Recension: Vektor "Outer Isolation"

Amerikanska Vektor släppte sin andra platta "Outer Isolation" i slutet av 2011, men för min del tog det ända in i mars 2012 innan jag kunde lägga vantarna på den - och det har tagit sedan dess att formulera tankarna avseende skivan.
Precis som med föregångaren "Black Future" så är det nämligen inte en skiva man strölyssnar på för att sedan kläcka lite fyndiga kommentarer om. Det går liksom inte att ta sig an verket på ett lättvindigt sätt, därtill är innehållet både för mastigt och komplext.
Rifforgien är 8 låtar lång, och det staplas just riff på riff i en aldrig sinande ström. Ljudbilden och anslaget är intensivt precis hela tiden.
Bandets Voivod-inspirerade "galenthrash" (kolla in loggan, det är inte så lite vibbar av just Voivod...) har denna gång blandats upp med passager som mest minner om black metal, och på det hela taget är skivan både mer direkt och mindre uppenbar än sin föregångare.
Konstigt nog.
Låtar som "Echoless Chamber", "Dark Creations, Dead Creators" och "Tetrastructrual Minds" är relativt enkla att ta till sig. De klockar in på mellan tre och sex minuter, och bjuder på en lagom dos riffbyten, rensande och passion - men skivan som helhet är ändå ett snäpp ut i stratosfären för bandet. Inledande "Cosmic Cortex" är kanske bästa exemplet, mer än tio minuters resa i Vektors universum som både är grymt bra och samtidigt komplext så att dte tar massor av tid att sjunka in i.
Mer så än förra skivan, vilket kanske beror på att hela plattan är så intensiv.
Det tar tid att bena ut allt då.
David Disanto som står för gitarr och sång skriker som vanligt, och i vissa delar utgör det bandets svagaste sida, hans sånginsats. I andra funkar det alldeles utmärkt, främst när musiken minner mer om black metal. Hans sätt att sjunga påminner inte så lite om just black metal, tycker jag.
Kompisarna heter Erik Nelson (gitarr), Blake Anderson (trummor) och Frank Chin (bas), och hela insatsen som dessa "gubbar" (obs - ironi, de kan inte vara mer än just över 20 fyllda om man kollar på bandfotot...) gör musikaliskt är klanderfri.
"Outer Isolation" är nog snäppet bättre än första skivan "Black Future", och ger framförallt en mer eftertänksam framtoning utan att ge avkall på passionen och inlevelsen.
Vektor kommer att slå på samma sätt som Opeth om de orkar hålla denna linje.
Inte på det sättet som gör att man spelas på Bandit till förbannelse, utan som ger trogna följeslagare runt om i världen, och kan ge ett respekterat namn inom branchen.
Fast jag vet inte om de bryr sig om det.
Det känns inte riktigt så.
Det känns mer som om bandet bara måste spela denna typ av musik, annars brister något.
Och för oss som gillar den nerven är ju denna skiva omistlig.
Vilket tar oss in på det där med betyg.
Jag har tvekat mycket. Maxpoängen, eller snäppet under?
Enligt min egen definition betyder ju 5 "Fantastisk, Ett måste!" och betygsfyran "Mycket Bra, du behöver detta". Jag hamnar mitt emellan, och anledningen är helt enkelt att skivan är så otroligt mastig och intensiv. Det ger hållbarhet, men också en tveksamhet. Är en så "jobbig" skiva värd det maximala betyget? (för övrigt har du ju en hel krönika på det där med omaket att sätta betyg här)

Låt oss säga såhär - gillar du vad du hör när du öppnar Spotify och tjuvlyssnar lite ytligt så ska du köpa skivan direkt, och ge den massor av tid och kärlek. Du kommer inte att ångra dig.
Själv landar jag nog på en urstark fyra så länge, men hade jag haft skivan i tid till 2011 års topplista så har jag svårt att se hur den skulle ha kunnat hållas utanför...

Bästa Spår: "Tetrastructural Minds". Klockren hit. Och det är svårt att inte nämna även "Cosmic Cortex", förstås.

Vektor "Outer Isolation" - 4