Back in the vardag

Påsken är slut. Det är dags för vardag igen. Inte så länge för min del, ska vara ledig på fredag också (besök från modern norrifrån), så det är verkligen en kortvecka. Men ändå. På schemat står kundbesök, offertskrivande, SM-finaler i ishockey och navelpillande. Springa borde jag också, speciellt efter den här påsken.
Godis en masse.
Vin en masse (förresten, visst blir man lite sugen på att köpa in en låda av Slayers nya egna vin?).
Och vad är väl ett bättre sätt att starta vardagen med än att blicka lite tillbaka på ledigheten?
Just det. Inget.
Helgen har i stort sett sett ut som minsta killen E demonstrerar på bilden längst upp.
Eller som min hustru böjde ordet häromdagen: "sov-sovare-sovast".
En riktigt slapp helg för hela familjen.
Äldsta killen fick en skattkarta...

...som ledde till ett godisägg.

Själv har jag som sagt också petat i mig en hel del godis. Och vin. Och öl. Och lite whisky. Och sett semifinalerna i ishockey. Och bitit naglarna. Och sett lite film ("I am number four" = skitfilm, "In Time" = skitfilm, "Thor = riktig skitfilm).

Musik har det spelats också.

Talismans självbetitlade platta (du har väl inte missat den Tvekampen?) bland annat. Och "The Devil You Know" med Heaven & Hell - men mest av allt har denna skiva snurrat:

Fantastisk platta som gjort mig sällskap i flera flera varv i lurarna medan jag har avslutat varje kväll med att läsa i sängen. Och en skiva som dessutom gjort mig sällskap
sent på kvällen när familjen somnat.

Mythological Cold Towers "Immemorial" är döds/doom som påminner mig en hel del om Paradise Lost när det gäller gitarrslingorna, men det är vackrare och mer skirt. På något sätt.

Verkar tyvärr inte finnas på Spotify dock. Synd för alla er som inte har skivan.

För oss som har den spelar det mindre roll...

Annars är jag inne i en läsperiod. Är ju lite av periodare när det gäller böcker, ibland blir det inget alls - ibland sveper jag i mig flera stycken i månaden.
Denna påsk har jag avslutat dessa två historier...

GW Person-boken var udda. Det hände fan inget i 500 sidor, och ändå ville man läsa vidare och vända bladet. Uselt slut dock. Lee Childs böcker om Jack Reacher är ju motsvarigheten till en film med Steven Seagal. Simpla saker utan något som helst djkup och ett våldsförhärligande som heter duga.

Jag läser dem för att slippa tänka. Och de går rätt fort att gnugga igenom. Korta kapitel, inga svåra ord...

Påbörjade denna bok nu. Första delen av tre, vad jag förstår.

Vampyrhistoria. Verkar helt okej efter de första hundra, hundrafemtio sidorna. Jag gillar fiction som ligger i gränslandet mellan verklighet och skräck/fantasy. När vardagen punkteras av det otänkbara, så vi får se var detta tar väghen. Risken finns att det går överstyr och att jag tycker att inledningen är bättre än slutet. Skulle jag förresten skriva en egen bok någon gång så skulle det vara precis så - en blandning av verklighet och skräck.

Det får bli en annan gång i så fall. Just nu ska jag jobba. Skriva offerter. Funkar inte riktigt att blanda verklighet och skräck då, misstänker jag...