Ouch! Vardagen är här...

Idag är det Måndag. Med stort M för undertecknad.
Ja, alltså, idag är det slut på pappaledigheten som varat sen Midsommar, och tillbaka i verkligheten.
Kostym på.
Telefon vid örat.
Möten.
Kaffe som egentligen borde användas som färgborttagningsmedel.

Fram till nu har bloggen uppdaterats i en vansinnig takt. Minst ett inlägg om dagen har det blivit. Hur det blir med den saken framöver återstår dock att se. Smygblogga på något trist möte kanske funkar, men man vet ju aldrig hur länge det dröjer innan IT-avdelningen knackar en på axeln och undrar vad man håller på med.
Fast i o f s. Jag vet ju vilka som jobbar på IT-avdelningen, och jag är inte speciellt orolig... :)

Ikväll spelar dessutom Los Sin Nombre på Stampen här i stan, men det får gå bort. Med tanke på hur jävla mycket samtal jag fått från jobbet den senaste veckan så är jag nog färdig som artist efter dagen. Det ser ut att bli en rivstart, modell grande... Ska någon av bloggens läsare dit så mottages dock tacksamt feedback om hur det var!

Jag är dessutom ganska säker på att mina kollegor har längtat. Jag tillhör nämligen de där som spelar musik i kontorslandskapet trots att det är en av de mest störande grejerna enligt alla undersökningar. I mitt fall tycker jag dock att det borde räknas som utbildning, så det borde inte störa så mycket. Hur skulle de annars få kontakt med sin mörka sida?
Lämplig återkomstmusik: Första låten på "In Sorte Diaboli" av Dimmu Borgir. Lyssna på introt och erkänn... det är lite "Return of the Försäljningschef" över det, eller hur!?!