Recension: Graveyard "Hisingen Blues"

Baksidan av konvolutet till den här plattan pryds med följande text...We suggest that you play this record at the highest possible volume in order to fullu appreciate the sound of Graveyard "Hisingen Blues".

Briljant uppmaning, för det är fullständigt sant.

Årets hitills bästa platta ska nämligen avnjutas så högt som varje tillfälle tillåter!

Göteborgsbandets andra giv har legat och bubblat ett tag, och varit en snackis under de senaste månaderna när Sveriges kritikerkår fått nyss om att retrorock-bandet tagit sitt musikskapande till nästa nivå, och det var med medföljande höga förväntningar som plattan landade i min egna brevlåda så småningom. Trots det så måste jag säga att "Hisingen Blues" har överträffat alla dessa förväntningar, och det med råge.

Bandet har utvecklats enormt från förra självbetitlade given, och framförallt är det två saker som imponerar.

Förmågan att skriva bra låtmaterial, där har bandet tagit sjumilakliv framåt.

Dessutom har man lyckats väva in känslan för detaljer. En låt som "RSS" sparkar stjärt i mångt och mycket tack vare den underliggande körslingan, och det är ett bra exempel på en av alla dessa små detaljer som lyfter en hel låt.

Axel Sjöberg på trummor, Jonatan Larocca Ramm på gitarr, Rikard Edlund på bas och Joakim Nilsson på sång och gitarr presterar med "Hisingen Blues" en sån där skiva som vi kommer att prata om under lång tid, ett sånt där tilfälle som skapar en karriär. Detta är skivan som får Graveyard att lyfta till hårdrockshimlen och ta upp Hellacopters fallna mantel, och redan är bandet bokade som förband till Iron Maiden och på Sonisphere i sommar. Bland annat.

Min gissning är att när sommaren är slut har även gemene man hört bandet, och de har då intagit fler TV-program än Nyhetsmorgon.

Nå, hur låter skivan då?

Kanske ska vi göra som så att du öppnar Spotify och börjar spela, så tar vi en snabb walk-throughj av låtarna? Du hittar skivan här!

Öppningslåten "Ain't Fit To Live Here" är en perfekt starter. Led Zeppelins ande vilar tungt över den raka rockstänkaren, och det ger en bra försmak av vad som väntar - även om merparten av de efterföljande låtarna är något mer sofistikerade i sin komposition. "No Good, Mr Holden" har ett tillbakalutat sväng som växer, och titelspåret som följer är rock'n'roll av finaste snitt. i "Uncomfortably Numb" så får Joakim Nilsson briljera med sin sång, och jag kan nog knappt räkna hur många gånger jag sjungit med i den fantastiska refrängen.

Textmässigt är det också ett bra exempel på de små guldkorn som kryddar skivan, och rader som "I've been leaving you since the day we met, and I think that you have too" är bara ett exempel på briljanta små citat som kan hämtas från skivan.

"Ungrateful Are The Dead" känns med sin klaviatur och riffet i versen nästan spöklik, "RSS" svänger som fasen och sist på plattan finns mäktiga "The Siren", en låt som verkar växa för varje spelning.

Det finns, tro det eller ej, inga svaga spår på den här skivan.

Bara bra låtar.

Bästa Spår: Går nästan inte att säga. Alla har sin egen charm, men om jag nu absolut MÅSTE säga något så... "Uncomfortably Numb" är klass rakt igenom, och jag kan tänka mig känslan av att höra den live under en bar och ljus sommarhimmel, som avslutning på en bra dag och med en iskall bärs i näven. Kanske kommer det en tår då. Kanske.

Betyg: NJa, man behöver kanske inte vara raketforskare för att lista ut vilket betyg den här plattan hamnar på i min bok, eller hur? Grejen är den - gillar man inte den här typen av musik, retrorock eller 70-talssvänget, då kommer man "bara" att tycka att det här är bra. Gillar man däremot genren och stilen så kommer man med "Hisingen Blues" att träffa en förälskelse!

Vill du ha mer Graveyardläsning så sladdar du över till Werockkollegan Jonas recension av sjutummaren som föregick fullängdaren. 9 av 10 delar han ut. Bra smak har han, Jonas...

Graveyard "Hisingen Blues" - 5