Jag ska erkänna en sak.
Den senaste tiden har jag frossat - FROSSAT -i det ostiga åttiotalet.
Alltså, de där hårdrocksskivorna från band som kanske inte lyckades helt ut och slog stort.
De som inte nådde klassikerstatus eller världstopp, men som ändå är bra.
Det är ofta så charmigt och glättigt och löjligt bra att det är på gränsen till att man skäms, men ändå inte - och en del av de här skivorna är riktigt jäkla bra och borde verkligen finnas i din hylla.
Några har haft sin tid i solen på den här bloggen, några inte.
Jag har en hel del alster som jag inte orkar belysa mer heller (i ärlighetens namn finns det ju en del skivor som inte är så bra heller, uttrycket "one hit wonder" har väl aldrig känts så aktuellt som i samband med just det här årtiondet), men jag tänkte ändå att vi skule snabbdyka i en del av de som jag verkligen har njutit/plågat min omgivning med den senaste tiden.
Ostigt åttiotal när det är bra - och vi börjar med Q5. Hopplöst bandnamn, minst lika hopplöst omslag på skivan "Steel The Night". Jag har skrivit lite om den här tidigare (där du bland annat kan se det första ännu fulare omslaget), men det är värt att plocka upp den igen ifall du nu missat det.
Den har inte varit Veckans Tips, än, men jag kan lova att det blir av, antagligen redan till hösten. Jag gillar skivan, den får mig på bra humör och därför vill jag dela den.
Kolla in, på Spotify. Sen kan du berätta vad du tycker.
Nästa skiva är väl en sån där som kanske är på gränsen till att bli en "stor" skiva.
Quiet Riot blev inte jättestora, men ni har säkert sett omslaget och hört namnet..och en del låtar härifrån."Cum On Feel The Noize", till exempel, som dessutom är ett fantastiskt exempel på just 80-talet i såväl stavning, titel och utförande.
Plattan ligger på Spotify, och vi får se om den här skivan någonsin blir Veckans Tips.
Jag är inte så säker på det, just för att den dels är relativt välkänd, dels för att den inte är genombra (topparna är rätt mycket bättre än dalarna), och dels för att jag egentligen inte har så mycket personlig relation till den.
Jag spelade inte sönder den då det begav sig, om man säger så, men den senaste tiden har den fått rulla ett par 4-5 varv ändå, så den passar väl in i den här hyllningen..
Så.
Härnäst bandet med ett av de sämre namnen, ett av de fulare omslagen - men kanske det bästa innehållet av alla som rapas upp här.
Killer Dwarfs och plattan "Dirty Weapons".
Jodå.
Så ska en slipsten dras!
Kanadickerna har med låtar som "Nothin' Gets Nothin'" och "Last laugh" skapat en platta som egentligen borde ha renderat klassikerstatus.
Har du inte kollat dem förr så gör det.
Skitbra skiva.
Skivan här nere är kanske inte riktigt lika bra, men jag har en sån där nostalgisk grej för Icon och deras "Night Of The Crime", främst låten "Raise The Hammer".
Hörde den första gången på radio när jag läste "Moby Dick" i tonåren, och den satte sig hårt. Skivan har inte varit Veckans Tips, men det kan nog bli så i långa loppet eftersom jag ju känner något för plattan. Såna skivor har en tendens att plockas upp med tiden, kan man säga...
Det är norska Artch, som självaste Mikael Åkerfeldt från Opeth pluggade för i senaste numret av Sweden Rock Magazine. Det kanske är ett mått på kvalitet, det vet jag inte, men man kan konstatera att han var sent ute. Skivan "Another Return" var Veckans Tips redan 2010 på den här bloggen, och jag tror inte att skivan är speciellt okänd bland metallskallar.
Men den är bra!
Lite som den här, faktiskt.
Fjuttig bild, jag vet, men vill du veta varför och hela historien så gäller att du läser om plattan när den var Veckans Tips. Jag tycker att den är bra, främst låten "The Burning Of Rome" som jag spelat intensivt nu på sistone, men som sagt...hela skivan är bra.
Men.
Jag inser en sak.
Jag har faktiskt inte sådär vansinnigt många favoritplattor från den tiden att plocka fram när lusten faller på, om man inte vill ha en av de "stora" släppen eller något som är åt thrash-hållet.
Har du tips på hår-rock från den tiden som gått under radarn och är... bra?
Dela det med mig i så fall!
Inlägg
