bland annat körde Entombedcovers på Folket Hus i Bureå. Det är hårt. Han är hård, min bror!

--------------------------------------------------------------------------------------

Red Hot Chili Peppers - "Mothers Milk"

Min livslånga besatthet med detta funkrockband är egentligen Peters fel, min kompis i samband med sommararbetet på HSB. Han satte dem i näven på mig (tillsammans med Billy Idol, för övrigt), och sen dess blev livet aldrig detsamma.

Uppkäftigheten, den funkiga rytmen och de busiga beteendet som lysde igenom i låtarna tog mig med storm, och jag har alltid gillat bandet bäst när de är som mest stökiga och funkiga - inte det raka rockband som de blivit under senare år.

"Mothers Milk" får symbolisera mitt förhållande med just red Hot Chili Peppers, men jag hade samma beteende för varje skiva jag kom över.

Den här fick dock en lite speciell plats eftersom den kom i en tid när jag fick börja vara lite själv på små korta utflykter till skidbackar och så, skidresor till Riksgränsen och annat.

Och då spelades denna hela tiden eftersom dessa resor var tillsammans med just Peter.

Galet bra.

Och en typisk sån där skiva som jag kan snöa in på fullständigt, proppfull med detaljer som träder fram efter ett antal lyssningar, och lika bra för intensiv lyssning på egen hand som för gemensam bakgrundsmusik när man är ett par grabbar eller tjejer i ett rum.

Denna skiva markerar också ett viktigt brott i livet för mig.

Den symboliserar steget till de övre tonåren, när det blev möjligt att skaffa bil och körkort, när det stod klart att jag aldrig skulle bli hockeyproffs och att det fanns annat i livet än ishockey och hårdrock (eller... vänta nu.. finns det verkligen det? Det verkar ju inte vara någon skillnad idag!).

Det är en bra skiva att sätta punkt för de tidiga åren med.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Jag heter Robert, och jag är en skivaholic.

Och det där var min bakgrund, mina tidiga år.

Vill du veta mer får du vänta till nästa lördag, men till dess vill jag be dig om en sak.

Don't leave me hanging.

Bjud tillbaka med dina besattheter och skivförälskelser - för jag tror inte att jag är ensam!

Gillar du för övrigt idén med en lite längre läsning på lördagen och vill ha mer så har Lördagslyx förekommit en gång tidigare, då med temat musik och film. Du hittar den artikeln här.

Vi ses!