Recension: The Haunted "Unseen"

Nåväl, så har det då blivit dags att sätta tankarna om ett av vinterns och vårens mest omtalade album.

The Haunted "Unseen".

Skivan har funnits med mig mer eller mindre konstant under de senaste veckorna, och jag har medvetet dragit ut på recensionen, i väntan på att låta skivan både sätta sig och testas ur ett tålighetsperspektiv. Övriga siter har publicerat recensioner på skivan för länge sen, så även Werock, och det kan ju förstås tjäna som ytterligare läsning - för det kan ju behövas.

Denna skiva sår nämligen split inte bara mellan olika personers åsikt, utan ofta också hos bara en person.

Ömsom vill jag hylla, ömsom skriker jag efter "det gamla" The Haunted. Borta är mycket av den ursinniga tvåtaktsthrash som tagit bandet till sin position idag, och istället får vi ett knippe starka låtar, ofta i mellantempo. Under lyssningen har jag ett par gånger ropat frustrerat efter att bandet ska släppa spärrarna och gasa, men flera gånger slås jag ändå av att bandet verkligen knåpat ihop en stark skiva, betydligt mer "äkta" än föregångaren "Versus" då bandet visserligen höll sig till sina musikaliska rötter på ett annat sätt men samtidigt tappade hjärtat i proceduren.

Flera gånger har jag också undrat om uppvaknande av At The Gates har inneburit en annan kanal för att spela aggressiv musik med mer hjärta än hjärna, framförallt för bröderna Björler?

Nå, till slut hamnar i alla fall jag i slutsatsen att det bara finns ett sätt att närma sig den här skivan.

Utan att fundera så mycket på om det är The Haunted eller inte.

Genom att strunta i historien och bara lyssna. Här. Nu.

Inledande "Never Better" är en av skivans minst intressanta spår, och det har flera gånger hänt att jag har hoppat över den låten i min lyssning. Det spelar mindre roll, för sen blir det intressantare. "No Ghost" drivs av ett närmast brutalt sväng, "Catch 22", "Disappear" och "Motionless" är fina hårdrockslåtar med bra melodi och fångande krokar. Titelspåret och "The Skull" som avslutas med en riktigt udda och fängslande visselkör leder sen så småningom ut i en mycket stark avslutning på skivan. Den består i knippet "The City", "Them", "All Ends Well" och "Done", en uppsättning starka låtar med helt egen identitet.

Bandet är uppenbart inspirerat, och växelverkan mellan Jensens och Björlers gitarr lyfter flera av låtarna ett extra snäpp. Över allt ligger Dolvings röst på ett sätt som är otroligt imponerande. Han bänder, vrider, skriker, sjunger rakt från hjärtat och det är en dimension som vi inte fått vara med om innan.

Skivan är, helt enkelt, väldigt bra.

Den har hållit för en hel del spelningar, men ändå tycks det mig som om den sista gnistan för att jag ska förälska mig förbehållslöst saknas.

Allt är snyggt producerat, alla låtar är bra, bandet spelar bra och är hungriga - men ändå önskar jag till syvende och sist lite mer ilska. Lite mer klös ibland.

Antagligen är jag inte tillräckligt objektiv för att kunna bortse helt från vad The Haunted tidigare har gjort med mitt hjärta, den primitiva dragningskraft bandet har kunnat utöva på mig.

Du hittar skivan på Spotify om du vill bilda dig en egen uppfattning, och det tycker jag att du ska göra.

Bästa Spår: Jodu, det är ingen lätt sak att bestämma sig för, men till slut får jag nog säga dött lopp mellan svänger i "No Ghost" och den melankoliska känslan i "All Ends Well".

Betyg: Hm. Nä, detta är ingen maxpoängare i min bok. Det är bra, men inte max. Just nu. Mitt exemplar har till exempel lite extraspår på slutet, och där hittar man två låtar från "The Dead Eye" som spelats in live i studion. Det är "The Reflection" och "The Fallout", och det sätter faktiskt en hel del perspektiv på "Unseen" och vad The Haunted är kapabla till...

Om jag kommer att ångra mig senare?

Mycket möjligt.

Denna skiva känns helt klockren för en Backspegel så småningom!

The Haunted "Unseen" - 4