Tvekamp: Pantera "Cowboys From Hell" vs "Vulgar Display Of Power"

Då och då dyker den upp på den här bloggen. Avdelningen som kallas Tvekampen, då två skivor ställs mot varandra i en stenhård kamp.

Du hittar ett gäng av dem i arkivet, och precis här, och så här till Valborgsmässoafton är det dags igen.

Denna gång är det två klassiska skivor från samma band som står i fokus, två skivor som planterade Pantera som legender inom den rätt speciella amerikanska svängiga metalen.

"Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".

Vi landar alltså i början av 90-talet, i en tid när jag gick i gymnasiet och man lyssnade på musik i en Walkman när man var portabel. Dessa två skivor hade vansinnigt mycket speltid hos mig när det begav sig, men om jag ska vara ärlig så är det något som verkligen klingat av.

Jag plockar mycket sällan fram någon av dessa två alster numera, och kollar jag i iTunes så ser jag att de har mindre än 10 spelningar var sen jag en gång i tiden skaffade programmet.

Rätt bedrövligt, faktiskt, med tanke på den larvigt höga kvalitet som skivorna innehåller.

Nåväl, nu får de i alla fall sin tid i rampljuset.

Men bara en kan vinna.

Let's get ready to rumble!

Rond 1 - Omslaget

Precis som är brukligt börjar vi med det första intrycket, det visuella konceptet. Eller, vad man nu ska kalla det i fallet med "Cowboys From Hell"... för allvarligt talat, detta kan vara ett av de fulare omslagen jag sett. Eller, fult och fult, det kanske är fel ordval... konstigt, är kanske mer rätt. En bar. So far so good. Det ser ut att vara en sydstatsbar, vilket passar med bandets sound, men sen barkar det ju åt helvete. Mitt i klabbet är bandet inklippta, och knappast någon av dem ser riktigt klok ut! Phil Anselmo hoppar från bardisken, men allt ser maximalt amatörmässigt ut.

Mer humor än klass, helt enkelt.

Det verkar dock som om de lärt sig snabbt, för precis lika "hipp som happ" som "Cowboys From Hell" är, lika genomtänkt och slående (!) i sin enkelhet är omslaget till "Vulgar Display Of Power".

Knytnäven som träffar ansiktet är ett briljant omslag.

Det speglar musiken, det sticker ut och det är ett av de klassiska omslagen genom tiderna!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 2 - Inledningen

Om första visuella intrycket från "Cowboys From Hell" var tveksamt så kan man inte säga detsamma om det musikaliska. Herrejesus, vilken start! De första 4 spåren innehåller mördarriffet i titelspåret, svänget i "Primal Concrete Sledge" och de gravt underskattade "Psycho Holiday" samt "Heresy". Brutalt. Brutalt bra, och det ger mig fortfarande känslan av gåshud.

"Vulgar Display Of Power" svarar med mer råstyrka än sväng. "Mouth For War", "A New Level", dunderhiten "Walk" och riktigt elaka "Fucking Hostile" lämnar lyssnaren kippandes efter andan.

Brutalt. Brutalt bra, det med.

Efter ett gäng lyssningar på dessa två inledningar så slutar det med att jag inte kan skilja dem åt när det gäller betyg.

Jag inser att jag har fler nostalgiska känslor och minnen till den första plattan, men att de båda är fullständiga succéer om man går efter den kvalitét som presenteras.

Det får helt enkelt bli maximalt betyg på båda inledningarna, och det är inte utan att man förundras över hur bandet verkligen satte standarden för en hel subgenre!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 3 - Mittpartiet

Jag undrar om inte sångsinsatsen på "Cemetary Gates" har varit det som innebar att Pantera verkligen fått en karriär? Vansinnigt bra, både den rena sången och det skrikiga. Låten i sig är förstås ett maxbetyg, något annat finns ju inte. Dessutom bjuder bandet på ett mittparti som består av "Domination", "Shattered" och "Clash With Reality", vilket förvisso inte är illa... men ändå inte lika bra som inledningen.

"Vulgar Display Of Power" har ett mittparti som möter med svängiga "This Love" innan man bjuds på "Rise" med sin smittsamma refräng, "No Good (Attack The Radical)" och "LIve In A Hole".

Också här blir ju omdömet bra, men inte lika bra som den glimrande inledningen.

Det är nästan som om man vilar sig lite efter att ha brakat loss på maxfart.

Inte så konstigt kanske...

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 4 - Avslutningen

"Vulgar Display Of Power" har tre spår kvar som avslutning. Inte så många, men det man får är kvalitet. "Regular People (Conceit)" är bra mycket bättre än man minns, "By Demonms Be Driven" är en riktig rykarlåt, och avslutande "Hollow" är plattans sjönsjungarstund med herr Anselmo.

Riktigt bra faktiskt, alla tre spåren, och det känns som om de allihop har hamnat lite i bakgrunden i jämförelse med bandets resterande katalog - lite orättvist, faktiskt.

"Cowboys From Hell" har 4 spår kvar, och det märks att bandet har brännt sitt bästa krut tycker jag. Visst, "Message In Blood", "Medecine Man", "The Sleep" och "The Art Of Shredding" är väl okej, men att dessa låtar bleknat bort i jämförelse med resten av bandets pärlor känns inte alls lika orättvist som de tre låtar som utgör avslutningen på efterföljaren.

"Cowboys From Hell" - 3

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 5 - Bandet

Helt klart kan man inte säga annat än att bandet verkligen förtjänade sina framgångar.

Man kan faktiskt nästan höra hur de har bestämt sig för att ge järnet nu. Gå "all in". Speciellt tycker jag det är uppenbart i inledningen av "Cowboys From Hell", där Dimebag staplar mästerskapsriff på varandra, och hungern lyser igenom varenda ton som ljuder. Hela skiten ljuder av att det är ett laddat gäng, mer hungrigt och suget på sväng än ilsket och arga mot överheten.

Den känslan finns mycket mer i efterföljaren "Vulgar Display Of Power".

Då är bandet aningen tajtaree också, tycker jag, och drivs mer av ilska.

Det är mer attityd, kanske till bekostnad av svänget stundtals.

Oavsett vilken av skivorna man gillar så tror jag att det är en enkel sak att konstatera att det är ett tajt band, med bra sångare. Och gitarrspelet.. ujujuj, vad härligt!

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 6 - Produktion

Trots att dessa två skivor nästa satt standarden för amerikansk muskelmetal så har de, lite förvånande, inte speciellt köttigt ljud. Jag finner mig själv tänka på dessa skivor, båda två, som fläskiga knytnä'var i ansiktet, så det är faktiskt med lite förvåning man kan konstatera att det inte beror på produktionen. Den är okej, framförallt är den tydlig och ganska ren vilket framhäver Dimebags gitarrspel, men om man jämför med många av de samtida skivor som man minns som tunga så är det förhållandevis enkel produktion som gäller för Pantera.

"Cowboys From Hell" är dessutom något enklare och där lyser det igenom att producenten Terry Date fått bestämma en del. Det känns som om bandets elakare attityd gäller även i produktionen på efterföljaren "Vulgar Display OF Power".

Eller så är det bara en högre budget.

Vem vet.

Känslan är i alla fall att den senare skivan har något mer pondus i ljudbilden!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 7 - Hitlåten

Egentligen kanske det är en mer eller mindre onödig rond, kan man tänka, men faktum är att dte är skillnad. Den absolut största låten kommersiellt sett på 1990 års "Cowboys From Hell" var förstås "Cemetary Gates", som med sin video på Headbangers Ball förmodligen skapade bandets lycka.

Det är en helt magisk låt, som 20 år senare fortfarande har sitt grepp om mig.

Efterföljaren "Vulgar Display Of Power" fick sin största hit med en helt annan typ av låt. "Walk" är byggd på tvärtemotprincipen jämfört med "Cemetary Gates", med en nästan hypnotisk upprepning av huvudriffet. Det är egentligen nästa lite konstigt att låten slog så hårt, för även om den är bra så är den - i mina öron - långt ifrån den bästa låten på plattan!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 8 - Den bortglömda pärlan

...ja, varför inte? Har vi kollat på den största hiten så kanske vi ska se på vilka dolda pärlor som finns också? Personligen tycker jag då att det är mycket märkligt att låtar som "Psycho Holiday" och "Regular People (Conceit)" inte finns med på bandets livegiv "Official Live: 101 Proof", och jag anser at de låtarna borde ha en given plats bland de bästa tre på respektive skiva.

Lyssna på den geniala inledningen på "Psycho Holiday", till exempel. Eller svänget i refrängen på "Regular People (Conceit)".

Man kan inte annat än att spela luftgitarr och sjunga med.

Ja, om man inte är död, vill säga...

Klockrena maxbetyg, båda två. Förstås!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 9 - Overall Feeling

Detta, mina vänner, är slutet. Sista ronden.

Den där luddiga där Rebellängeln försöker beskriva den generella känslan, och sen på något märkligt sätt betygssätta vad magens säger.

Och i detta fall så säger den att "Cowboys From Hell" antagligen har något högre toppar, men att "Vulgar Display Of Power" är en jämnare skiva med ett band i en senare fas av sin mognad.

Den senare är antagligen en bättre skiva, men jag plockar nästan alltid fram "Cowboys From Hell" när jag är sugen på Pantera, eftersom den har en speciell atmosfär. Speciellt den första halvan.

Däremot ska jag konstatera att det är rätt många år sen jag var totalt förälskad i bandet, och numera anser jag att skivorna är bra - och, som skrivs i inledningen, förtjänar mer spelningar av undertecknad - men inte att de är fantastiska.

Jag kan inte dela ut en maxpoängare till någon av dem.

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Sammanfattning

Okej, hur blev det nu då?

Inte den blekaste egentligen, skrev den här Tvekampen i flera omgångar, så låt oss räkna!

"Cowboys From Hell" - 34

"Vulgar Display Of Power" - 36

Jaha, seger med två poängs övervikt till -92 års "Vulgar Display Of Power".

Lite oväntat kanske, med tanke på att jag oftare lyssnar på föregångaren, men ändå rätt, på något sätt. Jag kan leva med det.

Sen kan man ju fråga sig om det är den bästa Panteraskivan överhuvudtaget, men det är ju en annan femma...