Live!: Heaven & Hell "Neon Nights"

Det finns egentligen tre huvudorsaker till att du behöver den här liveupptagningen från Wacken:
1) Det är en chans att höra liveversioner av låtar från Heaven & Hells sista skiva. Spår som "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" finns inte representerade på andra liveupptagningar.
2) Legendarerna på scen - Vinny Appice på trummor, Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr (av bloggens läsare framröstad som världens bästa hårdrocksgitarrist!) samt sångaren Ronnie James Dio - visar både tajthet och förvånansvärt mycket hunger och spelglädje.
3) Det är frontmannens sista inspelning, och som sådan når den förstås kultstatus.

Låtmaterialet innehåller ett axplock av bandets gemensamma skivor genom historien. Klassiska låtar som "Mob Rules", "Children Of The Sea" "Die Young" och förstås "Heaven And Hell" samt "Neon Knights" varvas med material från mellantiden ("Dehumanizer") och helt nya låtar.
Det hela sitter ihop på ett riktigt fint sätt, och man märker att när övergången sker mellan "Time Machine" (i vilken sångaren förresten får jobba hårt för att klara av sina uppgifter, ett faktum som gäller för allt det hårdare materialet från just "Dehumanizer") till "Fear" så växer det sentida materialet ett snäpp. "Fear" var inte så här bra i sin originalversion, riffet och drivet i den låten är betydligt bättre här.
Gamla örhängen som "Falling Off The Edge Of The World" är förstås aldrig fel heller, och det är väl lite av bandets iutmaning när man väljer att fästa en Wacken-spelning live: hur väljer man låtmaterial med en relativt kort speltid? När man har den låtskatten att välja på?
Oavsett hur man prioriterar så saknas det förstås höjdarlåtar, och egentligen tycker jag att man ska komplettera detta släpp med den tidigare "Live At Radio Music City Hall", då det är en helt fantastisk upptagning som är längre och innehåller fler låtar.
Det var ju dock det där med att detta är det sista materialet med den nu bortgångne Ronnie James. Tyvärr.
Och det ger denna skivan både en extra lyster och ett stänk av melankoli.
Visst är det en bra skiva och bra sätt att sätta punkt, men det går inte att komma ifrån... när man hör Dios stämma i en låt som "Children Of The Sea" så är det ofrånkomligt att inte tänka på att bandet egentligen ville fortsätta.
Nu blir det inte så, och vi får minnas dem via "Neon Nights"!