Recension: Amon Amarth "Surtur Rising"

Svenska dödsbringarna Amon Amarth fortsätter sin resa med vikingatema och dundrande dödsmetall med en åttonde fullängdare i form av "Surtur Rising" - en skiva som kommer att ta bandet ytterliggare ett snäpp uppåt i hierarkin inom hårdrocken.

Men hur bra är skivan, egentligen?

Dags att besvara det.

Werock-kollegan Fredrik Sandberg delade ut en 6:a i betyg i sin recension, och han gör det utan att egentligenha något att klaga på. Avsaknaden av ett högre betyg är bara taget ur en känsla av att... tja, det där lilla extra saknas.

Och där nånstans visar det sig att jag landar också. Att något saknas för att det ska bli en riktig fullträff. Jag gillar Amon Amarth, riktigt mycket, och när du kommer till slutet av den här recensionen så kommer jag att landa snäppet högre i mitt betyg, men med i stort sett samma känsla.

Att det liksom är mer hjärna än hjärta, och att dte aldrig är dåligt men inte tillräckligt gripande för att nå upp i samma höjder som exempelvis bandets magnum opus "Versus The World".

Nå, låt oss återkomma dit.

Vi börjar med en genomgång av vad som faktiskt serveras på "Surtur Rising".

Det är, som vanligt, texter med tema från asatiden och vikingarnas brutala leverne. Surt, jätten som utmanade gudarna, avbildas på framsidan, och inledande "War Of The Gods" är ett perfekt exempel på när bandet presterar standardslagdänga 1A enligt sin egna mall. Snygga gitarrslingor, driv i tempot, grov growl av Johan Hegg och smittande melodi med snygg produktion. En bra öppnare av plattan.

"Töck's Taunt" har en gfanska blek vers men lyfter i ingången till refrängen och serverar en av plattans bästa stunder efter det, medan "Slaves Of Fear" är tvärtom - versen och det enkla geniala riffet är otroligt bra medan refrängen faller lite kort.

"The Last Stand Of Frej" och "Doom Over Dead Man" är episka stycken i mellantempo som sticker ut, och klockrena "For Victory Or Death" är en låt som vuxit och vuxit och vuxit under alla plattans spelningar.

Resterande spår är ganska intetsägande, och bleknar bort när jag försöker sammanfatta skivan.

En låt som "Wrath Of The Norsemen" (med text om en man som vaknar upp på ett slagfält efter att vikingarna härjat förbi - inspirerat av en morgon när sångaren vaknade hemma efter en redig fest!) är ett bra exempel på varför jag inte tycker skivan blir en fullpoängare.

Den är bra, men inte gripande.

Amon Amarth känns faktiskt lite som en maskin just nu.

Riffen finns där, bandet är tajt och samspelta både musikaliskt och medialt, och de kommer garanterat att ta ytterligare ett steg med denna skiva. Nå lite fler fans. Spela på lite större ställen. Skivan är också snäppet bättre än förra given "Twillight Of The Thunder God", men jag saknar faktiskt lite av desperationen som är så tydlig på exempelvis "Versus The World".

Hjärtat.

Ändå är det precis som vanligt med en Amon Amarth-skiva.

Den biter sig fast efter ett par lyssningar. Hårt.

Betygsmässigt betyder det att jag delar ut en 4:a trots att den inte känns stark eller solid, och trots att jag gnäller lite om att de varit bättre förr.

Bästa Spår: Oväntat nog säger jag "For Victory Or Death". Så var det inte de första 5,10 lyssningarna, men den låten har växt medan andra tappat lite i lyskraft med tiden.

Amon Amarth "Surtur Rising" - 4