Crystal Caravan - The Shipyard Applehead Hotel

Okej.
Du har fattat nu va?
Varje fredag denna sommar, typ, får du ett inlägg i en serie där en skiva och öl ställs bredvid varandra, och där en stundtals mycket svag och dubiös koppling görs dem emellan när det gäller namnet.
Det hela kommer ursprungligen från Lördagslyxen "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer", men då brände jag ju liksom av nästan alla vettiga namnkopplingar, så nu är det mer eller mindre panikartade sådana som gäller.
Denna fredag kanske tar rekordet, men det skiter jag i.
Det finns nämligen ännu en anledning till att jag vill belysa den här skivan, Crystal Caravans "Against The Rising Tide", och det kommer vi in på så småningom.
Först dock - ölen.
Shipyard Brewing, och den udda Applehead.
Jag gillar oftast inte när öl och fruktsmaker blandas.Belgisk öl - där jag har fått för mig att det är vanligast - är inte någon av mina favoriter. Bådar inte gott, alltså.
I detta fall är det äpple och kanel i både doft och smak.
Drycken är nästan smutsgul, och lite grumlig, så inte är det med stora förhoppningar jag smakar den... men, facit är bra mycket bättre än mina farhågor.
Det funkar faktiskt, framförallt till mat. Kanske är det så fruktig öl är tänkt att avnjutas, fast jag inte har fattat det förr?
Etiketten pryds också av en ridande "pumpkinhead", fast med äpple istället för pumpa (var du med på den?) som skalle. Rätt udda. Hela skapelsen är tappad på 4,5% och har US som ursprungsland. En rätt märklig upplevelse, egentligen, som vi för resten av detta inlägg kan lägga till handlingarna.
Låt oss fokusera på skivan istället.
Crystal Caravan "Against The Rising Tide" har ett tredje spår som heter "Apple Hotel", och det får vara kopplingen denna gång. Strunta i att det är lätt krystat, och fokusera istället på plattan.
Detta är nämligen rock'n'roll när det är som allra bäst!
Du hittar den på Spotify, och medan du försjunker i fullständiga fullträffar som "We Always Lose", "Love And Direction" och kanske framförallt den enorma "Wrecking Ball" så kan du ju också läsa recensionen som jag petade in på Werock en gång i tiden, trots att jag nog var snål med betygspoängen då.
Hur som helst, det var tänkt at jag skulle intervjua bandet i samband med det (och det är nu vi kommer in på det jag ville berätta i inledningen)´, och det gjorde jag också. Pratade länge med låtskrivaren och gitarristen Björn Lohmander (störde honom till och med på deras julbord så att han fick gå undan...). Skrev och skrev allt som hände, och lade alla mina anteckningar i en plastmapp för att renskriva och publicera på Werock senare under veckan.
Och...
...tappade bort hela plastmappen.
Den mappen innehöll även noteringar för "Månadens DVD" av bland annat Whitesnake och Amon Amarth, och att den försvann var egentligen helt värdelöst.
Detta var mitt i decemberruschen på det vanliga jobbet, och jag var stressad över allt annat som skulle färdigställas, så det kom mig inte för att ringa tillbaka till Björn heller.
Jag tänkte att jag minns nog det mesta ändå.
Men tiden bara gick. Och gick.
Och till slut var det januari, och när det var dags att skriva ner det hela så.... hade jag glömt prick allt. Så det blev ingen publicerad intervju, fast den genomfördes.
Jag skäms lite över det.
Även serien med Månadens DVD gick i graven. Orkade inte börja om med de filmerna och notera och skriva på nytt.
Synd, i båda fall, men kanske mest på intervjun.
Det var nämligen rätt bra, vill jag minnas. Björn berättade massor om hur de spelat in plattan live i studion, spelet bakom kulisserna när det gällde att skriva och skapa musik när man är 7 (!) stycken i bandet och om hur han semestrat i Amerikanska Södern och följt bluesgitarristen Robert Johnssons fotspår (ni vet, han som står i korsvägen och säljer sin själ till Djävulen för att kunna spela gitarr). Bland annat.

Kanske hittar jag en dag den där magiska plastmappen som innehåller anteckningarna.
Kanske inte.
Till dess får man nöja sig med skivan. Och en fruktig öl till....