Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4