Tjuvläs från Kee Marcellos biografi

I november fyller Werock 5 år.
Fantastiskt kul, och en av de saker som kommer att hända är att man går bananza vad gäller tävlingar och utlottningar. På spel kommer bland annat två exemplar av boken om Kee Marcello stå. Den gamle Europe-gitarristen levererar en riktig "skandalbok" med "Rockstjärnan som Gud glömde", eller vad sägs om följande avsnitt som inledning och teaser?

Los Angeles, hösten 1990
Jag vaknar.
Nån skrattar. Vem? Jag vet inte.
Jag ligger i en sunkig soffa i en lägenhet någonstans. Det dunkar
i skallen. Huvudvärken strålar ner i käkbenen.
Torr i munnen. Kallsvettig. Skakig.
Var i helvete är jag? I en lägenhet i San Fernando Valley, tror
jag. Vilka är människorna? Ingen aning. Men alla verkar veta
vem jag är.
Solen har gått upp, men festen är i full gång.
På bordet ligger en stor spegel full av linor. Jag drar i mig fyra.
Två i varje näsborre. Jag känner den välbekanta smaken i munnen.
Ser mitt American Express Gold på bordet. Skulle kunna
köpa en Lamborghini på kortet, men använder det mest för att
hacka upp kola.
Går ut i köket. Häller upp frukost. Ett dricksglas med Johnnie
Walker Black Label.
Jag sveper halva glaset.
Whiskyn bränner i halsen. Den bränner tio gånger mer då den
ger näring åt magkatarren. Luftvägarna är helt avdomnade. Jag
känner ingenting när jag andas. Knappt någon känsel i ansiktet.
Jag märker att det rinner vätska från näsan.
Näsblod igen.
Jag torkar bort det. Ovansidan av handen blir blodröd.
Skit samma. Jag är van.
Drar två linor till. Klarvaken. Whiskyn gör vad den ska: alkoholen
börjar strömma upp i axlarna. Tack, Johnnie W.
Nån ger mig en joint. Jag drar långa drag.
Hjärtat dunkar i bröstet på mig. Rusar i 180. Jag ser svarta
fläckar. Jointen kickar in. Hjärtat saktar ner. Saliven rinner till.
Jag springer till toaletten. Spyr hejdlöst.
Jag blaskar av ansiktet med iskallt vatten. Går ut i köket. Tömmer
resten av whiskyn. Drar ett par linor till.
Hur länge har jag varit här? Två dagar? Tre? Ingen aning.
Borde egentligen åka hem till Barham Boulevard och duscha.
Jag stinker som fan. Marijuana, cigaretter, kokain och svett.
Nu är det dags igen. Saliven rinner till. Jag måste spy. Jag springer
in på toaletten. Det svartnar för ögonen. Jag ramlar ihop.
Jag vaknar upp ömt kramandes en toalettborste som jag äcklad
kastar ifrån mig när jag upptäcker vad det är. Var fan är jag? Just
ja.
Det känns som om jag har varit borta länge. Det är kväll. Jag
tvättar mig i ansiktet och under armarna, och kammar håret med
fingrarna.
När jag kommer ut från toaletten ser jag välbekanta ansikten.
Jeff, Ash och Yan.
”Hey, Kee, whazz up, dude … want a line?”
Fan. Klarar jag mer?
”Sure thang! Bring it on, dude!”
Drar fyra linor blixtsnabbt.
Hjärtat dunkar i bröstet. Snabbare. Snabbare. Sedan lugnar det
sig. Går saktare. Ännu saktare. Fan. Kan inte andas. Jag får inte
luft. Det snurrar i skallen. Tar pulsen på mig själv. Jävlar. Ingen
puls. Hjärtat har stannat.
Kört.
Jag dör nu.

Ganska brutalt. Stämma bandet har han visst tänkt också, den gode Kjell. Förresten, gillar du inte Europe och drar åt det tuffare hållet musikmässigt så är antagligen den här boken mer din smak.

Själv ska jag försöka klämma in den till jul (eller, spara godbiten till dess...), men innan dess har du väl inte missat den recension som publicerats i Aftonbladet?
Riktigt bra läsning.
Hepp!